Månadsarkiv: mars 2011

Svensk Myndighetskontroll: Dagens ärende


Dagens ärende kallar jag min lilla serie där jag berättar om autentiska exempel på hur myndigheter kränker människor. Gemensamt för alla dessa berättelser är att jag själv har träffat och pratat med den som drabbats och i många fall även haft kontakt med den kränkande myndigheten. Här blir det inga långa och uttömmande berättelser utan bara korta redogörelser för vad som faktiskt skett.

Igår träffade jag en kvinna som haft det lite stökigt i sitt liv men som nu lyckats få ordning på det mesta. För en tid sedan så fick hon också sin sons LVU-placering upphävd i domstol och det innebär att han åter kan bo hos sin mamma.

Detta har hela tiden varit hennes ambition och mål men socialförvaltningen i hennes hemkommun har kort sagt jävlats. Intyg från läkare har varit skrivna på fel sätt har man menat och med hänvisning till det nekat henne delar av försörjningsstöd. Det finns kort sagt en hel lista på vad jag brukar kalla ”socialens hitte på regler” som man använder för att i strid med socialtjänstlagen förhala, förhindra och försvåra utbetalningar av försörjningsstödet.

I veckan som gick så fick mamman också besked om att socialen inte betalar för den lägenhet om tre r o k som hon skaffat i syfte att kunna ge grabben ett eget rum när han kommer hem. Hon är berättigad till en lägenhet i den storlek hon nu har men formellt inte förrän grabben kommit hem. Socialen har nu därför krävt att hon flyttar.

Då hon berättat att sonen kommer hem om en månad har svaret blivit att då får hon skaffa sig en ny lägenhet som passar dom då, men den kommande månaden så får hon antingen betala själv eller flytta från sitt hem. Att uppsägningstiden för kontraktet är tre månader är visst inget som bekymrar soc.förvaltningen.

Inte heller det faktum att det för den som är hänvisad till försörjningsstöd och som har en bakgrund som inte är fläckfri, är närmast omöjligt att på egen hand få hyra en bostad, tar man hänsyn till. Man tycker ju annars att den kunskapen borde finnas…..

I fredags fick dock modern dödsstöten av socialen efter att hon gjort det som en myndighet aldrig någonsin kan tolerera, den värsta av alla skändliga handlingar, det oförlåtliga misstaget. Hon hade haft mage att kritisera förvaltningen offentligt!!!!!

Under ett möte på fredagen gjorde en tjänsteman vid förvaltningen fullständigt klart för mamman att hon aldrig någonsin kunde påräkna något stöd från det sociala i den kommunen. Med darrande underläpp överräcktes så även bevismaterialet till stöd för detta kommunala tjänstemannabeslut. Håll i er nu för här kommer avslöjandet!

Kommunen hade vid kontroll av mammans facebooksida funnit att hon på denna hade uttryckt sig ringaktande om den kommunala servicen. Detta kan ej tolereras och leder till omedelbar avstängning från försörjningsstödet. Med det beskedet ringandes i öronen lämnade mamman socialen och ringde mig och när vi träffades igår berättade hon detta för mig.

Imorgon ska jag kontakta socialen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser

Svensk Myndighetskontroll: Polis står över lagen


De tunnelbanepoliser som trakasserade Jesper Nilsson i tunnelbanan friades alltså. Jag är inte ett dugg förvånad. Varför skulle rättsväsendet nu plötsligt ändra sin attityd till poliser?

Domen ska jag kommentera när jag läst den men den verkar, särskilt med hänvisning till målsägandens eventuella politiska agenda, vara…..låt mig säga ”kreativ” i ett sökande efter möjligheter att fria.

Idag ska jag istället berätta varför jag inte är förvånad och jag ska göra det genom att ge er länkar till olika märkligheter bara under det senaste året vad gäller olika utredningar/brist på utredningar, mot anmälda poliser.

Straxt före nyår skrev jag ett inlägg som var en sorts sammanfattning av polisåret 2010. Känsliga läsare varnas! En del av dessa händelser och utredningar kräver och får egna kommentarer här.

För den som inte vet det så kan jag berätta att alla brott som poliser misstänks för oavsett om de misstänkta brotten skett i tjänsten eller privat, har utretts av en enhet kallad Riksenheten för polismål. Sedan årsskiftet har man gjort om organisationen men under de senaste fem åren så låg ansvaret hos riksenheten.

Här finns en artikel som beskriver enheten och dess resultat i siffror. Ett exempel: 2008, var antalet anmälningar 4 443 stycken och antalet inledda förundersökningar 1 013, motsvarande 22,8 %. I 59 fall lagfördes den polisanställda vilket motsvarar i 1,3 % av de inkomna anmälningarna och i 5,8 % av de inledda förundersökningarna.

Polis.jpg

Eftersom jag tyckte att siffrorna var väldigt låga så grävde jag vidare och fann detta.

Hur kreativa man varit för att hitta skäl att undvika att åtala poliser framgår tydligt i behandlingen av sex Säpochefer vilka samtliga undgick åtal då de ansågs vara för inkompetenta för att ha möjlighet att leva upp till lagens krav.

Här ett annat typexempel i samband med Göran Lindblad, länspolismästaren som fälldes för bl.a våldtäkt.

Det under året mest tragiska fallet handlade om utredningen kring Johan Liljeqvists död. Han togs om hand av polis och kort därefter var en fullt frisk ung man död. Jag har skrivit om hur riksenheten skött detta ärende och det har även professor Töllborg.

Alla dessa tidigare och ovan beskrivna ärenden utklassas dock av detta som handlar om polischefen Lars Wetter och hur man handlagt en lång rad anmälningar mot honom för grova brott.

I detta ärende dyker han upp igen, chefsåklagare Augustsson. Han anmäldes tidigare i år för tjänstefel eftersom han inte gjort något som fört utredningen framåt och heller inte fattat något beslut i åtalsfrågan. Kort sagt så har inget hänt efter 2,5 år.

Det som ändå framstår som allra mest märkligt i det här ärendet är massmedias totala brist på intresse. Artiklar finns om detta hos Nyheter24 och i tidningen Världen idag, övriga media tiger still. Det får mig att fundera kring vad detta kan bero på men de spekulationerna tar jag på annan plats.

Jag lämnar med detta över till dig som läser, att efter det att du läst de artiklar jag länkat till, fundera över om Sverige i det här avseendet kan kallas en rättsstat? Svaret på frågan i rubriken lyder: ”Väldigt, väldigt lite!”

Läs också hos www.liberaldemokraterna.com

Samt hos Scaber Nestor

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Svensk Myndighetskontroll: Juholt vald. Nu får vi snart veta vad han vill.


Det ska bli intressant att höra vad Håkan Juholt säger imorgon i det som brukar kallas ett linjetal på den socialdemokratiska kongressen. I det här talet så får vi för första gången höra den nye partiledarens vision om hur han vill ha den framtida S politiken formad och vi får en aning om i vilken riktning han har för avsikt att leda partiet.

Håkan-Juholt-(s).jpg

Det finns dock en sak som jag tycker ger en lite skämd smak och det är sättet han väljs på. Det finns något av en unken öststatsdoft över att en process som varit så omdebatterad och som har innehållit så många namn, plötsligt tar slut med en eenhällig kongress som väljer sin ledare. Ombuden antas representera alla medlemmar i partiet och jag tror faktiskt inte att alla medlemmar tycker att Juholt är den som är bäst lämpad för jobbet.

Däremot så ska Håkan Juholt inte lastas mer för denna process än någon annan, hans ansvar är varken större eller mindre än vad det är för andra ledande sossar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Svensk Myndighetskontroll: Dagens ärende


Jag skrev igår att jag i nån sorts ostrukturerad dagboksform skulle berätta om ett ärende per dag där jag stött på myndigheter som på ett eller annat sätt förfarit tveksamt, ojuste, olagligt, nedlåtande eller liknande mot någon. Det kommer att bli rätt korta inlägg av det skäl jag nämnde igår om skyddande av identitet hos inblandade personer.

Idag ett kriminalvårdsärende. NN är 18 år. Han häktades och tillbringade sin häktningstid på Kronobergshäktet. En natt så går ett larm från hans cell och personal konsterar att det är falsklarm. En incidentrapport upprättas och i denna noteras vad som förevarit. . Vid en närmare undersökning vid ett senare tillfälle konstateras att manipulation av fönsterlås och karm förekommit. Den intagne nekar till att ha rört larmet.

Som en parentes så anser jag att den som försöker ta sig ut från Kronobergshäktets sjunde våning genom fönstret, ska betraktas som självmordsbenägen och inte rymningsbenägen.

Denna incident får konsekvenser för den intagne då det noteras i hans placeringsunderlag att han är rymningsbenägen. detta gör att han placeras i en av Sveriges fem säkraste/tyngsta anstalter för sin första fängelsevistelse. Han är dömd till 18 månader och ska alltså avtjäna 12 varav han har ca 8 månader kvar vid ankomsten till anstalten.

I anstalten så får anteckningen fortsatta negativa konsekvenser för honom i det att han vägras permissioner, bl.a med hänvisning till denna ”misskötsamhet”.

Vad är då fel här?

För det första så menar jag att en ung kille överhuvudtaget inte ska placeras i den typ av anstalt där han nu är.

För det andra så finns det ett regelverk att följa. var och en är oskyldig till dess att annat har visats. Han nekar själv till att ha manipulerat någon larmutrustning i häktet. Eftersom han rapporterats för misskötsamhet skall ett förhör hållas och beslut i anledning av detta skall meddelas den intagne skriftligen och med information om möjligheten att överklaga.

Inget av detta har skett utan istället har han alltså drabbats av repressiva åtgärder utan föregående utredning och utan möjlighet att överklaga det beslut som skulle ha fattats på ett formellt korrekt sätt. Eftersom så inte skett så ska noteringen strykas ur hans akt. Förfarandet gentemot honom gör också att man i strid med Personuppgiftslagen har en notering i register om honom som är felaktig. För detta ska han kräva skadestånd hos JK.

Det är myndighetens sak och då alldeles särskilt en myndighet som Kriminalvården, att se till att man följer lag och förordning. Det är så enkelt att köra över en ung människa som befinner sig i ett bastant underläge genom att vara frihetsberövad och utan kunskap. Det är inte i det läget, myndighetens sak att sparka på den som redan ligger.

Jag har nu fått de handlingar jag begärt så nu skickas det en skrivelse till Kriminalvården i vilken jag begär att man ser till att ta bort den för den intagne så negativa noteringen om rymningsbenägenhet. En skadeståndsbegäran skickas samtidigt till JK.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Svensk Myndighetskontroll: Oooooops herr domare, tror Ni oss inte?


http://www.idg.se/2.1085/1.375666/skivbolag-nekas-miljarders-miljarder-skadestand

Många miljarders miljarder blir det. Kan någon efter detta ta de där pajasarna på allvar? Not even in the US!

Det handlar om en domare i New York som avslagit ett krav från 13 skivbolag på fildelningssajten Limewire. Domaren ansåg kravet vara absurdt och konstaterade kallt att det översteg allt som ”hela skivindustrin tjänat sedan Edison uppfann grammofonen 1877”.

Hur mycket dom ville ha?

Tja, give or take 75 biljoner dollar.

470 000 miljarder kronor……….

Varför ska man tro ett enda ord av vad dessa direktörer påstår i framtiden?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Svensk Myndighetskontroll: Varför hjälper ingen Anton?


Det kom ett brev till Västerås stad med ett rop på hjälp från en 14 årig kille som heter Anton.

ScreenHunter_03 Mar. 22 20.43.jpg
Antons brev

 

Vestmanlands Läns Tidning, VLT, har i två dagar gått igenom bakgrunden i ett par artiklar och i tisdags 22/3 inledde man med denna.

 

ScreenHunter_05 Mar. 22 20.51.gif

ScreenHunter_05 Mar. 24 01.41.gif

ScreenHunter_06 Mar. 24 01.42.gif

ScreenHunter_07 Mar. 24 01.43.gif

I Vlt den 23/3 fortsatte man med att berätta följande.

ScreenHunter_02 Mar. 24 00.44.gif

ScreenHunter_08 Mar. 24 01.52.gif

ScreenHunter_11 Mar. 24 01.57.gif

ScreenHunter_10 Mar. 24 01.53.gif

Där står vi idag och det är väl ingen överdrift att säga att ärendet väcker både frågor och tankar. En tanke som börjat slå allt fastare rot är funderingen kring när det var som våra myndigheter kom fram till att man i sin verksamhet har givits ett uppdrag som går ut på att så mycket som möjligt försvåra för människor i deras vardag?

Protestera ni som vill. Jag ser detta dagligen. Varenda jävla dag så ser jag hur någon tjänsteman i något sammanhang, någonstans gör sitt absolut yttersta för att vara så jävlig som möjlig. När jag säger ser, så avser jag inte att jag sitter vid datorn eller framför TV:n och hör eller läser om det (det gör jag för övrigt också) utan jag avser att jag fysiskt talar med sådana företrädare antingen i telefon eller i möten öga mot öga.

Exempel? Jodå, vänta lite bara så kommer det. Jag har nämligen bestämt mig för att i fortsättningen föra en dagbok över sådana händelser och ärenden och att under en tid i t.o.m högre grad än tidigare, publicera den sortens ärenden och händelser här. Detta under förutsättning att jag kan göra det utan att på något sätt röja identiteter hos de personer som drabbas.

För mig så är det nämligen ett totalt mysterium, obegripligt och fullständigt ofattbart att så många, en majoritet, fortfarande uttrycker i olika undersökningar att de har förtroende för svenska myndigheter????

Jag ser endast två möjliga förklaringar till detta. Den ena är att man från myndigheternas sida gör skillnad på folk och folk och på så sätt behandlar de som uppvisar en egen kunskap eller en titel eller annat i den riktningen, på ett helt annat sätt än hur man behandlar de som är mindre lyckligt lottade. De utslagna, sjuka, svaga och med färre kontakter försedda som i många avseenden lever sina liv i en total beroendeställning vis-a-vis myndigheten.

Den andra förklaringen, som kompletterar den första, är att de som fortsatt hyser detta förtroende utgörs av de grupper i samhället som har inga eller mycket få kontakter med olika myndigheter. Om någon har en annan eller ytterligare någon förklaring så berätta gärna.

På något sätt så bibringas jag allt mer uppfattningen att det finns ett Sverige som otroligt många människor inte ens vet att det existerar. Parallellt med Sverige A, ni vet det Sverige där finansministern talar om rekordtillväxt och fantastiska finanser, så finns ett Sverige B där inte mycket hänt eller förändtas de senaste tjugo åren utom på så sätt att det har fler innevånare numera och dessa har successivt för varje år fått det aningen tuffare, aningen sämre och aningen tyngre. Över 20 år så blir ändå den ackumulerade effekten av alla dessa ”aningen” signifikant och betydande.

Tro inte att jag med detta endast avser det rent ekonomiska. Nej, det finns annat som har med attityder, förståelse och en i samhället minskande empati att göra som på sitt sätt har en större verkan och betydelse än det rent pekuniära. Sådant som sätter djupare spår och som kan sägas vara sådant som tar människors värdighet från dem.

Känslan av mindervärde, värdelöshet, utanförskap, otillräcklighet, skam, skuld som får sin förstärkning av den ofta förnedrande behandling man får på ett direkt och påtagligt sätt av de myndigheter man möter.

Men också genom att se och höra hur de mer lyckligt lottade på olika sätt uttrycker sitt förakt och sin syn på att den som en gång inte orkat, den som begått brott eller den som helt enkelt inte haft de förutsättningar som vid något givet och livsavgörande tillfälle behövts, nu tillhör de som man absolut inte ska slösa resurser på eftersom de ändå aldrig kommer att kunna kamma till sig och ta ett vanligt jobb.

Vart tror ni Anton landar om han inte får den hjälp han ropar på nu? Varför får han inte den hjälp han behöver? Det finns ju lagar! Varför följs inte dessa? Vems är ansvaret för att så inte sker? Varför tror socialen att det skulle vara bättre att låta fosterföräldrar köra honom till skolan? Han har ju engagerade föräldrar som bett om men inte fått den hjälp de ska ha enligt lag?

Det finns många anledningar till att återkomma till detta och till dessa frågor. Några svar har ju inte lämnats.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Svensk Myndighetskontroll: Nu går FN och Liberaldemokraterna i takt.


Jag blir alltmer övertygad om att Liberaldemokraterna är det enda partiet i Sverige idag som ligger 100% rätt i narkotikafrågan.

Nu uppmanar Yury Fedotov, FN:s chef för narkotikafrågor, medlemsländerna att bemöta missbruk som en sjukdom och inte ett brott. Men i Sverige finns det ingen politisk vilja att avkriminalisera narkotikabruket.

När FN:s nya chef för narkotikafrågor Yury Fedotov talade vid FN-mötet om narkotika i Wien igår uppmanade han medlemsländerna att bemöta narkotikamissbruk som en sjukdom och inte som ett brott. Därmed sållar han sig till en rad ledare världen över som anser att den tidigare strategin där man kriminaliserar missbrukare inte fungerar.

FN går nu helt i takt med Liberaldemokraterna kan man säga om man vill förhäva sig något. I otakt och med falska toner fortsätter regeringspartierna att upprepa det gamla välkända mantrat om hur framgångsrik vår repressiva och stigmatiserande narkotikapolitik är. Detta trots att regeringens egen utredare så sent som för någon månad sedan presenterade alarmerande siffror om hur mycket och hur snabbt det tunga missbruket ökar.

I Malmö ökar Cannabisbeslagen och bruket lavinartat och hos ungdomen finns redan idag ingen känsla av att man gör något kriminellt då man brukar cannabis. I andra sammanhang så brukar man tala om att lagen saknar folklig förankring och det ser vi alltså vara fallet på ett allt tydligare sätt.

Expressen har på ledarplats idag en alldeles utmärkt ledare av Johannes Forsberg som beskriver hur dagens politik på ett direkt sätt kan bidra till människors död eftersom kriminaliseringen av innehållet i våra kroppsvätskor gör att man helst undviker all myndighetskontakt.

Narkotikapolitiken
Maria Larsson snart i otakt med alla


Just detta faktum, som tusentals brukare kan vittna om, gör också att folkhälsominister Maria Larssons uttalande i samband med FN:s redovisning av hur man numera ser på missbruket, framstår som exakt så verklighetsfrämmande som hennes och regeringens inställning är.

Snart kommer Johan Pehrson att föreslå hårdare tag och längre straff. Eller…..?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Svensk Myndighetskontroll: Politisk hederlighet


Jag lämnade just en replik i Caspian Rehbinders blogg med anledning av den debatt som uppstått som en följd av en debattartikel i Expressen om Piratpartiets framtid. Det här är min replik.

Det finns en sak som jag verkligen hakar upp mig på i den här debatten och det är den moraliska indignationen hos somliga. Det pratas om att pissa på sig själv, kappvändarparti, att frånsäga sig allt PP står för o.s.v.

I PP:s strategi inför riksdagsvalet så vill jag minnas att den s.k vågmästarstrategin var den som skulle tillämpas vid ett inträde i parlamentet. Kort sagt så är man enligt den strategin beredd att sälja sig till högstbjudande. Med högstbjudande avses då den regeringsbildare som i högre grad än någon annan lovar att gå piraterna till mötes i det som är piraternas kärnfrågor.

Med detta kan vi alltså konstatera att PP är beredda att bredda sig åt det håll som betalar mest. Det handlar inte om ifall man ska bredda sig, det handlar om när och när motsvaras av den tidpunkt då man etablerar sig i riksdagen och förutsätter ett läge mellan övriga partier då en vågmästarroll är möjlig.

I det läget är det alltså även fullt möjligt att, som någon nämnde här ovan, att breddningen sker i riktning socialdemokraterna. Oavsett vilket så innebär det att ni åtar er att rösta för t.ex höjda skatter i utbyte mot någon del av den egna politiken

Ni är således beredda att bredda er då ni fått makt men ni är inte beredda att göra det för att uppnå den makten om vi nu förutsätter att ett sätt är att bredda sig redan nu.

Liberaldemokraterna har piratkopierat hela er informationspolitik. Ipred, ACTA,FRA,Datalagringsdirektiv just name it. Ni har fått 100%. Hur många procent av er politik får ni igenom vid en vågmästaröverenskommelse? Teoretiskt kan de blå erbjuda er t.ex 51% och de rödgröna 49%. I vilket fall så ryker halva piratpolitiken där, förmodligen mer.

Över detta faktum har jag aldrig läst eller hört någon större moralisk eller annan indignation. Ingen har talat om förräderi eller annat liknande.

Så slutklämmen får bli, låt oss diskutera PP:s framtid utan moraliska brösttoner för när det kommer till praktisk politik och om man överhuvudtaget vill vara med och påverka så handlar det om att spela spelet som det spelas och det handlar om att vara en skicklig spelare.

Krass realpolitik men som nya spelare är det inte vi som sätter reglerna och vi kommer in i en match som redan pågår. Det vill till då att vi fattat att det är hockey vi ska spela för det ser jäkligt fånigt ut med fotbollsskor när alla andra har skridskor.

Nunc aut nuncuam

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Läs även andra bloggares åsikter om

Svensk Myndighetskontroll: För extremt för extremister


Johan Pehrson skrev för några dagar sedan följande i sin blogg om datalagringen:

”Nu verkar det som att ytterkantsvänstern (V) och ytterkantshögern (SD) kortsiktigt tänker stoppa denna lagstiftning tillsammans med MP. När extrempartierna förenas borde larmklockorna ringa hos alla eventuella sympatisörer.”

Man kan också se det så här:

När t.o.m riksdagens extrempartier tycker att förslaget är för extremt och drar i nödbromsen så kan var och en inse hur illa det egentligen är!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nunc aut nuncuam

Svensk Myndighetskontroll: En förenklad syn på tillvaron


Tankesmedjan Eudoxa har i en rapport gått igenom konsekvenserna av kraven på hårdare tag som idag är allt mer gällande på olika samhällsområden. På ett uppfriskande och upplysande sätt beskriver man vilken uppgivenhet ett sådant förhållningssätt egentligen speglar. Detta är en sammanfattning av rapporten till vilken jag lagt egna tankar, reflektioner och exempel.

När det visar sig att hårdare tag inte fungerar så har förespråkarna endast en väg att gå och det är att istället för att överväga nya metoder, förespråka ytterligare hårdare tag. Efterhand så har hårdare tag kommit att bli en lösning som är självgående och varje nytt brott mot det som de hårdare tagen är tänkta att åtgärda, blir i sig en bekräftelse på att ännu hårdare tag behövs.

Polariseringen ökar mellan åtgärder och motåtgärder och de hårdare tagen leder obönhörligen till hårdare motåtgärder. Om man saknade en tydlig motståndare från början så har man genom åtgärderna lyckats skapa en sådan och vi ser detta mönster gå igen på många områden.

I USA:s kamp mot terrorismen förefaller trenden vara att när inga nya framgångar röns ges antiterrorist-organisationerna friare händer och mindre offentlig insyn, oavsett att detta inte verkar ha någon större inverkan på grundproblemet.

war_on_terror.jpg

Man skapar nya, än mer övergripande, organisationer fastän den tidigare byråkratin (skapad för att möta tidigare kriser) utpekats som en bidragande faktor till att information inte sammanställts till trovärdiga förvarningar.

Film- och musikindustrin går längre och längre i sina legala krav för att kunna skydda sin upphovsrätt och nuvarande affärsmodell, så till den grad att den förordar både obligatoriska kopieringskydd i all elektronik och rätten att bedriva elektroniskt sabotage mot pirater.

I hedersmordsdebatten restes krav på starkare integrationspolitik – där integration ofta tolkades till total konformitet och/eller en fortsättning av den nuvarande integrationslinjen.

Genomgående gäller att det finns en grundläggande osäkerhet som måste desarmeras.

För att undkomma denna osäkerhet måste problemet lösas!

Den enklaste metoden för att hantera problemet är den redan befintliga. Den befintliga metodens omfattning ökas helt enkelt för att möta det ökade problemet.

Notera hur antagandet om att problemet faktiskt har ökat smög sig in i resonemanget. Genom att problemet överhuvudtaget togs upp framstår det som om det har ökat, oavsett om så verkligen har skett. Ett typexempel på denna funktion ser vi i debatten om brottsligheten.

Beslutsfattarna tilldelar resurser för att nå en lösning och uppföljning och efterrapportering ges en låg betydelse. Antingen går det bra, och då har man fått bevis för att lösningen fungerar, eller så går det mindre bra, och då måste mer resurser tilldelas. Efterhand börjar uppföljningen försummas eller ges en vinklad form.

Alla tankar på alternativa lösningar förkastas som varandes angrepp på den form man valt. Om det inte fungerar, så har man ofta inte tillräcklig uppföljning för att ge en fullgod bild av verkligheten och lösningens fel framstår inte klart. Alltså blir den tidigare inställningen vägledande för nästa beslut.

Den enda informationen som man är säker på, är att man tog ”hårdare tag” förra gången, och att detta då sågs som en fullgod lösning på problemet. Alltså försöker man med samma medel en gång till.

Hela modellen präglas av att ”något måste göras”. Personer i ledande ställning känner kravet på sig att visa att de kan använda den makt de getts för goda syften, så det är bättre att göra något – oavsett vad – än att framstå som inaktiv.

Eftersom uppföljningen ofta är dålig eller väljarkåren förhoppningsvis glömt frågan tills nästa valår spelar nyttan ingen större roll. Även oppositionen kan vara med och tävla om krav på hårdare tag, vilket naturligtvis driver upp budgivningen.

Ser ni hur kriminalpolitiken formas? Ovanstående är en närmast exakt beskrivning av vad som skedde efter rymningarna 2004 då kraven på ”superfängelser väcktes. Idag har vi byggt 72 sådana platser till en kostnad av 10.000.000:- per plats.

showimg.aspx.jpg

Om det bara finns en väg, en lösning, varför har vi då ett offentligt samtal? Går det att utkräva ansvar av politiker som bara gjorde det enda möjliga?

Kraven på hårdare tag konserverar och dess inneboende egenskaper leder till extremism och slutenhet. Antingen kollapsar ”lösningen” under sin egen vikt, eller så leder den missriktade lösningen till att det gamla problemet försvinner – ofta genom att ett nya problem uppstår och blir så viktiga att de tidigare ansträngningarna glöms bort.

Narkotikapolitiken är ett utmärkt exempel på hur ovanstående fungerar. Ständigt hårdare tag har lett till en situation där missbrukare fjärmats allt mer från samhället. Nya och livsfarliga droger har dykt upp, priserna på narkotika har rasat och tillgången är större än någonsin.

Vad är politikernas svar? En fortsättning på den politik som misslyckats med ännu hårdare tag. Samma sak ser vi vad gäller sexarbete där man nu går vidare med en misslyckad politik genom skärpningar av straffskalorna och redan innan detta sker så kommer ytterligare förslag på skärpningar bl.a i form av det korkade utspelet om att svensk lag ska gälla även i andra länder.

Hårdare tag fungerar inte i praktiken: hade lösningen verkligen varit praktisk hade den löst problemet. Man investerar mer och mer i ”sunk costs”. Om en åtgärd inte fungerar är det så gott som alltid lönlöst att kasta mer pengar på den.

De som förlorar på detta är många. De mest uppenbara är de som direkt drabbas av en onyanserad åtgärd som t.ex förortsungdomar som behandlas som misstänkta våldsverkare och kroppsvisiteras på grund av sitt ursprung och klädsel En annan grupp som inte är lika uppenbar är alla de som utestängs från diskussionen. De utgör den reserv av kreativitet, intelligens och samvete som nu inte används. I slutändan förlorar alla på hårdare tag,resurser läggs ut på ineffektiva åtgärder som inte får kritiseras.

Tillämpningen av hårdare tag blir också ojämn och varje uppskalning ökar utrymmet för fel och godtycke. Lagar och regler blir ett medel för att uppnå ett slut på problemet och inte ett medel för att garantera den enskilde trygghet och rättsäkerhet.

Hårdare tag leder alltså i slutändan till osäkerhet, alternativlöshet och polarisering. Innan ”mer av samma” gavs fritt spelrum hade vi enbart osäkerhet. Nu har vi alternativlöshet och polarisering, och problemet kvarstår, ofta uppförstorat av dess förmenta lösning.

Vi kan inte undkomma osäkerhet. Vi lever i en osäker tid, där stora förändringar sker och det ofta är svårt att avgöra vilken metod som ger bäst resultat. Det är just därför lösningar som anger en enda väg är så olämplig: den tillåter oss bara att lära oss från en möjlighet istället för från många. Nyckeln till att undvika hårdare tag är att ersätta alternativlösheten med mångfald.

Vi behöver inse att det finns många olika sätt att angripa problem och att fler förslag till lösningar kan vara värda att undersökas. Vissa kommer att vara bättre än andra; då väljer vi dem – men vi kan lära oss vilka det är genom att tillåta oss att misslyckas med vissa lösningar.

Mångfald gynnar kreativitet och samtal. Det finns ett rikt spelrum här: allt från att låta vem som helst föreslå och testa lösningar på problemet över att prova ett antal utvalda alternativ till att hålla sig till en beslutad lösning men vara medveten om alternativen om den inte skulle visa sig fungera väl.

Men mångfald i sig räcker inte, det behövs också objektiv uppföljning och vettig återkoppling till beslutsfattare. Hårdare tag sprids där uppföljning är svår eller interaktionerna komplexa (vilket gäller de flesta sociala frågor).

Demokrati och öppenhet går tvärs emot detta. När konsekvenserna av handlingar är lätta att se hindras hårdare tag, bra lösningar kan belönas och dåliga undvikas.

Det som behövs är inte hårdare tag, utan klarsyntare tag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

%d bloggare gillar detta: