Betrakta människor som investeringar, inte bara som kostnader!

Jag påstår att vi liberaler ser möjligheter och potential i varje enskild människa och att det är dags att uttrycka detta på ett betydligt tydligare sätt än hittills!

I förrgår presenterade SD sin skuggbudget och föga förvånande ska de spara 119 miljarder på flyktingar och invandrare. Med det som bakgrund och med tillägg av att Sverige, som enligt världsbanken är världens 13:e rikaste land, avvisar två flyktingar av tre och att de 10000 vi tar emot utgör 0,067% av de 15.000.000 som just nu är flyktingar vill jag nu vrida den debatten åt ett helt annat håll.

Följaktligen har jag för avsikt att i fortsättningen, med samma envishet, påstå att flyktingmottagning och invandring överhuvudtaget inte utgör någon kostnad. Hur jag kan göra det? Läs vidare så kommer förklaringen!

Det jag känt en lång tid är att debatten hela tiden förs på de invandringsfientligas villkor. De har, f.ö mycket skickligt, trummat in det missvisande begreppet ”massinvandring” och de har, genom att påstå gigantiska kostnader, tvingat oss med en annan uppfattning att hela tiden defensivt försvara oss när vi hävdar att ”så mycket kostar det inte alls”.

De har använt den gamla beprövade trettiotalstaktiken att upprepa något så ofta att det som upprepas till slut kommer att tas för en vedertagen sanning av många, enbart av det skälet att det ju är något de hört förut så då måste det vara sant.

Jag är bara så trött på att vara defensiv och försvarande och ser inget skäl för att inte vi med samma envishet skulle kunna hävda en annan syn med ett eget ordval och i det här fallet ordet ”investering”. Fråga ”vanligt folk” om de är villiga att investera i framtida vård och omsorg och svaret blir ja. Ett sätt att göra det är att investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård kommer att kräva och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

När staten använder pengar till en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en bra integration börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid. Vad gäller att investera i barn i syfte att undvika utanförskap senare i livet, så kommer en liten beräkning på värdet av detta senare i inlägget.

När vi ser detta som en investering så gör vi naturligtvis detta även utifrån humanistisk grund. Vem kan säga att det är fel att investera i humanism och människokärlek? 🙂 Se framför er en debatt när en i ansiktet högröd sverigedemokrat gapar om kostnader medan en sansad och förbindlig liberaldemokrat lugnt förklarar att detta är alls inte någon kostnad utan en samhällsinvestering för framtiden.

Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om kan få positiva spin-off och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse? Tja, hört talas om reservfonder?? Dessutom ger inte vi liberaler upp om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer de att växa till goda samhällsmedborgare över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även ta att vi inte kommer att lyckas med alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och mig, som ser människor som en tillgång och en investering!

Leksand – Familjecentrum med föräldrastöd

Leksand är en kommun där man under ett antal år ägnat mycket tid och kraft åt att strukturera det förebyggande arbetet. Kärnan i arbetet är dels ett synsätt, dels en organisationsmodell. Synsättet handlar om att skapa ett gemensamt och samlat grepp kring barn och unga, från graviditeten till vuxen ålder (20 år).

Som den givna och självklara utgångspunkten för allt förebyggande arbete ses föräldrarna. Trygga föräldrar bidrar till att skapa trygga barn lyder devisen. För att skapa detta har man satsat på att organisatoriskt bygga den nätverksliknande organisationen Familjecentrum. Det är en beteckning på en föräldrastödsmodell som bygger på förstärkt och förlängd föräldrautbildning, som erbjuds samtliga föräldrar redan från första graviditetssamtalet.

Ett av de viktigaste målen är att skapa både sociala nätverk och nätverk av resurser kring individen eller familjen, för att på så sätt kunna agera innan det i egentlig mening finns något att agera kring. För att lyckas med detta finns flertalet av de samhällsaktörer som behöver samverka under uppväxtåren samlade hos Familjecentrum.

Arbetsprocessen

Verksamheten drivs med de medverkande aktörernas befintliga resurser, då nätverksformen gör att dessa kan nyttjas effektivare. Normalt sett träffas föräldragrupperna under professionell ledning i drygt två års tid. Första året sker cirka arton träffar och det andra cirka tolv träffar. Total sett blir det cirka 30 två timmars träffar. Årligen startas mellan sex till tio nya grupper och i varje grupp finns upp till tjugo föräldrar.

Leksandsmodellens överordnade syfte är att minska sannolikheten för marginalisering av barn och unga och öka sannolikheten för att livet ska utveckla sig på ett ”normalt” sätt. De som arbetar med barn och ungdom i Leksand är övertygade om att dessa systematiska stödinsatser, leder till att det för många barn skapas bättre förutsättningar för ett bättre liv, först som unga och därefter som vuxna.

Hur kan vi då påvisa det eventuella ekonomiska värde som Familjecentrum i Leksand kan förväntas bidra med? För att kunna göra det behöver vi veta vad det förebyggande arbetet kostar respektive vilka samhällsekonomiska effekter en del av dessa barn kan komma att förorsaka samhället på kort och lång sikt till följd av ett utanförskap. Kostnader som handlar om framtida välfärdsutgifter och framtida produktionsbortfall.

Det förebyggande arbetet

Vi antar följande: att Leksands kommun följer ”riksnormaliteten” för en kommun vad gäller generella siffror för antal personer som kan förväntas leva ett marginaliserat liv i form av missbruk, psykisk sjukdom och långtidsarbetslöshet/sjukskrivning som vuxna.

I Leksands fall har vi utgått från årskullarna 0–7 år för åren 2000–2007 vilket motsvarar 800 barn.

De relativa och absoluta sannolikheterna för framtida utanförskap för 800 barn i Leksands kommun 2000–2007.

Problematik                                                    Antal

Narkoman 0,003                                               2,4

Alkoholist 0,01                                                      8

Psykisk ohälsa Svår 0,005                                  4

Psykisk ohälsa Lätt 0,05                                   40

Långtidssjuk 0,03                                              24

Långtidsarbetslös 0,03                                     24

Summa 102,4                                      Andel 12,8%

Om inget särskilt görs för att förhindra denna utveckling finns det en statistisk risk för att så många som 102 av de 800 barnen hamnar i ett framtida utanförskap av olika grad. Vad leder då en sådan utveckling till i form av mänskligt lidande och ekonomiska konsekvenser?

Låt oss samtidigt också titta på vad det ekonomiska värdet skulle kunna vara av ett gott förebyggande folkhälsoarbete av det slag som genomförs i Leksand.

De sannolika kostnaderna för framtida utanförskap för de 102 individerna innebär att de samhälleliga välfärdskostnaderna på årsbasis uppgår till cirka 39 miljoner kronor och ur ett livslångt perspektiv till cirka 835 miljoner kronor.

Till detta kommer produktionsförluster som ur ett livslångt perspektiv uppgår till 874 miljoner kronor.

Totalt kostar detta framtida utanförskap för de 102 individerna cirka 1 710 miljoner kronor.

Det finns med andra ord en preventionspotential på som mest cirka 1 700 miljoner kronor, som genom olika förebyggande och främjande insatser går att förhindra eller reducera.

Detta kan ställas mot kostnaden för Leksandsmodellens förebyggande arbete med dessa 800 barn. Totalt sett hamnar den på cirka två miljoner kronor, eller cirka 300 000 kronor på årsbasis, eller cirka 2 600 kronor per deltagande barn.

Det gör att skillnaden mellan det förebyggande arbetet och kostnaderna för en framtida eventuell marginalisering är utomordentligt stora.

Man kan utan problem säga att kostnaderna för det förebyggande arbetet praktiskt taget försvinneri en jämförelse med utanförskapets kostnader. Om så den enda effekten av allt förebyggande arbete är att en enda persons framtida utanförskap förhindras blir den ekonomiska effekten ändå positiv; 336 procents avkastning på den förebyggande insatsen!!

Vilken riskkapitalist som helst borde gilla den avkastningen! Särskilt som den baseras på en enda person som undvikit utanförskap.

 

 

Tintingate

Min egen kommentar till Tintingate blir den här:

Såväl bibel som koran borde kastas ut från biblioteken enär dessa innehåller mängder av förlegade värderingar samt även, i vissa stycken, uppmaningar till våld mot medmänniskor.

Kvinnosynen i dessa antika böcker torde få vilken jämställdhetsivrare, oavsett dennes pigmentering, att gå i total spinn. Den som eftersträvar saklighet och realism i litteraturen måste bli synnerligen besviken då många av de berättelser som återges ter sig närmast som science-fiction.

Nykterhetsivrarna ser med oblida ögon på att alkoholfria alternativ som vatten förvandlas till vin. Moralisterna förfasar sig över att huvudpersonen uppenbarligen umgicks med prostituerade och socialstyrelsen vill agera mot praktiserandet av någon sorts sjukvård utan giltig legitimation.

Skatteverket har beslutat granska den där festen för femtusen då man kommit fram till att två fiskar o fem bröd tyder på att man tillhandahållit en betydande mängd föda utan att redovisa vare sig inköp eller försäljning. Kvitton efterfrågas.

Tänker man efter så borde nog alla äldre böcker förbjudas då de i allmänhet speglar sin tids värderingar.

Äh,ta alla böcker förresten för de som är moderna idag är ju ändå omoderna imorgon!!

Sverigedemokraternas osmakliga kriminalvårdspopulism

Den s.k Kortedaladomen där två ungdomar, 15 och 16 år, dömdes för misshandeln av en sjukpensionär har givit utrymme för repressiva krafter att stiga fram och leda vad som i en annan tid lätt hade kunnat förvandlas till en lynchmobb.

Så otroligt populistiskt att blixtsnabbt söka politiska poäng på vad som i grunden är en tragedi för alla inblandade. Fantastiskt lätt att vädja till våra allra mest primitiva känslor av hämnd- och straffutkrävande och kräva att en 15- och en 16-åring ska dömas som vuxna, att straffen ska vara hårdare och längre etc.

När en pöbel samlas står det påfallande ofta en Sverigedemokratisk politiker längst fram och eldar på. Stämman ljuder hög och rösten darrar av indignation, vrede och hat! Sådant som eftertanke, konsekvensanalys, empati och humanism saknas fullständigt. Evidens, vetenskap och fakta läggs åt sidan om man nu någonsin haft tillgång till sådant. Den dominerande intellektuella källan för den sortens politiker tycks vara reptilhjärnan.

I det här fallet heter den populistiske dirigenten Kent Ekeroth och han är Sverigedemokraternas rättspolitiske talesman. Han tog omgående täten genom att kräva att straffmyndiga ungdomar ska kunna dömas som vuxna och skrev bl.a så här i en debattartikel på Svt debatt:

”För att komma tillrätta med detta uppenbart omoraliska system, föreslår jag att även straffmyndiga personer under 18 år som begår grova brott – såsom mord, grov och synnerligen grov misshandel – ska prövas och kunna dömas som vuxna. Döms gärningsmannen som vuxen ska straffskalan tillämpas fullt ut utan straffrabatt. Med Sverigedemokraternas andra förslag rörande rättspolitiken skulle dessa gärningsmän ha blivit frihetsberövade under längre tid.”

Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ”sunda förnuftet”.

Den som inte skriker med i kören beskylls omedelbart för att känna sympati för brottslingen och att i alla lägen sätta brottslingen före brottsoffret oavsett vilka argument som framförs. Det synes vara helt omöjligt att ta till sig tanken att man faktiskt kan känna avsky för brottet men empati för de två ungdomar som även dom ska leva med konsekvenserna av sitt brott.

Här finns nu i populistens ögon en utmärkt grogrund för att ta tillvara den känslostorm av avståndstagande och naturligt hämndbegär som genomsyrar många. Följaktligen presenteras förslag av just den typ som Ekeroth gör eftersom de tillfredsställer en del mer primitiva känslor och härigenom utan eftertanke accepteras som riktiga och rimliga.

Inget utrymme ges för att evidens och beprövad vetenskap visar att fängelse är den mest kostsamma och minst effektiva formen av påföljd om man önskar att den dömde någon gång ska kunna återkomma i en roll som produktiv samhällsmedborgare. Något jag tidigare visat i denna artikel

Empirisk erfarenhet talar alltså för att man väljer ett annat alternativ än fängelse i så stor utsträckning som möjligt..

Det finns ju tack och lov system att jämföra med och alla ni som tror att stränga straff på något sätt hjälper får förklara varför man i USA, som idag har världens överlägset största antal fångar per 100000 innevånare har en brottslighet betydligt större än vår?

Förklara varför ett system som även innefattar det tyngsta av alla straff, dödstraffet, har t.ex ett antal mord per 100000 innevånare som är nästan sex gånger högre än vårt?

Eftersom den sortens fakta uppenbarligen inte tillmäts betydelse då primitiva hämndbegär tar över vitala hjärnfunktioner så kanske fakta om vad hämnden kostar kan få några att nyktra till. Jag har därför gått igenom Sverigedemokraternas kriminalpolitiska inriktningsprogram från 2011 för att ur ett ekonomiskt perspektiv kunna belysa kostnaderna för de ”hårdare tag och strängare straff” som partiet står för.

Under rubriken ”Hårdare tag mot brottsligheten” föreslår man följande åtgärder:

att riktigt livstidsstraff utan möjlighet till benådning ska införas.

att straffen ska skärpas rejält för våldsbrott.

att preskriptionstiden för grova våldsbrott ska tas bort.

att mängdbrottslighet ska dömas hårdare.

att en tredje gången gillt-princip ska införas.

att regeln om frigivning efter två tredjedelar av tiden ska tas bort för vissa brott.

att det ska vara betydligt lättare att utvisa kriminella utlänningar

att obligatorisk lagring av biometriska uppgifter rörande utvisningsdömda utlänningar ska införas.

att elektronisk fotboja ska kunna användas för grova brottslingar efter avtjänad tid i fängelse.

I brödtexten kring de olika förslagen skriver man vidare att ”Sverigedemokraterna vill se kraftiga straffskärpningar vad gäller våldsbrott. Det innefattar även en rejäl höjning av miniminivåerna eftersom svenska domstolar oftast dömer i nedre delen av straffskalan”. Riktiga livstidsstraff, som man kallar det, ska kunna utdömas inte enbart för de brott som idag innehåller livstid som möjlig påföljd utan även för ett antal andra grova våldsbrott.

Att räkna på detta kräver en del antaganden eftersom de själva i vissa avseenden är opreciserade i sina krav som t.ex gällande betydelsen av ”kraftiga straffskärpningar” gällande våldsbrott men om jag redovisar mina siffror så får väl någon rätta mig om jag tar i för mycket.

Låt oss räkna på vad en 10%-ig skärpning av straffen för dråp, synnerligen grov misshandel, grov misshandel, misshandel, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning skulle betyda. Det finns förvisso fler typer av våldsbrott och jag anar att man vill ha med även sexualbrotten här men jag lämnar dessa och begränsar mig till de sex brottsrubriceringarna ovan.

År 2011 dömdes det ut totalt 17055 månaders fängelse för dessa. 10% ökning betyder alltså 1705 fler utdömda månader eller 142 fängelseår.

Kostnaden för detta beräknat på att en intagen i genomsnitt kostar 2831:- per dygn blir 146.730.730:- per år.

Riktiga livstidsstraff kräver fler antaganden och dessa har jag beskrivit i den här artikeln för den som vill fördjupa sig. Låt oss anta att det skulle komma att utdömas 100 livstidsstraff per år med SD:s förslag som ju även innefattar att fler än idag ska kunna dömas till detta. Det skulle enkelt uttryckt innebära att vi om 10 år har 1000 dömda till livstid. Antag vidare att dessa är 30 år i snitt när de döms och har en förväntad livslängd till 80. För att få en genomsnittlig årskostnad för dessa räknar jag på 50000 utdömda fängelseår under en tio-årsperiod = 5000 fängelseår varje år i genomsnitt.

Mot bakgrund av att det här är våra grövsta brottslingar kan inte genomsnittskostnaden fånge/år användas utan här räknar jag istället på 4000:- per dygn. 5000 år kostar då 7.300.000.000:- per år.

Jag går här inte in på kostnaderna för alla de anstalter som dessutom måste byggas för att härbärgera ett ständigt ökande antal intagna men dyrt lär det bli.

Att ta bort preskriptionstiden enligt SD:s förslag blir försumbart kostnadsmässigt i sammanhanget.

Att ta bort mängdrabbatten kommer att innefatta främst narkotikabrottslingar av normalgraden samt området tillgreppsbrott. Totalt utdömdes 2011 27456 fängelsemånader för dessa. Om vi antar att konsekvensen blir ytterligare 10% fängelsetid så landar kostnaden på 236.370.806:- per år.

”Tredje gången gillt” principen man vill införa törs jag inte försöka beräkna men gratis blir det ju inte……

Tar man bort regeln om 2/3-frigivning för vålds- och narkotikabrott på sätt SD vill, så betyder det en ökning av antalet fängelsemånader baserat på 2011 års siffror med 23258 månader. Lägger man till sexualbrotten blir det ytterligare 3202 månader till en sammanlagd kostnad av 2.278.459.575:- per år.

Lättare att utvisa ger varken plus eller minus.

Ett biometriskt register där uppgifter skall lagras i åttio år över utvisningsdömda utlänningar kommer att innebära årliga kostnader för såväl personal, lokaler, underhåll, datorer etc. etc. etc 25.000.000:- per år får bli en gissning.

Elektronisk fotboja föreslås för grova brottslingar i upp till två år efter frigivning. Om vi räknar på 1500 personer i ett år med Frivårdens genomsnittskostnad på 204:- per dygn blir det 111.690.000:- per år.

Det innebär totalt för vad som ovan beskrivits en kostnadsökning på 10.098.251.111:- per år. Smaka på siffran. Tiomiljardernittioåttamiljonertvåhundrafemtioentusenetthundraelva kronor och kom samtidigt ihåg att det dessutom finns poster som jag inte tagit med i detta.

Därutöver vill man förstärka säkerheten vid svenska domstolar, införa ett landsomfattande offentligt pedofilregister och stärka vittnesskyddet. Kostnad okänd.

Kent Ekeroth motionerade också förra veckan om bl.a återgång till tidigare straff vid ny brottslighet, kriminalisera rymning, inga sänkta straff vid utvisning och att någon straffrabatt ej ska utgå även om polisen använt olagliga metoder för att få fram bevisning. Inga kostnader för detta redovisas heller.

Jag ger mig här inte in på att beräkna kostnader för nyproduktion av anstaltsplatser men för att ge ett hum om vad det handlar om, särskilt då det gäller gruppen livstidsdömda som ju ökar dramatiskt, så kan de nya säkerhetsplatserna på Kumla, Hall och Saltvik få tjäna som exempel. För dessa 72 platser krävdes investeringar på 750.000.000:-. Kriminalvården har därefter tecknat hyreskontrakt på 25 år för platserna till en kostnad om 75.000.000:- per år.

För att uppfylla sitt inriktningsprogram behöver SD bygga bokstavligen tusentals nya fängelseplatser under de kommande åren.

En ytterligare faktor att betänka är att det man föreslår skulle bygga fast oss i ett nytt system som successivt skulle komma att bli allt mer kostnadskrävande vartefter åren går. Det är ingen bra politik och det är absolut ingen politik för framtiden! I USA har delstaterna idag enorma ekonomiska problem som kan hänföras till de ständigt ökande kostnaderna för att hålla över 2.500.000 amerikaner inspärrade.

I sin höstbudget 2011 ökar man anslagen till Kriminalvården med 669.000.000:- per år för att täcka ökade kostnader av den politik man föreslår. Att detta är oerhört långt från verkligheten ser vi av de ovan redovisade beräkningarna.

Populismen Ekeroth och partiet uppvisar är närmast grotesk. Man eldar på pöbeln med utfästelser om en politik som man inte ens är i närheten av att varken redovisa kostnaderna för eller budgetmedel till.

Att Kent Ekeroth inte har riktig koll på det här med rättspolitik framgår också av en annan motion han föreslagit Sveriges riksdag att anta. I den begär han riksdagens stöd för att utlänningar som döms för brott och som har haft tolk i domstolen ska få betala kostnaden för tolken själva.

Det Ekeroth uppenbarligen inte har en aning om är att förslaget står i direkt strid med Europakonventionens artikel 6 punkten 3 e, där det uttryckligen sägs att tolk skall finnas tillgänglig utan kostnad för den tilltalade. Eftersom konventionen också utgör svensk lag så är alltså hans förslag direkt lagstridigt och utgör alltså en uppmaning till brott. Något som borde straffas hårt…….