Bloggarkiv

Det är det allmänna rättsOmedvetandet som vill ha hårdare tag och längre straff


Rebloggar denna artikel från augusti 2010 eftersom jag tycker att den har bäring på den debatt som jag har med SD:s Kent Ekeroth just nu angående kostnader inom och för Kriminalvården.

I DN presenteras en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

Detta måste jag säga gör mig oerhört glad av många skäl. Ett av dom är att detta resultat också entydigt visar att vi människor kan vara civiliserade bara rätt betingelser ges. Det vi hör och ser på olika debattsidor, i kommentarstrådar etc. är oftast ett uttryck för dels ren okunskap och dels för något som kan drabba oss alla i en upphetsad miljö rent allmänt, vi förvandlas snabbt till någon sorts pöbel.

Skillnaden uppstår snabbt då vi får ta del av mer information varför den här undersökningen också kan ses som ett starkt stöd för så mycket öppenhet det bara går att få i olika frågor. Det harmonierar bra med den australiensiska undersökningen vars resultat kan sammanfattas så här:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.”

grundlurad.gif

Regeringen har genomfört straffskärpningar under mandatperioden och politiker hänvisar alltid till vad som kallas det allmänna rättsmedvetandet. Jag tycker att uttrycket är klart vilseledande och egentligen borde det heta det allmänna rättsomedvetandeteftersom det är just då vi är omedvetna om fakta och alltså i avsaknad av egentlig kunskap, som vi tenderar att vara aggressiva och hårda i våra bedömningar.

Jämför jag detta t.ex med invandringsfrågan så ser jag exakt samma mönster där. Vi är snabba att slå ifrån oss och fördöma utan kunskap men när vi får kunskap förändras också våra värderingar. I det första fallet skapar okunskapen rädsla som sedan förbyts i trygghet då vi får den kunskap vi tidigare saknat och kan göra en informerad och upplyst bedömning av vad vi har framför oss.

Den här utredningen visar också att vi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Till och med landets riksåklagare, Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott.

attden kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Avslutningsvis en intressant fråga. Våra riksdagsledamöter borde rimligen tillhöra den mest informerade delen av befolkningen och likaså regeringen. Hur kommer det sig då att dessa informerade och upplysta människor ändå framhärdar i att val efter val använda termen ”hårdare tag” och som ett bevis för dessa föreslå olika straffskärpningar?

Svensk Myndighetskontroll: Sverigedemokraternas kriminalpolitik – en granskning. Del 3.


I den här delen med ordningsnummer tre, så ska konsekvenserna av SD:s förslag om att slopa det som populärt kallas ”straffrabatter”.  Dessa beskrivs så här i Brottsbalkens 26 kap. 2 § där SD vill genomföra de förändringar som jag lagt till med fet kursiv stil nedan.

2 §Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än

  • 1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,         ( minimitillägg sex månader max två år.)
  • 2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,  ( minimitillägg ett år, max fyra år.)
  • 3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.  (minimitillägg två år, max åtta år. )

Jag undrar om SD ens har tänkt på att den kategori brottslingar som kommer att ta den största delen av de extra resurser som det här förslaget innebär, är de små gråtjyvarna med narkotikaproblematik som för att finansiera sitt missbruk begår mängder av olika småbrott. En fördel med SD:s politik för mig som Liberaldemokrat är att den gör vår narkotikapolitik oerhört mycket mer värdefull rent ekonomiskt eftersom den innebär ett avkriminaliserande av det ringa narkotikabrottet i sig.

För att beskriva hur detta slår har jag idag tagit hit en gammal bekant.

Den 2/12 -11 är det rättegång mot den tilltalade Bo Svensson. Bosse, eller ”tjackbotte” som han kallas är åtalad på 23 punkter.

Tre fall av ringa narkotikabrott, två narkotikabrott, tre mopedstölder, två inbrott, ett olaga hot, ett missfirmelse av tjänsteman, tre olovliga körningar, en rattfylla och tre drograttfyllor, en ringa misshandel, en urkundsförfalskning, ett brott mot knivlagen samt ett fall av bigami. Det sista är visserligen något ovanligt men så är ”tjackbotte” heller inte vem som helst……

Med nuvarande system och som återfallsförbrytare, så skulle han ha fått ca. 10 månaders fängelse om han fälls på samtliga punkter men Bosse har ju varit med förr så han fälls på 22 av de 23 punkterna (alla utom bigamin vilket upprörde hans ena hustru) och vad gäller straffmätning och straffvärde för de punkter där han fälls till ansvar blir bedömningen i rätten följande.

De tre ringa narkotikabrotten bestäms vardera till en månads fängelse = tre månader. De två narkotikabrotten av normalgraden bestäms till tre resp. fem månader = åtta månader. Tre mopedstölder ger en månad till. Två inbrott en respektive tre månader. Ett olaga hot två månader, missfirmelse av tjänsteman 14 dagar, tre olovliga körningar en månad vardera = tre månader, fyra rattfyllor av olika slag 6 månader, ringa misshandel en månad och urkundsförfalskningen två månader. Där sägs det att rådmannen revolterade och helt enkelt vägrade att lägga på något mer för brottet mot knivlagen.

Totalt är vi ändå uppe i 30 månader och 14 dagar eller drygt två och ett halvt år vilket var vad SD i sin tidigare formulerade kriminalpolitik ville se ”tjackbotte” dömd till. SD:s förra förslag var lättare att räkna på men om vi använder de ovan angivna ändringarna av 2 § BrB 26 kap. Så ser vi att Bosse och hans vänner i 99 fall av hundra kommer att falla under den första punkten.

Detta innebär att om vi antar att man i den utfärdade 10 månaders domen gjort ett påslag på två månader på en ursprunglig åtta månaders dom och då istället tar åtta månadersdomen som utgångspunkt enligt SD:s modell så skulle den alltså först få ett minimitillägg på sex månader = 14 månader. Därefter så blir det en bedömning av hur grov Bosses brottslighet är i förhållande till andra i samma segment och jag tror mig kunna säga att han ligger på medelnivå.

Det innebär lägst sex månaders påslag och högst 24. Någonstans i mitten borde då landa på ett påslag på 15 månader och det sammanlagda straffet för Bosse blir åtta månader plus 15 = 23 månader. Skärpningen utgör, jämfört med dagens system, en faktor 2,3 ggr dagens straff som vi kan ta med oss och räkna utifrån för att kunna beräkna framtida kostnader..

För att inte beskyllas för att överdriva så ska jag dra ner det till att beräkningsmässigt bara lägga på en faktor 1,6 ggr strafftid i genomsnitt på de straff som utdöms i Sverige och då tänker jag i detta även räkna in de ”straffskärpningar över hela linjen”, som SD kräver. Varje siffra kommer därför att ligga i uppenbar underkant av ett framtida scenario på området.

För att kunna göra en sådan beräkning så måste vi först veta utgångsläget, alltså hur det ser ut idag och den färskaste, helt klara statistik som finns, är kriminalvårdsstatistiken från år 2009.

Där kan vi läsa att totalt så dömdes 9805 personer till fängelse år 2009 för olika brott med varierande strafftider.

Jag ska inte här tråka ut er med en oändlig rad siffror utan jag redovisar enbart de resultat jag räknat fram och vilka premisser jag använt för att komma fram till de siffror som jag redovisar.

Det visar sig då att i den kategori som dömts till strafftider från 14 dagar – 6 månader finns 5524 personer. Av dessa har jag räknat med att 40% är förstagångsförbrytare och att 50% av dessa gjort sig skyldiga till flera brott och då kvalificerat sig för att få ta del av SD:s nya politik på området. Det innebär att vi här avrundat får 1100 personer som tidigare hade en strafftid på i genomsnitt 2,5 månader.

Då återstår 60% återfall som alla omedelbart är kvalificerade vilket ger 3300 personer till med en genomsnittlig strafftid idag på tre månader.

Med motsvarande beräkningar på de som dömts till mer än 6 månader ser det ut så här.

6-12 mån 546 förstagångare = 273 återfall som tidigare hade 8 månader i snitt och 819 återfall med tidigare 9 månader i snitt.

Då vi kommer högre upp i straffskalorna så ändras bilden något. Andelen förstagångsförbrytare minskar och andelen återfall ökar. Sammantaget har jag räknat fram ganska schablonmässigt att det handlar om ca. 2900 intagna varav 2000 kvalificerar sig och att dessa tidigare hade en genomsnittlig strafftid på 2 år och åtta månader. Livstidsdömda har jag helt lämnat utanför.

Med detta i beaktande så kommer jag fram till att den första gruppen med 1100 intagna som med dagens system tillsammans avtjänade 230 år med SD:s politik nu istället ska avtjäna 368 år +138 år alltså. Samma beräkningar på resten ger följande. +495 år, +109 år, +368 år, +3200 år totalt en straffskärpning med 4172 år.

Vad kostar det då i reda pengar att utöka strafftiderna med 4172 år? Enligt kriminalvårdens egna beräkningar kostar en fängelseplats i genomsnitt ca. 800000:- per år och intagen så den här delen av SD:s kriminalpolitik kostar i storleksordningen 3,35 miljarder/år. Det framstår som allt tydligare att det man föreslår inte är realistiskt i något avseende och jag orkar därför inte här räkna ut investeringsbehovet för nya platser.Jag ser dock framför mig hur dessa fängelsecentra byggs upp överallt runtom i landet till gigantiska kostnader.

 

KDU mer reaktionära än KD i rättspolitiken


Det märks på KDU att man börjar bli desperata i jakten på väljare. Nu söker man närmast överträffa t.o.m SD och Fp vad gäller att måla upp en bild av att vara de som är tuffast mot brottsligheten. Det är, för att använda ett kristdemokratiskt språkbruk, inte det nya testamentets kärleksbudskap som gäller utan här hörs mer bloddrypande gammeltestamentliga argument slå igenom på ett tydligt sätt.

Med den här artikeln vill jag visa att KDU:s inställning bidrar till att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av att spela på människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Jag har envist hävdat att allt tal om att brottsligheten ökat så otroligt mycket som man ibland kan få intryck av, är felaktigt och att det inte stöds av statistik och inte heller av verklighet. För något år sedan, då debatten fortfarande inte var så het som nu, så minns jag att jag i en artikel visade att ökningen i antal anmälda brott varit betydligt högre före 1990 än efter. 1950-1964 +88%, 1965-1980 +152% och 1980-1990 +30%,  1990-2007  +6% Första halvåret i år har antalet anmälda brott minskat med 3%.

Då kanske någon säger att det är ändå en ökning. Visst är det så men kom då också ihåg att med den lagstiftningsiver som råder i landet så har du idag väsentligen fler lagar att bryta mot än vad som fanns för 20 år sedan. All brottslighet relaterad till IT-världen tillhör sådant som knappt existerade för inte så länge sedan. Anmälningsbenägenhet är också avsevärt högre idag än för 30-40 år sedan. Det kan exemplifieras med de sexbrott som begåtts inom den katolska kyrkan. Idag vågar många träda fram på ett annat sätt än vad som var fallet på 1960- 1970 talet. Detsamma gäller misshandelsfall både i hemmet och på allmän plats.

Våldsbrottsligheten då? Den har ju skenat iväg och blivit allt värre, det ”vet ju alla”.
När riksåklagaren Anders Perklev la fram straffnivåutredningens slutliga förslag i december 2008, i vilket det också föreslogs olika skärpningar, konstaterade han att utredningen under arbetets gång även hade dragit följande slutsatser:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,
att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,
att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,
att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Detta är alltså ett veritabelt grundskott mot alla de som högljutt i debatten har påstått annorlunda. Vi måste komma ihåg att den här gången kom inte argumenten från någon mysfarbror till kriminolog utan direkt från riksåklagaren och det är svårt att se några dolda motiv hos riksåklagaren för de fakta som redovisas. Trots sina egna slutsatser så fullgör han ändå regeringens uppdrag och föreslår straffskärpningar till en kostnad av knappt en miljard per år.

Läs de fyra punkterna igen. Vi har alltså inte haft någon våldsam ökning av våldsbrotten. Det har inte blivit grövre brott, längre straff ger inte lägre brottslighet och det daltas lika mycket med brottslingar i andra länder.
Då måste man ställa sig några frågor.

Den första frågan är varför man då ändå föreslår skärpningar och svaret på det är att man vill skicka en signal om hur staten ser på den här typen av brott. Det uttrycks så här i utredningen:

”Det finns, enligt den straffrättsliga doktrinen, ingenting som visar att högre straff skulle leda till påtagligt minskad brottslighet. Straffnivån bör i stället ses som ett mått på hur förkastlig den kriminaliserade gärningen är.” (SOU 2008:85, s. 243) Samhället vill alltså till en kostnad av knappt en miljard berätta att vi inte tycker  om värdetransportrån. Då ska man i sammanhanget komma ihåg att detta har samhället berättat upprepade gånger under de senaste 35-40 åren. Statistik från SCB visar entydigt att antalet utdömda fängelseår för våldsbrott har ökat dramatiskt – från cirka 1 000 i början av 70-talet till drygt 3 000 år 1990 och till nästan 6 000 i dag.

Strafftiden har alltså sexdubblats och till det ska också läggas att den faktiska verkställighetstiden av varje straff sedan 990101 har ökat från tidigare halvtidsfrigivning till dagens två tredjedelar.

Min uppfattning är att med detta så har man i rimlighetens namn skickat så mycket och tydliga signaler att det borde vara nog och den skärpta syn på våldsbrottsligheten som regeringen vill markera har redan åstadkommits i praktiken.
Att spendera många hundra miljoner kronor på en ytterligare förlängning av fängelsestraffen för våldsbrott är därför varken befogat eller kostnadseffektivt. De pengarna skulle bättre kunna användas till brottsofferjourer, målsägandebiträden, psykiatrisk vård och brottsskadeersättning.

Har ni tänkt på att straffskärpningar är faktiskt det enda man åstadkommit trots allt tal om att brottsoffret måste stärkas. Tycker man att det är viktigare att NN sitter ett år till på kåken än att skapa ett mänskligt system för brottsoffrens rätt till brottsskadeersättning, så har man naturligtvis valt rätt väg men själv är jag av helt motsatt uppfattning.

Den andra frågan är frågan om hur det då kommer sig att så många tycks ha en uppfattning som baseras på annat än fakta. Det är en fråga med flera olika svar eftersom olika intressen har olika motiv.

Politiker har alltid och särskilt då det stundar val, haft en förmåga att använda dessa frågor som ett sätt att göra sig kända och som ett sätt att visa sig besitta handlingskraft. Folkpartiets Johan ”Batongen” Pehrson leder just nu den ligan tämligen överlägset och säga vad man vill om Johan, konsekvent i sin galenskap är han absolut.

När det tydligen började ta slut på hans förslag om hur vuxna bäst hanteras så tvekade han inte en sekund att ta sig an den nya målgruppen barn och för att underlätta sina möjligheter till detta så går det också fint att ta till argument som kanske inte är riktigt fast förankrade i verkligheten. Om detta har jag skrivit tidigare efter en artikel i SvD. http://blogg.svd.se/faktakollen?id=19105

Just på narkotikapolitikens område har vi det kanske tydligaste exemplet på hur konceptet med hårdare tag-längre straff har misslyckats. På området har man alltsedan 70-talet tillämpat just hårdare tag och längre straff och som alla vet har denna politik inte lett till att vi idag har varken färre narkotikabrottslingar, färre narkomaner eller ens mindre narkotika på gatorna. Tvärtom så har vi fler narkotikabrottslingar, fler narkomaner och mer och billigare narkotika än någonsin. Det är svårt att ge ett tydligare exempel på totalt misslyckande än detta.

Andra politiker har andra motiv och för t.ex Sverigedemokraterna är detta i kombination med invandringsfrågan helt enkelt partiets livsluft. De är fullständigt beroende av att allmänheten fortsätter att leva i villfarelse och skräck för de brutala invandrarligor som på ett så markant sätt ökat den grova brottsligheten. De kopplar invandringen till kriminalitet och då blir det naturligtvis oerhört mycket lättare att få gehör för den invandringspolitik man driver.

Att hela den politiken grundas på felaktiga fakta tillåter man inte störa verksamheten. Fakta har en förmåga att stöka till retoriken.

De brottsbekämpande myndigheterna har ingen som helst anledning att försöka göra tillrättalägganden i debatten då det nuvarande regnandet av manna från himlen väl aldrig upplevts tidigare. Tar pengarna slut så kommer det omedelbart nya för, som Reinfeldt säger, detta är ett prioriterat område.

Fortfarande får de gamla på äldreboendet gå och lägga sig kl. 17 i brist på personal och resurser. De resurserna läggs på att tillfredsställa regeringens behov av att sända kraftfulla signaler, om än helt meningslösa. En politik som KDU nu alltså vill förstärka. Det blir därmed också KDU:s uppgift att förklara för de som drabbas av nedskärningar på andra områden, varför det är viktigare att låta en meningslös signalpolitik ta dessa resurser i anspråk.
Även media bär en del av skulden då man i sin rapportering kring brott har en förmåga att såväl överdriva som överdramatisera. Media har en stor del i förklaringen till varför så många idag lever under intrycket att Sverige är någon sorts centrum för organiserad brottslighet och ”maffia”.

Det kommer, någon gång i framtiden då vi ser tillbaka, att framstå som något av 2000-talets största överdrift och denna symbios mellan politiken och den granskande tredje statsmakten legitimerar i stort sett vilka åtgärder som helst.

Som exempel kan nämnas de superfängelse-säkerhetsceller som byggts till en kostnad av drygt 750 miljoner och som kriminalvården förbundit sig att hyra till en kostnad om 75 miljoner per år i 25 år, alltså en hyreskostnad på drygt en miljon per år och plats. Att man nu (naturligtvis) saknar fångar som uppfyller just den kravspecifikation som finns för att betraktas som så ytterst farlig att en plats kan motiveras, tycks inte heller bekymra någon, utan dessa superdyra platser används som normalplatser istället.

Det är ibland fascinerande att se den enögdhet med vilken politiker lyckas betrakta verkligheten. När följande för något år sedan stod att läsa (dock icke på löpsedlar) i Dagens Nyheter: ”Allt färre drabbas av grovt våld i Stockholm”, uteblev kommentarerna från ledande politiskt håll helt.

Det är ju i sig en god nyhet men med handen på hjärtat, trodde du att det var så? Det är ju tvärs emot den gängse bild som förmedlas. Det konstateras vidare i artikeln att ”få storstäder i världen är så trygga som Stockholm. Risken för att utsättas för oprovocerat våld är väldigt liten.”

När hörde ni senast en politiker beskriva verkligheten på det sättet?

Professor Felipe Estrada vid Köpenhamns universitet har studerat sjukhusens patientregister. Här ingår personer som utsatts för grova våldsbrott och sökt vård för till exempel skottskador. Det handlar om 90000 personer under den tid utredningen pågått och resultatet blir något helt annat än när man tittar på antalet anmälda brott. Våldet har inte ökat.

Det här går emot den gängse uppfattningen, men vi har inte högre våldsnivåer i dag än vi hade i början av 1990-talet. De vapenrelaterade brotten har legat ganska oförändrat, trots att befolkningen ökat, säger han. När vi gick in i nittiotalet hade vi ca. 100 mord per år i Sverige och 29 livstidsdömda. Idag har vi cirka 100 mord per år och 156 livstidsdömda. Inte ens en femdubbling av lagens strängaste straff har alltså haft någon betydelse för antalet mord.

Tror man inte på professorn (han är ju utlänning….) så kan man kontrollera Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik.
Mikael Rying, kriminolog vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har studerat det dödliga våldet sedan mitten av 1970-talet. Och det finns inget som tyder på att det skulle ha ökat.

Tvärtom. I Stockholm har antalet dödsfall näst intill halverats. I början av 90-talet dödades ungefär 35-40 personer i länet varje år. Nu pendlar siffran mellan i snitt 20-25 personer per år, säger han.

Är man fortfarande inte nöjd så finns det ytterligare fakta. Brås stora trygghetsundersökning där 14.000 svenskar får svara på frågor om brott och trygghet – går på tvärs mot anmälningsstatistiken. I den senaste undersökningen uppger var fjärde person (16-79 år) att han eller hon utsatts för något brott under 2008. Drygt två procent säger sig ha blivit misshandlade.
”Stockholm ligger något över rikssnittet men vi kan inte se att våldet skulle ha ökat de senaste åren, säger Åsa Irlander, utredare på Brå.”

I artikeln, som du kan läsa här: http://www.dn.se/sthlm/allt-farre-drabbas-av-grovt-vald-i-stockholm-1.1077426 går man även igenom orsakerna för varför det ser ut som det gör.

Intressant att notera är att artikeln inte på något ställe använder begreppen ”organiserad brottslighet” eller ”maffia”. Alkoholrelaterat våld däremot är något som nämns och är det något vi vet med säkerhet så är det att ju mer alkohol som konsumeras, desto fler fall av våld kan vi se. Det vore därför klokt att istället använda nån av de fängelsemiljarder som man nu ökar på med, till att verka för en lägre alkoholkonsumtion. Inget skulle kunna förbättra siffrorna mer.

Fast nu är ju det inte alls lika spännande och glamoröst som den mycket mer spännande och fantasikittlande rubriken ”maffian…….”
Det finns också ytterligare ett skäl till att vi bibringas den bild vi får idag och det är helt enkelt att vi har en lite märklig statistikredovisning som innebär stora möjligheter för den som så önskar att nyttja denna ungefär som när fan läser bibeln. Det finns det, som visat, många som gör.
Exakt hur detta ser ut kan du läsa om i den här artikeln: http://www.dn.se/sthlm/darfor-ljuger-kriminalstatistiken-1.1078754

Jag vill slutligen påstå att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av att spela på människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Hårdare tag, strängare straff, mer kontroller, fler restriktioner och utökad övervakning är de verktyg som används. Det pris vi betalar, vid sidan av all de miljarder det kostar och det mänskliga lidande som inte kan mätas i pengar, är inskränkningar av våra grundläggande friheter, kränkningar av vår integritet och en rättssäkerhet som numera mest existerar på papper. Det är ett högt pris att betala.

%d bloggare gillar detta: