Bloggarkiv

Dagens visdomsord


Professor Ted Goldberg förklarar på ett pedagogiskt sätt varför det är dags för en ny narkotikapolitik. Rekommenderad lyssning!!

http://play.radio1.se/catchup/6695

KRÄKMEDEL


http://kentekeroth.se/2012/10/09/lat-polisen-anvanda-kraksirap/

Nu vill SD ge poliser tillgång till kräksirap för att förmå misstänkta för narkotikabrott att kräkas så att man kan kontrollera vad som finns i magen.

Idag så visar vart femte urinprov ungefär, att den misstänkte inte har brukat. Av de övriga så är de flesta långt ifrån några narkotikalangare, de är helt enkelt brukare och missbrukare i olika grad. Jag har själv ALDRIG hört talas om att detta skulle utgöra ett problem sett ur polisens synvinkel. Skulle nu någon i nämnda kategori ha svalt något så handlar det om doser i storleksordningen något enstaka gram.

Har man misstanke om större mängd finns det redan idag bra rutiner med s.k tulltoalett etc.

Ett införande av kräksirap med den åtföljande kränkning det innebär att tvingas inta den och spy,  står därför inte alls i proportion till den nytta åtgärden kan förväntas göra.

Kent Ekeroth har en människosyn som är mig fullständigt främmande. För honom är det uppenbarligen helt i sin ordning att statsmakten får rätt att på alla sätt man finner vara möjligt kontrollera medborgarna såväl utvärtes som invärtes.

Jag sitter faktiskt här och närmast hoppas att han själv en dag ska stå framför en polis som tittar på honom, tycker att han ser lite blank ut på ögonen och tar med honom för att tvångsmässigt genomföra alla de åtgärder man redan nu kan tvinga människor att gå igenom just när det handlar om narkotika oavsett mängd.

Tror ärligt talat att jag spyr helt utan den där jävla sirapen!!

Svensk Myndighetskontroll: Centrum för Narkotikavetenskap


….är namnet på en relativt ny facebookgrupp som beskriver det man vill åstadkomma så här: ”Sverige behöver en narkotikapolitik som bygger på fakta och vetenskap och inte på fördomar och moralism. Vi behöver överhuvudtaget en socialpolitik som utgår från principen att skador ska minimeras snarare än att svaga och utsatta människor ska bestraffas för sina problem.

Det är därför av största vikt att alla läkare, psykologer, sociologer, socionomer, jurister, ekonomer och andra forskare och akademiker som på ett eller annat sätt arbetar med narkotikafrågor och andra känsliga sociala frågor får en mötesplats på internet.

Att denna mötesplats även inkluderar människor som på ett eller annat sätt vill stötta detta arbete med politisk aktivism – alldeles oavsett partifärg – och dela med sig av sina personliga erfarenheter är en självklarhet.

Denna mötesplats heter Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). Välkommen!”

Ett både lovvärt och viktigt initiativ som förtjänar stöd, enligt min uppfattning så jag fyller på med nedanstående artikel.

För drygt ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka.

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs.

En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. Regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Rapportens kritiker, företrädarna för den repressiva svenska modellen, tolkar rapporten som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Johan Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson och andra att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som benämns som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.
År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. Det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.
Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.
Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses. Just narkotikapolitiken, med ständigt skärpta straff som en av politikens hörnstenar, utgör ett lysande exempel på att hårdare tag och strängare straff är en modell som inte fungerar.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.
Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.
I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom innebär ett mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik och avser med detta den svenska narkotikapolitiken.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De ca. 400 personer som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik.

De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik.

Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Johan Pehrson är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att han är okunnig i narkotikafrågor där han präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning.

Företrädare för den repressiva svenska narkotikapolitiken borde ha i åtanke att det inte är någon skam att erkänna att man har haft fel. Tvärtom så skulle ett sådant erkännande visa att man är klokare idag än igår.

Svensk Myndighetskontroll: Sverigedemokraternas kriminalpolitik – en granskning. Del 3.


I den här delen med ordningsnummer tre, så ska konsekvenserna av SD:s förslag om att slopa det som populärt kallas ”straffrabatter”.  Dessa beskrivs så här i Brottsbalkens 26 kap. 2 § där SD vill genomföra de förändringar som jag lagt till med fet kursiv stil nedan.

2 §Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än

  • 1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,         ( minimitillägg sex månader max två år.)
  • 2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,  ( minimitillägg ett år, max fyra år.)
  • 3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.  (minimitillägg två år, max åtta år. )

Jag undrar om SD ens har tänkt på att den kategori brottslingar som kommer att ta den största delen av de extra resurser som det här förslaget innebär, är de små gråtjyvarna med narkotikaproblematik som för att finansiera sitt missbruk begår mängder av olika småbrott. En fördel med SD:s politik för mig som Liberaldemokrat är att den gör vår narkotikapolitik oerhört mycket mer värdefull rent ekonomiskt eftersom den innebär ett avkriminaliserande av det ringa narkotikabrottet i sig.

För att beskriva hur detta slår har jag idag tagit hit en gammal bekant.

Den 2/12 -11 är det rättegång mot den tilltalade Bo Svensson. Bosse, eller ”tjackbotte” som han kallas är åtalad på 23 punkter.

Tre fall av ringa narkotikabrott, två narkotikabrott, tre mopedstölder, två inbrott, ett olaga hot, ett missfirmelse av tjänsteman, tre olovliga körningar, en rattfylla och tre drograttfyllor, en ringa misshandel, en urkundsförfalskning, ett brott mot knivlagen samt ett fall av bigami. Det sista är visserligen något ovanligt men så är ”tjackbotte” heller inte vem som helst……

Med nuvarande system och som återfallsförbrytare, så skulle han ha fått ca. 10 månaders fängelse om han fälls på samtliga punkter men Bosse har ju varit med förr så han fälls på 22 av de 23 punkterna (alla utom bigamin vilket upprörde hans ena hustru) och vad gäller straffmätning och straffvärde för de punkter där han fälls till ansvar blir bedömningen i rätten följande.

De tre ringa narkotikabrotten bestäms vardera till en månads fängelse = tre månader. De två narkotikabrotten av normalgraden bestäms till tre resp. fem månader = åtta månader. Tre mopedstölder ger en månad till. Två inbrott en respektive tre månader. Ett olaga hot två månader, missfirmelse av tjänsteman 14 dagar, tre olovliga körningar en månad vardera = tre månader, fyra rattfyllor av olika slag 6 månader, ringa misshandel en månad och urkundsförfalskningen två månader. Där sägs det att rådmannen revolterade och helt enkelt vägrade att lägga på något mer för brottet mot knivlagen.

Totalt är vi ändå uppe i 30 månader och 14 dagar eller drygt två och ett halvt år vilket var vad SD i sin tidigare formulerade kriminalpolitik ville se ”tjackbotte” dömd till. SD:s förra förslag var lättare att räkna på men om vi använder de ovan angivna ändringarna av 2 § BrB 26 kap. Så ser vi att Bosse och hans vänner i 99 fall av hundra kommer att falla under den första punkten.

Detta innebär att om vi antar att man i den utfärdade 10 månaders domen gjort ett påslag på två månader på en ursprunglig åtta månaders dom och då istället tar åtta månadersdomen som utgångspunkt enligt SD:s modell så skulle den alltså först få ett minimitillägg på sex månader = 14 månader. Därefter så blir det en bedömning av hur grov Bosses brottslighet är i förhållande till andra i samma segment och jag tror mig kunna säga att han ligger på medelnivå.

Det innebär lägst sex månaders påslag och högst 24. Någonstans i mitten borde då landa på ett påslag på 15 månader och det sammanlagda straffet för Bosse blir åtta månader plus 15 = 23 månader. Skärpningen utgör, jämfört med dagens system, en faktor 2,3 ggr dagens straff som vi kan ta med oss och räkna utifrån för att kunna beräkna framtida kostnader..

För att inte beskyllas för att överdriva så ska jag dra ner det till att beräkningsmässigt bara lägga på en faktor 1,6 ggr strafftid i genomsnitt på de straff som utdöms i Sverige och då tänker jag i detta även räkna in de ”straffskärpningar över hela linjen”, som SD kräver. Varje siffra kommer därför att ligga i uppenbar underkant av ett framtida scenario på området.

För att kunna göra en sådan beräkning så måste vi först veta utgångsläget, alltså hur det ser ut idag och den färskaste, helt klara statistik som finns, är kriminalvårdsstatistiken från år 2009.

Där kan vi läsa att totalt så dömdes 9805 personer till fängelse år 2009 för olika brott med varierande strafftider.

Jag ska inte här tråka ut er med en oändlig rad siffror utan jag redovisar enbart de resultat jag räknat fram och vilka premisser jag använt för att komma fram till de siffror som jag redovisar.

Det visar sig då att i den kategori som dömts till strafftider från 14 dagar – 6 månader finns 5524 personer. Av dessa har jag räknat med att 40% är förstagångsförbrytare och att 50% av dessa gjort sig skyldiga till flera brott och då kvalificerat sig för att få ta del av SD:s nya politik på området. Det innebär att vi här avrundat får 1100 personer som tidigare hade en strafftid på i genomsnitt 2,5 månader.

Då återstår 60% återfall som alla omedelbart är kvalificerade vilket ger 3300 personer till med en genomsnittlig strafftid idag på tre månader.

Med motsvarande beräkningar på de som dömts till mer än 6 månader ser det ut så här.

6-12 mån 546 förstagångare = 273 återfall som tidigare hade 8 månader i snitt och 819 återfall med tidigare 9 månader i snitt.

Då vi kommer högre upp i straffskalorna så ändras bilden något. Andelen förstagångsförbrytare minskar och andelen återfall ökar. Sammantaget har jag räknat fram ganska schablonmässigt att det handlar om ca. 2900 intagna varav 2000 kvalificerar sig och att dessa tidigare hade en genomsnittlig strafftid på 2 år och åtta månader. Livstidsdömda har jag helt lämnat utanför.

Med detta i beaktande så kommer jag fram till att den första gruppen med 1100 intagna som med dagens system tillsammans avtjänade 230 år med SD:s politik nu istället ska avtjäna 368 år +138 år alltså. Samma beräkningar på resten ger följande. +495 år, +109 år, +368 år, +3200 år totalt en straffskärpning med 4172 år.

Vad kostar det då i reda pengar att utöka strafftiderna med 4172 år? Enligt kriminalvårdens egna beräkningar kostar en fängelseplats i genomsnitt ca. 800000:- per år och intagen så den här delen av SD:s kriminalpolitik kostar i storleksordningen 3,35 miljarder/år. Det framstår som allt tydligare att det man föreslår inte är realistiskt i något avseende och jag orkar därför inte här räkna ut investeringsbehovet för nya platser.Jag ser dock framför mig hur dessa fängelsecentra byggs upp överallt runtom i landet till gigantiska kostnader.

 

Svensk Myndighetskontroll: En sorglig ettårsdag närmar sig.


För ganska precis ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka. I den artikel jag skrev om detta för ett år sedan avslutade jag med följande mening: ”Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik…”

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs. Det finns med andra ord inte tillstymmelsen till bevis för att jag skulle ha haft fel då jag skrev nedanstående.

”En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Här kan man sannerligen tala om en människa som läser något som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som Pehrson också benämner som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.

År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

nyhet1.JPG
Ertappad haschrökare?

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.

Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.

Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.

Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.

I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom med mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

beard.jpg

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De över 400 personerna som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik. De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik. Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Du är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att du är okunnig i narkotikafrågor där du präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning. Dessutom har jag fått för mig att du tillhör den där kategorin människor som har utomordentligt svårt att erkänna att de haft fel. En märklig inställning eftersom ett sådant erkännande visar att man är klokare idag än igår.

Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik av dig och din inställning i frågan.

%d bloggare gillar detta: