Bloggarkiv

Det är det allmänna rättsOmedvetandet som vill ha hårdare tag och längre straff


Rebloggar denna artikel från augusti 2010 eftersom jag tycker att den har bäring på den debatt som jag har med SD:s Kent Ekeroth just nu angående kostnader inom och för Kriminalvården.

I DN presenteras en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

Detta måste jag säga gör mig oerhört glad av många skäl. Ett av dom är att detta resultat också entydigt visar att vi människor kan vara civiliserade bara rätt betingelser ges. Det vi hör och ser på olika debattsidor, i kommentarstrådar etc. är oftast ett uttryck för dels ren okunskap och dels för något som kan drabba oss alla i en upphetsad miljö rent allmänt, vi förvandlas snabbt till någon sorts pöbel.

Skillnaden uppstår snabbt då vi får ta del av mer information varför den här undersökningen också kan ses som ett starkt stöd för så mycket öppenhet det bara går att få i olika frågor. Det harmonierar bra med den australiensiska undersökningen vars resultat kan sammanfattas så här:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.”

grundlurad.gif

Regeringen har genomfört straffskärpningar under mandatperioden och politiker hänvisar alltid till vad som kallas det allmänna rättsmedvetandet. Jag tycker att uttrycket är klart vilseledande och egentligen borde det heta det allmänna rättsomedvetandeteftersom det är just då vi är omedvetna om fakta och alltså i avsaknad av egentlig kunskap, som vi tenderar att vara aggressiva och hårda i våra bedömningar.

Jämför jag detta t.ex med invandringsfrågan så ser jag exakt samma mönster där. Vi är snabba att slå ifrån oss och fördöma utan kunskap men när vi får kunskap förändras också våra värderingar. I det första fallet skapar okunskapen rädsla som sedan förbyts i trygghet då vi får den kunskap vi tidigare saknat och kan göra en informerad och upplyst bedömning av vad vi har framför oss.

Den här utredningen visar också att vi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Till och med landets riksåklagare, Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott.

attden kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Avslutningsvis en intressant fråga. Våra riksdagsledamöter borde rimligen tillhöra den mest informerade delen av befolkningen och likaså regeringen. Hur kommer det sig då att dessa informerade och upplysta människor ändå framhärdar i att val efter val använda termen ”hårdare tag” och som ett bevis för dessa föreslå olika straffskärpningar?

Annonser

Hårdare tag mot yngre barn!


Sverigedemokraten Kent Ekeroth uttalar sig med jämna mellanrum i den rättspolitiska debatten och SD föreslog inför valet 2010 att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år.

Jag funderade en stund kring förslaget och sedan skrev jag det här i vad jag själv tycker vara sann SD-anda.

”Med anledning av Lagrådets uttalade misstanke om att den nya lagen om drogtester av barn utgör ett första steg mot att sänka straffmyndighetsåldern så vill jag anföra följande: Kriminella sjuåringar är en plåga!

För att inte tala om ohängda elvaåringar. Samhället måste agera mot den tilltagande brottsligheten i dessa åldersgrupper. De senaste nyheterna talar också om att kraftfulla åtgärder är på gång. Den som är gammal nog att begå brott är också gammal nog att bestraffas.

Denna uppfattning har jag nu sett på några olika debattsidor och i allmänhet så åtföljs den av förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år.

Jag menar att det är en ologisk slutsats. Don’t do the crime if you can’t do the time, säger jag då!

Har man slagit fast att den som är gammal nog att begå brott också är gammal nog att bestraffas så ska man naturligtvis inte ha någon straffmyndighetsålder alls! En sådan åldersgräns skulle innebära att till exempel kriminella sjuåringar fortsatt tillåts löpa fritt, för att inte tala om dessa horder av kriminella elvaåringar!

Jag är däremot inte klar över vilka straff man kan tänka sig för dessa kriminella och välorganiserade barn. Fängelse, skampåle, aga, böter, stening, fritering eller en dag med en SD-politiker?

Att något måste göras framstår emellertid som fullständigt uppenbart.

Häromdagen såg jag själv ett gäng i åttaårsåldern samlade på häftiga små cyklar med synnerligen störande puttersmällare monterade och någon berättade att det var de illa beryktade men välorganiserade Bambinos som hade en träff på gården. Uppenbara bikerprospects alltså.

Den organiserade brottsligheten bland just åttaåringar är ett växande problem som måste mötas och polisen har därför satt upp specialenheter i åtta län i en försöksverksamhet som går under namnet Bullerbyn.

Kommande rättegångar som resultat av Bullerbyns arbete kan bli mycket intressanta sedan justitieminister Box förklarat att brottsprovokation får användas för att snärja dessa små ligister. Polisen sägs därför nu ha köpt in försvarliga mängder smågodis i syfte att se hur långt gängen är beredda att gå i sin iver att få tillgång till dessa njutningsmedel.

Ett första fall av illegal fildelning kommer att prövas i Södertörns tingsrätt i slutet av denna månad. Det var efter en undercoveraktion där tre medlemmar i just Bambinos erbjöds en stor påse geléhallon om de laddade ner fyra kända poplåtar, som polisens första tillslag enligt den antagna Bullerbyplanen kunde göras.

Enligt uppgift från en vanligtvis välunderrättad källa så ska en av de tre ha arbetat som polisinfiltratör i gruppen. Samma källa hävdar också att detta kunnat ske enbart tack vare den nya lag som ger polisen rätt att drogtesta barn. Vid ett sådant test visade sig den unge herrns urin vara, som polisen uttryckte det, ”av misstänkt färg” och han gavs då möjlighet att sona detta genom att infiltrera kamratkretsen.

 

Detta visar att lagen till och med är effektivare än vad minister Box först angav. Den inte bara hindrar de unga från att bli beroende, den gör dom också omedelbart till nyttiga små skvallerbyttor och minipoliser. De misstänkta är under tiden fram till rättegången placerade i rumsarrest på den lokala polisstationen.

Amnesty har hävdat att rumsarrest är nysvenska och en förvrängning av verkligheten då de tre små misstänkta brottslingarna tvingas dela en fyllecell under förhållanden som inte motsvarar de minimikrav som kan ställas enligt FN:s barnkonvention.

Detta påstående avvisas av justitiedepartementet, där statssekreterare Hildegard Rotting säger att man räknat på detta och kommit fram till att de tre misstänktas sammanlagda vikt och kroppsvolym motsvarar den hos en fullfjädrad och välbyggd brottsling.

Dessutom är det faktiskt fildelning som är förbjudet, inte celldelning!

På grund av den låga åldern hos förövarna så har man nu även infört så kallad vittnescoachning. Detta innebär att såväl de tilltalade som vittnen, under två timmar varje dag, får hjälp med att lära sig vad som är lämpligt och inte lämpligt att säga i en rättegång.

Metoden är ny, men antas spara in mycket tid i rättegången, samtidigt som den gör behovet av försvarare överflödigt. Ytterligare en lyckad reform som alltså både stärker barnets integritet, genom att det lär sig svara rätt, och samtidigt är kostnadseffektiv.

På fråga om inte detta är en fara för rättssäkerheten svarar Hildegard Rotting att det är tvärtom så att rättssäkerheten stärks, då det genom reformen blivit rätt säkert att alla vet vad de ska säga.
På så sätt blir det säkert rätt och blir det rätt så är det rättssäkert! Det borde ju var och en begripa som har rent mjöl och inte kokain i påsen.

Därför tillåts inte heller några kontakter mellan de misstänkta och deras föräldrar under tiden fram till rättegången. Detta för att försäkra sig om att ingen subjektivt färgad påverkan ska störa de misstänkta. Processen de genomgår innebär i sig också ett avlägsnande av så många yttre stimuli som möjligt.

Detta för att barnen ska få lugn och ro och alls icke, som någon liberal typ påstått, för att utgöra starten på en ren hjärntvättning. Detta är ännu icke möjligt men propositionen om den nya integritetsstärkande hjärntvättningslagen väntas bli antagen i vår.

Även lagstiftningsarbetet går nu smidigare sedan remissförfarande och Lagrådsgranskningar helt upphört.

Den anmälan som gjorts till Europadomstolen avfärdar Rotting med att konstatera att alla erforderliga rättsmedel ställts till de misstänktas förfogande genom att samhället tillhandahåller både vittnescoacher och åklagare.

Mer kan man inte begära och skulle domstolen ha en annan uppfattning så vet vi inte det förrän om nio år och då är det ju ändå för sent. Så varför bekymra sig om det nu, säger Rotting i en kommentar.

Hos många är tacksamheten idag ändå stor då detta visar att samhället äntligen gör något och bryr sig. Genom att kriminalisera och stigmatisera barnen så ger samhället dom en identitet och det är något som många barn idag saknar, enligt justitieminister Box. Det är dessutom viktigt att göra detta så tidigt som möjligt.

Jag tycker att det intrång i den unges integritet som ett litet fängelsestraff kan innebära uppvägs av möjligheten att kunna tvångsisolera barnen och på så sätt kunna ge dom vård och behandling under ordnade och trygga former.

I syfte att ytterligare bekräfta den nyvunna identiteten har justitiedepartementet hämtat inspiration från Ipred-lagens motto om att ”den vi inte kan kriminalisera kan vi istället ruinera” och nu i en proposition föreslagit riksdagen att den dom som meddelas även ska publiceras i massmedia på den dömdes egen bekostnad.

Justitieminister Box har i ett tilläggsyrkande framfört krav på att publiceringen skall ske i färg och då helst i lila.

En tanke och synergieffekt är att på detta sätt kan en del av presstödet ersättas på sikt, eftersom man från departementet räknar med ett stort antal fällande domar varje år vilket alltså kommer att generera goda annonsintäkter för tidningarna.

Försvarsdepartementet har i en departementspromemoria, upprättad personligen av försvarsminister Rocky Talgbäck, kompletterat processen och föreslagit att en lämplig påföljd för dessa vanartiga barn vore minimum ett år på ett så kallat ”Boot camp”.

Departementet förklarar sig positiva till att driva en sådan verksamhet vilken i allt väsentligt skulle kunna införlivas i det svenska totalförsvaret. Detta innebär, enligt försvarsminister Talgbäck, att med ett tillräckligt stort antal fällande domar och därigenom frigjorda tillgångar i form av humanmaterial i låg och utvecklingsbar ålder, så kan försvaret spara in åtskilligt med pengar på reguljär trupp.

Tankar finns redan på att från dessa blivande Boot camps rekrytera en elitbrigad med 10- till 11-åringar för tjänstgöring i Afghanistan där det alls inte är ovanligt med militär personal i denna åldersgrupp.

I alla fall inte på motståndarsidan.

Från kommunförbundet ser man också positivt på planerna då detta kan komma att väsentligen reducera kommunernas kostnader för till exempel skolor och fritidsverksamhet.

”Vi räknar med att borttagandet av straffmyndighetsåldern på tre års sikt ska innebära en halvering av klasserna”, säger kommunförbundets nytillträdde VD Åke Ingvarsson som rekryterats från det av CIA och NSA nyligen tvångsinlösta FRA.

En opinionsmätning från SIMO, Statens Institut för Manipulerande av Opinionen, visar att svenskar generellt är positiva till den nya lagen och att föräldrar på gatan menar att ”så länge kidsen bara har rent godis i påsen”, så är lagen inget problem. ”Inte heller barnen är vårt problem”, tillägger föräldrar på gatan till slut för att förtydliga sin inställning.

Beslut om att ta bort straffmyndighetsåldern beräknas komma i god tid före sommaren. Då samtliga ledamöter i riksdagen beräknas ha fått nya röstningschips inopererade i pannloben och vara färdigprogrammerade i slutet av maj, så finns heller ingen risk för att någon av dessa knapptryckarvirtuoser ska skämma ut sig och trycka fel.

När så senast skedde och det visade sig att riksdagen uttryckt sin absoluta misstro mot befolkningen blev det en tråkig och dämpad stämning enligt många. De flesta menar att det lilla misstaget berodde på Freudianskt programmerade chips från Österrike.

Det gläder mig att kunna meddela att den nya lagen snart är på plats!

Svensk Myndighetskontroll: Sverigedemokraternas kriminalpolitik – en granskning. Del 3.


I den här delen med ordningsnummer tre, så ska konsekvenserna av SD:s förslag om att slopa det som populärt kallas ”straffrabatter”.  Dessa beskrivs så här i Brottsbalkens 26 kap. 2 § där SD vill genomföra de förändringar som jag lagt till med fet kursiv stil nedan.

2 §Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än

  • 1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,         ( minimitillägg sex månader max två år.)
  • 2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,  ( minimitillägg ett år, max fyra år.)
  • 3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.  (minimitillägg två år, max åtta år. )

Jag undrar om SD ens har tänkt på att den kategori brottslingar som kommer att ta den största delen av de extra resurser som det här förslaget innebär, är de små gråtjyvarna med narkotikaproblematik som för att finansiera sitt missbruk begår mängder av olika småbrott. En fördel med SD:s politik för mig som Liberaldemokrat är att den gör vår narkotikapolitik oerhört mycket mer värdefull rent ekonomiskt eftersom den innebär ett avkriminaliserande av det ringa narkotikabrottet i sig.

För att beskriva hur detta slår har jag idag tagit hit en gammal bekant.

Den 2/12 -11 är det rättegång mot den tilltalade Bo Svensson. Bosse, eller ”tjackbotte” som han kallas är åtalad på 23 punkter.

Tre fall av ringa narkotikabrott, två narkotikabrott, tre mopedstölder, två inbrott, ett olaga hot, ett missfirmelse av tjänsteman, tre olovliga körningar, en rattfylla och tre drograttfyllor, en ringa misshandel, en urkundsförfalskning, ett brott mot knivlagen samt ett fall av bigami. Det sista är visserligen något ovanligt men så är ”tjackbotte” heller inte vem som helst……

Med nuvarande system och som återfallsförbrytare, så skulle han ha fått ca. 10 månaders fängelse om han fälls på samtliga punkter men Bosse har ju varit med förr så han fälls på 22 av de 23 punkterna (alla utom bigamin vilket upprörde hans ena hustru) och vad gäller straffmätning och straffvärde för de punkter där han fälls till ansvar blir bedömningen i rätten följande.

De tre ringa narkotikabrotten bestäms vardera till en månads fängelse = tre månader. De två narkotikabrotten av normalgraden bestäms till tre resp. fem månader = åtta månader. Tre mopedstölder ger en månad till. Två inbrott en respektive tre månader. Ett olaga hot två månader, missfirmelse av tjänsteman 14 dagar, tre olovliga körningar en månad vardera = tre månader, fyra rattfyllor av olika slag 6 månader, ringa misshandel en månad och urkundsförfalskningen två månader. Där sägs det att rådmannen revolterade och helt enkelt vägrade att lägga på något mer för brottet mot knivlagen.

Totalt är vi ändå uppe i 30 månader och 14 dagar eller drygt två och ett halvt år vilket var vad SD i sin tidigare formulerade kriminalpolitik ville se ”tjackbotte” dömd till. SD:s förra förslag var lättare att räkna på men om vi använder de ovan angivna ändringarna av 2 § BrB 26 kap. Så ser vi att Bosse och hans vänner i 99 fall av hundra kommer att falla under den första punkten.

Detta innebär att om vi antar att man i den utfärdade 10 månaders domen gjort ett påslag på två månader på en ursprunglig åtta månaders dom och då istället tar åtta månadersdomen som utgångspunkt enligt SD:s modell så skulle den alltså först få ett minimitillägg på sex månader = 14 månader. Därefter så blir det en bedömning av hur grov Bosses brottslighet är i förhållande till andra i samma segment och jag tror mig kunna säga att han ligger på medelnivå.

Det innebär lägst sex månaders påslag och högst 24. Någonstans i mitten borde då landa på ett påslag på 15 månader och det sammanlagda straffet för Bosse blir åtta månader plus 15 = 23 månader. Skärpningen utgör, jämfört med dagens system, en faktor 2,3 ggr dagens straff som vi kan ta med oss och räkna utifrån för att kunna beräkna framtida kostnader..

För att inte beskyllas för att överdriva så ska jag dra ner det till att beräkningsmässigt bara lägga på en faktor 1,6 ggr strafftid i genomsnitt på de straff som utdöms i Sverige och då tänker jag i detta även räkna in de ”straffskärpningar över hela linjen”, som SD kräver. Varje siffra kommer därför att ligga i uppenbar underkant av ett framtida scenario på området.

För att kunna göra en sådan beräkning så måste vi först veta utgångsläget, alltså hur det ser ut idag och den färskaste, helt klara statistik som finns, är kriminalvårdsstatistiken från år 2009.

Där kan vi läsa att totalt så dömdes 9805 personer till fängelse år 2009 för olika brott med varierande strafftider.

Jag ska inte här tråka ut er med en oändlig rad siffror utan jag redovisar enbart de resultat jag räknat fram och vilka premisser jag använt för att komma fram till de siffror som jag redovisar.

Det visar sig då att i den kategori som dömts till strafftider från 14 dagar – 6 månader finns 5524 personer. Av dessa har jag räknat med att 40% är förstagångsförbrytare och att 50% av dessa gjort sig skyldiga till flera brott och då kvalificerat sig för att få ta del av SD:s nya politik på området. Det innebär att vi här avrundat får 1100 personer som tidigare hade en strafftid på i genomsnitt 2,5 månader.

Då återstår 60% återfall som alla omedelbart är kvalificerade vilket ger 3300 personer till med en genomsnittlig strafftid idag på tre månader.

Med motsvarande beräkningar på de som dömts till mer än 6 månader ser det ut så här.

6-12 mån 546 förstagångare = 273 återfall som tidigare hade 8 månader i snitt och 819 återfall med tidigare 9 månader i snitt.

Då vi kommer högre upp i straffskalorna så ändras bilden något. Andelen förstagångsförbrytare minskar och andelen återfall ökar. Sammantaget har jag räknat fram ganska schablonmässigt att det handlar om ca. 2900 intagna varav 2000 kvalificerar sig och att dessa tidigare hade en genomsnittlig strafftid på 2 år och åtta månader. Livstidsdömda har jag helt lämnat utanför.

Med detta i beaktande så kommer jag fram till att den första gruppen med 1100 intagna som med dagens system tillsammans avtjänade 230 år med SD:s politik nu istället ska avtjäna 368 år +138 år alltså. Samma beräkningar på resten ger följande. +495 år, +109 år, +368 år, +3200 år totalt en straffskärpning med 4172 år.

Vad kostar det då i reda pengar att utöka strafftiderna med 4172 år? Enligt kriminalvårdens egna beräkningar kostar en fängelseplats i genomsnitt ca. 800000:- per år och intagen så den här delen av SD:s kriminalpolitik kostar i storleksordningen 3,35 miljarder/år. Det framstår som allt tydligare att det man föreslår inte är realistiskt i något avseende och jag orkar därför inte här räkna ut investeringsbehovet för nya platser.Jag ser dock framför mig hur dessa fängelsecentra byggs upp överallt runtom i landet till gigantiska kostnader.

 

Svensk Myndighetskontroll: Socialkonservativ kriminalpolitik i SD-tappning blir svindyr!


Sverigedemokraterna fortsätter måla om och putsa på ytan av den politik de vill bedriva. Efter helgens aktiviteter så har nationalismen fått ta ett steg tillbaka i presentationen av partiet och från och med nu så benämner man sig ”socialkonservativa”. Personligen så menar jag att om man nu ska ha en etikett med ordet konservativ i så borde man rätteligen ha valt ”lundakonservatism” eller ”nationalkonservatism” istället. Nåväl, etiketter hit eller dit. I morse så var Kent Ekeroth fortfarande Kent Ekeroth och partiets politik samma gamla vanliga.

I den ytliga transformeringen i riktning mot rumsrenhet har man nu även beslutat att partiets kriminalpolitik ska bli lika viktig för dom i valet 2014 som invandringspolitiken var i valet 2010. Annorlunda uttryckt så ska man alltså 2014 uttrycka motsvarande hat mot brottslingar som man 2010 uttryckte mot det man kallar massinvandring.

På SD:s hemsidas första sida skriver man följande: ”SD ska bli ett mjukare parti.” Klicka sedan på fliken ”Våra åsikter” och därefter på ”Brottslighet” och vi ser hur denna nya mjukare sida ser ut i verkligheten.

Den skärpta kriminalpolitik man föreslår innebär att bl.a följande förslag skall genomföras:

1. Frigivningen efter 2/3 av strafftiden skall upphöra och nästan alla skall sitta strafftiden ut. Undantag kan medges för de som visat extremt god skötsamhet.

2.Livstidsstraff skall vara riktiga livstidsstraff, den intagne ska alltså sitta i fängelse till den dag han dör.

3. Den s.k straffrabatten vid dom av ett flertal brott skall avskaffas och varje brott skall dömas och avtjänas i enlighet med i straffskalan föreskriven tid för det aktuella brottet.

4. Ansvaret för all förvaring av av- och utvisningsdömda bör ske i rättsväsendets regi vilket betyder att Kriminalvården ska svara för förvar av människor som skall av- eller utvisas.

5. Anslag ges för inrättandet av nya polistjänster vars enda uppgift skall vara att jaga och gripa invandrare som inte har giltigt uppehållstillstånd.

6. Domstolarna och åklagarna ska få extra medel för att snabba upp processerna i brottmål

Totalt för ovanstående punkter avsätter man årligen under åren 2012-2015  1,769 miljarder årligen mer än vad regeringen gör i sin budget. Av dessa får Kriminalvården 669 miljoner mer årligen jämfört med regeringens budget för att möta kravet på ytterligare fängelseplatser som SD:s politik innebär. Ytterligare 150 miljoner årligen ges till Kriminalvården årligen för att möta kravet på platser enligt punkten 4 ovan. Summan 669 miljoner årligen ska därmed antas täcka kostnaderna för införandet av punkterna 1-3 samt även det ökade antal dömda som blir en konsekvens av snabbare processer och ökade anslag till åklagar- och domstolsväsendet.

Populismen har väl aldrig tidigare i något sammanhang någonstans, framgått lika tydligt som den gör i detta förslag till kriminalpolitik!

Alternativt så finns det helt enkelt ingen i partiet som äger en miniräknare eller som kan använda en sådan.

Vi ska gå igenom SD:s förslag lugnt och metodiskt så får vi se var det landar och hur realistiskt det är. Först noterar jag att man inte med en rad berör att antalet häktade med SD:s politik kommer att öka väsentligt. Idag har vi i genomsnitt ca. 1850 häktade varje dag till en kostnad om i genomsnitt 2630:- per intagen och dygn. Låt oss anta att den siffran ökar med 20% med SD politiken så innebär detta ytterligare 370 häktade x 2630:-/dygn x 365 = ca. 355 miljoner per år.

Hoppsan, där försvann visst drygt hälften av de 669 miljoner SD räknat med. Dessutom så finns inte dessa 370 platser utan här får man lägga till de investeringskostnader som tillkommer för att bygga nya häkten.

Vi fortsätter då till det där med frigivning efter 2/3 av verkställighetstiden som med SD:s politik endast ska gälla ett fåtal. Låt oss då för enkelhets skull anta att det sitter 5200 fångar på våra anstalter i genomsnitt och av dessa så är 200 så duktiga att de uppfyller SD:s krav och får gå hem efter 2/3 av tiden. Då har vi alltså 5000 fångar som p.g.av denna reform ska sitta av ytterligare 1/3 i anstalt. Varje intagen i fängelse kostar i sluten anstalt i snitt 2744:- per dygn och i öppen anstalt 1683:- per dygn. I SD:s värld så ska straffskärpningar genomföras vilket innebär att antalet fångar i sluten anstalt ökar. Ett förhållande på 80% slutet och 20% öppet känns därför rimligt. 4000 slutna platser alltså och 1000 öppna som ska avverka ytterligare 1/3 år = ca. 120 dygn mer. Då får vi följande lilla uträkning: (4000 x 2744:- x 120) +(1000 x 1683:- x 120) = 1,317 miljarder ytterligare per år. Även här så innebär detta nybyggnation av anstalter med ett totalt platsantal på ca. 1650 platser ytterligare. Det betyder att vi måste bygga motsvarande ytterligare fem Kumlaanstalter.

Det är utomordentligt svårt att beräkna vad byggandet av alla dessa platser skulle kosta. bara som jämförelse så kostade de 72 högsäkerhetsplatser som byggts innanför murarna på anstalterna Kumla, Hall och Saltvik ca. 750 miljoner, alltså drygt 10 miljoner per plats. Kostnaden är naturligtvis i hög grad beroende av vilken säkerhetsnivå som väljs men låt oss kalkylera mycket lågt på dessa hittills 370 häktesplatser och 1650 fängelseplatser och budgetera dessa till 2,5 miljoner per styck så landar vi på en investeringskostnad av 2020 x 2,5 miljoner = 5,050 miljarder. Med en kapitalkostnadstäckning på detta belopp om 4% så innebär det ytterligare kostnader för Kriminalvården med ca. 200 miljoner per år.

Vi är nu uppe i totalt 1,872 miljarder per år och har bara avverkat en av SD bortglömd punkt och sedan kostnaden för deras punkt 1, ett avskaffande av 2/3-frigivningen. Redan här är alltså deras kriminalpolitik underfinansierad med i storleksordningen 1,2 miljarder per år och det återstår massor till nästa artikel!

Svensk Myndighetskontroll: Efterfrågad politik har redan bedrivits i många år.


Tidsandan säger att det ska vara hårdare tag mot brottslingar. Slut på daltet i skolan, stopp för piratkopiering och inga mer klotterskolor. Denna attityd, som långsamt vinner mark i den allmänna debatten, är förståelig. Den är också livsfarlig och omöjliggör alla försök att bygga ett humant och tolerant samhälle.

Ideologiskt saknar inställningen förankring och återfinns inom i stort sett alla samhällsgrupper. Konstateras kan att det är inte någon liberal inställning och det gäller oavsett vad Johan Pehrson och Folkpartiet påstår.

I grunden består attityden av att man använder ett enda lösningsrecept på en problemställning och när detta inte fungerar vägrar man prova alternativ – istället krävs att samma lösningsrecept fortsatt tillämpas men med hårdare tag än vad som var fallet från start.

Inställningen är icke kreativ och dessa enkelspåriga lösningar uppkommer när det finns få andra förslag, alternativt att dessa tystas. Attityden och förslagen skyddas sedan av de som har mycket att vinna på deras fortsättning eller förlora på att de avslutas.

Alternativ får inte finnas, eftersom detta innebär ett automatiskt underkännande av de nuvarande åtgärderna man satsat så mycket pengar, arbete och prestige på. Att hålla kvar vid det gamla ger trygghet eftersom man vet hur det fungerar (oavsett om det fungerar väl eller ej) och förhindrar osäkerheten. Politiker lyckas genom detta att få det att framstå som att de gör ”det enda möjliga.”

Eftersom detta förhindrar försök till en offentlig debatt så är inställningen dessutom i grunden odemokratisk.

Under de senaste 10-15 åren har rättspolitiken och inställningen i olika frågor om brott och straff genomgått en radikal förändring. Men vad finns det för motiv till systemskiftet? Har brottsligheten verkligen exploderat eller är det något annat som ligger bakom den breda politiska uppslutningen kring de tuffare tagen?

Det finns, eller har åtminstone funnits, en föreställning om att Sverige har en väldigt liberal kriminalpolitik och visst är vi ljusår från det amerikanska rätts- och straffsystemet. Men de senaste 10–15 åren har Sverige haft en rättsskärpning som saknar motstycke i västvärlden. Detta tycks en överväldigande majoritet vara helt ovetande om.

Utvecklingen av kriminalpolitiken går dock i otakt med brottsutvecklingen, som inte alls är lika dramatisk. Det har skett en ökning av vissa enskilda brott, men totalt sett begås det bara marginellt fler brott per 100000 innevånare idag än för ett par decennier sedan.

1990 var det 14240 brott per 100000 och 2010 14542. Kom då också ihåg när ni läser statistiken att det idag finns väsentligen många fler lagar att bryta mot än tidigare. Ingen anmäldes för t.ex fildelning 1990, idag så har vi bara där ca. 1.500.000 ”kriminella……”

När Sverige gick in i 90-talet satt 29 personer i fängelse på livstid. I dag är summan 156. Antalet mord, som är den i praktiken enda orsaken till livstid, har under samma tid varit ganska konstant. Från att ett livstidsstraff i praktiken var 6–8 år, blev det 14–16 år till dagens 18–25 år. Utan att det begås färre – eller fler – mord.

Narkotikapolitiken har lett till ständiga skärpningar av straffsatserna och fler i fängelse under längre tider, utan att ge den minsta effekt på narkotikatillgången.

Även för våldsbrott har straffen skärpts betydligt och 1999 togs också halvtidsfrigivningen bort.

Detta ska ställas mot hur det såg ut t.ex i mitten av sjuttiotalet då den dåvarande justitieministern Lennart Geijer hade en uttalad målsättning som sa att i Sverige skulle vi ha högst 500 fångar inlåsta. Den tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson var även han en förespråkare för en humanare kriminalpolitik och engagerade sig privat som övervakare för Lars-Inge Svartenbrandt.

Sedan dess har debatten gjort en rejäl U-sväng. I dag tävlar partierna i att vara tuffast i fråga om brott och straff. 1998 hade Sverige 60 intagna per 100 000 invånare. 2004 hade siffran stigit till 81 intagna per 100 000 invånare. Ökningen är den största bland alla länder i västvärlden. Då har Sverige ändå samtidigt minskat antalet korta straff, och sedan 1999 kan den som får ett kortare fängelsestraff avtjäna straffet utanför anstalt med fotboja.

Sedan 1999 går det också att ersätta en villkorlig dom med samhällstjänst. Allt fler avtjänar sitt straff på annat sätt än i fängelse. Ändå har antalet intagna fångar ökat. En orsak är att halvtidsfrigivningen också togs bort 1999. Den som dömts till ett tidsbestämt straff måste sitta av minst två tredjedelar av tiden.

Varför sitter fler i fängelse i dag om brottsligheten inte ökat?

För 15–20 år sedan blev kriminalpolitiken en del av partipolitiken. Tidigare hade det varit experternas domän. Nu blev kriminalpolitiken i stället en del i kampen om väljarna och politiker slog snart mynt av att det röstmässigt lönade sig att vara ”tough on crime!”

AnnBritt Grünewald, på 70- och 80-talen anstaltschef på Österåker, har sagt

När jag började i kriminalvården hade vi politiker som inte hängde på opinionerna utan skapade dem själva. I dag är säkerhet det enda man pratar om. Fast man glömmer att säkerheten inte bara är statisk genom murar, staket och inlåsning. Det handlar även om personalens relationer till fångarna. Personalen vill jobba mer behandlingsinriktat för att ge intagna möjlighet att bryta sin brottsliga bana. Men ingen annan pratar om det i dag.”

Det sägs att svenskar vill ha längre straff. Problemet är att den åsikten baseras på ett antagande om att brottsligheten hela tiden ökar.

Ester Pollack är forskare på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm och har i en avhandling studerat samspelet medier, brottslighet och kriminalpolitik. Hon menar att mediebilden riskerar att bli »sannare« än verkligheten.

Allmänheten får extremt svårt att ha en annan bild än att vi har en stark ökning av brottsligheten. Det växer fram en bild av en hopplös brottssituation. Det finns också en relation mellan brottsutvecklingen och medieexponeringen. En hård exponering kan öka benägenheten att anmäla vissa brott. Kriminalpolitiken är också en av få återstående arenor där politikerna kan fånga in en opinion. Den har blivit ett allt viktigare område att profilera sig på.”

Det finns särskilt två specifika år att peka på i det här sammanhanget och det är 1999 då Malexandermorden ägde rum och 2004 då några uppmärksammade rymningar skapade utrymme för en enorm massmediabevakning vilket naturligtvis i sin tur ledde till krav på åtgärder.

Kriminalpolitiken har blivit en del av underhållningsbranschen. En rymning ger flera sidor i kvällstidningarna och då tror folk att det är det normala.

Vad som i verkligheten kom att ske var att några extremt ovanliga situationer fick bli mall för det normala och för den rätts- och kriminalpolitik som formats sedan dess.

Hårdare tag har det blivit och en politiker som Johan Pehrson, som knappast hade haft en möjlighet att göra sig gällande inom något annat politiskt område, har kunnat skapa sig en karriär på att servera enkla lösningar på komplicerade frågor. Att detta leder till såväl ett omfattande resursslöseri som till mänskliga tragedier är uppenbarligen mindre viktigt.

Lite fakta:

Straffen har definitivt blivit hårdare. Straffsatserna för narkotika- och våldsbrott har ökat. Den som är skyldig till upprepade narkotikabrott kan dömas till 15 års fängelse. Det kommunicerar en annan sak: den som då döms för mord kan knappast dömas till tio år, som enligt lagen tidigare var alternativet till livstid.

Den är nu ökad till 18 år. Då ökar även strafftiden för grova våldsbrottslingar, samtidigt som allt färre som begått mord döms till psykiatrisk vård jämfört med tidigare. Under sjuttiotalet dömdes 75% till rättspsykiatrisk vård, idag är det knappt 25%.

Motiven för dessa straffskärpningar är knappast att förebygga brott, utan snarare att hämnas. Det kan finnas nivåer där det får effekt. Men då talar vi om väldigt kraftiga höjningar. USA genomför experimentet i full skala, med en fångbefolkning på 2,5 miljoner människor. Då kan det ha marginella men tillfälliga effekter på brottsnivån. Frågan är om det är värt priset – ekonomiskt och humanitärt.

Fungerarar det? Det är den givna frågan men det är också den fråga som vi idag inte ställer.

Om samma metoder användes inom medicinen skulle det kallas för kvacksalveri. Det finns små vetenskapligt hållbara kunskaper om vad som fungerar. Du kan inte introducera en ny medicin utan tester. Men det går utmärkt med behandlingsmetoder för till exempel unga lagöverträdare.

Idag kan man närmast se den kriminalpolitiska debatten som en rad av populistiska förslag, anpassade efter den senast inträffade händelse som går att använda för att få upprepa grundmantrat som lyder, ”Hårdare tag och längre straff!”

Den pågående avhumaniseringen är tydlig och det finns en uppenbar risk att vi vänjer oss vid repressionsnivåer som slår som allra hårdast mot fattiga, utslagna, unga och invandrare. Just nu sitter påföljdsutredningen och skissar på hela påföljdssystemet. Jag kan tyvärr förutsäga att det kommer att handla mycket om hårdare tag och längre straff.

Några siffror till sist. 2002 fick polisen 12,3 miljarder, kriminalvården 4,2 miljarder och rättsväsendet totalt 24,9 miljarder. I 2011 års budget är anslagen för polisen 19,7 miljarder plus Säpo 0,95 miljarder, Kriminalvården 7,5 miljarder och rättsväsendet totalt 36,7 miljarder. En sammanlagd ökning med inte mindre än 47%.

Ytterligare några siffror. Efter rymningarna 2004 talades det från politiskt håll om svängdörrar på Kumla. Man skall då också veta, vilket dessa politiker måste ha gjort, att det sedan Kumla stod färdigt 1972 så har det skett 3 eller 4 rymningar totalt från anstalten vilket alltså innebär att svängdörren roterar ett varv på ungefär 10 år.

I den debatt som uppstod fanns många förespråkare för byggandet av s.k ”superfängelser”. Av kostnadsskäl valdes till slut en lösning som innebar att 24 nya platser på vardera anstalterna Kumla, Hall och Saltvik kom att byggas.

Dessa platser är de absolut säkraste vi kan finna inom svensk kriminalvård men man insåg rätt snabbt att det fanns ett problem. Det saknades helt enkelt fångar i tillräcklig mängd som är farliga nog för att matcha den profil som tagits fram för att man skulle få rätt sorts intagna på dessa säkerhetsplatser. Dessa kom att fyllas till ungefär hälften av kategorifångar och sedan har man fyllt ut med andra.

Detta har kostat närmast enorma summor. Byggkostnaden för dessa 72 platser slutade på 750 miljoner och Kriminalvården har sedan även i avtal förbundit sig att hyra dessa platser i 25 år till en kostnad om 25 miljoner per år och enhet, alltså 75 miljoner per år i ren hyra eller drygt en miljon per cell och år. Du o jag betalar för dessa politikers egotrippade behov att visa sig handlingskraftiga.

Vill vi verkligen det? Om inte, så kan kanske nedanstående bli nya mål för en reformerad kriminalvård. Jag vill nämligen att vi ska verka för;

En demokratisk, human och rättssäker kriminalpolitik där fångar och deras anhöriga är relevanta parter.

Det kan åstadkommas bl.a genom att

Öka fångars rättigheter

(Som fångar avses personer dömda till vård inom kriminalvård, rättspsykiatri eller SIS-institution. )

  • Rätten till individuellt utformad rehabilitering där fångens vilja i görligaste mån ska följas.
  • Verka för fångars rätt till utbildning på den nivå de behöver.
  • Motverka diskriminering på institutioner och anstalter mellan fångar och mellan fångare/vårdare.
  • Minska institutionsskadorna som vistelse på institution och anstalt ger.
  • Belysa samt söka förbättra patienters rättsliga ställning inom rättspsykiatrin.
  • Belysa problemet med fångars dåliga ekonomi inne på anstalt avseende inkomster samt ökade kostnader vid permissioner, tandläkarbesök samt hanterandet och prisbild vad gäller kiosksortimentet.

 Vi kan även stärka, tydliggöra och förbättra anhörigas ställning på följande sätt;

  • Rätten till ett bra bemötande av kriminalvårdens personal är grundläggande och måste också fungera
  • Organisationer som är verksamma på området kan genom telefon och sociala medier stärka och stötta anhöriga till fångar med inforamtion, råd och samtalsstöd.

Slutligen så kan vi i alla lägen hävda en human kriminal – och rättspolitik   genom att också göra följande;

  • Vi ska verka för att minska fångars stigmatisering.
  • hävda den personliga integriteten genom att till exempel motverka den utveckling av att allt fler arbetsgivare ställer krav på uppvisande av registerutdrag ur belastningsregistret för att man överhuvudtaget ska kunna få ett arbete.
  • Verka för att höja kriminalvårdares utbildning och status vilket i förlängningen kommer fångar till del. I Danmark ges en grundläggande utbildning i tre år, i Sverige sex månader.
  • HÄKTEN – vi måste nu äntligen få ett slut på de långa häktningstider med fulla restriktioner som i stort sett varje år renderar kritik från FN:s antitortyrkommission.
  • Debattera och protestera mot indragna bibliotek
  • Rätten till utevistelse om minst en timme per dag måste också vara en reell sådan rätt.
  • utländska fångars rättssituation måste belysas och ges en större rättssäkerhet.
  • Sammantaget kommer detta att ge en både effektivere och billigare kriminalvård samtidigt som den definitivt också blir humanare.


KDU mer reaktionära än KD i rättspolitiken


Det märks på KDU att man börjar bli desperata i jakten på väljare. Nu söker man närmast överträffa t.o.m SD och Fp vad gäller att måla upp en bild av att vara de som är tuffast mot brottsligheten. Det är, för att använda ett kristdemokratiskt språkbruk, inte det nya testamentets kärleksbudskap som gäller utan här hörs mer bloddrypande gammeltestamentliga argument slå igenom på ett tydligt sätt.

Med den här artikeln vill jag visa att KDU:s inställning bidrar till att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av att spela på människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Jag har envist hävdat att allt tal om att brottsligheten ökat så otroligt mycket som man ibland kan få intryck av, är felaktigt och att det inte stöds av statistik och inte heller av verklighet. För något år sedan, då debatten fortfarande inte var så het som nu, så minns jag att jag i en artikel visade att ökningen i antal anmälda brott varit betydligt högre före 1990 än efter. 1950-1964 +88%, 1965-1980 +152% och 1980-1990 +30%,  1990-2007  +6% Första halvåret i år har antalet anmälda brott minskat med 3%.

Då kanske någon säger att det är ändå en ökning. Visst är det så men kom då också ihåg att med den lagstiftningsiver som råder i landet så har du idag väsentligen fler lagar att bryta mot än vad som fanns för 20 år sedan. All brottslighet relaterad till IT-världen tillhör sådant som knappt existerade för inte så länge sedan. Anmälningsbenägenhet är också avsevärt högre idag än för 30-40 år sedan. Det kan exemplifieras med de sexbrott som begåtts inom den katolska kyrkan. Idag vågar många träda fram på ett annat sätt än vad som var fallet på 1960- 1970 talet. Detsamma gäller misshandelsfall både i hemmet och på allmän plats.

Våldsbrottsligheten då? Den har ju skenat iväg och blivit allt värre, det ”vet ju alla”.
När riksåklagaren Anders Perklev la fram straffnivåutredningens slutliga förslag i december 2008, i vilket det också föreslogs olika skärpningar, konstaterade han att utredningen under arbetets gång även hade dragit följande slutsatser:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,
att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,
att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,
att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Detta är alltså ett veritabelt grundskott mot alla de som högljutt i debatten har påstått annorlunda. Vi måste komma ihåg att den här gången kom inte argumenten från någon mysfarbror till kriminolog utan direkt från riksåklagaren och det är svårt att se några dolda motiv hos riksåklagaren för de fakta som redovisas. Trots sina egna slutsatser så fullgör han ändå regeringens uppdrag och föreslår straffskärpningar till en kostnad av knappt en miljard per år.

Läs de fyra punkterna igen. Vi har alltså inte haft någon våldsam ökning av våldsbrotten. Det har inte blivit grövre brott, längre straff ger inte lägre brottslighet och det daltas lika mycket med brottslingar i andra länder.
Då måste man ställa sig några frågor.

Den första frågan är varför man då ändå föreslår skärpningar och svaret på det är att man vill skicka en signal om hur staten ser på den här typen av brott. Det uttrycks så här i utredningen:

”Det finns, enligt den straffrättsliga doktrinen, ingenting som visar att högre straff skulle leda till påtagligt minskad brottslighet. Straffnivån bör i stället ses som ett mått på hur förkastlig den kriminaliserade gärningen är.” (SOU 2008:85, s. 243) Samhället vill alltså till en kostnad av knappt en miljard berätta att vi inte tycker  om värdetransportrån. Då ska man i sammanhanget komma ihåg att detta har samhället berättat upprepade gånger under de senaste 35-40 åren. Statistik från SCB visar entydigt att antalet utdömda fängelseår för våldsbrott har ökat dramatiskt – från cirka 1 000 i början av 70-talet till drygt 3 000 år 1990 och till nästan 6 000 i dag.

Strafftiden har alltså sexdubblats och till det ska också läggas att den faktiska verkställighetstiden av varje straff sedan 990101 har ökat från tidigare halvtidsfrigivning till dagens två tredjedelar.

Min uppfattning är att med detta så har man i rimlighetens namn skickat så mycket och tydliga signaler att det borde vara nog och den skärpta syn på våldsbrottsligheten som regeringen vill markera har redan åstadkommits i praktiken.
Att spendera många hundra miljoner kronor på en ytterligare förlängning av fängelsestraffen för våldsbrott är därför varken befogat eller kostnadseffektivt. De pengarna skulle bättre kunna användas till brottsofferjourer, målsägandebiträden, psykiatrisk vård och brottsskadeersättning.

Har ni tänkt på att straffskärpningar är faktiskt det enda man åstadkommit trots allt tal om att brottsoffret måste stärkas. Tycker man att det är viktigare att NN sitter ett år till på kåken än att skapa ett mänskligt system för brottsoffrens rätt till brottsskadeersättning, så har man naturligtvis valt rätt väg men själv är jag av helt motsatt uppfattning.

Den andra frågan är frågan om hur det då kommer sig att så många tycks ha en uppfattning som baseras på annat än fakta. Det är en fråga med flera olika svar eftersom olika intressen har olika motiv.

Politiker har alltid och särskilt då det stundar val, haft en förmåga att använda dessa frågor som ett sätt att göra sig kända och som ett sätt att visa sig besitta handlingskraft. Folkpartiets Johan ”Batongen” Pehrson leder just nu den ligan tämligen överlägset och säga vad man vill om Johan, konsekvent i sin galenskap är han absolut.

När det tydligen började ta slut på hans förslag om hur vuxna bäst hanteras så tvekade han inte en sekund att ta sig an den nya målgruppen barn och för att underlätta sina möjligheter till detta så går det också fint att ta till argument som kanske inte är riktigt fast förankrade i verkligheten. Om detta har jag skrivit tidigare efter en artikel i SvD. http://blogg.svd.se/faktakollen?id=19105

Just på narkotikapolitikens område har vi det kanske tydligaste exemplet på hur konceptet med hårdare tag-längre straff har misslyckats. På området har man alltsedan 70-talet tillämpat just hårdare tag och längre straff och som alla vet har denna politik inte lett till att vi idag har varken färre narkotikabrottslingar, färre narkomaner eller ens mindre narkotika på gatorna. Tvärtom så har vi fler narkotikabrottslingar, fler narkomaner och mer och billigare narkotika än någonsin. Det är svårt att ge ett tydligare exempel på totalt misslyckande än detta.

Andra politiker har andra motiv och för t.ex Sverigedemokraterna är detta i kombination med invandringsfrågan helt enkelt partiets livsluft. De är fullständigt beroende av att allmänheten fortsätter att leva i villfarelse och skräck för de brutala invandrarligor som på ett så markant sätt ökat den grova brottsligheten. De kopplar invandringen till kriminalitet och då blir det naturligtvis oerhört mycket lättare att få gehör för den invandringspolitik man driver.

Att hela den politiken grundas på felaktiga fakta tillåter man inte störa verksamheten. Fakta har en förmåga att stöka till retoriken.

De brottsbekämpande myndigheterna har ingen som helst anledning att försöka göra tillrättalägganden i debatten då det nuvarande regnandet av manna från himlen väl aldrig upplevts tidigare. Tar pengarna slut så kommer det omedelbart nya för, som Reinfeldt säger, detta är ett prioriterat område.

Fortfarande får de gamla på äldreboendet gå och lägga sig kl. 17 i brist på personal och resurser. De resurserna läggs på att tillfredsställa regeringens behov av att sända kraftfulla signaler, om än helt meningslösa. En politik som KDU nu alltså vill förstärka. Det blir därmed också KDU:s uppgift att förklara för de som drabbas av nedskärningar på andra områden, varför det är viktigare att låta en meningslös signalpolitik ta dessa resurser i anspråk.
Även media bär en del av skulden då man i sin rapportering kring brott har en förmåga att såväl överdriva som överdramatisera. Media har en stor del i förklaringen till varför så många idag lever under intrycket att Sverige är någon sorts centrum för organiserad brottslighet och ”maffia”.

Det kommer, någon gång i framtiden då vi ser tillbaka, att framstå som något av 2000-talets största överdrift och denna symbios mellan politiken och den granskande tredje statsmakten legitimerar i stort sett vilka åtgärder som helst.

Som exempel kan nämnas de superfängelse-säkerhetsceller som byggts till en kostnad av drygt 750 miljoner och som kriminalvården förbundit sig att hyra till en kostnad om 75 miljoner per år i 25 år, alltså en hyreskostnad på drygt en miljon per år och plats. Att man nu (naturligtvis) saknar fångar som uppfyller just den kravspecifikation som finns för att betraktas som så ytterst farlig att en plats kan motiveras, tycks inte heller bekymra någon, utan dessa superdyra platser används som normalplatser istället.

Det är ibland fascinerande att se den enögdhet med vilken politiker lyckas betrakta verkligheten. När följande för något år sedan stod att läsa (dock icke på löpsedlar) i Dagens Nyheter: ”Allt färre drabbas av grovt våld i Stockholm”, uteblev kommentarerna från ledande politiskt håll helt.

Det är ju i sig en god nyhet men med handen på hjärtat, trodde du att det var så? Det är ju tvärs emot den gängse bild som förmedlas. Det konstateras vidare i artikeln att ”få storstäder i världen är så trygga som Stockholm. Risken för att utsättas för oprovocerat våld är väldigt liten.”

När hörde ni senast en politiker beskriva verkligheten på det sättet?

Professor Felipe Estrada vid Köpenhamns universitet har studerat sjukhusens patientregister. Här ingår personer som utsatts för grova våldsbrott och sökt vård för till exempel skottskador. Det handlar om 90000 personer under den tid utredningen pågått och resultatet blir något helt annat än när man tittar på antalet anmälda brott. Våldet har inte ökat.

Det här går emot den gängse uppfattningen, men vi har inte högre våldsnivåer i dag än vi hade i början av 1990-talet. De vapenrelaterade brotten har legat ganska oförändrat, trots att befolkningen ökat, säger han. När vi gick in i nittiotalet hade vi ca. 100 mord per år i Sverige och 29 livstidsdömda. Idag har vi cirka 100 mord per år och 156 livstidsdömda. Inte ens en femdubbling av lagens strängaste straff har alltså haft någon betydelse för antalet mord.

Tror man inte på professorn (han är ju utlänning….) så kan man kontrollera Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik.
Mikael Rying, kriminolog vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har studerat det dödliga våldet sedan mitten av 1970-talet. Och det finns inget som tyder på att det skulle ha ökat.

Tvärtom. I Stockholm har antalet dödsfall näst intill halverats. I början av 90-talet dödades ungefär 35-40 personer i länet varje år. Nu pendlar siffran mellan i snitt 20-25 personer per år, säger han.

Är man fortfarande inte nöjd så finns det ytterligare fakta. Brås stora trygghetsundersökning där 14.000 svenskar får svara på frågor om brott och trygghet – går på tvärs mot anmälningsstatistiken. I den senaste undersökningen uppger var fjärde person (16-79 år) att han eller hon utsatts för något brott under 2008. Drygt två procent säger sig ha blivit misshandlade.
”Stockholm ligger något över rikssnittet men vi kan inte se att våldet skulle ha ökat de senaste åren, säger Åsa Irlander, utredare på Brå.”

I artikeln, som du kan läsa här: http://www.dn.se/sthlm/allt-farre-drabbas-av-grovt-vald-i-stockholm-1.1077426 går man även igenom orsakerna för varför det ser ut som det gör.

Intressant att notera är att artikeln inte på något ställe använder begreppen ”organiserad brottslighet” eller ”maffia”. Alkoholrelaterat våld däremot är något som nämns och är det något vi vet med säkerhet så är det att ju mer alkohol som konsumeras, desto fler fall av våld kan vi se. Det vore därför klokt att istället använda nån av de fängelsemiljarder som man nu ökar på med, till att verka för en lägre alkoholkonsumtion. Inget skulle kunna förbättra siffrorna mer.

Fast nu är ju det inte alls lika spännande och glamoröst som den mycket mer spännande och fantasikittlande rubriken ”maffian…….”
Det finns också ytterligare ett skäl till att vi bibringas den bild vi får idag och det är helt enkelt att vi har en lite märklig statistikredovisning som innebär stora möjligheter för den som så önskar att nyttja denna ungefär som när fan läser bibeln. Det finns det, som visat, många som gör.
Exakt hur detta ser ut kan du läsa om i den här artikeln: http://www.dn.se/sthlm/darfor-ljuger-kriminalstatistiken-1.1078754

Jag vill slutligen påstå att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av att spela på människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Hårdare tag, strängare straff, mer kontroller, fler restriktioner och utökad övervakning är de verktyg som används. Det pris vi betalar, vid sidan av all de miljarder det kostar och det mänskliga lidande som inte kan mätas i pengar, är inskränkningar av våra grundläggande friheter, kränkningar av vår integritet och en rättssäkerhet som numera mest existerar på papper. Det är ett högt pris att betala.

%d bloggare gillar detta: