Svensk Myndighetskontroll: Har blogg- och tidningsläsare del i den totala brottsligheten?

Jag har med anledning av att jag så uttalat tydligt vänder mig mot kraven på hårdare tag och längre straff fått frågor om vad jag själv anser bör göras och om jag tycker att straffen ska kortas och fångarna släppas etc.

Frågorna är lite olika formulerade och berör på olika sätt olika områden.

Här tänkte jag redovisa mer generellt vad jag menar dels är brottslighetens bakgrund och dels också vad man, enligt min uppfattning, kan göra för att minska den.

En av de frågor jag fått inleddes med orden; ”Nu har det ju prövats en längre tid med straffrabatt och löjligt korta fängelsestraff i dom flesta fall!” och avslutades just med frågan om vad jag själv tycker.

Detta får bli mitt svar.

För det första så håller jag inte med om beskrivningen utom möjligen för sexualbrott och viss ekonomisk brottslighet.

Vad gäller sexualbrotten så har jag uppfattningen att det handlar om sjuka människor och att sexualbrottslingar generellt skulle dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vad sedan gäller strafftider så sägs det ofta att vi i Sverige skulle ha så extremt korta straff jämfört med andra länder. Analyserar man det påståendet så finner man att det inte stämmer.

Riksåklagaren, Anders Perklev, undersökte detta i samband med att strafftidsnivåutredningen kom med sitt förslag till skärpta straff för vissa brott i november/december -08 och han sammanfattade utredningens resultat så här:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Det är vad riksåklagaren kommit fram till och det skjuter i stort sett hål på varje påstående i motsatt riktning. Faktum är vidare att vi nu under en lång följd av år har skärpt straffen. Jag valde själv i en artikel jag skrivit tidigare att undersöka hur dessa skärpningar påverkat narkotikabrottsligheten och tillgången på narkotika under en 25-årsperiod.

Svaret blev, inte alls. Vi har aldrig haft lägre priser och större utbud än nu. Kom då också ihåg att vad gäller just narkotikabrott så hamnar domarna i de allra flesta fall i toppen av straffskalan. http://bit.ly/cQ79o0

Vad ska man då göra åt den brottslighet som inte alls ökat så dramatiskt som SD vill påskina men som ju ändå finns där?

Till att börja med så måste man diskutera olika brott utifrån deras egna förutsättningar. Det ligger nämligen självklart helt olika drivkrafter bakom t.ex mord i hemmet och egendomsbrott.

Om vi börjar med att titta på de klassiska grunderna så kan jag elakt nog tala om att en mycket starkt bidragande orsak till en mycket stor del av brottsligheten är t.ex en stor del av alla blogg- och tidniningsläsare. Hur kan jag påstå nåt sådant? Majoriteten är väl helt vanliga hederliga svenskar?

Ja just det. Så är det naturligtvis.

Vanligt hederligt folk utgör en stor del av den marknad som brottsligheten till stor del både lever av och betjänar. Varenda läsare som någon gång har köpt smuggelcigaretter, hembränt, smuggelsprit , narkotika, mediciner, sex, varit på svartklubb, köpt svarta tjänster, köpt stöldgods som den där skitbilliga telefonen på annons o.s.v, utgör delar av och det smörjmedel som kriminaliteten existerar av.

Brottsligheten är oerhört marknadsinriktad och marknadsanpassad och grundas på elementära förutsättningar om utbud och efterfrågan. Så länge det finns en marknad så kommer brottsligheten att finnas. Har man inte detta klart för sig så har man heller ingen riktig grund att diskutera dessa frågor utifrån.

Så det absolut första vi kan göra för att dramatiskt minska brottsligheten är att helt enkelt rannsaka oss själva.

Ett av de felresonemang som präglar längre straff förespråkarna är att de tycks tro att det finns någon sorts homogen och i förväg antalsbestämd grupp kriminella och sätter vi bara den gruppen i fängelse så upphör brotten. Som visat ovan så stämmer inte den teorin alls.

Ett annat steg vore att införa en narkotikapolitik som motsvarar den i Portugal. Där legaliserades år 2001 allt innehav för eget bruk oavsett narkotikasort. Hur utfallet av detta blivit har jag redovisat bl.a i en artikel på Newsmill

Kort kan här sägas att resultatet förvånade t.o.m de största optimisterna. En direkt följd av detta skulle bli att massor av fängelseplatser skulle bli lediga. Just vad gäller narkotikabrottslingar så finns ytterligare en faktor som har stor betydelse. Mer än 60% av de som sitter i fängelse och som har missbruksproblem har även någon form av neuropsykiatrisk störning av typen ADHD eller liknande.

En sak kan jag säga med absolut 100% säkerhet och det är att inget straff i världen botar ADHD!! Här kan naturligtvis en rejäl resursförstärkning till barnomsorg och skola utgöra en preventiv åtgärd som i förlängningen också kan ge oss en väsentligt minskad brottslighet.

Vi har ytterligare en mycket stor bov i dessa sammanhang och det är den som är anstiftare till uppåt 70% av våldsbrotten,till massor av trafikbrott och även till många, många mänskliga tragedier.

Av någon anledning så nämns knappast alkoholens roll och betydelse för brottsstatistiken av de som debatterar frågan. En debatt blir rätt meningslös om man inte tar upp en av de främsta orsakerna till varför debatten ens behövs. Vad gäller alkoholen finns inget som helst tvivel kring sambandet mellan den och brottsligheten. Ökad konsumtion = fler brott. Minskad konsumtion = färre brott.

Vill vi minska brottsligheten så måste alkoholkonsumtionen minskas. Kan vi då acceptera att människor alltid har och alltid kommer att vilja berusa sig på det ena eller andra så kan jag personligen garantera med mitt liv som insats, att om vi legaliserar cannabis så kommer det att leda till ett minskat antal våldsbrott.

En annan viktig faktor är hur kriminalvården lyckas med ett av de huvuduppdrag man har, att minska risken för och återfallen i brott. För tips och tankar kring detta rekommenderar jag ett studiebesök i Norge där man har en återfallsprocent som är hälften av vad den är i Sverige. Här beskrivs den norska modellen.

Sedan något som kommer att göra SD:s sympatisörer glada. Vi måste naturligtvis se till att vår integrationspolitik lyckas bättre. Jag har aldrig nekat till att vi skulle ha problem på den kanten men det problemet är i detta sammanhang liksom i andra endast en av många delar och inte den allenarådande huvudorsak som SD hävdar och som jag tycker att jag motbevisat nu genom att peka på många andra mycket stora och viktiga orsaker bakom brottsligheten.

Det finns fler typer av brott som jag ännu inte kommit in på men som jag får spara till nästa tillfälle. Mycket kort bara två områden till.

Sexualbrott har jag tidigare sagt att jag anser vara uttryck för psykisk sjukdom och alltså ska behandlas så. Vad gäller mord så sker runt 70% av dessa i hemmet och här kan alkoholen också vara en del av förklaringen. Siffran för antalet mördade per år har varit konstant runt 100 personer/år under de senaste 15-20 åren.

Det är, enligt min uppfattning, fullständigt meningslöst att diskutera påföljdsfrågor om vi inte från start kan enas om två saker.

För det första bakgrund och orsaker till varför viss brottslighet finns och för det andra så måste vi även enas om vad som ska vara påföljdens syfte.

Om det enbart ska handla om straff så är det ju enkelt, men har man tankar därutöver som handlar om vilken människa som ska komma ut från anstalten och kanske bli just Din granne, så ska vi nog nyansera många av de förslag och åsikter som dyker upp i debatten.

Ett sätt att skaffa sig en mer nyanserad bild är att skaffa sig kunskap. Om vi agerar utifrån kunskap och evidensbaserad forskning så ökar vi våra möjligheter att fatta beslut som är riktiga.

De som ropar på längre straff och hårdare tag har hämndtanken som huvudmotiv och bortser helt eller delvis från tanken på vård och återanpassning i syfte att förhindra återfall. Detta är enligt min uppfattning oerhört kortsynt. Det kan möjligen bero på att brösttonerna i det här avseendet hörs som allra ljudligast när det handlar om massmedialt uppmärksammade grova brott och känslor får styra.

Varje realistisk politik måste ändå gå ut på att forma en straffande modell som innebär att den som straffas inte ska göra det för resten av livet utan ska kunna återkomma och ta en plats i samhället igen. Släpper vi den grundtanken för att övergå till längre straff med mindre innehåll i rehabiliterande riktning så förutspår jag att antalet brott och antalet kriminella kommer att öka närmast explosionsartat.

Jag tror, precis som visats genom forskning, att mer saklig och faktaunderbyggd diskussion i ämnet kan öka kunskapsnivån och därigenom minska benägenheten att tro att hårdare straff är lösningen på kriminalitet. Det styrks av den forskning som finns och som kan sammanfattas i dessa fyra punkter.

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Problemet med bl.a Sverigedemokraternas argumentation är att den betjänar en opinion som kanske är stark, men som inte förmår förklara hur statens viktigaste uppgift i sammanhanget bättre uppfylls genom hårdare straff, nämligen förebyggandet av brottsligheten. Argumentationen framstår därför inte som genomtänkt.

I det sammanhanget gör också frivilliga organisationer som KRIS och X-CONS fantastiska insatser i sitt arbete med att hjälpa frigivna fångar på olika sätt. Det råder ingen som helst tvekan om att dessa föreningar räddat åtskilliga från att återfalla i missbruk och kriminalitet och mot den bakgrunden är de anslag som beviljas pinsamt små.

Jag påstår att KRIS och X-CONS gör väsentligen mycket större nytta än Frivårdsmyndigheten för en bråkdel av pengarna som Frivården kostar. Föreningarna skulle kunna göra ännu mer men det snålas i vanlig ordning från samhällets sida.                                                                                                                                             

Slutligen är våra resurser begränsade och skall räcka, inte bara till fängelser, utan också till poliser, domstolar, försvar, utbildning, omsorg, socialbidrag med mycket annat.

De som vill ha hårdare straff måste åtminstone försöka motivera varför vi skall lägga våra resurser på en form av signal från samhället som inte tycks tjäna något annat syfte än att tysta en del av befolkningen som kräver hårdare straff.

Nunc aut nuncuam