Category Archives: Socialpolitik

Kontrollera även läkarna!


Är idag medförfattare till denna artikel på SvD Brännpunkt.

Artikeln har blivit flitigt läst och kommenterad och med anledning av ett antal kommentarer skriver jag detta.

Den som tar sig tid att läsa, vilket inte tycks vara särskilt många, det lagförslag angående kontroll av brukarna som just nu är ute på remiss kan se att de kontroller som den som behöver och har rätt till assistans skall utsättas för är så ingående och integritetskränkande att dessa aldrig skulle accepteras av någon annan grupp i samhället.

En berättigad fråga att ställa, efter att ha läst en del kommentarer, är om de som skrivit inte anser att en läkare ska kunna avgöra om en människa har en sådan funktionsnedsättning att hen t.ex är rullstolsbunden? Självklart ska en patient som begär ett intyg i någon form undersökas för att läkaren ska kunna avgöra om det intyg som begärs ska kunna utfärdas.

Mot bakgrund av hur grava funktionsnedsättningar som krävs för att vara berättigad till LSS så kan jag bara konstatera att den läkare som missbedömer en patient i den grad som det måste ha handlat om i de fall som nu är aktuella och där det fuskats, definitivt har åsidosatt vad man kan begära av en läkare avseende såväl kompetens som plikt att undersöka den som begär ett sådant intyg. det är mot den bakgrunden också märkligt att, såvitt jag vet, ingen läkare hittills blivit åtalad för vad som i brottsbalken benämns osant intygande.

Till de som tror att den här artikeln på något sätt skulle vara skriven i syfte att ändra fokus avseende skuldfrågan från de som är de ytterst skyldiga i de fall som idag är föremål för utredning så är det helt enkelt bara fel. Två av undertecknarna av denna artikel är själva funktionshindrade och för sin vardag beroende av den hjälp som ges genom LSS. Inga är hårdare drabbade av andras fusk än de som idag använder det stöd som lagen ge Ibland när jag läser kommentarer så undrar jag om den som kommenterar verkligen inte HAR förstått eller om det bara är så att man inte VILL förstå r dem rätt till. Inga är mer angelägna att se till att fusket försvinner.

Det man vänder sig emot är att det ska innebära kränkningar i den omfattning som det nya lagförslaget innebär och att ansvaret för att komma åt fusket förskjuts från dels de reguljära kontrollorganen och dels från läkarkåren till att i den grad det nu är frågan om läggas på brukarna. Det är lite som att säga att du som skattebetalare är skyldig att kontrollera att andra skattebetalare verkligen betalar rätt skatt och att ge skatteverket rätt att kontrollera att du verkligen gör din plikt i den kontrollfunktion du enligt lag är tvingad att utföra.

Slutligen till de som tror att det skulle bli billigare med institutionsvård för de som idag är LSS-berättigade så är detta fel, det skulle bli väsentligen dyrare samtidigt som det skulle innebära en väsentligt försämrad livskvalitet för brukarna. LSS är i den form lagen är tänkt en alldeles utmärkt lag. Att den har missbrukats av ett fåtal innebär inte att lagen som sådan skall tas bort utan att den ska anpassas och skrivas om på ett sätt som gör det svårare att missbruka den utan att de som är beroende av den för sin livskvalitet ska behöva vara de som betalar det högsta priset. Våra förslag i artikeln är ett sätt att åstadkomma detta!

Annonser

KRÄKMEDEL


http://kentekeroth.se/2012/10/09/lat-polisen-anvanda-kraksirap/

Nu vill SD ge poliser tillgång till kräksirap för att förmå misstänkta för narkotikabrott att kräkas så att man kan kontrollera vad som finns i magen.

Idag så visar vart femte urinprov ungefär, att den misstänkte inte har brukat. Av de övriga så är de flesta långt ifrån några narkotikalangare, de är helt enkelt brukare och missbrukare i olika grad. Jag har själv ALDRIG hört talas om att detta skulle utgöra ett problem sett ur polisens synvinkel. Skulle nu någon i nämnda kategori ha svalt något så handlar det om doser i storleksordningen något enstaka gram.

Har man misstanke om större mängd finns det redan idag bra rutiner med s.k tulltoalett etc.

Ett införande av kräksirap med den åtföljande kränkning det innebär att tvingas inta den och spy,  står därför inte alls i proportion till den nytta åtgärden kan förväntas göra.

Kent Ekeroth har en människosyn som är mig fullständigt främmande. För honom är det uppenbarligen helt i sin ordning att statsmakten får rätt att på alla sätt man finner vara möjligt kontrollera medborgarna såväl utvärtes som invärtes.

Jag sitter faktiskt här och närmast hoppas att han själv en dag ska stå framför en polis som tittar på honom, tycker att han ser lite blank ut på ögonen och tar med honom för att tvångsmässigt genomföra alla de åtgärder man redan nu kan tvinga människor att gå igenom just när det handlar om narkotika oavsett mängd.

Tror ärligt talat att jag spyr helt utan den där jävla sirapen!!

Hårdare tag mot yngre barn!


Sverigedemokraten Kent Ekeroth uttalar sig med jämna mellanrum i den rättspolitiska debatten och SD föreslog inför valet 2010 att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år.

Jag funderade en stund kring förslaget och sedan skrev jag det här i vad jag själv tycker vara sann SD-anda.

”Med anledning av Lagrådets uttalade misstanke om att den nya lagen om drogtester av barn utgör ett första steg mot att sänka straffmyndighetsåldern så vill jag anföra följande: Kriminella sjuåringar är en plåga!

För att inte tala om ohängda elvaåringar. Samhället måste agera mot den tilltagande brottsligheten i dessa åldersgrupper. De senaste nyheterna talar också om att kraftfulla åtgärder är på gång. Den som är gammal nog att begå brott är också gammal nog att bestraffas.

Denna uppfattning har jag nu sett på några olika debattsidor och i allmänhet så åtföljs den av förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år.

Jag menar att det är en ologisk slutsats. Don’t do the crime if you can’t do the time, säger jag då!

Har man slagit fast att den som är gammal nog att begå brott också är gammal nog att bestraffas så ska man naturligtvis inte ha någon straffmyndighetsålder alls! En sådan åldersgräns skulle innebära att till exempel kriminella sjuåringar fortsatt tillåts löpa fritt, för att inte tala om dessa horder av kriminella elvaåringar!

Jag är däremot inte klar över vilka straff man kan tänka sig för dessa kriminella och välorganiserade barn. Fängelse, skampåle, aga, böter, stening, fritering eller en dag med en SD-politiker?

Att något måste göras framstår emellertid som fullständigt uppenbart.

Häromdagen såg jag själv ett gäng i åttaårsåldern samlade på häftiga små cyklar med synnerligen störande puttersmällare monterade och någon berättade att det var de illa beryktade men välorganiserade Bambinos som hade en träff på gården. Uppenbara bikerprospects alltså.

Den organiserade brottsligheten bland just åttaåringar är ett växande problem som måste mötas och polisen har därför satt upp specialenheter i åtta län i en försöksverksamhet som går under namnet Bullerbyn.

Kommande rättegångar som resultat av Bullerbyns arbete kan bli mycket intressanta sedan justitieminister Box förklarat att brottsprovokation får användas för att snärja dessa små ligister. Polisen sägs därför nu ha köpt in försvarliga mängder smågodis i syfte att se hur långt gängen är beredda att gå i sin iver att få tillgång till dessa njutningsmedel.

Ett första fall av illegal fildelning kommer att prövas i Södertörns tingsrätt i slutet av denna månad. Det var efter en undercoveraktion där tre medlemmar i just Bambinos erbjöds en stor påse geléhallon om de laddade ner fyra kända poplåtar, som polisens första tillslag enligt den antagna Bullerbyplanen kunde göras.

Enligt uppgift från en vanligtvis välunderrättad källa så ska en av de tre ha arbetat som polisinfiltratör i gruppen. Samma källa hävdar också att detta kunnat ske enbart tack vare den nya lag som ger polisen rätt att drogtesta barn. Vid ett sådant test visade sig den unge herrns urin vara, som polisen uttryckte det, ”av misstänkt färg” och han gavs då möjlighet att sona detta genom att infiltrera kamratkretsen.

 

Detta visar att lagen till och med är effektivare än vad minister Box först angav. Den inte bara hindrar de unga från att bli beroende, den gör dom också omedelbart till nyttiga små skvallerbyttor och minipoliser. De misstänkta är under tiden fram till rättegången placerade i rumsarrest på den lokala polisstationen.

Amnesty har hävdat att rumsarrest är nysvenska och en förvrängning av verkligheten då de tre små misstänkta brottslingarna tvingas dela en fyllecell under förhållanden som inte motsvarar de minimikrav som kan ställas enligt FN:s barnkonvention.

Detta påstående avvisas av justitiedepartementet, där statssekreterare Hildegard Rotting säger att man räknat på detta och kommit fram till att de tre misstänktas sammanlagda vikt och kroppsvolym motsvarar den hos en fullfjädrad och välbyggd brottsling.

Dessutom är det faktiskt fildelning som är förbjudet, inte celldelning!

På grund av den låga åldern hos förövarna så har man nu även infört så kallad vittnescoachning. Detta innebär att såväl de tilltalade som vittnen, under två timmar varje dag, får hjälp med att lära sig vad som är lämpligt och inte lämpligt att säga i en rättegång.

Metoden är ny, men antas spara in mycket tid i rättegången, samtidigt som den gör behovet av försvarare överflödigt. Ytterligare en lyckad reform som alltså både stärker barnets integritet, genom att det lär sig svara rätt, och samtidigt är kostnadseffektiv.

På fråga om inte detta är en fara för rättssäkerheten svarar Hildegard Rotting att det är tvärtom så att rättssäkerheten stärks, då det genom reformen blivit rätt säkert att alla vet vad de ska säga.
På så sätt blir det säkert rätt och blir det rätt så är det rättssäkert! Det borde ju var och en begripa som har rent mjöl och inte kokain i påsen.

Därför tillåts inte heller några kontakter mellan de misstänkta och deras föräldrar under tiden fram till rättegången. Detta för att försäkra sig om att ingen subjektivt färgad påverkan ska störa de misstänkta. Processen de genomgår innebär i sig också ett avlägsnande av så många yttre stimuli som möjligt.

Detta för att barnen ska få lugn och ro och alls icke, som någon liberal typ påstått, för att utgöra starten på en ren hjärntvättning. Detta är ännu icke möjligt men propositionen om den nya integritetsstärkande hjärntvättningslagen väntas bli antagen i vår.

Även lagstiftningsarbetet går nu smidigare sedan remissförfarande och Lagrådsgranskningar helt upphört.

Den anmälan som gjorts till Europadomstolen avfärdar Rotting med att konstatera att alla erforderliga rättsmedel ställts till de misstänktas förfogande genom att samhället tillhandahåller både vittnescoacher och åklagare.

Mer kan man inte begära och skulle domstolen ha en annan uppfattning så vet vi inte det förrän om nio år och då är det ju ändå för sent. Så varför bekymra sig om det nu, säger Rotting i en kommentar.

Hos många är tacksamheten idag ändå stor då detta visar att samhället äntligen gör något och bryr sig. Genom att kriminalisera och stigmatisera barnen så ger samhället dom en identitet och det är något som många barn idag saknar, enligt justitieminister Box. Det är dessutom viktigt att göra detta så tidigt som möjligt.

Jag tycker att det intrång i den unges integritet som ett litet fängelsestraff kan innebära uppvägs av möjligheten att kunna tvångsisolera barnen och på så sätt kunna ge dom vård och behandling under ordnade och trygga former.

I syfte att ytterligare bekräfta den nyvunna identiteten har justitiedepartementet hämtat inspiration från Ipred-lagens motto om att ”den vi inte kan kriminalisera kan vi istället ruinera” och nu i en proposition föreslagit riksdagen att den dom som meddelas även ska publiceras i massmedia på den dömdes egen bekostnad.

Justitieminister Box har i ett tilläggsyrkande framfört krav på att publiceringen skall ske i färg och då helst i lila.

En tanke och synergieffekt är att på detta sätt kan en del av presstödet ersättas på sikt, eftersom man från departementet räknar med ett stort antal fällande domar varje år vilket alltså kommer att generera goda annonsintäkter för tidningarna.

Försvarsdepartementet har i en departementspromemoria, upprättad personligen av försvarsminister Rocky Talgbäck, kompletterat processen och föreslagit att en lämplig påföljd för dessa vanartiga barn vore minimum ett år på ett så kallat ”Boot camp”.

Departementet förklarar sig positiva till att driva en sådan verksamhet vilken i allt väsentligt skulle kunna införlivas i det svenska totalförsvaret. Detta innebär, enligt försvarsminister Talgbäck, att med ett tillräckligt stort antal fällande domar och därigenom frigjorda tillgångar i form av humanmaterial i låg och utvecklingsbar ålder, så kan försvaret spara in åtskilligt med pengar på reguljär trupp.

Tankar finns redan på att från dessa blivande Boot camps rekrytera en elitbrigad med 10- till 11-åringar för tjänstgöring i Afghanistan där det alls inte är ovanligt med militär personal i denna åldersgrupp.

I alla fall inte på motståndarsidan.

Från kommunförbundet ser man också positivt på planerna då detta kan komma att väsentligen reducera kommunernas kostnader för till exempel skolor och fritidsverksamhet.

”Vi räknar med att borttagandet av straffmyndighetsåldern på tre års sikt ska innebära en halvering av klasserna”, säger kommunförbundets nytillträdde VD Åke Ingvarsson som rekryterats från det av CIA och NSA nyligen tvångsinlösta FRA.

En opinionsmätning från SIMO, Statens Institut för Manipulerande av Opinionen, visar att svenskar generellt är positiva till den nya lagen och att föräldrar på gatan menar att ”så länge kidsen bara har rent godis i påsen”, så är lagen inget problem. ”Inte heller barnen är vårt problem”, tillägger föräldrar på gatan till slut för att förtydliga sin inställning.

Beslut om att ta bort straffmyndighetsåldern beräknas komma i god tid före sommaren. Då samtliga ledamöter i riksdagen beräknas ha fått nya röstningschips inopererade i pannloben och vara färdigprogrammerade i slutet av maj, så finns heller ingen risk för att någon av dessa knapptryckarvirtuoser ska skämma ut sig och trycka fel.

När så senast skedde och det visade sig att riksdagen uttryckt sin absoluta misstro mot befolkningen blev det en tråkig och dämpad stämning enligt många. De flesta menar att det lilla misstaget berodde på Freudianskt programmerade chips från Österrike.

Det gläder mig att kunna meddela att den nya lagen snart är på plats!

Svensk Myndighetskontroll: Centrum för Narkotikavetenskap


….är namnet på en relativt ny facebookgrupp som beskriver det man vill åstadkomma så här: ”Sverige behöver en narkotikapolitik som bygger på fakta och vetenskap och inte på fördomar och moralism. Vi behöver överhuvudtaget en socialpolitik som utgår från principen att skador ska minimeras snarare än att svaga och utsatta människor ska bestraffas för sina problem.

Det är därför av största vikt att alla läkare, psykologer, sociologer, socionomer, jurister, ekonomer och andra forskare och akademiker som på ett eller annat sätt arbetar med narkotikafrågor och andra känsliga sociala frågor får en mötesplats på internet.

Att denna mötesplats även inkluderar människor som på ett eller annat sätt vill stötta detta arbete med politisk aktivism – alldeles oavsett partifärg – och dela med sig av sina personliga erfarenheter är en självklarhet.

Denna mötesplats heter Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). Välkommen!”

Ett både lovvärt och viktigt initiativ som förtjänar stöd, enligt min uppfattning så jag fyller på med nedanstående artikel.

För drygt ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka.

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs.

En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. Regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Rapportens kritiker, företrädarna för den repressiva svenska modellen, tolkar rapporten som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Johan Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson och andra att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som benämns som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.
År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. Det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.
Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.
Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses. Just narkotikapolitiken, med ständigt skärpta straff som en av politikens hörnstenar, utgör ett lysande exempel på att hårdare tag och strängare straff är en modell som inte fungerar.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.
Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.
I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom innebär ett mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik och avser med detta den svenska narkotikapolitiken.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De ca. 400 personer som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik.

De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik.

Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Johan Pehrson är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att han är okunnig i narkotikafrågor där han präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning.

Företrädare för den repressiva svenska narkotikapolitiken borde ha i åtanke att det inte är någon skam att erkänna att man har haft fel. Tvärtom så skulle ett sådant erkännande visa att man är klokare idag än igår.

Svensk Myndighetskontroll: Alien på besök i vår verklighet


Jag läste i dagens Metro om riksdagsledamöter och deras ersättningar då de av olika skäl lämnar riksdagen.

En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande tjänstgöring har rätt till inkomstgaranti.

Som mest betalas 80 procent av ledamotsarvodet och sedan varierar ersättningen beroende på hur länge ledamoten suttit, åldern och inkomster från andra källor.

Om riksdagsledamoten vid avgången har en sammanlagd tid av 6 år eller mer i riksdagen och samtidigt har uppnått 50 års ålder behålls inkomstgarantin fram tills han eller hon fyller 65 år. Källa: Riksdagen

Metros granskning visar att 129 före detta ledamöter år efter år sedan 1994 och framåt lyfter miljoner i inkomstgaranti från riksdagen. Detta trots att garantin enligt reglerna inte ska vara varaktig. Här under finner du listan över dem som har tjänat mest på garantin.


När jag läst detta så läste jag i Aftonbladet om en artikel i RFHL:s tidning skriven av deras ombudsman, Per Sternbeck, som berättade om ett möte han haft med just ett par riksdagsledamöter. Uppenbarligen så har somliga från en priviligierad miljö svårt att förstå vilka levnadsvillkor andra kan leva under och det kan väl i sig vara förståeligt. Många av oss kan säkert inte greppa hur det är att leva och försöka överleva på Afrikas horn just nu.

Vad jag däremot tycker är att man då åtminstone bör ha insikten om att man saknar kunskap och att man då, när tillfälle ges, borde ta chansen att lyssna och lära istället för att agera oförskämt och fördömande. Nedan har jag kopierat in Per Sternbecks berättelse som börjar så här:

Några moderata riksdagsmän har bett om att få komma till RFHL. Det känns positivt eftersom moderaterna vanligtvis inte brukar vara så intresserade av frågor som rör beroende och social utslagning. Men under den senaste tiden har det kommit med allt fler personer i RFHL som har en borgerlig livssyn och som delar förbundets frihetliga och rättighetsbaserade syn på beroende och missbruksfrågor. Det är väl några sådana personer som nu ska komma, spekulerar jag, som vilket snille som helst.

Så kliver de på. Det är Isabella Jernbeck och Mats Gerdau från socialutskottet och så en politisk sekreterare. Jag börjar med att berätta att det finns en klar överrepresentation av fattiga människor bland de som fastnar i ett tungt beroende och hinner säkert hålla på i två och en halv sekund innan Isabella bryter in.

Fattigdom förknippar jag med Afrika”.

Har du prövat hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat att gå runt på 5 – 6 000 kr i månaden?” frågar jag.

Ja men herregud”, säger Isabella, ”på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid. Det är ju bara en övergående fas!”

Jag har en bild av att våra medlemmar går på socialbidrag år efter år. Och att inkomstnivåerna inte blir högre när de får ett sjukbidrag eller pensioneras.” säger jag.

Det finns inga fattiga människor i Sverige tycker jag”, avslutar Isabella.

Jag märker att det inte är någon större idé att fortsätta så jag berättar istället att många personer som fastnar i tungt missbruk har väldigt låga inkomster, ofta låg utbildningsnivå, ofta föräldrar som varit i kontakt med socialtjänst, kriminalvård, psykiatri. Kort sagt att det finns ett socialt arv som hänger samman med missbruk

Så börjar jag berätta om läkemedelsberoende. Hur läkare förskriver beroendeskapande läkemedel, ofta under allt för lång tid och att de sedan är dåliga på att hjälpa till när patienterna som följer doktorns råd om dos, har blivit beroende av de där beroendeskapande läkemedlen.

Isabella

 

Vilket gnäll det är på läkarna”, säger Isabella.

Det är ju läkarna som inte tar ansvar för sin förskrivning… försöker jag men avbryts.

Det är väl inte läkarnas fel att de blir beroende”, säger Isabella. ”Något ansvar får de väl ta själva”.

De andra två sitter och skriver ner en del av de saker jag berättar. Det hinner inte Isabella med. Hon har fullt upp med att ösa ur sig plattityder.

Jag försöker behärska mig. Sväljer, och berättar sedan att ett vanligt problem är att läkemedelsberoende patienter när de söker hjälp för sitt beroende hos läkaren måste lämna urinprov för att verifiera sin drogfrihet under nedtrappningen.

Nu tycker jag att det är ett jäkla gnällande på läkarna igen”, säger Isabella. ”Och vad är det för fel på att de ska lämna urinprov. De är ju missbrukare. Det är klart att de måste lämna urinprov för att visa att de inte fuskar”.

De har ju för fan sökt behandling för att de har insett att de är beroende. De söker hjälp för att de vill bli av med ett problem. De är högmotiverade att sluta. Varför ska de pissa i en flaska för att påvisa ett beroende de inte på något sätt förnekar?”, närmast skriker jag.

”Därför att de är missbrukare”, säger Isabella.

Nu är du väl för arrogant och nedlåtande mot de här människorna”, säger jag. Och så fångas min uppmärksamhet av någon av de andra två.

Mötet hämtar sig aldrig riktigt efter ordväxlingen. När vi tar adjö av varandra säger Mats att det kanske blev   lite  hetsigt ett tag. Det är roligt att diskutera, säger jag. När de har gått så är jag en smula upprörd under en stund. Men efter ett tag inser jag att jag måste vara tacksam mot Isabella. Hon har genom sitt besök och uppträdande förmedlat en bild av verkligheten som jag ibland glömmer bort att den finns.

Nämligen att en sån som hon; en arrogant, fördomsfull, okunnig person kan sitta i rikets högsta församling och bestämma villkoren över allas våra liv.”

Efter Pers berättelse vill jag slutligen lägga till denna lilla iakttagelse. Isabella sitter i socialutskottet och gör man det så måste det vara en fördel om man har åtminstone något intresse av dessa frågor.  Lite kunskap skadar inte heller. För att se vad Isabella Jernbeck har för intressen så har jag besökt hennes privata blogg.

Bläddrar man bland inläggen så hittar man väldigt många om skatter och företagande men jag hittar oerhört få om socialpolitik och det är det bristande intresset som speglas i Per Sternbecks artikel. Rent principiellt anser jag att utskottsledamöter måste kunna uppvisa kunskap och intresse för den politik som behandlas i deras respektive utskott eftersom det är utskottsarbetet som är ledamöternas viktigaste arbetsuppgift.

*RFHL = Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare

 

Svensk Myndighetskontroll: Madonnan och skökan


Vid 70 slutade flickan från Nøtterøy att arbeta som prostituerad.
Hör en berättelse om stolthet, dubbelmoral
och att finna sitt rätta jag.

Helena bor i ett radhus utanför Göteborg. Här har hon bott i snart 40 år.
En gång i månaden kommer tjejgänget på middag och då blir det ärtsoppa med punsch.
Varannan dag hälsar hon på sin gamla mamma som nyss fått en stroke.

Helena älskar att resa, att ta hand om sina barnbarn och vara i sin trädgård som hon vårdar ömt.
För snart två år sedan slutade Helena som prostituerad. Ett arbete hon haft i över 35 år.

Här en kort trailer ur programmet.

Här kan du höra hela intervjun med Helena från SR P1 igår.

Ett intressant dokument att ställa mot t.ex de som i debatten kring sexköp hävdar att alla som prostituerar sig är offer och på olika sätt utsatta för tvång och/eller trafficing. Det slog mig när jag lyssnade att enligt somliga debattörer så existerar inte den här kvinnan.

Svensk Myndighetskontroll: Länksamling Brott o Straff


För den som särskilt intresserar sig för frågor om brott o straff lägger jag upp denna länksamling.

Länksamling till en del av de artiklar jag skrivit på ämnet Brott & straff

 

http://svemykon.info/2008/02/23/743898/ Terapi är bättre än batonger

http://svemykon.info/2011/03/19/svensk-myndighetskontroll-rattspolitikens-kvacksalvare/ Om hårdare tag, statistik, Österåker och brist på vetenskap i besluten

http://svemykon.info/2010/11/05/svensk-myndighetskontroll-johan-pehrson-fp-en-svensk-taliban/ Om Johan Pehrson och den förda narkotikapolitikens misslyckande

http://svemykon.info/2010/11/01/svensk-myndighetskontroll-hur-mycket-far-det-kosta-att-uppratthalla-en-myt/

http://svemykon.info/2010/09/11/svensk-myndighetskontroll-inleder-en-artikelserie-om-brott-straff/

http://svemykon.info/2010/09/12/d/ Brott& Straff del 1

http://svemykon.info/2010/09/13/h/ del 2

http://svemykon.info/2010/09/14/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-tredje-delen/ del 3

http://svemykon.info/2010/09/15/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-fjarde-delen/ del 4

http://svemykon.info/2010/09/17/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-sjatte-delen/ del 6

http://svemykon.info/2010/09/21/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-sjunde-delen/ del 7

http://svemykon.info/2010/09/24/svensk-myndighetskontroll-se-doden-pa-dig-vantar-1/ del 8

http://svemykon.info/2010/09/30/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-nionde-delen/ del 9

http://svemykon.info/2010/09/30/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-nionde-delen-fortsatter-1/ del 9 forts.

http://svemykon.info/2010/10/13/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-tionde-delen/ del 10

http://svemykon.info/2010/10/28/svensk-myndighetskontroll-oseriost-sd-och-felraknat-dessutom/ om SD o kriminalvård

http://svemykon.info/2010/10/30/gg/ om SD o kriminalvård forts.

http://svemykon.info/2010/08/17/svensk-myndighetskontroll-holl-pa-att-saga-vad-var-det-jag-sa/ om synen på straff

http://svemykon.info/2010/06/14/svensk-myndighetskontroll-det-blir-inte-manga-ratt-for-sverigedemokraterna/ ”massinvandring” och brottslighet statistik

http://svemykon.info/2010/06/13/svensk-myndighetskontroll-har-blogg-och-tidningslasare-del-i-den-totala-brottsligheten/ ”Svenssons” delaktighet i brottsligheten

http://svemykon.info/2010/05/01/svensk-myndighetskontroll-logner-cynism-och-bristande-humanism/

http://svemykon.info/2010/05/10/svensk-myndighetskontroll-se-lyssna-lar-forandra/ Norsk krimvård

http://svemykon.info/2010/06/05/svensk-myndighetskontroll-vad-tycker-du-som-lasare-ar-ett-rattvist-straff/ Hur ”vanligt folk” ser på straffmätning del 1

http://svemykon.info/2010/06/07/svensk-myndighetskontroll-straff-och-straffmatning-slutet/ del 2

http://svemykon.info/2010/04/29/svensk-myndighetskontroll-effekter-av-hardare-tag/ Hårdare tag-effekter del 1  en USA jämförelse

http://svemykon.info/2010/05/02/svensk-myndighetskontroll-effekter-av-hardare-tag-del-2/ Hårdare tag- effekter del 2

http://svemykon.info/2010/04/12/svensk-myndighetskontroll-replik-pa-expressens-ledare-om-hardare-tag/

http://svemykon.info/2010/04/03/fungerar-hardare-tag-mot-psykisk-storning/

http://svemykon.info/2010/03/25/svensk-myndighetskontroll-johan-pehrson-presenterar-nya-repressiva-forslag/

http://svemykon.info/2010/03/19/svensk-myndighetskontroll-balans-contra-obalanserat/ JK om hårdare tag

http://svemykon.info/2010/03/17/svensk-myndighetskontroll-hjalper-urinprov-mot-adhd/

http://svemykon.info/2010/03/06/svensk-myndighetskontroll-den-eviga-debatten/ Visar hur straffen för våldsbrott skärpts de senaste 30 åren

 

Svensk Myndighetskontroll: En sorglig ettårsdag närmar sig.


För ganska precis ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka. I den artikel jag skrev om detta för ett år sedan avslutade jag med följande mening: ”Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik…”

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs. Det finns med andra ord inte tillstymmelsen till bevis för att jag skulle ha haft fel då jag skrev nedanstående.

”En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Här kan man sannerligen tala om en människa som läser något som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som Pehrson också benämner som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.

År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

nyhet1.JPG
Ertappad haschrökare?

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.

Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.

Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.

Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.

I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom med mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

beard.jpg

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De över 400 personerna som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik. De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik. Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Du är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att du är okunnig i narkotikafrågor där du präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning. Dessutom har jag fått för mig att du tillhör den där kategorin människor som har utomordentligt svårt att erkänna att de haft fel. En märklig inställning eftersom ett sådant erkännande visar att man är klokare idag än igår.

Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik av dig och din inställning i frågan.

Svensk Myndighetskontroll: det är mycket nu


Det är inte direkt så att det är brist på ämnen att kommentera, det är snarare ett visst överskott på den marknaden just nu.

Juholtaffärerna är inte avslutade även om Juholt själv nu begett sig ut på någon form av försoningsresa till de olika partidistrikten runt om i landet. Ur demokratisynvinkel är det mest negativa med Juholts problem att Sverige f.n saknar opposition. Vänstern är för sin del upptagna med att vaska fram en partiledare så politiskt är det dött vad gäller politikens innehåll. Fp:s landsmöte bjöd på en del vin men mest vatten. Positivt var att man sa nej till drogtester i skolan men man sa å andra sidan ja till den s.k Landskronamodellen som jag tidigare skrivit om och som innebär att man ska ställa krav på motprestation för försörjningsstöd. Det är bara att hoppas att modellen aldrig får spridning utanför Folkpartiet.

Läste nyss en stark och självutlämnande artikel om hur det kan vara att hamna mellan stolar i vårt samhälle som jag kan rekommendera fler att läsa. Den ger mig å andra sidan tillfälle att nämna den dom som kom i Högsta Förvaltningsrätten häromdagen och som innebär att man slår fast att den tolkning som Försäkringskassan gjort av de nya reglerna för sjukersättning har varit alltför rigid. Det hindrar uppenbarligen inte kassan från att tolka utslaget på sitt sätt så fortsättning lär följa. Under tiden drabbas enskilda fortsatt av den empatilöshet i bedömningarna som jag inte kan låta bli att tycka att myndigheten ger uttryck för. Det är onekligen märkligt, att en statlig myndighet i alla lägen, ska tolka lagen till statens fördel. Glömmer man då inte att det faktiskt är de medborgare man bedömer som ytterst är staten?

Om LO-TCO:s tolkning av domen är riktig så har alltså tusentals människor drabbats av felbedömningar som under de år som gått för många har inneburit ett fruktansvärt lidande, i vissa fall ekonomisk ruin och jag är övertygad om att den som söker också kommer att hitta exempel på människor som i desperation har tagit sina egna liv som en direkt följd av övernitisk och byråkratisk fyrkantighet. det kommer att finnas anledning att återkomma till detta.

Igår fick jag ett litet utbrott efter att ha läst en artikel i Aftonbladet. Utbrottet fick jag iofs inte av artikeln utan av de kommentarer som fälls under den. det är när jag läser sådana kommentarer som tankarna kommer på om det verkligen är rätt att alla ska få rösta…… Nej, det menar jag naturligtvis inte men jag förstår hur oerhört mycket utbildning som krävs för att man ska kunna få en demokrati som styrs av upplysta medborgares fria val.

Khadaffi är död. Personligen tycker jag att det hade varit bättre att han ställts inför rätta men nu är det som det är. Libyerna behöver nu uppbyggnadshjälp och detta blir ett förträffligt tillfälle för hela EU att utnyttja då det gäller att sprida värderingar och en demokratisk grundsyn. Jag hoppas man inser och tar den möjlighet som nu öppnas. Libyen skulle kunna bli ett föredöme för fler länder i regionen om man där kan bygga ett alternativ till de mer teokratiska alternativ som annars dominerar.

Fp förslag ökar både kriminalitet och antalet självmord


Folkpartiet fortsätter oförtrutet på den sedan länge inslagna ”Bror Duktigvägen”. Nu lägger man förslag om att inget försörjningsstöd ska utgå utan motprestation. Jag vet inte om den här sortens förslag grundar sig på någon sort moralisk indignation(vilket till del antyds) eller bara på en djup okunskap om hur verkligheten ser ut för många människor?

Uppenbarligen så tycks dessa folkpartister i alla fall kunna skaka fram någon form av sysselsättning som motprestation och frågan är då vad denna sysselsättning består i. Om vi förutsätter att det inte handlar om riktiga jobb så borde deltagarna genom den anvisade sysselsättningen ändå vara berättigade till aktivitetsstöd. Handlar det om riktiga jobb så ska de lika självklart inte ha försörjningsstöd för utfört arbete utan avtalsenlig lön.

Hela Fp resonemanget bygger på föreställningen att de som uppbär försörjningsstöd är ena lata jävlar som inte vill jobba och att en sådan inställning är omoralisk, icke-Luthersk (finns fortfarande många frikyrkliga i Fp) och rent allmänt förkastlig. Dessutom är den felaktig.

Bland försörjningsstödstagarna finns många olika kategorier. De som hamnat där i avsaknad av andra skyddsnät men som inget hellre önskar än att få jobba och som söker jobb aktivt, är en grupp och själv tycker jag att det är bättre att dessa får fortsätta med sitt arbetssökande än att gå i någon sorts anvisad dagverksamhet. Vi har de som fasats ut från Försäkringskassans sjukförsäkring i enlighet med de nya reglerna på det området. Här finns fattigpensionärer som inte får tillvaron att gå ihop på sin magra pension. Ensamstående med barn och invandrare/flyktingar.

De som allra snabbast kommer att mista sitt försörjningsstöd är alkoholister, narkomaner och psykiskt sjuka. Dessa tre grupper kommer aldrig att kunna delta i det Fp kallar motprestationer och kommer därför med det förslag man lägger att snabbt hamna utanför det sista av samhällets trygghetssystem. De som trots sin beroendesjukdom ändå har bostad kommer att bli vräkta från denna då de inte längre kan betala hyran och samma sak gäller för de psykiskt sjuka. Två saker kan vi vara helt säkra på vad gäller effekter av detta förslag. Antalet självmord kommer att öka och brottsligheten kommer också den att öka eftersom många kommer att se detta som den enda möjliga vägen att få de pengar de behöver.

Det krävs ett tjockt lager av ren och skär moralisk präktighet för att anse att det är så det ska vara. Cyniskt och empatilöst är det dessutom. Jag tycker att ett sådant här förslag med dess konsekvenser borde få till följd att ansvariga politiker för dess genomförande också i förlängningen ställs till ansvar för vållande till annans död!

%d bloggare gillar detta: