Monthly Archives: november 2011

Svensk Myndighetskontroll: Fortsatt granskning av SD:s kriminalpolitik


Fortsätter att granska vad det nya, av SD högprioriterade området kriminalpolitik, kommer att innebära i form av kostnader och mänskligt lidande om SD skulle få gehör för den politik man förordar.

Idag tittar jag vidare på punkten 2 i den artikel jag skrev igår på samma tema. Där står att SD vill att livstidsstraff skall vara just livstidsstraff med innebörd att den dömde sitter kvar i fängelse till den dag han eller hon dör. Inte heller i detta avseende verkar SD ha tänkt en sekund på vad det egentligen innebär om tanken förverkligas. För politiker ser det i allmänhet bra ut att vara ”tough on crimes” men vanlig anständighet kräver att man också redovisar konsekvenserna av det man föreslår.

SD anger att man önskar verkställa sin politik omedelbart och i följande räkneexempel så går jag deras önskan tillmötes och implementerar denna politik redan från år 2012 och räknar därför med de 156 livstidsdömda vi har idag. För att konsekvent spegla den politik de föreslår i vilken man förespråkar straffskärpningar, så antar jag också att mord fortsättningsvis skall innebära livstid. Man har även sagt att vissa andra typer av brott kan innebära livstid men i kalkylen nedan så undviker jag att göra någon beräkning på vilka kostnader det kan innebära och konstaterar bara lakoniskt att billigare lär det inte bli.

Under en lång följd av år har antalet mord i Sverige legat tämligen konstant på ca. 100 st per år så vi antar att den siffran fortsätter att gälla. Vi antar även att den genomsnittlige mördaren är 35 år då han döms. Med en beräknad genomsnittsålder på 80 år innebär det att varje mördare i snitt skall avtjäna 45 fängelseår.

Utgångspunkt tar vi i de 156 livstidsdömda som redan sitter i fängelse och får då följande utveckling av populationen mördare i anstalt.

År 1 döms 100 personer till livstid och så sker sedan varje år t.o.m år 10. Detta innebär med de förutsättningar jag angivit ovan att år 10 så har vi 1156 livstidare som i snitt skall avtjäna ytterligare 40 år i anstalt. Eftersom det handlar om just mördare så får vi förutsätta någon typ av säkerhetsanstalt vilket innebär att dygnsmedelkostnaden blir väsentligen högre än de 2744:-/dygn som en genomsnittlig sluten plats kostar.

Ska säkerheten ligga på en nivå motsvarande den vi idag har på högsäkerhetsplatserna Kumla, Hall, Saltvik så blir dett närmast löjligt dyrt eftersom dessa platser enbart i lokalhyra kostar Kriminalvården mer än en miljon kronor per plats och år. Jag räknar istället på en dygnsmedelkostnad på 4000:- vilket innebär att efter 10 år med SD:s politik så är kostnaden enbart för dessa fångar uppe i 1156 x 4000 x 365 = 1,687 miljarder per år.

Även för dessa måste nya anstalter byggas och nu räcker det inte med de 2,5 miljoner per plats som jag räknade med igår eftersom det handlar om platser med hög säkerhet. Antalet platser motsvarar denna gång nästan fyra nya Kumlaanstalter.  Låt oss säga 6 miljoner per plats så har vi en ytterligare investeringskostnad på 1000 x 6 miljoner = 6 miljarder. Med samma 4% i kapitalkostnad som igår så får vi alltså lägga till ytterligare 240 miljoner kronor per år.

I förhållande till SD:s budget innebär detta inte så mycket under år ett vid sidan av det faktum att enbart de nyss redovisade 240 miljonerna ensamma utgör en dryg tredjedel av den anslagsökning som man lägger på Kriminalvården för att ge kostnadstäckning åt sin politik. Som vi redan igår kunde konstatera så går det inte särskilt bra för dom i det avseendet……….

Punkt 2 angående livstidsstraff får alltså en relativt liten verkan idag men ni kan själva föreställa er de kostnader som enbart livstidsdömda kommer att utgöra om låt oss säga 25 år. Uppenbarligen, med tanke på hur högt man prioriterar denna fråga, så menar man att det är viktigare att lägga pengarna här än på t.ex åldringsvård, sjukvård, skola eller barnomsorg. För min del är detta en uppenbar felprioritering.

 

Annonser

Svensk Myndighetskontroll: Socialkonservativ kriminalpolitik i SD-tappning blir svindyr!


Sverigedemokraterna fortsätter måla om och putsa på ytan av den politik de vill bedriva. Efter helgens aktiviteter så har nationalismen fått ta ett steg tillbaka i presentationen av partiet och från och med nu så benämner man sig ”socialkonservativa”. Personligen så menar jag att om man nu ska ha en etikett med ordet konservativ i så borde man rätteligen ha valt ”lundakonservatism” eller ”nationalkonservatism” istället. Nåväl, etiketter hit eller dit. I morse så var Kent Ekeroth fortfarande Kent Ekeroth och partiets politik samma gamla vanliga.

I den ytliga transformeringen i riktning mot rumsrenhet har man nu även beslutat att partiets kriminalpolitik ska bli lika viktig för dom i valet 2014 som invandringspolitiken var i valet 2010. Annorlunda uttryckt så ska man alltså 2014 uttrycka motsvarande hat mot brottslingar som man 2010 uttryckte mot det man kallar massinvandring.

På SD:s hemsidas första sida skriver man följande: ”SD ska bli ett mjukare parti.” Klicka sedan på fliken ”Våra åsikter” och därefter på ”Brottslighet” och vi ser hur denna nya mjukare sida ser ut i verkligheten.

Den skärpta kriminalpolitik man föreslår innebär att bl.a följande förslag skall genomföras:

1. Frigivningen efter 2/3 av strafftiden skall upphöra och nästan alla skall sitta strafftiden ut. Undantag kan medges för de som visat extremt god skötsamhet.

2.Livstidsstraff skall vara riktiga livstidsstraff, den intagne ska alltså sitta i fängelse till den dag han dör.

3. Den s.k straffrabatten vid dom av ett flertal brott skall avskaffas och varje brott skall dömas och avtjänas i enlighet med i straffskalan föreskriven tid för det aktuella brottet.

4. Ansvaret för all förvaring av av- och utvisningsdömda bör ske i rättsväsendets regi vilket betyder att Kriminalvården ska svara för förvar av människor som skall av- eller utvisas.

5. Anslag ges för inrättandet av nya polistjänster vars enda uppgift skall vara att jaga och gripa invandrare som inte har giltigt uppehållstillstånd.

6. Domstolarna och åklagarna ska få extra medel för att snabba upp processerna i brottmål

Totalt för ovanstående punkter avsätter man årligen under åren 2012-2015  1,769 miljarder årligen mer än vad regeringen gör i sin budget. Av dessa får Kriminalvården 669 miljoner mer årligen jämfört med regeringens budget för att möta kravet på ytterligare fängelseplatser som SD:s politik innebär. Ytterligare 150 miljoner årligen ges till Kriminalvården årligen för att möta kravet på platser enligt punkten 4 ovan. Summan 669 miljoner årligen ska därmed antas täcka kostnaderna för införandet av punkterna 1-3 samt även det ökade antal dömda som blir en konsekvens av snabbare processer och ökade anslag till åklagar- och domstolsväsendet.

Populismen har väl aldrig tidigare i något sammanhang någonstans, framgått lika tydligt som den gör i detta förslag till kriminalpolitik!

Alternativt så finns det helt enkelt ingen i partiet som äger en miniräknare eller som kan använda en sådan.

Vi ska gå igenom SD:s förslag lugnt och metodiskt så får vi se var det landar och hur realistiskt det är. Först noterar jag att man inte med en rad berör att antalet häktade med SD:s politik kommer att öka väsentligt. Idag har vi i genomsnitt ca. 1850 häktade varje dag till en kostnad om i genomsnitt 2630:- per intagen och dygn. Låt oss anta att den siffran ökar med 20% med SD politiken så innebär detta ytterligare 370 häktade x 2630:-/dygn x 365 = ca. 355 miljoner per år.

Hoppsan, där försvann visst drygt hälften av de 669 miljoner SD räknat med. Dessutom så finns inte dessa 370 platser utan här får man lägga till de investeringskostnader som tillkommer för att bygga nya häkten.

Vi fortsätter då till det där med frigivning efter 2/3 av verkställighetstiden som med SD:s politik endast ska gälla ett fåtal. Låt oss då för enkelhets skull anta att det sitter 5200 fångar på våra anstalter i genomsnitt och av dessa så är 200 så duktiga att de uppfyller SD:s krav och får gå hem efter 2/3 av tiden. Då har vi alltså 5000 fångar som p.g.av denna reform ska sitta av ytterligare 1/3 i anstalt. Varje intagen i fängelse kostar i sluten anstalt i snitt 2744:- per dygn och i öppen anstalt 1683:- per dygn. I SD:s värld så ska straffskärpningar genomföras vilket innebär att antalet fångar i sluten anstalt ökar. Ett förhållande på 80% slutet och 20% öppet känns därför rimligt. 4000 slutna platser alltså och 1000 öppna som ska avverka ytterligare 1/3 år = ca. 120 dygn mer. Då får vi följande lilla uträkning: (4000 x 2744:- x 120) +(1000 x 1683:- x 120) = 1,317 miljarder ytterligare per år. Även här så innebär detta nybyggnation av anstalter med ett totalt platsantal på ca. 1650 platser ytterligare. Det betyder att vi måste bygga motsvarande ytterligare fem Kumlaanstalter.

Det är utomordentligt svårt att beräkna vad byggandet av alla dessa platser skulle kosta. bara som jämförelse så kostade de 72 högsäkerhetsplatser som byggts innanför murarna på anstalterna Kumla, Hall och Saltvik ca. 750 miljoner, alltså drygt 10 miljoner per plats. Kostnaden är naturligtvis i hög grad beroende av vilken säkerhetsnivå som väljs men låt oss kalkylera mycket lågt på dessa hittills 370 häktesplatser och 1650 fängelseplatser och budgetera dessa till 2,5 miljoner per styck så landar vi på en investeringskostnad av 2020 x 2,5 miljoner = 5,050 miljarder. Med en kapitalkostnadstäckning på detta belopp om 4% så innebär det ytterligare kostnader för Kriminalvården med ca. 200 miljoner per år.

Vi är nu uppe i totalt 1,872 miljarder per år och har bara avverkat en av SD bortglömd punkt och sedan kostnaden för deras punkt 1, ett avskaffande av 2/3-frigivningen. Redan här är alltså deras kriminalpolitik underfinansierad med i storleksordningen 1,2 miljarder per år och det återstår massor till nästa artikel!

Svensk Myndighetskontroll: Rent mjöl i påsen…..


Läs detta och du som i t.ex FRA-debatten använde argumentet om att ”har man bara rent mjöl i påsen så gör det väl inget om man blir granskad” kan sedan fundera på det argumentets giltighet.

Svensk Myndighetskontroll: Efterfrågad politik har redan bedrivits i många år.


Tidsandan säger att det ska vara hårdare tag mot brottslingar. Slut på daltet i skolan, stopp för piratkopiering och inga mer klotterskolor. Denna attityd, som långsamt vinner mark i den allmänna debatten, är förståelig. Den är också livsfarlig och omöjliggör alla försök att bygga ett humant och tolerant samhälle.

Ideologiskt saknar inställningen förankring och återfinns inom i stort sett alla samhällsgrupper. Konstateras kan att det är inte någon liberal inställning och det gäller oavsett vad Johan Pehrson och Folkpartiet påstår.

I grunden består attityden av att man använder ett enda lösningsrecept på en problemställning och när detta inte fungerar vägrar man prova alternativ – istället krävs att samma lösningsrecept fortsatt tillämpas men med hårdare tag än vad som var fallet från start.

Inställningen är icke kreativ och dessa enkelspåriga lösningar uppkommer när det finns få andra förslag, alternativt att dessa tystas. Attityden och förslagen skyddas sedan av de som har mycket att vinna på deras fortsättning eller förlora på att de avslutas.

Alternativ får inte finnas, eftersom detta innebär ett automatiskt underkännande av de nuvarande åtgärderna man satsat så mycket pengar, arbete och prestige på. Att hålla kvar vid det gamla ger trygghet eftersom man vet hur det fungerar (oavsett om det fungerar väl eller ej) och förhindrar osäkerheten. Politiker lyckas genom detta att få det att framstå som att de gör ”det enda möjliga.”

Eftersom detta förhindrar försök till en offentlig debatt så är inställningen dessutom i grunden odemokratisk.

Under de senaste 10-15 åren har rättspolitiken och inställningen i olika frågor om brott och straff genomgått en radikal förändring. Men vad finns det för motiv till systemskiftet? Har brottsligheten verkligen exploderat eller är det något annat som ligger bakom den breda politiska uppslutningen kring de tuffare tagen?

Det finns, eller har åtminstone funnits, en föreställning om att Sverige har en väldigt liberal kriminalpolitik och visst är vi ljusår från det amerikanska rätts- och straffsystemet. Men de senaste 10–15 åren har Sverige haft en rättsskärpning som saknar motstycke i västvärlden. Detta tycks en överväldigande majoritet vara helt ovetande om.

Utvecklingen av kriminalpolitiken går dock i otakt med brottsutvecklingen, som inte alls är lika dramatisk. Det har skett en ökning av vissa enskilda brott, men totalt sett begås det bara marginellt fler brott per 100000 innevånare idag än för ett par decennier sedan.

1990 var det 14240 brott per 100000 och 2010 14542. Kom då också ihåg när ni läser statistiken att det idag finns väsentligen många fler lagar att bryta mot än tidigare. Ingen anmäldes för t.ex fildelning 1990, idag så har vi bara där ca. 1.500.000 ”kriminella……”

När Sverige gick in i 90-talet satt 29 personer i fängelse på livstid. I dag är summan 156. Antalet mord, som är den i praktiken enda orsaken till livstid, har under samma tid varit ganska konstant. Från att ett livstidsstraff i praktiken var 6–8 år, blev det 14–16 år till dagens 18–25 år. Utan att det begås färre – eller fler – mord.

Narkotikapolitiken har lett till ständiga skärpningar av straffsatserna och fler i fängelse under längre tider, utan att ge den minsta effekt på narkotikatillgången.

Även för våldsbrott har straffen skärpts betydligt och 1999 togs också halvtidsfrigivningen bort.

Detta ska ställas mot hur det såg ut t.ex i mitten av sjuttiotalet då den dåvarande justitieministern Lennart Geijer hade en uttalad målsättning som sa att i Sverige skulle vi ha högst 500 fångar inlåsta. Den tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson var även han en förespråkare för en humanare kriminalpolitik och engagerade sig privat som övervakare för Lars-Inge Svartenbrandt.

Sedan dess har debatten gjort en rejäl U-sväng. I dag tävlar partierna i att vara tuffast i fråga om brott och straff. 1998 hade Sverige 60 intagna per 100 000 invånare. 2004 hade siffran stigit till 81 intagna per 100 000 invånare. Ökningen är den största bland alla länder i västvärlden. Då har Sverige ändå samtidigt minskat antalet korta straff, och sedan 1999 kan den som får ett kortare fängelsestraff avtjäna straffet utanför anstalt med fotboja.

Sedan 1999 går det också att ersätta en villkorlig dom med samhällstjänst. Allt fler avtjänar sitt straff på annat sätt än i fängelse. Ändå har antalet intagna fångar ökat. En orsak är att halvtidsfrigivningen också togs bort 1999. Den som dömts till ett tidsbestämt straff måste sitta av minst två tredjedelar av tiden.

Varför sitter fler i fängelse i dag om brottsligheten inte ökat?

För 15–20 år sedan blev kriminalpolitiken en del av partipolitiken. Tidigare hade det varit experternas domän. Nu blev kriminalpolitiken i stället en del i kampen om väljarna och politiker slog snart mynt av att det röstmässigt lönade sig att vara ”tough on crime!”

AnnBritt Grünewald, på 70- och 80-talen anstaltschef på Österåker, har sagt

När jag började i kriminalvården hade vi politiker som inte hängde på opinionerna utan skapade dem själva. I dag är säkerhet det enda man pratar om. Fast man glömmer att säkerheten inte bara är statisk genom murar, staket och inlåsning. Det handlar även om personalens relationer till fångarna. Personalen vill jobba mer behandlingsinriktat för att ge intagna möjlighet att bryta sin brottsliga bana. Men ingen annan pratar om det i dag.”

Det sägs att svenskar vill ha längre straff. Problemet är att den åsikten baseras på ett antagande om att brottsligheten hela tiden ökar.

Ester Pollack är forskare på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm och har i en avhandling studerat samspelet medier, brottslighet och kriminalpolitik. Hon menar att mediebilden riskerar att bli »sannare« än verkligheten.

Allmänheten får extremt svårt att ha en annan bild än att vi har en stark ökning av brottsligheten. Det växer fram en bild av en hopplös brottssituation. Det finns också en relation mellan brottsutvecklingen och medieexponeringen. En hård exponering kan öka benägenheten att anmäla vissa brott. Kriminalpolitiken är också en av få återstående arenor där politikerna kan fånga in en opinion. Den har blivit ett allt viktigare område att profilera sig på.”

Det finns särskilt två specifika år att peka på i det här sammanhanget och det är 1999 då Malexandermorden ägde rum och 2004 då några uppmärksammade rymningar skapade utrymme för en enorm massmediabevakning vilket naturligtvis i sin tur ledde till krav på åtgärder.

Kriminalpolitiken har blivit en del av underhållningsbranschen. En rymning ger flera sidor i kvällstidningarna och då tror folk att det är det normala.

Vad som i verkligheten kom att ske var att några extremt ovanliga situationer fick bli mall för det normala och för den rätts- och kriminalpolitik som formats sedan dess.

Hårdare tag har det blivit och en politiker som Johan Pehrson, som knappast hade haft en möjlighet att göra sig gällande inom något annat politiskt område, har kunnat skapa sig en karriär på att servera enkla lösningar på komplicerade frågor. Att detta leder till såväl ett omfattande resursslöseri som till mänskliga tragedier är uppenbarligen mindre viktigt.

Lite fakta:

Straffen har definitivt blivit hårdare. Straffsatserna för narkotika- och våldsbrott har ökat. Den som är skyldig till upprepade narkotikabrott kan dömas till 15 års fängelse. Det kommunicerar en annan sak: den som då döms för mord kan knappast dömas till tio år, som enligt lagen tidigare var alternativet till livstid.

Den är nu ökad till 18 år. Då ökar även strafftiden för grova våldsbrottslingar, samtidigt som allt färre som begått mord döms till psykiatrisk vård jämfört med tidigare. Under sjuttiotalet dömdes 75% till rättspsykiatrisk vård, idag är det knappt 25%.

Motiven för dessa straffskärpningar är knappast att förebygga brott, utan snarare att hämnas. Det kan finnas nivåer där det får effekt. Men då talar vi om väldigt kraftiga höjningar. USA genomför experimentet i full skala, med en fångbefolkning på 2,5 miljoner människor. Då kan det ha marginella men tillfälliga effekter på brottsnivån. Frågan är om det är värt priset – ekonomiskt och humanitärt.

Fungerarar det? Det är den givna frågan men det är också den fråga som vi idag inte ställer.

Om samma metoder användes inom medicinen skulle det kallas för kvacksalveri. Det finns små vetenskapligt hållbara kunskaper om vad som fungerar. Du kan inte introducera en ny medicin utan tester. Men det går utmärkt med behandlingsmetoder för till exempel unga lagöverträdare.

Idag kan man närmast se den kriminalpolitiska debatten som en rad av populistiska förslag, anpassade efter den senast inträffade händelse som går att använda för att få upprepa grundmantrat som lyder, ”Hårdare tag och längre straff!”

Den pågående avhumaniseringen är tydlig och det finns en uppenbar risk att vi vänjer oss vid repressionsnivåer som slår som allra hårdast mot fattiga, utslagna, unga och invandrare. Just nu sitter påföljdsutredningen och skissar på hela påföljdssystemet. Jag kan tyvärr förutsäga att det kommer att handla mycket om hårdare tag och längre straff.

Några siffror till sist. 2002 fick polisen 12,3 miljarder, kriminalvården 4,2 miljarder och rättsväsendet totalt 24,9 miljarder. I 2011 års budget är anslagen för polisen 19,7 miljarder plus Säpo 0,95 miljarder, Kriminalvården 7,5 miljarder och rättsväsendet totalt 36,7 miljarder. En sammanlagd ökning med inte mindre än 47%.

Ytterligare några siffror. Efter rymningarna 2004 talades det från politiskt håll om svängdörrar på Kumla. Man skall då också veta, vilket dessa politiker måste ha gjort, att det sedan Kumla stod färdigt 1972 så har det skett 3 eller 4 rymningar totalt från anstalten vilket alltså innebär att svängdörren roterar ett varv på ungefär 10 år.

I den debatt som uppstod fanns många förespråkare för byggandet av s.k ”superfängelser”. Av kostnadsskäl valdes till slut en lösning som innebar att 24 nya platser på vardera anstalterna Kumla, Hall och Saltvik kom att byggas.

Dessa platser är de absolut säkraste vi kan finna inom svensk kriminalvård men man insåg rätt snabbt att det fanns ett problem. Det saknades helt enkelt fångar i tillräcklig mängd som är farliga nog för att matcha den profil som tagits fram för att man skulle få rätt sorts intagna på dessa säkerhetsplatser. Dessa kom att fyllas till ungefär hälften av kategorifångar och sedan har man fyllt ut med andra.

Detta har kostat närmast enorma summor. Byggkostnaden för dessa 72 platser slutade på 750 miljoner och Kriminalvården har sedan även i avtal förbundit sig att hyra dessa platser i 25 år till en kostnad om 25 miljoner per år och enhet, alltså 75 miljoner per år i ren hyra eller drygt en miljon per cell och år. Du o jag betalar för dessa politikers egotrippade behov att visa sig handlingskraftiga.

Vill vi verkligen det? Om inte, så kan kanske nedanstående bli nya mål för en reformerad kriminalvård. Jag vill nämligen att vi ska verka för;

En demokratisk, human och rättssäker kriminalpolitik där fångar och deras anhöriga är relevanta parter.

Det kan åstadkommas bl.a genom att

Öka fångars rättigheter

(Som fångar avses personer dömda till vård inom kriminalvård, rättspsykiatri eller SIS-institution. )

  • Rätten till individuellt utformad rehabilitering där fångens vilja i görligaste mån ska följas.
  • Verka för fångars rätt till utbildning på den nivå de behöver.
  • Motverka diskriminering på institutioner och anstalter mellan fångar och mellan fångare/vårdare.
  • Minska institutionsskadorna som vistelse på institution och anstalt ger.
  • Belysa samt söka förbättra patienters rättsliga ställning inom rättspsykiatrin.
  • Belysa problemet med fångars dåliga ekonomi inne på anstalt avseende inkomster samt ökade kostnader vid permissioner, tandläkarbesök samt hanterandet och prisbild vad gäller kiosksortimentet.

 Vi kan även stärka, tydliggöra och förbättra anhörigas ställning på följande sätt;

  • Rätten till ett bra bemötande av kriminalvårdens personal är grundläggande och måste också fungera
  • Organisationer som är verksamma på området kan genom telefon och sociala medier stärka och stötta anhöriga till fångar med inforamtion, råd och samtalsstöd.

Slutligen så kan vi i alla lägen hävda en human kriminal – och rättspolitik   genom att också göra följande;

  • Vi ska verka för att minska fångars stigmatisering.
  • hävda den personliga integriteten genom att till exempel motverka den utveckling av att allt fler arbetsgivare ställer krav på uppvisande av registerutdrag ur belastningsregistret för att man överhuvudtaget ska kunna få ett arbete.
  • Verka för att höja kriminalvårdares utbildning och status vilket i förlängningen kommer fångar till del. I Danmark ges en grundläggande utbildning i tre år, i Sverige sex månader.
  • HÄKTEN – vi måste nu äntligen få ett slut på de långa häktningstider med fulla restriktioner som i stort sett varje år renderar kritik från FN:s antitortyrkommission.
  • Debattera och protestera mot indragna bibliotek
  • Rätten till utevistelse om minst en timme per dag måste också vara en reell sådan rätt.
  • utländska fångars rättssituation måste belysas och ges en större rättssäkerhet.
  • Sammantaget kommer detta att ge en både effektivere och billigare kriminalvård samtidigt som den definitivt också blir humanare.


Svensk Myndighetskontroll: FLASH NYHET EXTRA EXTRA Read all about it!!


Nu direkt över till nyhetsredaktionen för en FLASH rapport från en pendlares vardag.

Det ryktas att det varit frost i Laxå inatt. SJ har därför beslutat sänka hastigheten på samtliga tåg vilket i mitt fall fått som konsekvens att det tåg som skulle ha avgått till Sthlm kl.09.00 nu har en preliminär ny avgångstid 09.41.

Andra rykten gör nu även gällande att det fallit mellan 8-12 löv på spåret straxt öster om Enköping. Banverket ska, enligt uppgift, ha skickat expertis för att undanröja detta hinder så snart som möjligt. Det kan dock komma att innebära ytterligare förseningar i tågtrafiken i stora delar av Mälardalen.

Väntande passagerare har erhållit information från Svenska Voodoförbundet om hur nålar i kombination med små halmdockor föreställandes de personer man anser ha ansvar för förseningen, kan nyttjas i såväl uppmanande som straffande syfte.

Kommunikationsministern

Svensk Myndighetskontroll följer naturligtvis den dramatiska utvecklingen och återkommer så snart vi har något nytt att rapportera.

EDIT UPPDATERING

Redan straxt efter klockan 10.00 accelererade 09.00 tåget ut från centralstationen i Västerås. Ännu obekräftade rykten säger att tåget hann uppnå en såpass hög hastighet som 46 km/h innan det tvingades minska den hisnande farten igen och efter ca. 8 km svindlande färd genom det vackra höstlandskapet så står vi ånyo helt stilla. Den fantastiska digitala tekniken ombord har via det inbyggda högtalarsystem som finns, låtit meddela att det föreligger ett signalfel någonstans längs linjen.

Möjlig ersättningsbuss

Sedan detta meddelande lämnades har inget mer hörts men en ambulans har körts fram och psykiatrisk expertis finns nu på plats för att behandla passagerare som drabbats av akut mordlust och PSS, posttraumatiskt stresssyndrom. En tågmästare fördes nyss förbi förstummade ögonvittnen iförd en s.k ”tyckomdigsjälvtröja” med hårt åtdragna remmar. Han hördes upprepat mumla något som kunde tydas som att hans fru slår ihjäl honom och att han enligt tidtabell skulle ha varit hemma redan i lördags kväll.

Ännu har inga utbrott av sjukdomar som kolera, ebola eller lepra rapporterats ombord men oron ökar nu för varje stillastående minut. Det är i nuläget omöjligt att sia om hur detta kommer att sluta men så länge Svensk Myndighetskontroll har kontakt med omvärlden så kommer rapporteringen att fortsätta. Vi låter oss inte tystas!!

En medpassagerare framförde just en önskan om att vi skulle uttala att det ligger något djupt skrämmande i det faktum att SJ och FRA har samma huvudman. Ett tänkvärt uttalande som vi inte kan göra annat än hålla med om.

Svensk Myndighetskontroll: Juholt kvar i sin egen twilight zone


Det går inte att undvika att kommentera Håkan Juholts olika utspel (i vissa fall frispel) om det ena och det andra. Nu har han låtit meddela att han inte ställer upp i några partiledardebatter i SvT eftersom socialdemokratin (läs Juholt) inte visas vederbörlig respekt.

Jag ska mot bakgrund av detta skicka ett mail till SvT:s programdirektör, Jan Axelsson, och meddela att Liberaldemokraterna gärna tar den tomma platsen……..

Bakgrunden är den debatt som han avstod från att deltaga i då han fysiskt hade placerats på samma sida som SD och Jimmie Åkesson. Denna placering skulle tydligen, enligt Juholt, innebära att svenska folket kollektivt bibringas uppfattningen att S och SD står för en gemensam oppositionspolitik.

Resonemanget ger upphov till ett par funderingar. För det första, om skillnaden mellan S och SD är så liten att väljarna inte kan skilja på deras politiska program i händelse partiledarna står bredvid varandra, så skulle jag, om jag vore Juholt, se till att förtydliga mitt politiska budskap. För det andra, om skillnaden i politiskt budskap är tydlig, så måste Juholt anse väljarna vara fullständigt korkade som plötsligt inte ser och förstår detta bara för att han ställer sig bredvid Åkesson.

Finns det några fler alternativ?

Juholts hela agerande i frågan är pinsam både för honom själv och för partiet och mot bakgrund av de problem han haft under sin första tid som partiledare så tror jag inte att han är ett dugg gynnad av att nu föra denna pseudodebatt. En ytterligare konsekvens av tramsandet är att detta utan tvekan gynnar SD och Åkesson som åter får tillfälle att utveckla och förfina den martyrroll de redan spelar så framgångsrikt.

Tramset betyder också att Sverige fortsatt saknar en opposition och oavsett vilken politisk färg man har så bör man kunna inse att för en vital och konstruktiv politisk debatt så behövs en levande opposition till den regeringspolitik som förs.

Juholt håller på att förvandlas till ett skämt som inte längre tas på något som helst allvar, något som kan exemplifieras med dagens ledare i Expressen. Bryts inte trenden snart så undrar jag om S inte borde byta partiledare snarast för att ens kunna nå ett valresultat runt 30%.

Svensk Myndighetskontroll: Motbild


Nedanstående är författat av en skribent på Sourze och jag sparade en kopia av artikeln för en tid sedan. Klantigt nog så sparade jag tydligen inte namnet på författaren men om mitt minne inte sviker mig så är det Mats Persson.

Efter många års erfarenhet av media så har det vid flera tillfällen hänt att jag funderat på om läget verkligen kan vara så illa i t.ex Rosengård i Malmö, som media beskriver det? Riktigt säker är man ju aldrig förrän man kontrollerat det själv på plats men det är i vilket fall trevligt att kunna presentera denna motbild som alltså inte är skriven av en journalist utan en vanlig privatperson med erfarenhet från området. Tidsmässigt vill jag minnas att det är straxt före valet 2010.

Jag arbetar på Försäkringskassan och möter dagligen människor som har fördjupade frågor kring sina ärenden. På det viset får jag verkligen träffa alla sorters människor. En del är, som jag, födda i Skåne men andra är födda någon helt annanstans i världen. Många kan inte skånska – något som ju är svårt att klandra dem för – och har vi då inget annat gemensamt språk tar vi hjälp av en professionell tolk.

Vi har grundlagar och en förvaltningslag som skall jämna ut skillnaderna mellan mig och de personer jag möter. Men jämställt blir det ändå aldrig mellan oss. Många känner sig osäkra på vilka regler som gäller. Ännu fler känner sig ifrågasatta, ibland på goda grunder. Nästan alla jag träffar befinner sig i en mycket trängd ekonomiskt situation. Därför blir sällan dessa möten speciellt avslappnade.

Rädsla, osäkerhet och känslan att vara trängd tar sig olika uttryck. En del blir oerhört ledsna, några få till och med apatiska, men de flesta blir arga. En del blir, till min lycka, arga på de politiker som beslutat om det regelverk vi har att hålla oss till men det är rätt ovanligt. Betydligt fler riktar sin ilska mot den myndighet jag representerar. En hel del riktar, helt logiskt, sin ilska emot mig eftersom ju vare sig politiker eller verksledning finns där vid vårt möte. Märkligt nog avslutas ändå nästan varje möte med att vi utbyter några ord om något annat än det mötet handlat om. Vi tar i hand eller tar avsked på annat sätt och önskar varandra allt väl. Detta oavsett om man har kunnat lösa det aktuella problemet eller ej.

Givetvis träffar jag på personer som har blivit misstänkta för att missbruka den allmänna försäkringen. I en del fall framkommer under vårt möte uppgifter som ger mig indikation på att det faktiskt kan vara så och då får jag dokumentera detta så att en särskild avdelning får utreda det. Men inte ens jag kan se på en person om det finns en särskild risk för detta. Man uttrycker sig olika och är olika klädda. Men jag kan alltså, trots mångårig erfarenhet, inte titta på en besökare och säga ”Här får man allt vara lite extra uppmärksam, här kan det vara något lurt!”

Jo, det är riktigt, jag är mycket förtjust i mitt jobb men det är ändå inte anledningen till denna beskrivning. Jag arbetar i Malmö. Jag arbetade på vårt Rosengårdskontor så länge det fanns men numera finns det bara en plats i Malmö för möten med allmänheten. Nu läser jag i insändare och i bloggar hur en del människor från alla delar av landet beskriver Malmö som en kommun i undantagstillstånd. Man menar att muslimer har tagit över med våld på grund av en undfallenhet från hela myndighetssverige. Man beskriver att det finns delar av Malmö där ”vanliga svenskar” inte kan uppträda någon del av dygnet utan risk för liv och lem. Dessa personer som har ”tagit över” är dessutom oerhört förslagna och förtrogna med eventuella svagheter i det svenska regelverket och utnyttjar dessa till fullo.

Jag är inte naiv. Jag har arbetat drygt tolv år som officer i försvaret. Jag har en examen i juridik. Jag har jobbat som företagsledare och busschaufför, högstadielärare och mycket däremellan. Jag har ett stort nätverk och bred erfarenhet. Visst borde väl jag se detta som man till och med ser från fjärran horisonter? Men det medger jag alltså förbehållslöst, att jag inte gör. Vad beror detta på? Jo, det beror givetvis på att den utbasunerade bilden inte är sann. Men, träffar jag verkligen ingen nyanländ medmänniska som försöker dupera mig och den myndighet jag representerar? Jovisst gör jag det. Och skåningar som försöker. Och en och annan dalmas.

Nu tror jag att vi kommer till pudelns kärna. Om jag frågar någon som inte varit i Malmö i någon omfattning hur det står till i rikets tredje stad – vad svarar man? Jo, man har en mycket klar bild över denna förfallna och skrämmande ort. Jag ser själv denna bild målas upp framför mig i media varje dag. Den är dessutom oemotsagd. Malmöborna har sina liv att leva och orkar inte försvara orten för fjärran, förvirrade själar. Ett fåtal kommunpolitiker försöker lamt att måla en annan bild men uppfattas då som talande i egen sak. Rikspolitikerna talar inte alls om detta.

Nu tror jag att det är viktigt att försöka vaska fram var man läser denna osanna bild av Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet. Våra tabloider har bara ett enda syfte: Säljande rubriker! Syftet med tidningen är ju kommersiellt och därmed är agerandet logiskt, om än tidvis omoraliskt. Men jag skulle vilja be dig att titta i våra stora kvällstidningars kommentarsfält, om du inte redan gjort det. Oavsett vad artikeln handlar om är kommentarerna talrika om vådan av invandring. Du kommer att kunna se en alldeles speciell dramaturgi. Någon skriver något naivt eller rent av ”korkat” som skulle kunna betraktas som ”politiskt korrekt”. Därefter följer en oerhörd kör av argument mot detta. Så småningom svalnar debatten, då kommer en ny ”hare” som driver igång kören igen. Kritiken är full av till synes vederhäftiga fakta, i många fall svåra att kontrollera, i andra vidimerade med källa. Att det är någon som styr detta är helt uppenbart. Då kan man ju anta att Sverigedemokraterna har väldigt många och väl pålästa sympatisörer som dessutom är väldigt aktiva på nätet på dygnets alla tider. Det är ju möjligt, men det finns möjlighet till en annan förklaring.

Ibland läser man om hårt, ideellt arbetande sverigedemokratiska lokala partirepresentanter. En del har då klagat på att de skattefinansierade pekuniära och personella resurser som efter valframgångarna ställts till partiets förfogande inte syns ute i kommunerna. När man nu läser dessa erfarenheter som utomstående börjar man undra; Vad gör alla partifunktionärer? Och vilka är det som arbetar så flitigt med att måla upp en fond i form av en ”bred allmänhet” som har sett en verklighet som andra, och i synnerhet rikspolitiker, inte sett? Själv tror jag att svaret på frågorna är ett och samma.

Då återstår den viktigaste frågan: Varför får dessa stolligheter lov att stå oemotsagda? Jo, svaret man från xenofoba läger ger är ju givet. ”Vi har sanningen. Om det inte hade varit så hade man väl bemött våra företrädare? Man vågar givetvis inte ta debatten! Dessutom vet de inte, för de lever i en annan värld, det är vi som ser verkligheten!” Nå, är det så? Givetvis inte. Sanningen är en annan, en mycket värre! Rikspolitikerna har målat in sig i ett hörn och detta gäller nog dessvärre alla de partier som är representerade i vår riksdag. Sverigedemokrater och andra med samma syften som dem har fått basunera ut sin propaganda så länge och helt ostört att deras hemska människosyn spritt sig långt utanför de egna leden. Sverigedemokraternas sympatisörer är uppskrämda till tusen och skulle aldrig våga besöka Rosengård. Men också personer som aldrig har röstat på något annat än Socialdemokraterna eller något annat av riksdagspartierna har givetvis lyssnat och tagit intryck. Det finns en omfattande främlingsrädsla i hela Sverige som i de allra flesta fall inte grundar sig på några som helst egna erfarenheter, utan på hörsägen.

Valet i år kommer att bli jämt. Inte minst mellan Socialdemokrater och Moderater. Man kan inte förringa någon enda väljare. Om Reinfeldt eller Sahlin verkligen skulle bemöta de människor som utmålar hela folkgrupper som hot mot hela landets välmående, ja då riskerar de att deras våldsamt uppskrämda väjare skulle fly till Sverigedemokraterna.

Där sitter man alltså nu. Hur har man då hamnat i denna sax? Att Sverigedemokraterna skulle få betydande resursökningar under mandatperioden stod ju klart efter framgångarna i det senaste kommunalvalet. Att detta skulle användas för att etablera sig i riksdagen får anses som självklart. Ändå har man inte agerat. Nu måste du och jag ställa våra respektive politiker till svars. Man har mangrant meddelat att man inte avser regera med sverigedemokratiskt stöd. Men man har inte en enda gång sagt varför. Ohly har till och med raljerat om att han ”inte debatterar med rasister”. Det gör du visst, Ohly! Du är lika offentligt avlönad som jag och du skall därför utföra ditt oerhört viktiga arbete som opinionsbildare! Så oavsett vilket parti som är ditt kan du faktiskt med fog fråga varför man låtit det gå hit. Om ett par månader kommer vi av allt att döma att ha sverigedemokrater i vår riksdag och detta därför att man fått måla upp en huvudsakligen osann bild av utsatta människor utan att detta ifrågasatts med auktoritet.

Nå, har du och jag något ansvar nu? Jo, det har vi givetvis. Till att börja med måste vi gå och rösta. Det är grundläggande. Men du och jag måste också ta debatten på vår nivå. Du vet hur det brukar vara när någon kastar ur sig något olustigt och grovt generaliserande om andra människor. Det känns pinsamt. Man frågar om någon vill ha påfyllning i kaffekoppen och hoppas att någon tar upp ett annat ämne. Så kan du och jag inte längre tillåta oss att göra. Med de etablerade politikernas tystnad kan inte vi tillåta oss samma lyx. Vi måste faktiskt bemöta det. Det kan du och jag göra. När arbetskamraten berättar om vad han hört eller har för sig att han läst, kan man ifrågasätta källan. När någon räknar upp omfattande siffror kan man förklara att det inte handlar om siffror utan om människor. Och som en kamrat till mig sa; ”Jag erkänner att jag inte alltid orkar ta debatten när den blir riktig låg. Då tillåter jag mig att säga att jag förstår vad hon säger men att jag inte delar hennes uppfattning. Då har jag ändå inte gömt mig och jag har förhindrat att mina övriga arbetskamrater tror att alla tiger och samtycker.”

Eftersom jag är man skall jag varje morgon titta i spegeln för att kunna ansa mitt skägg. För att kunna möta blicken måste man ibland ta ställning. Också när det tar emot. För, som Astrid Lindgren har uttryckt det: Det finns en del saker som en människa måste göra, annars är han bara en liten lort. Det är inget vidare att ansa skägget när man bara ser en liten lort.

Svensk Myndighetskontroll: Utfall av lördagens prognos ang. polisinsats vid MC-klubbsfest


Dags att redovisa utfallet av min prognos från gårdagen. Så här står det i VLT:s nättidning på söndagen. ”Västmanlandspolisen har mobiliserat ett 40-tal polisen att bevaka mc-klubbens Mongols invigningsfest på Hacksta industriområde i västra Västerås.” och vidare, ”Polisens insats är, som nämnts, massiv. Två kontroller har upprättats på Saltängsvägen, såväl öster som väster om lokalen:
– Vi kontrollerar alla som åker förbi, såväl personer som fordon. Dessutom tittar vi speciellt efter ”farliga föremål”, det vill säga vapen och annat, säger insatschefen.

En misstänkt drogfyllerist togs om hand av polisen som fram till kl. 01.00 ändå haft en lugn afton:
– Ja, det har inte varit några incidenter, säger polisens insatschef.”

I kommentarerna till artikeln skrev jag följande då jag kom hem inatt:

Overkill

”40 poliser i hittills sju timmar med ett resultat på exakt noll uppdagade brott, till en kostnad motsvarande X antal tiotusentals kronor, kan knappast kallas ett effektivt polisarbete. Med tanke på att polisen samtidigt dels försummar all pågående kriminell verksamhet i länet för övrigt och dels även själva är så dåligt pålästa om vad lagen säger att det till slut blir så att det finns fler brotsmisstankar mot polisen än mot festdeltagarna, så borde skattebetalarna kräva en förklaring av berörda polischefer. Den här gången hade man dock vid 01.00-tiden undvikit att kränka folk genom att klä av dom nakna och att genomföra kränkande uppvisningar av blottade kön. (se VLT för någon vecka sedan)

Det vore naturligtvis en sak om detta var den första MC-festen i svensk polishistoria men efter att ha avverkat ett stort antal sådana med motsvarande oerhört klena resultat, så borde t.o.m polisen ha lärt sig att detta inte leder till något alls.”

Eftersom den kommentaren dök upp väldigt sent på dagen så hann jag skriva även detta: ”Dessa polisinsatser mot MC-klubbar i samband med fester är ett gigantiskt slöseri med skattemedel. I flera år har man nu runt om i landet gjort insatser av den här typen till stora kostnader och resultatet blir alltid obefintligt. Den som läste VLT för någon vecka sedan kunde då konstatera att senast det var MC fest i samma lokal så slutade det med att den grövsta brottslighet som förekom, var den som polisen själva stod för.

En drograttfylla (det samlade resultatet av 40 polisers arbete i åtta timmar) och frågan är om den tillkom någon som var på festen eller någon privatperson som råkade åka den vägen?

Polisen har också felaktigt fotograferat samtliga som stoppades på väg till festen. Det finns inte något lagstöd för att fotografera en person med anledning av att denne frihetsberövats med stöd av en bestämmelse i polislagen. (se JO 2004/05 sid. 98) Polisen tycks härmed åter ha varit den part som sämst lyckats hålla sig till gällande regler.

Lite senare under söndagen så följde även detta:

JO anmälan angående fotografering av festdeltagare

Mongols MC-klubb anordnade lördagen den 5/11 en privat fest i en lokal i Västerås. I samband med festen genomförde polisen bl.a kontroller och visitationer av samtliga fordon och personer som var på väg till eller från festen. Detta gjordes oberoende av om det handlade om klubbmedlemmar eller inbjudna gäster.

I samband med dessa kontroller fotograferades även samtliga.

Av 8 kap. 3 § regeringsformen följer att föreskrifter som avser ingrepp i enskildas personliga förhållanden ska meddelas genom lag.

I 28 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken (RB) stadgas att den som är anhållen eller häktad får underkastas fotografering, tagande av fingeravtryck och annan dylik åtgärd. Andra personer kan under en förundersökning bli föremål för sådana åtgärder under förutsättning att dessa behövs för utredning av ett brott som kan följas av fängelse. Närmare bestämmelser om de åtgärder som avses meddelas enligt paragrafens andra stycke av regeringen. Sådana bestämmelser finns i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. (fingeravtrycksförordningen).

I polisdatalagen (1998:622) finns regler om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Lagen innehåller bl.a. särskilda regler om behandling av uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet. I sådan verksamhet får personuppgifter behandlas endast om en särskild undersökning har inletts under ledning av Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet och det finns anledning att anta att allvarlig brottslighet har utövats eller kan komma att utövas (14 §).

En särskild undersökning definieras i polisdatalagen som en undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott (3 §).

Jag kan först konstatera att någon förundersökning inte hade inletts i det här fallet. Bestämmelserna i 28 kap. 14 § första stycket RB och fingeravtrycksförordningen är således inte tillämpliga.

Ett beslut av JK handlade om polisens användning av handmanövrerad kamera för identifiering – berörda personer var dock inte frihetsberövade (JK:s beslut den 23 april 2001, dnr 1002-00-21). I beslutet uttalades att gällande regler inte hindrar att stillbilder tas av enskilda personer i samband med en frivillig identitetskontroll.

Det är alltså närmast en lämplighetsfråga om metoden bör utnyttjas. En förutsättning måste emellertid vara att fotograferingen inte genomförs med tvång eller eljest mot den enskildes vilja. En skyldighet för den enskilde att underkasta sig fotografering eller någon annan liknande åtgärd utgör nämligen ett sådant ingrepp i den enskildes personliga förhållande som enligt 8 kap 3 § regeringsformen kräver stöd i lag och några sådana regler har inte meddelats utom såvitt avser fotografering under en förundersökning.

Förre chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh har i ett beslut i december 2003 gjort vissa uttalanden om polisens rätt att fotografera omhändertagna personer (JO 2004/05 s. 98; beslutet finns också tillgängligt på JO:s hemsida http://www.jo.se). I beslutet underströks att den rättsliga utgångspunkten är att åtgärden att fotografera någon med tvång eller annars mot dennes vilja kräver stöd i lag. Claes Eklundh konstaterade vidare i beslutet att det inte finns något lagstöd för att fotografera en person med anledning av att denne frihetsberövats med stöd av en bestämmelse i polislagen.

I en situation som den aktuella kan man inte tala om någon reell frivillighet. Fotograferingen skedde ju under frihetsberövandet.

Jag vill, i likhet med vad chefs-JO Claes Eklundh gjorde i det ovan nämnda beslutet, också understryka vad Polisrättsutredningen uttalade om att en polisman som ingriper i myndighetsutövning rent faktiskt ger uttryck för samhällets maktbefogenheter, oavsett om han använder tvång eller inte, och att saken också torde uppfattas på det sättet av den person som ingripandet riktar sig mot och som därför befinner sig i ett sådant underläge att det strängt taget aldrig kan bli tal om någon egentlig frivillighet (SOU 1995:47 s. 145).

Sammanfattningsvis finner jag att fotograferingen av festdeltagare saknade rättsligt stöd.

Ingen information har heller givits angående orsak eller syftet med fotograferingen bortsett från att någon/några enskilda polismän hänvisat till polislagen § 19. Det är heller inte känt om dess foton nu lagras någonstans, vilket även det vore intressant att få reda på.

Mot ovanstående bakgrund begär jag JO:s granskning av om polismyndigheten Västmanlands fotograferande skett på ett korrekt och lagenligt sätt.

Michael Gajditza

Den som önskar fördjupa sig i frågan om att MC-klubbar felaktigt benämns vara ”kriminella organisationer” hittar en sådan fördjupning här.  Klicka där på pdf-dokumentet som heter ”MC-klubbar om begreppet kriminell” och läs vidare.

Svensk Myndighetskontroll: Prognosen säger att framåt kvällen saknar U-län poliser i stort sett överallt….


…..utom naturligtvis på Saltängsvägen 34 i Västerås där poliskoncentrationen å andra sidan kommer att vara nästan lika hög som på jättekontoret på Kungsholmen. Oddset för att Nationella insatsstyrkan ska dyka upp, stod vid åttatiden i morse på runt 2,00, alltså en riktig lågoddsare. Flera rapporter säger att den undre världen i form av gråtjuvar, kassaskåpssprängare, narkotikahandlare etc. kommer att dra sig mot länets norra och västra delar i trygg förvissning om att de där kan göra sitt helt ostört. Polisen kraftsamlar åter för att bevaka den sorts tillställning som de under de senaste åren lagt tiotals miljoner på att bevaka, utan att nå egentligen något som helst resultat.

Det är dags för MC-klubbsfest i Västerås och den här gången är det Mongols Sweden som ska ha en fest för att fira sin etablering både i Sverige och i Västerås som det får förstås. Av outgrundlig anledning så fortsätter polismyndigheter runt om i landet att beordra poliser i mycket stort antal att bevaka och störa dessa fester trots att de resultat som uppnåtts genom åtgärderna får sägas ha varit närmast genanta för polisen. Det brukar i allmänhet sluta med att åklagarna har mer brottslighet att utreda inom kåren än utanför densamma. Jag har ju skrivit om dessa tillslag tidigare och jag räknar nog med att få skriva ytterligare ett under morgondagen.

Detta är min skrivelse efter den förra festen i samma lokal i februari 2010. Bara för någon vecka sedan såg det ut så här i VLT som då äntligen tog upp de fakta jag tillställt dom redan för 1,5 år sedan. Handlingskraftig inkompetens kallar jag det.

 

Nu skulle jag kunna fortsätta på det här sättet med exempel från stad efter stad men jag tror min poäng har gått fram. Varför bevaka en öppet arrangerad fest på det sätt man gör när man idag måste veta att det man får ut av det är två eller tre anmälningar av bötesbelagda brott och inget mer. Man skulle med den samlade polisinsats det brukar handla om, få fem gånger så stor utdelning på två stadsbussar på väg mot city en lördagskväll. Proportionerna är inte rimliga och det är skattebetalarna som betalar. Som vanligt.

De enda som är att lyckönska en sån här kväll är de vars brottsliga bana nu ikväll med allra största säkerhet inte kommer att störas av några poliser om de bara utövar den i städer som Fagersta och Arboga. Polisen ska nämligen gå på fest nu igen och vi får se om det egna bepansrade lilla festfordonet också dyker upp.

Mer om detta superpolisfordon och den nya superpolisen hittar du här.

 

 

 

 

Svensk Myndighetskontroll: Titta, lyssna och njut!


Lika aktuell som någonsin. Lyssna och njut!

%d bloggare gillar detta: