Bloggarkiv

Svensk Myndighetskontroll: Efterfrågad politik har redan bedrivits i många år.


Tidsandan säger att det ska vara hårdare tag mot brottslingar. Slut på daltet i skolan, stopp för piratkopiering och inga mer klotterskolor. Denna attityd, som långsamt vinner mark i den allmänna debatten, är förståelig. Den är också livsfarlig och omöjliggör alla försök att bygga ett humant och tolerant samhälle.

Ideologiskt saknar inställningen förankring och återfinns inom i stort sett alla samhällsgrupper. Konstateras kan att det är inte någon liberal inställning och det gäller oavsett vad Johan Pehrson och Folkpartiet påstår.

I grunden består attityden av att man använder ett enda lösningsrecept på en problemställning och när detta inte fungerar vägrar man prova alternativ – istället krävs att samma lösningsrecept fortsatt tillämpas men med hårdare tag än vad som var fallet från start.

Inställningen är icke kreativ och dessa enkelspåriga lösningar uppkommer när det finns få andra förslag, alternativt att dessa tystas. Attityden och förslagen skyddas sedan av de som har mycket att vinna på deras fortsättning eller förlora på att de avslutas.

Alternativ får inte finnas, eftersom detta innebär ett automatiskt underkännande av de nuvarande åtgärderna man satsat så mycket pengar, arbete och prestige på. Att hålla kvar vid det gamla ger trygghet eftersom man vet hur det fungerar (oavsett om det fungerar väl eller ej) och förhindrar osäkerheten. Politiker lyckas genom detta att få det att framstå som att de gör ”det enda möjliga.”

Eftersom detta förhindrar försök till en offentlig debatt så är inställningen dessutom i grunden odemokratisk.

Under de senaste 10-15 åren har rättspolitiken och inställningen i olika frågor om brott och straff genomgått en radikal förändring. Men vad finns det för motiv till systemskiftet? Har brottsligheten verkligen exploderat eller är det något annat som ligger bakom den breda politiska uppslutningen kring de tuffare tagen?

Det finns, eller har åtminstone funnits, en föreställning om att Sverige har en väldigt liberal kriminalpolitik och visst är vi ljusår från det amerikanska rätts- och straffsystemet. Men de senaste 10–15 åren har Sverige haft en rättsskärpning som saknar motstycke i västvärlden. Detta tycks en överväldigande majoritet vara helt ovetande om.

Utvecklingen av kriminalpolitiken går dock i otakt med brottsutvecklingen, som inte alls är lika dramatisk. Det har skett en ökning av vissa enskilda brott, men totalt sett begås det bara marginellt fler brott per 100000 innevånare idag än för ett par decennier sedan.

1990 var det 14240 brott per 100000 och 2010 14542. Kom då också ihåg när ni läser statistiken att det idag finns väsentligen många fler lagar att bryta mot än tidigare. Ingen anmäldes för t.ex fildelning 1990, idag så har vi bara där ca. 1.500.000 ”kriminella……”

När Sverige gick in i 90-talet satt 29 personer i fängelse på livstid. I dag är summan 156. Antalet mord, som är den i praktiken enda orsaken till livstid, har under samma tid varit ganska konstant. Från att ett livstidsstraff i praktiken var 6–8 år, blev det 14–16 år till dagens 18–25 år. Utan att det begås färre – eller fler – mord.

Narkotikapolitiken har lett till ständiga skärpningar av straffsatserna och fler i fängelse under längre tider, utan att ge den minsta effekt på narkotikatillgången.

Även för våldsbrott har straffen skärpts betydligt och 1999 togs också halvtidsfrigivningen bort.

Detta ska ställas mot hur det såg ut t.ex i mitten av sjuttiotalet då den dåvarande justitieministern Lennart Geijer hade en uttalad målsättning som sa att i Sverige skulle vi ha högst 500 fångar inlåsta. Den tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson var även han en förespråkare för en humanare kriminalpolitik och engagerade sig privat som övervakare för Lars-Inge Svartenbrandt.

Sedan dess har debatten gjort en rejäl U-sväng. I dag tävlar partierna i att vara tuffast i fråga om brott och straff. 1998 hade Sverige 60 intagna per 100 000 invånare. 2004 hade siffran stigit till 81 intagna per 100 000 invånare. Ökningen är den största bland alla länder i västvärlden. Då har Sverige ändå samtidigt minskat antalet korta straff, och sedan 1999 kan den som får ett kortare fängelsestraff avtjäna straffet utanför anstalt med fotboja.

Sedan 1999 går det också att ersätta en villkorlig dom med samhällstjänst. Allt fler avtjänar sitt straff på annat sätt än i fängelse. Ändå har antalet intagna fångar ökat. En orsak är att halvtidsfrigivningen också togs bort 1999. Den som dömts till ett tidsbestämt straff måste sitta av minst två tredjedelar av tiden.

Varför sitter fler i fängelse i dag om brottsligheten inte ökat?

För 15–20 år sedan blev kriminalpolitiken en del av partipolitiken. Tidigare hade det varit experternas domän. Nu blev kriminalpolitiken i stället en del i kampen om väljarna och politiker slog snart mynt av att det röstmässigt lönade sig att vara ”tough on crime!”

AnnBritt Grünewald, på 70- och 80-talen anstaltschef på Österåker, har sagt

När jag började i kriminalvården hade vi politiker som inte hängde på opinionerna utan skapade dem själva. I dag är säkerhet det enda man pratar om. Fast man glömmer att säkerheten inte bara är statisk genom murar, staket och inlåsning. Det handlar även om personalens relationer till fångarna. Personalen vill jobba mer behandlingsinriktat för att ge intagna möjlighet att bryta sin brottsliga bana. Men ingen annan pratar om det i dag.”

Det sägs att svenskar vill ha längre straff. Problemet är att den åsikten baseras på ett antagande om att brottsligheten hela tiden ökar.

Ester Pollack är forskare på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm och har i en avhandling studerat samspelet medier, brottslighet och kriminalpolitik. Hon menar att mediebilden riskerar att bli »sannare« än verkligheten.

Allmänheten får extremt svårt att ha en annan bild än att vi har en stark ökning av brottsligheten. Det växer fram en bild av en hopplös brottssituation. Det finns också en relation mellan brottsutvecklingen och medieexponeringen. En hård exponering kan öka benägenheten att anmäla vissa brott. Kriminalpolitiken är också en av få återstående arenor där politikerna kan fånga in en opinion. Den har blivit ett allt viktigare område att profilera sig på.”

Det finns särskilt två specifika år att peka på i det här sammanhanget och det är 1999 då Malexandermorden ägde rum och 2004 då några uppmärksammade rymningar skapade utrymme för en enorm massmediabevakning vilket naturligtvis i sin tur ledde till krav på åtgärder.

Kriminalpolitiken har blivit en del av underhållningsbranschen. En rymning ger flera sidor i kvällstidningarna och då tror folk att det är det normala.

Vad som i verkligheten kom att ske var att några extremt ovanliga situationer fick bli mall för det normala och för den rätts- och kriminalpolitik som formats sedan dess.

Hårdare tag har det blivit och en politiker som Johan Pehrson, som knappast hade haft en möjlighet att göra sig gällande inom något annat politiskt område, har kunnat skapa sig en karriär på att servera enkla lösningar på komplicerade frågor. Att detta leder till såväl ett omfattande resursslöseri som till mänskliga tragedier är uppenbarligen mindre viktigt.

Lite fakta:

Straffen har definitivt blivit hårdare. Straffsatserna för narkotika- och våldsbrott har ökat. Den som är skyldig till upprepade narkotikabrott kan dömas till 15 års fängelse. Det kommunicerar en annan sak: den som då döms för mord kan knappast dömas till tio år, som enligt lagen tidigare var alternativet till livstid.

Den är nu ökad till 18 år. Då ökar även strafftiden för grova våldsbrottslingar, samtidigt som allt färre som begått mord döms till psykiatrisk vård jämfört med tidigare. Under sjuttiotalet dömdes 75% till rättspsykiatrisk vård, idag är det knappt 25%.

Motiven för dessa straffskärpningar är knappast att förebygga brott, utan snarare att hämnas. Det kan finnas nivåer där det får effekt. Men då talar vi om väldigt kraftiga höjningar. USA genomför experimentet i full skala, med en fångbefolkning på 2,5 miljoner människor. Då kan det ha marginella men tillfälliga effekter på brottsnivån. Frågan är om det är värt priset – ekonomiskt och humanitärt.

Fungerarar det? Det är den givna frågan men det är också den fråga som vi idag inte ställer.

Om samma metoder användes inom medicinen skulle det kallas för kvacksalveri. Det finns små vetenskapligt hållbara kunskaper om vad som fungerar. Du kan inte introducera en ny medicin utan tester. Men det går utmärkt med behandlingsmetoder för till exempel unga lagöverträdare.

Idag kan man närmast se den kriminalpolitiska debatten som en rad av populistiska förslag, anpassade efter den senast inträffade händelse som går att använda för att få upprepa grundmantrat som lyder, ”Hårdare tag och längre straff!”

Den pågående avhumaniseringen är tydlig och det finns en uppenbar risk att vi vänjer oss vid repressionsnivåer som slår som allra hårdast mot fattiga, utslagna, unga och invandrare. Just nu sitter påföljdsutredningen och skissar på hela påföljdssystemet. Jag kan tyvärr förutsäga att det kommer att handla mycket om hårdare tag och längre straff.

Några siffror till sist. 2002 fick polisen 12,3 miljarder, kriminalvården 4,2 miljarder och rättsväsendet totalt 24,9 miljarder. I 2011 års budget är anslagen för polisen 19,7 miljarder plus Säpo 0,95 miljarder, Kriminalvården 7,5 miljarder och rättsväsendet totalt 36,7 miljarder. En sammanlagd ökning med inte mindre än 47%.

Ytterligare några siffror. Efter rymningarna 2004 talades det från politiskt håll om svängdörrar på Kumla. Man skall då också veta, vilket dessa politiker måste ha gjort, att det sedan Kumla stod färdigt 1972 så har det skett 3 eller 4 rymningar totalt från anstalten vilket alltså innebär att svängdörren roterar ett varv på ungefär 10 år.

I den debatt som uppstod fanns många förespråkare för byggandet av s.k ”superfängelser”. Av kostnadsskäl valdes till slut en lösning som innebar att 24 nya platser på vardera anstalterna Kumla, Hall och Saltvik kom att byggas.

Dessa platser är de absolut säkraste vi kan finna inom svensk kriminalvård men man insåg rätt snabbt att det fanns ett problem. Det saknades helt enkelt fångar i tillräcklig mängd som är farliga nog för att matcha den profil som tagits fram för att man skulle få rätt sorts intagna på dessa säkerhetsplatser. Dessa kom att fyllas till ungefär hälften av kategorifångar och sedan har man fyllt ut med andra.

Detta har kostat närmast enorma summor. Byggkostnaden för dessa 72 platser slutade på 750 miljoner och Kriminalvården har sedan även i avtal förbundit sig att hyra dessa platser i 25 år till en kostnad om 25 miljoner per år och enhet, alltså 75 miljoner per år i ren hyra eller drygt en miljon per cell och år. Du o jag betalar för dessa politikers egotrippade behov att visa sig handlingskraftiga.

Vill vi verkligen det? Om inte, så kan kanske nedanstående bli nya mål för en reformerad kriminalvård. Jag vill nämligen att vi ska verka för;

En demokratisk, human och rättssäker kriminalpolitik där fångar och deras anhöriga är relevanta parter.

Det kan åstadkommas bl.a genom att

Öka fångars rättigheter

(Som fångar avses personer dömda till vård inom kriminalvård, rättspsykiatri eller SIS-institution. )

  • Rätten till individuellt utformad rehabilitering där fångens vilja i görligaste mån ska följas.
  • Verka för fångars rätt till utbildning på den nivå de behöver.
  • Motverka diskriminering på institutioner och anstalter mellan fångar och mellan fångare/vårdare.
  • Minska institutionsskadorna som vistelse på institution och anstalt ger.
  • Belysa samt söka förbättra patienters rättsliga ställning inom rättspsykiatrin.
  • Belysa problemet med fångars dåliga ekonomi inne på anstalt avseende inkomster samt ökade kostnader vid permissioner, tandläkarbesök samt hanterandet och prisbild vad gäller kiosksortimentet.

 Vi kan även stärka, tydliggöra och förbättra anhörigas ställning på följande sätt;

  • Rätten till ett bra bemötande av kriminalvårdens personal är grundläggande och måste också fungera
  • Organisationer som är verksamma på området kan genom telefon och sociala medier stärka och stötta anhöriga till fångar med inforamtion, råd och samtalsstöd.

Slutligen så kan vi i alla lägen hävda en human kriminal – och rättspolitik   genom att också göra följande;

  • Vi ska verka för att minska fångars stigmatisering.
  • hävda den personliga integriteten genom att till exempel motverka den utveckling av att allt fler arbetsgivare ställer krav på uppvisande av registerutdrag ur belastningsregistret för att man överhuvudtaget ska kunna få ett arbete.
  • Verka för att höja kriminalvårdares utbildning och status vilket i förlängningen kommer fångar till del. I Danmark ges en grundläggande utbildning i tre år, i Sverige sex månader.
  • HÄKTEN – vi måste nu äntligen få ett slut på de långa häktningstider med fulla restriktioner som i stort sett varje år renderar kritik från FN:s antitortyrkommission.
  • Debattera och protestera mot indragna bibliotek
  • Rätten till utevistelse om minst en timme per dag måste också vara en reell sådan rätt.
  • utländska fångars rättssituation måste belysas och ges en större rättssäkerhet.
  • Sammantaget kommer detta att ge en både effektivere och billigare kriminalvård samtidigt som den definitivt också blir humanare.


Annonser

Svensk Myndighetskontroll: Staten gör sig skyldig till barnmisshandel-öppet brev till alliansens rättspolitiska företrädare


I dagens DN finns en debattartikel skriven av Barnombudsmannen Fredrik Malmberg. I denna beskriver han hur häktade barn behandlas i Sverige och beskrivningen borde vara skrämmande läsning för alla som fortfarande inbillar sig att Sverige lever upp till minimirättigheter enligt internationella konventioner. För att uttrycka det på ren svenska så är det fullständigt för jävligt att barn behandlas på detta sätt i Sverige idag.

Jag citerar följande direkt ur artikeln: ”Europarådets tortyrkommitté granskar regelbundet hur världens länder lever upp till Europarådets konvention om förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Den senaste granskningen av Sverige utfördes sommaren 2009.Då konstaterades en rad brister som Sverige uppmanades att åtgärda. Flera av de allvarligaste bristerna handlade om barn som frihetsberövats.

Barnombudsmannen har nu, två år senare, följt upp situationen för barn i häkte. Vi har granskat tillgänglig statistik och vi har också ställt frågor till landets samtliga häkten. Vi är djupt oroade över att så många frågetecken kvarstår.

Bara under 2010 häktades 155 barn under 18 år i Sverige. Jämfört med 1998 handlar det om en tredubbling av antalet häktade barn. Siffran är anmärkningsvärt hög med tanke på att häktet ska användas som sista utväg. Än mer oroande är att det är i den yngsta åldersgruppen, bland barn i åldern 15–17 år, som restriktioner används mest frekvent. Drygt 80 procent av 15–17 åringarna i häkte är belagda med restriktioner. Det kan handla om att de inte får ha kontakt med sina anhöriga, ta del av tidningar och tv och ibland om att isoleras från andra häktade. Den tid barn har restriktioner är också lång. Vartannat barn som har restriktioner har dessa i minst tre veckor.

Tortyrkommittén konstaterade 2009 att unga inte informerades om sina rättigheter. Det förekom också att de blev förhörda utan att föräldrar, socialtjänst eller advokat var närvarande. Sverige uppmanades att vidta åtgärder för att garantera att barn som förhörs av polisen ska ha en vuxen person de litar på och en advokat med vid förhöret. Annars riskerar barn att häktas på grund av att de saknar kunskap om sina rättigheter.

Tortyrkommittén var också bekymrad över att en majoritet av de personer som häktats inte hade informerats om varför de var belagda med restriktioner. Många trodde att det enda skälet till varför de var förhindrade att ha kontakt med sin familj var att bryta ner dem.

Kommittén såg det som särskilt bekymmersamt att samtliga barn på ett häkte de besökte hade haft restriktioner under 2–3 månader. Kommittén konstaterar i sin rapport att åtgärden att placera så unga personer som 15-åringar i förhållanden som liknar isolering är en ytterst drastisk åtgärd (”a draconian measure”).

Häktespersonal vittnar om att restriktioner under långa perioder kan ge mycket negativa effekter på hälsan, något tortyrkommittén själv också kunde konstatera. Symtom som ångest, posttraumatisk stress, depression, självskadebeteende och självmordsrisk är inte ovanliga. Ju yngre den häktade är desto större risk för allvarliga skadeverkningar.

När FN:s kommitté mot tortyr granskade Sverige 2008 framkom likartad kritik. Sverige rekommenderades då att vidta åtgärder för att minska användningen av restriktioner och förkorta den tid de används. Restriktionerna måste alltid bygga på konkreta grunder, stå i proportion till det brott individen är misstänkt för och tas bort omedelbart när behov inte längre kvarstår. Detta är förstås ännu viktigare när det handlar om barn.”

Lägg till detta den granskning som genomfördes av Sveriges radio i programmet Kaliber under våren 2010 och som även redovisades i ett antal artiklar i Aftonbladet, gällande hur barn behandlas på ungdomshem runt om i landet och bilden blir än mer skrämmande. Är detta hur vi anser att barn ska behandlas? Vilken framtid får dessa barn och vilket samhälle leder det till i förlängningen?

Alla de som ständigt och jämt ropar på hårdare tag och strängare straff har varit bidragande till att samhällsklimatet idag ser ut på det sätt som innebär att de förhållanden som Barnombudsmannen nu redovisar tillåts existera. Så har även de som odlar myten om att svenska fängelser och häkten är som någon sorts lyxhotell.

Ord skapar ett klimat och de som använder ord som skapar detta klimat får ikläda sig ett särskilt ansvar då effekten av deras ord visar sig i praktiken. Må vara att de kanske aldrig önskade sig att det skulle se ut som det gör, det fråntar dem ändå inte en del av ansvaret för att så är fallet.

Det finns även de som vill ha en sänkning av straffmyndighetsåldern vilket som konsekvens skulle kunna få att även barn ner till tolv års ålder kan komma att bli behandlade på samma sätt.

Det svenska systemet med restriktioner och långa häktningstider för vuxna kritiseras återkommande av olika människorättsorganisationer. Nu kommer samma kritik avseende behandlingen av barn. Den kritiken har uppenbarligen inte betytt ett dugg för ansvariga makthavare och jag skulle vilja ställa frågan om hur man ska agera nu, utifrån Barnombudsmannens larm om förhållandena, till alliansens olika rättspolitiska företrädare Beatrice Ask (M), Johan Pehrson (Fp), Caroline Szyber (Kd) och Johan Linander Centern.

%d bloggare gillar detta: