Liberaldemokraterna på facebook

Det rasar åter en debatt om invandringen på Liberaldemokraternas fb-sida varför jag nu med detta mycket långa inlägg ska bemöta en rad olika påståenden i den ordning som jag hittat dom i den tråd som diskuterar utifrån en artikel med rubriken ”Över 50000 asylsökande nästa år.”

Min utgångspunkt för detta inlägg är främst och i alla tillämpliga delar det som tidigare presenterats som officiella liberaldemokratiska ståndpunkter i vad vi sammanfattningsvis kallar migrationspolitik. Dessa kan läsas i sin helhet med hjälp av följande länkar.

Manifestet

Förslag till migrationspolitik

Uttalande ang synen på invandringen

Låt mig också från början slå fast att migrationspolitiken av olika skäl kommit att få en i mina ögon alldeles för stor roll i det som diskuteras på vår facebooksida.

För det första och för att nu ta det från grunden så har Sverigedemokraterna lyckats att på ett remarkabelt sätt bli de som formulerar frågeställningarna kring migrationspolitiken och de har fått göra det utifrån för sin egen existens helt avgörande grundsynen att flykting- invandrings- och integrationspolitiken är ett totalt misslyckande, att detta kostar oss mångmiljardbelopp varje år, att samhället islamiseras allt mer, att kriminaliteten i huvudsak beror på invandringen o.s.v.

Det har lett till att t.o.m annars sansade debattprogram t.ex har inletts med frågeställningar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Enkelt uttryckt har allt fler kommit att acceptera deras problembeskrivning som varandes rätt och riktig och de har därefter profiterat på att kunna tillhandahålla en enkel lösning på alla de problem man själv har målat upp.

Alldeles för många har sedan accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.

Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc. etc.

Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit supportrarnas övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia på ett motsvarande sätt av ledande företrädare för SD. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad.

Den som vill hittar mängder av exempel här.

Med ovanstående som bakgrund övergår jag till den aktuella fb-tråden.

Här diskuteras t.ex om SD är rasister och svaret på den frågan är nej om man nöjer sig med att granska deras uttalade politik i partiprogram etc. och om man med rasist avser det gamla begreppet om att sätta en ras framför en annan.

Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.

Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.

Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som defacto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.

Igår på pub liberal hade jag ett exempel i ett annat sammanhang som på samma sätt utgör en lag eller kommunal ordningsstadga där jag pekade på ett förbud att sova under Stockholms broar. En lag som naturligtvis omfattar oss alla men som, möjligen undantaget ett normalsvenskt fredagsfyllo, utan tvekan drabbar enbart de hemlösa.

Ibland kan sådant också göras synnerligen förtäckt vilket dessa två motioner från SD visar. I den ena framför man en sorts moralkonservativ syn på abortfrågan och begär i motionen att sjukvårdspersonal med hänvisning resolution 1763 från Europarådet att Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska införa föreskrifter i svensk sjukvård som garanterar vårdpersonalen rätt till samvetsfrihet i enlighet med vad som sägs i resolutionen.

I den andra lämnas dock inte minsta lilla utrymme för någon samvetsfrid för i denna skall det, med stöd av lag, bli obligatoriskt för anställda vid alla offentliga institutioner, både på lokal och nationell nivå samt deras privata motsvarigheter, såsom skola, sjukvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten med mera, att till polisen rapportera in uppgifter om de träffar på en illegal invandrare som de förstår eller borde ha förstått var en illegal invandrare.

Ett annat konkret exempel är Kent Ekeroths motion om ”Ingen fängelselyx” som kort handlar om att bygga särskilda och jag citerar Ekeroth, ”förvaringsutrymmen och förvaringsplatser”, för utlänningar som ska utvisas. Vad jag anser om att använda uttryck som dessa, då det handlar om människor, har jag beskrivit i min blogg där jag, i syfte att markera vart uttrycken leder tankarna, har ersatt ordet ”djur” i djurskyddslagen med ordet ”fånge”.

Han kanske inte är rasist men den människosyn som kommer till uttryck skrämmer åtminstone mig!

Vad sedan gäller den påstådda ”massinvandringen” som ju blivit någon sorts vedertaget begrepp och sanning, är det en fråga om vid vilket antal man anser att en sådan massinvandring sker. Det enda ärliga är att i klara siffror visa hur denna invandring ser ut, minska dessa siffror med antalet utvandrade och sedan får väl var och en avgöra om den siffra som återstår utgör en massinvandring eller ej.

Det är, på sätt som SD gjorde i valrörelsen 2010, direkt oärligt att i samma andetag nämna siffran 100.000 för att i direkt anslutning till den prata om problemen man säger sig ha med invandring från muslimska länder. Oerhört många bibringades på detta sätt en bild av och tror fortfarande att 100.000 muslimer flyttar till Sverige varje år.

Detta är de verkliga siffrorna från år 2011.

År 2011 invandrade 96467 personer till Sverige. Samtidigt utvandrade 51179 personer vilket ger en nettoinvandring på 45288 personer. 2010 var nettoinvandringen 49948 personer vilket innebär en minskning med knappt 5000 personer mellan 2010 och 2011.

De som invandrade fördelades på följande sätt:

Drygt 40% och de flesta av den totala andelen som fick uppehållstillstånd 2011, fick det av arbetsmarknads- och anhörigskäl (ej medräknat flyktinganhöriga 3,3% och anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare 8,8%). Närmare 5% som fick uppehållstillstånd var kvot- eller konventionsflyktingar medan de skyddsbehövande utgjorde 6,6%.

I konkreta siffror betyder det att för den grupp som just nu tilldrar sig det största intresset i debatten, flyktingar, så utgjorde dessa inklusive kvotflyktingar 12726 personer. Av alla asylansökningar avslogs runt 2/3. Lägg till anhöriginvandring till dessa som uppgick till 3037 personer så utgör gruppen totalt 15763 individer.

Som vanligt utgör hemvändande svenskar en av de största invandrargrupperna under 2011 med totalt 20615 återvändare.

EES-avtalet innebar en invandring på 23226 personer, adopterade 355 barn, gäststuderande 6836 studenter och arbetsmarknadstillstånd 17877 personer.

Anhöriginvandringen vid sidan av de tidigare redovisade 3037 ovan var 29077 personer. Av dessa utgjordes 17906 av vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar” vilket innebär att här återfinns t.ex alla de män och kvinnor som under året kommit till Sverige för att de gift sig med en svensk. 8242 anhöriginvandrare var makar, sambos, söner och döttrar till arbetstagare, egna företagare, gästforskare etc. med arbetstillstånd i Sverige. Av den omdebatterade anhöriginvandringen utgör alltså dessa två grupper totalt 26148 personer eller ca. 81%.

Ovanstående är alltså de sifferfakta vi ska ta i beaktande innan vi avgör om vi har någon ohämmad massinvandring eller ej.

Nu till den påverkan som invandringen påstås ha på ekonomin där debatten just nu mer eller mindre går ut på, vilket även funnits med i debatten hos L på facebook, att vi idag befinner oss i en sådan kris att vi måste välja mellan invandring och/eller skola, sjukvård etc.

Detta är inget annat än ett kvalificerat och närmast hysteriskt skitsnack!

För det första: Är det ingen som för fram de argumenten som finner det vara det minsta underligt att man inte, om nu kostnaderna skulle vara de man påstår, ställer dessa mot t.ex försvarskostnaden, kostnaden för vårt myndighetsväsende eller annan större samhällskostnad? Nej, självklart ska det ställas mot det som ligger svenskarna närmast om hjärtat nämligen de s.k mjuka välfärdsområdena.

För det andra: Det finns idag inget absolut säkert sätt att göra beräkningar som entydigt visar på om invandringen utgör en kostnad.

De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.

Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

• migrationsinfo.se – en sida med frågor och svar om migration, mycket utförlig om ekonomiska effekter
• Invandringen och de offentliga finanserna – rapport till Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi
• Svenska Dagbladets genomgång av fakta bakom påståendet

se även denna nyligen publicerade debattartikel av docenten i nationalekonomi, Andreas Bergh.

Sett över tid vet man dock att invandring haft och har positiva effekter på samhällsekonomin vilket leder till att Liberaldemokraterna valt att anlägga ett sådant perspektiv i vår syn på detta där vi numera väljer att se invandringen som en investering och inte en kostnad. Synsättet baseras också på den vanliga missuppfattningen att en utgift alltid är detsamma som en kostnad, något som helt enkelt inte är sant.

Vad gäller de siffror som SD nu anger och som har räknats fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, så behöver man inte göra mer än att läsa vad RUT själva anför kring dessa siffror för att förstå att de överhuvudtaget inte kan användas på det sätt som SD nu gör. RUT skriver följande:

”Att som uppdragsgivaren önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.

Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.

Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.”

Sverigedemokraterna använder därefter dessa siffror på exakt det sätt RUT skrivit att man inte kan göra.

För det tredje: I debatten hänvisas ofta och gärna till att vi nu bara ska genomföra det som t.ex Danmark redan har genomfört.

Med det som bakgrund borde alltså Danmark logiskt sett de senaste åren ha genomgått ett ekonomiskt lyft och t.ex passerat Sverige i OECD:s välståndsliga. Så har inte skett utan tvärtom så har utvecklingen sett ut så här:

Från 1970-talet till början av 1990-talet hade Sverige en sämre BNP-tillväxt än flertalet andra industriländer. Detta gällde särskilt den djupa konjunkturnedgången 1991-1993. Därför har Sveriges köpkraftsjusterade BNP per capita sjunkit i förhållande till övriga industriländer under de senaste decennierna, från en fjärdeplats under 1970-talet till en 14:e plats som sämst. Sverige har efter det klättrat uppåt igen och ligger 2011 på en niondeplats.

Under de år som av SD anges som de värsta ur invandrings- och kostnadssynpunkt har Sverige alltså inte sjunkit i förhållande till andra länder utan istället förbättrat position och konkurrenskraft.

Detta blir ännu tydligare om vi jämför med Finland som under alla de år som Sverige tagit emot såväl invandrare som flyktingar varit ett närmast slutet och homogent land, trots detta inte på något område haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Sveriges.

I avsaknad av annat kan man alltså med hjälp av vanlig enkel logik konstatera att vad SD anför om gigantiska kostnader årligen under en lång följd av år omöjligen kan stämma. Dessa påstådda kostnader skulle i så fall ha kunnat utläsas i ekonomiska nyckeltal vid en jämförelse med länder med för övrigt likartade förutsättningar som Sverige.

För det fjärde: Som en del av påstådda kostnader anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del.

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

• Internationell jämförelse av kriminalitet – International Crime Victims Survey
• BRÅ – Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförts på vår facebooksida går också ut på att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar får man för ökade anslag. Om detta finns bolstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Så till påståendet om den allmänna opinionens uttalade blodtörst där verkligheten istället ser ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

”En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.”

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige där jag låter riksåklagaren Anders Perklev föra min talan och som får visa attvi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott.

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är vad kostnaden blir för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag han och SD lagt på området har jag upprepat frågat om men ej fått svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

För det femte: det påstås att invandrare erhåller enorma bidrag.

Hur dessa ser ut och hur de utbetalas och beskattas kan den intresserade läsa om på hemsidan Motargument.se

För det sjätte:

Sverige är enligt Världsbanken världens 13:e rikaste land per capita. ‎15 miljoner människor på flykt i världen. Undrar om världens 13:e rikaste land kan klara att ta emot 0,067% av dessa?

2011 var ca 15,2 miljoner människor enligt UNHCR på flykt. 2011 var dessutom ca 27 miljoner på flykt inom sitt eget land.

I år är siffran nog högre. Man räknar t.ex. med att nästan tre miljoner personer i Syrien har flytt från sina hem. 40 000 syrier hade registrerat sig som flyktingar i Turkiet, 33 000 i Jordanien, 30 000 i Libanon och 8 000 i Irak i juni, innan juli och augusti månads stora flyktingström från landet. 100.000 flydde från Syrien under augusti månad. Enbart i Turkiet kan det finnas upp emot 100.000 flyktingar från Syrien idag.

2010 var Pakistan var i särklass det största flyktingmottagarlandet följt av Demokratiska republiken Kongo och Kenya.

2010 ansökte ca 359 000 människor asyl i världens industrialiserade länder, alltså världens rikaste länder. Av dessa sökte ca 270 000 sökte sig till Europa. Av dessa sökte ca 34 000 asyl i Sverige vilket gör Sverige till ett stort mottagarland.

EUs medlemsländer biföll 84 100 asylansökningar 2011. Sverige godkände ca 12 000 ansökningar.

Alltså godkände Sverige 1/3 av alla ansökningar som kom till Sverige.

I år har Sverige, världens 13:e rikaste land, garanterat asyl till ca 6000 människor, barn och vuxna, som är på flykt från krig och konflikter. Så av de 15 miljoner människor som var på flykt under 2010/2011 fick 10 000 asyl i Sverige.

Alltså var det 0,067% av världens flyktingar som fick asyl i världens 13e rikaste land under 2011.

Av kanske upp emot 250.000 syriska flyktingar kommer Sverige, världens 13:e rikaste land, att ta emot 6000 under 2012

Problemet är inte att vi visar medmänsklighet och tar emot. Problemet är att andra i Europa inte gör det vi gör. När en människa i nöd ber om hjälp debatterar man inte om man ska hjälpa eller inte. Man bestämmer sig för att hjälpa, och tar diskussionen om hur man ska göra det.

Debatten får helt enkelt inte i ett land som Sverige begränsas till att enbart handla om ekonomi. I min värld är liberaler också humanister och det är en humanism vi kan omsätta och visa i praktisk handling genom att bistå och tillåta människor på flykt från krig och förödelse att söka en fristad här hos oss. Det är historiskt sett inte alls länge sedan ca. 1,5 miljoner svenskar såg sig tvingade att lämna Sverige för att söka livets nödtorft i andra länder. Många av oss har därför idag släktingar spridda över världen. Migration är och har alltid varit en naturlig del av mänskligheten och den är bl.a därför inget att hysa fruktan inför.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Är Ekeroth helt svarslös?

Jag har nu väntat på Kent Ekeroths kommentar till alla de övriga frågor kring kostnader för hans och SD:s kriminalpolitik som jag ställt honom. Han har, efter sin senaste artikel om ”riktiga” livstidsstraff sagt att han ska återkomma med svar men, som sagt, så här långt är han helt svarslös i den delen. Jag kan faktiskt förstå detta då deras politik kostnadsmässigt blir vad man på ren svenska brukar kalla skitdyr.

Så här långt har Kent räknat fram kostnaden för livstidsstraffen till 52 miljarder. Jag är inte enig med honom om den siffran utan har hävdat att han i sin beräkning gör minst tre fel.

1. Han räknar på en dygnsmedelkostnad för de som ska avtjäna dessa straff på 2831:- vilket motsvaras av kriminalvårdens siffra. Problemet för honom är att den siffran förutsätter att dessa riktiga livstidsfångar förvaras under betydligt mindre säkra förhållanden än de som råder på anstalterna Kumla, Hall och Saltviks säkerhetsavdelningar. Om vi ska ha den typ av straff som Ekeroth och SD vill ha, menar jag att det är logiskt att de som drabbas utgör de ”farligaste av de farliga” och därmed med samma logik är just den sorts fångar som dessa säkerhetsavdelningar byggs för och dygnskostnaden blir då naturligtvis väsentligen mycket högre.

2. Nästa logiska konsekvens av detta är att med den typen av säkerhet så blir den omfattande byggnation som krävs också den väsentligen dyrare än vad Ekeroth räknat på.

3. Han har heller inte tagit hänsyn till sitt eget förslag om att de som friges från ”vanliga” livstidsstraff ska återföras till dessa i händelse de begår något nytt brott efter frigivningen. Han menar även att återfallsfrekvensen är 50% vilket också det kommer att innebära ökade kostnader.

Jag har i mina beräkningar utifrån ovanstående kommit fram till en kostnad på drygt 77 miljarder.

Kent Ekeroth har, sedan han räknade fram sina 52 miljarder, ägnat ett stort antal tweets på twitter åt att försöka få oss att inse att 52 miljarder minsann inte alls är mycket pengar. Själv blir jag alltid nervös av att höra politiker ha den inställningen till de pengar som vi alla bidrar med. Jag jämförde t.ex hans siffra med vad äldreomsorgen i Västerås kostar och visade att den kan drivas i 46 år med de pengarna.

Då blev Ekeroth sur och tyckte jag lika gärna kunde jämföra med glass. Eftersom han var lika opreciserad avseende vilken sorts glass, som han och SD har varit i sitt kriminalpolitiska program och i budgeten vad gäller kostnader för kriminalvården, så gjorde jag på motsvarande sätt som i mina tidigare artiklar på området, ett antagande. Jag antog att han avsåg Dajmstrutar och jag satte ett pris på 20:- styck och kom fram till 2,6 miljarder Dajmstrutar. Kom inte o säg att jag inte svarar på frågor!!

Med det sagt och i avsaknad av någon som säger emot så får jag väl helt enkelt konstatera att min debatt med Kent Ekeroth i sammanfattning visat följande:

A. Kostnaden för skattebetalarna för deras förslag angående riktiga livstidsstraff blir minst 52 miljarder.

B. Kostnaden för att döma mängdbrottslighet hårdare blir enligt mitt antagande, utifrån deras kriminalpolitiska riktlinjer och beräknat på en 10%-ig ökning av strafftiderna, 236.370.806:- årligen.

C. Att ta bort 2/3 delsfrigivningen för vålds- och narkotikabrott samt sexualbrott innebär att strafftiderna för dessa brottskategorier förlängs med totalt 26460 månader eller 2205 fängelseår med en dygnskostnad på 2831:- vilket då skulle ge 2205 x 365 x 2831:- = 2.278.459.575:-/år

D.  Jag har beräknat kostnaden för att förse fler med elektronisk fotboja efter straffet utifrån Frivårdens snittdygnskostnad för detta som är 204:- per dygn och 1500 personer per år och fick då fram 204 x 365 x 1500 = 111.690.000:-/år

E. När det handlar om straffskärpningar utgör Kent Ekeroths egna uttalanden en klar svårighet. När jag räknade på detta i min första artikel så gjorde jag det utifrån ett antagande om en 10%-ig skärpning för de aktuella brottskategorierna och fick då fram siffran 146.730.730:- per år. Sedan dess har jag dels läst att Ekeroth anser dagens straff vara ”löjeväckande låga” och dels också hört honom säga i SD-TV att ett lagom straff för att ha rymt från en anstalt är två-tre år vilket gör att jag är mycket tveksam till att 10% skulle vara tillräckligt. Med användande av Ekeroths egen vokabulär så blir väl det närmast bara lite mindre löjeväckande……

F. en obligatorisk lagring av biometriska uppgifter rörande utvisningsdömda utlänningar antar jag kostar 25 miljoner per år.

Utöver detta tillkommer de kostnader jag frågat Ekeroth om och dessa är:

att preskriptionstiden för grova våldsbrott ska tas bort.

att en tredje gången gillt-princip ska införas.

Hur många menar du att det handlar om och vilken besparing menar du att det ger när du säger

att det ska vara betydligt lättare att utvisa kriminella utlänningar? Kostnader för transporttjänsten? Läste någonstans att det handlar om ca. 50.000:- per transport

Ekeroth har också motionerat om följande:

återgång till tidigare straff vid ny brottslighet

kriminalisera rymning

inga sänkta straff vid utvisning

någon straffrabatt ej ska utgå även om polisen använt olagliga metoder för att få fram bevisning.

Hur mycket kostar dessa fyra förslag att införa?

Jag utgår även från att den effektivitetshöjning ni anslår pengar till för polisens och domstolarnas del är tänkt att som resultat få ett större antal lagföringar. Även detta kommer alltså att utgöra ett ökat tryck på och en ökad kostnad för Kriminalvården och min fråga blir givetvis med hur mycket?

Det hade varit intressant med Ekeroths redogörelse för hur allt detta ska gå ihop med de drygt 700 miljoner extra man anslagit eftersom jag anser att man är fullständigt fel ute då man anger detta belopp och jag menar  även att man är underfinansierad redan från det första året vilket enbart kostnaden för att ta bort 2/3 dels frigivningen visar.

Nåväl, det som inte besvaras nu finns det möjligheter att begära svar på under en lång valrörelse!!  😉

Slutreplik till Kent Ekeroth avseende s.k Riktiga Livstidsstraff

I fortsatt avvaktan på att Kent Ekeroth ska prestera utlovat svar på kostnaderna för SD:s kriminalpolitik på de områden som inte handlar om livstidsstraff, kommer här min slutreplik för den här gången avseende kostnader för införandet av det vi i debatten kallat RL, ”riktiga” livstidsstraff. Länkar till debattens tidigare inlägg återfinns sist i detta.

Ekeroth inleder med att säga ”Gajditza börjar sin replik med att ursäkta sig för att han använt fel siffror.”

Den som läser min replik ser att det jag skrivit är följande: ”Jag vill inleda med att be Kent Ekeroth om ursäkt! Jag borde naturligtvis inte ha trott på din retorik och på att någon skulle kunna vara så helt empatilös som både den och ert kriminalpolitiska inriktningsprogram ger uttryck för.”

Uppenbarligen kan KE inte förstå att det jag skrivit ovan inte är en ursäkt för några siffror. Jag ber om ursäkt för att jag trott på hans retorik…….

Jag konstaterar att Kent Ekeroth genom sina inlägg nu bekräftat att kostnaden för detta kommer att bli hög. Därmed är huvudsyftet och ändamålet med min artikel i frågan uppfylld och bekräftad, även om vi fortsatt är oeniga om hur hög denna kostnad slutligen blir.

Ekeroth anger 52 miljarder i sin senaste artikel medan jag kommer fram till drygt 77 miljarder. Skillnaden består främst i att jag utgår från att dessa RL-fångar också kommer att vara de som är placerade i den högsta av våra säkerhetsklasser och att dygnskostnaden härigenom blir högre än den Ekeroth räknat på. Om vi ska ha den sortens högsäkerhetsplacering måste även betydligt fler sådana platser byggas vilket även det leder till högre kostnader än de Ekeroth räknat på. Det får sägas förvåna att Ekeroth plötsligt i sina beräkningar, nöjer sig med mindre säkra platser för den kategori som straffas hårdast!

Dessutom tycks Ekeroth ha missat sin egen motion om att livstidsfångar som blivit villkorligt frigivna och som begår något nytt brott, ska återföras till fängelse för att fortsätta avtjäna sin livstidsdom. Med tanke på att han även hävdar att återfallen är 50% så uppstår även här på sikt en betydande kostnad.

52 miljarder är, enligt min uppfattning, mycket pengar och att Kent Ekeroth försöker dölja detta, genom att på olika sätt jämföra den med hela statsbudgeten, ändrar inte detta faktum. Ett snitt av KE:s siffra och min innebär en 20%-ig ökning av Kriminalvårdens budget enbart för dessa RL straff.

En mer klargörande bild av hur mycket pengar vi pratar om kan jag istället hämta från min hemkommun, Västerås, där summan 52 miljarder skulle räcka till Västerås äldreomsorg i ca 46 år. Så mycket pengar är det som ska läggas enbart på detta RL-förslag.

Det är mot den bakgrunden också svårt att förstå Ekeroths förtjusning över att den beräkning som gjorts nu och som jag godtar avseende själva sättet att räkna, inte innebär att SD:s budget är underfinansierad år 1.

I den delen av hans replik påminner han lite om en man som står med en bomb i handen, där stubintråden också är tänd, men som är lycklig över att den ännu inte exploderat.

Det han själv nu, i de mycket noggranna beräkningar han gjort, har visat är att han vill skapa ett system där vi börjar konsumera den tjänst som fängelse för denna grupp innebär redan idag, men där vi skjuter över notan för vårt beslut, på minst 52 miljarder, till våra barn och barnbarn att betala!

Det är sannerligen, av detta och flera andra skäl, inte en politik som jag skulle vara stolt över.

Med detta avslutas alltså debatten i denna del.

När det sedan gäller alla de övriga förslag på området som SD och Ekeroth lägger har jag förmodligen räknat alldeles för lågt på t.ex straffskärpningar eftersom jag, sedan jag skrev ursprungsartikeln, läst i KE:s motion på området att han anser att “Straffnivåerna i Sverige idag är ofta löjeväckande låga.”

”Löjeväckande” måste väl innebära att man fördubblar straffen eller?

Nåväl, vi får väl se vad han menar när svaren dyker upp.

Min första artikel på Newsmill

Ekeroths replik på Newsmill

Mitt svar på repliken

Ekeroths replik på mitt svar

Repeterar del 2 i debatten om Kriminalvårdskostnader med Kent Ekeroth SD.

Om Kent Ekeroth glömt att han skulle återkomma med svar även på sådant inom kriminalpolitiken som inte rör livstid, så repeterar jag frågeställningarna här och jag inser när jag gör det att jag förmodligen räknat alldeles för lågt på t.ex straffskärpningar eftersom jag, sedan jag skrev ursprungsartikeln, läst i KE:s motion på området att han anser att ”Straffnivåerna i Sverige idag är ofta löjeväckande låga.” Löjeväckande måste väl snarare innebära att man fördubblar straffen eller?

Vad kommer dessa ändringar att innebära i ökade kostnader?

• att straffen ska skärpas rejält för våldsbrott.

• att preskriptionstiden för grova våldsbrott ska tas bort.

• att mängdbrottslighet ska dömas hårdare.

• att en tredje gången gillt-princip ska införas.

• att regeln om frigivning efter två tredjedelar av tiden ska tas bort för vissa brott.

• att det ska vara betydligt lättare att utvisa kriminella utlänningar.

• att obligatorisk lagring av biometriska uppgifter rörande utvisningsdömda utlänningar ska införas.

• att elektronisk fotboja ska kunna användas för grova brottslingar efter avtjänad tid i fängelse.

Då ni inte själva har angivit några kostnader för detta tidigare så gjorde jag ett antal antaganden som redovisades i min förra artikel. Jag tar därför enbart de siffror jag kom fram till här och nu och då ser vi att en 10%-ig straffskärpning för våldsbrott kostar 146.730.730:- per år. Räcker 10% straffskärpning som definition av ”en rejäl skärpning” eller vill du öka på här?

Vad beräknar du att det kostar att ta bort preskriptionstiden för grova våldsbrott?

Vad kostar det att döma mängdbrottslighet hårdare? Jag räknade på en 10%-ig ökning även här och fick då fram en kostnad på 236.370.806:-

Vad kostar det att införa en ”tredje gången gillt” princip?

Vad kostar det, enligt dig, att regeln om frigivning efter två tredjedelar av tiden ska tas bort för vissa brott?

Jag beräknade det utifrån vålds- och narkotikabrott samt sexualbrott och det innebär då att strafftiderna för dessa brottskategorier förlängs med totalt 26460 månader eller 2205 fängelseår med en dygnskostnad på 2831:- vilket då skulle ge 2205 x 365 x 2831:- = 2.278.459.575:-

Hur många menar du att det handlar om och vilken besparing menar du att det ger när du säger

att det ska vara betydligt lättare att utvisa kriminella utlänningar? Kostnader för transporttjänsten? Läste någonstans att det handlar om ca. 50000:- per transport.

Vad kostar en obligatorisk lagring av biometriska uppgifter rörande utvisningsdömda utlänningar? Här angav jag 25 miljoner som en rimlig kostnad.

Vad kostar det att elektronisk fotboja ska kunna användas för grova brottslingar efter avtjänad tid i fängelse? Jag beräknade kostnaden med Frivårdens snittdygnskostnad för detta som är 204:- per dygn och 1500 personer per år och fick då fram 204 x 365 x 1500 = 111.690.000:-/år

Det ger samlade kostnader på de punkter där jag räknat fram sådana om totalt 2.651.520.381:-/år

Du har också motionerat om följande:

återgång till tidigare straff vid ny brottslighet

kriminalisera rymning

inga sänkta straff vid utvisning

någon straffrabatt ej ska utgå även om polisen använt olagliga metoder för att få fram bevisning.

Hur mycket kommer dessa fyra förslag att innebära i ökade kostnader för Kriminalvården?

Jag utgår även från att den effektivitetshöjning ni anslår pengar till för polisens och domstolarnas del är tänkt att som resultat få ett större antal lagföringar. Även detta kommer alltså att utgöra ett ökat tryck på och en ökad kostnad för Kriminalvården och min fråga blir givetvis med hur mycket?

Alla dessa kostnadsökningar hävdar du huvudsakligen ska betalas genom minskad flykting- och anhöriginvandring och du gör det utifrån ett par rapporter ni beställt från Riksdagens utredningstjänst vilket naturligtvis låter seriöst. Men, men. Som man ropar får man svar och angående dessa utredningar så säger RUT själva detta:

”Att som uppdragsgivaren önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.

Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.

Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.”

Ni har alltså tagit en rapport av RUT som kom fram till att man inte kan göra exakt det ni sedan har gjort i er skuggbudget, något som verkar närmast straffbart bedrägligt.

En rapport som säger att samhällsekonomin påverkas på så många fler sätt av invandringen att man inte bara kan ha ett snävt budgetperspektiv har ni tillämpat snäva budgetperspektiv på.

 

Replik till Kent Ekeroth

Kent Ekeroth har i en artikel på Newsmill kommenterat min artikel om de kostnadsökningar som kommer att drabba Kriminalvården med SD:s politik. Här kommer min replik på Ekeroths artikel.

Jag vill inleda med att be Kent Ekeroth om ursäkt!

Jag borde naturligtvis inte ha trott på din retorik och på att någon skulle kunna vara så helt empatilös som både den och ert kriminalpolitiska inriktningsprogram ger uttryck för.

Samtidigt kanske du har en viss förståelse för att jag gjorde det då jag skrev min artikel? Så ok, låt oss ändra lite i det jag skrev nu när du visat att er politik inte alls ska ge så många Riktiga livstidsstraff, eller RL som du kallar dom, som jag befarat. Eller annorlunda uttryckt, som dina väljare hoppats på.

Innan vi petar i siffror, bara två saker till.

När jag skrev min artikel så skrev jag även i den att jag utgick från ert kriminalpolitiska inriktningsprogram och vid den tiden fanns heller ingen annan skuggbudget att hämta siffror ur än den ni la 2011 och i den hittar du den siffra för kriminalvården jag använt och som ni då angav som en förstärkning med 669 miljoner per år för perioden.

I inriktningsprogrammet står bl.a följande:

• att riktigt livstidsstraff utan möjlighet till benådning ska införas.

• att straffen ska skärpas rejält för våldsbrott.

• att preskriptionstiden för grova våldsbrott ska tas bort.

• att mängdbrottslighet ska dömas hårdare.

• att en tredje gången gillt-princip ska införas.

• att regeln om frigivning efter två tredjedelar av tiden ska tas bort för vissa brott.

• att det ska vara betydligt lättare att utvisa kriminella utlänningar.

• att obligatorisk lagring av biometriska uppgifter rörande utvisningsdömda

utlänningar ska införas.

• att elektronisk fotboja ska kunna användas för grova brottslingar efter

avtjänad tid i fängelse.

”Sverigedemokraterna vill se kraftiga straffskärpningar vad gäller våldsbrott. Det innefattar

även en rejäl höjning av miniminivåerna eftersom svenska domstolar oftast dömer i nedre

delen av straffskalan. Svensk livstid innebär i praktiken 18 års fängelse enligt rättspraxis, med

2/3 frigivning 12 års fängelse.

Sverigedemokraterna vill se införandet av verklig livstid där det även ska vara möjligt att utdömda livstid utan möjlighet till benådning. Riktiga livstidsstraff ska kunna utdömas för brott som idag enligt brottsbalken kan medföra livstidsstraff. Utöver detta ska riktiga livstidsstraff kunna utdömas för upprepad grov våldsbrottslighet av särskild hänsynslöst och våldsam natur, till exempel för synnerligen grov misshandel, grov våldtäkt eller en kombination av dylika grova våldsbrott.”

Ovanstående var vad jag hade att förhålla mig till, något jag även tydligt skrev i artikeln och att jag var tvungen att utifrån det göra vissa antaganden som jag sedan också redogjorde för vilka det var.

Då tar vi livstidsstraffen nu då och där hävdar du nu att bara en tredjedel av alla mördare ska få livstid, alltså 30 stycken och att det sedan tillkommer ytterligare 10 på andra brottsgrunder, totalt 40 och det är nu jag får problem med det du säger eftersom texten ovan och er, framförallt din, retorik i ämnet leder folk att tro att du verkligen menar det du säger så ytterst kraftfullt, att mördare ska inte släppas ut igen.

Backar du från det nu så är jag ändå säker på att du kommer att låta likadant och kanske mer i kommande valrörelser (vad skulle du annars göra?) vilket i alla fall på sikt kommer att leda till ett successivt ökat antal varje år. Kom nu inte dragande med invandrare för antalet mord har legat på den här nivån i många, många år så det håller inte.

Jag bjuder helt enkelt på att det tar något längre tid att nå de nivåer jag sagt i min artikel men att det kommer att gå snabbare än vad du säger i din så kan vi mötas halvvägs i den frågan.

Den här gången räknar jag alltså på 60 st RL som döms under ett kalenderår och som har den medelålder du räknat på nämligen 36 med en förväntad överlevnad i 44 år och jämför det med om dessa 60 istället fått ”vanliga” livstidsstraff och avtjänat, inte 16 år som du säger nu, utan 12 år som det står i inriktningsprogrammet på sidan 8. (fetmarkerat ovan) och så kan vi på så sett se hur mycket dyrare straffet för en RL-fånge blir än för den ”vanliga” livstid han annars fått.

När du sedan vill framstå som generös i din beräkning avseende kostnad per dygn för fången och först anger snittet i kriminalvården som utgångspunkt, för att därefter acceptera mina 4000:- så är det bara spel för gallerierna. Våra livstidsfångar sitter idag på våra säkraste anstalter och som du i vart fall borde veta, så är kostnaden där väsentligen mycket högre än snittkostnaden. Kriminalvården anger en kostnad om 4500:-/dygn.

Skillnaden i kostnad för att utdela 60 RL isf 60 ”vanliga” beräknas så här.

60 RL x 4500:- x 365 x förväntat antal år 44 = 4.336.200.000:-

Om RL istället avtjänat ett vanligt livstidsstraff:

60 x 4500:- x 365 x de 12 år ni anger ovan 12 = 1.182.600.000:-

Det innebär att varje årskull som ser ut så här får en merkostnad för straffet på 3.153.600.000:- eller drygt 30 miljarder på 10 år. Må vara att vi kan diskutera hur detta ska periodiseras och att de tre miljarderna inte slår direkt och fullt ut men fakta kvarstår enligt ovan. Jag vet inte om du har barn men antag att din son föds samma år ni inför detta så har kostnaderna blivit drygt 60 miljarder större än med dagens straff. Hittills för vi är långt ifrån klara än…..

Låt oss titta på byggkostnader. 

När man, istället för att bygga det superfängelse som Tomas Bodström yrade om ett tag, bestämde sig för lösningen om 72 säkerhetsplatser fördelade på tre anstalter så gjorde man det för att det bedömdes bli väsentligen billigare. Ett av skälen till det var att man byggde innanför det befintliga perimeter- eller skalskydd som finns på respektive anstalt.

Enklare uttryckt så sparade man på så sätt in pengar för murar, stängsel, kameror, annan teknik plus all personal som annars skulle ha krävts ytterligare för att övervaka teknik och murar. Trots det så landade kostnaderna på totalt 750 miljoner för de 72 platserna. Dessa platser hyr sedan Kriminalvården av Specialfastigheter för 75.000.000:- per år vilket enbart i hyreskostnad ger en kostnad per fånge och år på drygt en miljon eller drygt 2800:- per dygn.

Det är fakta hämtade direkt från Kriminalvårdens hemsida och dessa har jag utgått ifrån eftersom detta rent logiskt måste handla om de 60 farligaste fångarna varje år. Har jag förstått din retorik rätt så är det ju dessa som aldrig i h-e ska tillåtas komma ut igen och då tänker du väl knappast slarva med inlåsningen av just dessa, eller?

Du vet ju hur det är, skulle du bli justitieminister och någon RL rymmer så kan du lugnt räkna med att den elaka oppositionen ger dig skulden o kräver din omedelbara avgång och så vill du väl ändå inte ha det?

Vad gäller dessa kostnader så skrev jag i min artikel att jag inte gav mig in på att beräkna sådana utan just siffrorna ovan angav jag för att ge läsaren en aning om vad det kostar. Tänker inte göra någon sådan beräkning nu heller utan konstaterar bara att din hypotetiske son kommer att ha problem om 20 år när antalet RL i mitt exempel är uppe i totalt 1200 personer. Du kan lite tyst för dig själv räkna bara på vad hyran blir……..så säger inte jag nåt mer om det nu.

Du anger som besparing att vi skulle slippa återfall i brott och påstår att 50% av de livstidsdömda återfaller. Jag påstår då att den summan sedd över tid är närmast försumbar i det här sammanhanget och det gör jag mot nedanstående bakgrund.

Sedan de nya reglerna med en prövning av tidsbestämningsfrågan vid Örebro tingsrätt infördes 2006, har 26 livstidsdömda släppts ut efter att straffen tidsbegränsades. Samtliga var dömda för mord. Fyra av de frigivna har lämnat landet, antingen för att de utvisades efter avtjänat straff eller av fri vilja. Av de 22 återstående har två dömts för brott.

Tidigare undersökningar visar att livstidsdömda har lägre återfallsrisk än andra brottslingar. Enligt en undersökning av frigivna 57 livstidsfångar mellan 1965 och 2007 så hade 37 procent återfallit i brott, de flesta i mindre allvarlig brottslighet.

Kostnaden för dina ”lågprisfängelser” kan knappast gälla den här kategorin om du samtidigt vill bibehålla den säkerhetsnivå som du annars tycker krävs för dessa. Visst, ge dom lite mindre mat då men nån signifikant besparing på dessa RL-fångar kan du inte göra på det sättet. Kriminalvårdens helt dominerande kostnader ligger på personal och lokaler och av nämnda säkerhetsskäl måste du även ha en hög personaltäthet.

Vilka du menar att du kan skicka iväg nånstans för att avtjäna sina straff vet jag helt enkelt inte. I dagsläget är det i första hand med våra nordiska grannländer vi har sådana avtal med och vill du utöka det så får du räkna med att dessa är bilaterala vilket innebär att vi kommer att få hem en hel del svenskar från utländska fängelser.

Innan jag säger nåt om den minskning av invandringen, som i ditt och dina partikamraters olika våta drömmar utgör den heliga kalk som skall frälsa oss från allt ont och sedan låta oss leva i ett land fyllt av mjölk och honung, så är det ju så Kent Ekeroth att du har massor kvar att förklara som du bara förbigår med total tystnad. Bl.a kan du svara på följande eftersom detta är förslag som finns i ert inriktningsprogram.

Vad kommer dessa ändringar att innebära i ökade kostnader:

• att straffen ska skärpas rejält för våldsbrott.

• att preskriptionstiden för grova våldsbrott ska tas bort.

• att mängdbrottslighet ska dömas hårdare.

• att en tredje gången gillt-princip ska införas.

• att regeln om frigivning efter två tredjedelar av tiden ska tas bort för vissa brott.

• att det ska vara betydligt lättare att utvisa kriminella utlänningar.

• att obligatorisk lagring av biometriska uppgifter rörande utvisningsdömda utlänningar ska införas.

• att elektronisk fotboja ska kunna användas för grova brottslingar efter avtjänad tid i fängelse.

Då ni inte själva har angivit några kostnader för detta tidigare så gjorde jag ett antal antaganden som redovisades i min förra artikel. Jag tar därför enbart de siffror jag kom fram till här och nu och då ser vi att en 10%-ig straffskärpning för våldsbrott kostar 146.730.730:- per år. Räcker 10% straffskärpning som definition av ”en rejäl skärpning” eller vill du öka på här?

Vad beräknar du att det kostar det att ta bort preskriptionstiden för grova våldsbrott?

Vad kostar det att döma mängdbrottslighet hårdare? Jag räknade på en 10%-ig ökning även här och fick då fram en kostnad på 236.370.806:-

Vad kostar det att införa en ”tredje gången gillt” princip?

Vad kostar det, enligt dig, att regeln om frigivning efter två tredjedelar av tiden ska tas bort för vissa brott?

Jag beräknade det utifrån vålds- och narkotikabrott samt sexualbrott och det innebär då att strafftiderna för dessa brottskategorier förlängs med totalt 26460 månader eller 2205 fängelseår med en dygnskostnad på 2831:- vilket då skulle ge 2205 x 365 x 2831:- = 2.278.459.575:-                                                                                      

Hur många menar du att det handlar om och vilken besparing menar du att det ger när du säger

att det ska vara betydligt lättare att utvisa kriminella utlänningar? Kostnader för transporttjänsten?

Vad kostar en obligatorisk lagring av biometriska uppgifter rörande utvisningsdömda utlänningar? Här angav jag 25 miljoner som en rimlig kostnad.

Vad kostar det att elektronisk fotboja ska kunna användas för grova brottslingar efter avtjänad tid i fängelse? Jag beräknade kostnaden med Frivårdens snittdygnskostnad för detta som är 204:- per dygn och 1500 personer per år och fick då fram 204 x 365 x 1500 = 111.690.000:-/år

Det ger samlade kostnader på de punkter där jag räknat fram sådana om totalt 2.651.520.381:-/år

Du har också motionerat om följande:

återgång till tidigare straff vid ny brottslighet

kriminalisera rymning

inga sänkta straff vid utvisning

någon straffrabatt ej ska utgå även om polisen använt olagliga metoder för att få fram bevisning.

Hur mycket kommer dessa fyra förslag att innebära i ökade kostnader för Kriminalvården?

Jag utgår även från att den effektivitetshöjning ni anslår pengar till för polisens och domstolarnas del är tänkt att som resultat få ett större antal lagföringar. Även detta kommer alltså att utgöra ett ökat tryck på och en ökad kostnad för Kriminalvården och min fråga blir givetvis med hur mycket?

Alla dessa kostnadsökningar hävdar du huvudsakligen ska betalas genom minskad flykting- och anhöriginvandring och du gör det utifrån ett par rapporter ni beställt från Riksdagens utredningstjänst vilket naturligtvis låter seriöst. Men, men. Som man ropar får man svar och angående dessa utredningar så säger RUT själva detta:

”Att som uppdragsgivaren önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs

Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.

Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.”

Ni har alltså tagit en rapport av RUT som kom fram till att man inte kan göra exakt det ni sedan har gjort i er skuggbudget, något som verkar närmast straffbart bedrägligt.

En rapport som säger att samhällsekonomin påverkas på så många fler sätt av invandringen att man inte bara kan ha ett snävt budgetperspektiv har ni tillämpat snäva budgetperspektiv på.

Slutligen är du enbart tramsig när du kommenterar vad jag sagt om din motion som står i strid med gällande lag. Självklart så är det till viss del ledamöters jobb att verka för förändrade lagar men min poäng är att du ger dig på Europakonventionen utan att ens beröra detta i motionen, än mindre lämna någon sorts rimlig förklaring till hur du tänkt dig att få konventionen ändrad.

Du är numera ledamot av Sveriges riksdag så ta dessutom o strama upp din retorik. Det är nästan pinsamt när du tramsar vidare i förpubertal stil och skriver att jag inte kan läsa och inte räkna och liknande. Vore trevligt om ledamoten kunde visa lite stil i debatten tycker jag.

Det kan du göra tämligen omgående dessutom genom att återkomma med svar på de frågor jag ställt och som jag är övertygad om att fler också ställer sig.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Betrakta människor som investeringar, inte bara som kostnader!

Jag påstår att vi liberaler ser möjligheter och potential i varje enskild människa och att det är dags att uttrycka detta på ett betydligt tydligare sätt än hittills!

I förrgår presenterade SD sin skuggbudget och föga förvånande ska de spara 119 miljarder på flyktingar och invandrare. Med det som bakgrund och med tillägg av att Sverige, som enligt världsbanken är världens 13:e rikaste land, avvisar två flyktingar av tre och att de 10000 vi tar emot utgör 0,067% av de 15.000.000 som just nu är flyktingar vill jag nu vrida den debatten åt ett helt annat håll.

Följaktligen har jag för avsikt att i fortsättningen, med samma envishet, påstå att flyktingmottagning och invandring överhuvudtaget inte utgör någon kostnad. Hur jag kan göra det? Läs vidare så kommer förklaringen!

Det jag känt en lång tid är att debatten hela tiden förs på de invandringsfientligas villkor. De har, f.ö mycket skickligt, trummat in det missvisande begreppet ”massinvandring” och de har, genom att påstå gigantiska kostnader, tvingat oss med en annan uppfattning att hela tiden defensivt försvara oss när vi hävdar att ”så mycket kostar det inte alls”.

De har använt den gamla beprövade trettiotalstaktiken att upprepa något så ofta att det som upprepas till slut kommer att tas för en vedertagen sanning av många, enbart av det skälet att det ju är något de hört förut så då måste det vara sant.

Jag är bara så trött på att vara defensiv och försvarande och ser inget skäl för att inte vi med samma envishet skulle kunna hävda en annan syn med ett eget ordval och i det här fallet ordet ”investering”. Fråga ”vanligt folk” om de är villiga att investera i framtida vård och omsorg och svaret blir ja. Ett sätt att göra det är att investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård kommer att kräva och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

När staten använder pengar till en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en bra integration börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid. Vad gäller att investera i barn i syfte att undvika utanförskap senare i livet, så kommer en liten beräkning på värdet av detta senare i inlägget.

När vi ser detta som en investering så gör vi naturligtvis detta även utifrån humanistisk grund. Vem kan säga att det är fel att investera i humanism och människokärlek? 🙂 Se framför er en debatt när en i ansiktet högröd sverigedemokrat gapar om kostnader medan en sansad och förbindlig liberaldemokrat lugnt förklarar att detta är alls inte någon kostnad utan en samhällsinvestering för framtiden.

Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om kan få positiva spin-off och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse? Tja, hört talas om reservfonder?? Dessutom ger inte vi liberaler upp om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer de att växa till goda samhällsmedborgare över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även ta att vi inte kommer att lyckas med alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och mig, som ser människor som en tillgång och en investering!

Leksand – Familjecentrum med föräldrastöd

Leksand är en kommun där man under ett antal år ägnat mycket tid och kraft åt att strukturera det förebyggande arbetet. Kärnan i arbetet är dels ett synsätt, dels en organisationsmodell. Synsättet handlar om att skapa ett gemensamt och samlat grepp kring barn och unga, från graviditeten till vuxen ålder (20 år).

Som den givna och självklara utgångspunkten för allt förebyggande arbete ses föräldrarna. Trygga föräldrar bidrar till att skapa trygga barn lyder devisen. För att skapa detta har man satsat på att organisatoriskt bygga den nätverksliknande organisationen Familjecentrum. Det är en beteckning på en föräldrastödsmodell som bygger på förstärkt och förlängd föräldrautbildning, som erbjuds samtliga föräldrar redan från första graviditetssamtalet.

Ett av de viktigaste målen är att skapa både sociala nätverk och nätverk av resurser kring individen eller familjen, för att på så sätt kunna agera innan det i egentlig mening finns något att agera kring. För att lyckas med detta finns flertalet av de samhällsaktörer som behöver samverka under uppväxtåren samlade hos Familjecentrum.

Arbetsprocessen

Verksamheten drivs med de medverkande aktörernas befintliga resurser, då nätverksformen gör att dessa kan nyttjas effektivare. Normalt sett träffas föräldragrupperna under professionell ledning i drygt två års tid. Första året sker cirka arton träffar och det andra cirka tolv träffar. Total sett blir det cirka 30 två timmars träffar. Årligen startas mellan sex till tio nya grupper och i varje grupp finns upp till tjugo föräldrar.

Leksandsmodellens överordnade syfte är att minska sannolikheten för marginalisering av barn och unga och öka sannolikheten för att livet ska utveckla sig på ett ”normalt” sätt. De som arbetar med barn och ungdom i Leksand är övertygade om att dessa systematiska stödinsatser, leder till att det för många barn skapas bättre förutsättningar för ett bättre liv, först som unga och därefter som vuxna.

Hur kan vi då påvisa det eventuella ekonomiska värde som Familjecentrum i Leksand kan förväntas bidra med? För att kunna göra det behöver vi veta vad det förebyggande arbetet kostar respektive vilka samhällsekonomiska effekter en del av dessa barn kan komma att förorsaka samhället på kort och lång sikt till följd av ett utanförskap. Kostnader som handlar om framtida välfärdsutgifter och framtida produktionsbortfall.

Det förebyggande arbetet

Vi antar följande: att Leksands kommun följer ”riksnormaliteten” för en kommun vad gäller generella siffror för antal personer som kan förväntas leva ett marginaliserat liv i form av missbruk, psykisk sjukdom och långtidsarbetslöshet/sjukskrivning som vuxna.

I Leksands fall har vi utgått från årskullarna 0–7 år för åren 2000–2007 vilket motsvarar 800 barn.

De relativa och absoluta sannolikheterna för framtida utanförskap för 800 barn i Leksands kommun 2000–2007.

Problematik                                                    Antal

Narkoman 0,003                                               2,4

Alkoholist 0,01                                                      8

Psykisk ohälsa Svår 0,005                                  4

Psykisk ohälsa Lätt 0,05                                   40

Långtidssjuk 0,03                                              24

Långtidsarbetslös 0,03                                     24

Summa 102,4                                      Andel 12,8%

Om inget särskilt görs för att förhindra denna utveckling finns det en statistisk risk för att så många som 102 av de 800 barnen hamnar i ett framtida utanförskap av olika grad. Vad leder då en sådan utveckling till i form av mänskligt lidande och ekonomiska konsekvenser?

Låt oss samtidigt också titta på vad det ekonomiska värdet skulle kunna vara av ett gott förebyggande folkhälsoarbete av det slag som genomförs i Leksand.

De sannolika kostnaderna för framtida utanförskap för de 102 individerna innebär att de samhälleliga välfärdskostnaderna på årsbasis uppgår till cirka 39 miljoner kronor och ur ett livslångt perspektiv till cirka 835 miljoner kronor.

Till detta kommer produktionsförluster som ur ett livslångt perspektiv uppgår till 874 miljoner kronor.

Totalt kostar detta framtida utanförskap för de 102 individerna cirka 1 710 miljoner kronor.

Det finns med andra ord en preventionspotential på som mest cirka 1 700 miljoner kronor, som genom olika förebyggande och främjande insatser går att förhindra eller reducera.

Detta kan ställas mot kostnaden för Leksandsmodellens förebyggande arbete med dessa 800 barn. Totalt sett hamnar den på cirka två miljoner kronor, eller cirka 300 000 kronor på årsbasis, eller cirka 2 600 kronor per deltagande barn.

Det gör att skillnaden mellan det förebyggande arbetet och kostnaderna för en framtida eventuell marginalisering är utomordentligt stora.

Man kan utan problem säga att kostnaderna för det förebyggande arbetet praktiskt taget försvinneri en jämförelse med utanförskapets kostnader. Om så den enda effekten av allt förebyggande arbete är att en enda persons framtida utanförskap förhindras blir den ekonomiska effekten ändå positiv; 336 procents avkastning på den förebyggande insatsen!!

Vilken riskkapitalist som helst borde gilla den avkastningen! Särskilt som den baseras på en enda person som undvikit utanförskap.

 

 

Sverigedemokraternas osmakliga kriminalvårdspopulism

Den s.k Kortedaladomen där två ungdomar, 15 och 16 år, dömdes för misshandeln av en sjukpensionär har givit utrymme för repressiva krafter att stiga fram och leda vad som i en annan tid lätt hade kunnat förvandlas till en lynchmobb.

Så otroligt populistiskt att blixtsnabbt söka politiska poäng på vad som i grunden är en tragedi för alla inblandade. Fantastiskt lätt att vädja till våra allra mest primitiva känslor av hämnd- och straffutkrävande och kräva att en 15- och en 16-åring ska dömas som vuxna, att straffen ska vara hårdare och längre etc.

När en pöbel samlas står det påfallande ofta en Sverigedemokratisk politiker längst fram och eldar på. Stämman ljuder hög och rösten darrar av indignation, vrede och hat! Sådant som eftertanke, konsekvensanalys, empati och humanism saknas fullständigt. Evidens, vetenskap och fakta läggs åt sidan om man nu någonsin haft tillgång till sådant. Den dominerande intellektuella källan för den sortens politiker tycks vara reptilhjärnan.

I det här fallet heter den populistiske dirigenten Kent Ekeroth och han är Sverigedemokraternas rättspolitiske talesman. Han tog omgående täten genom att kräva att straffmyndiga ungdomar ska kunna dömas som vuxna och skrev bl.a så här i en debattartikel på Svt debatt:

”För att komma tillrätta med detta uppenbart omoraliska system, föreslår jag att även straffmyndiga personer under 18 år som begår grova brott – såsom mord, grov och synnerligen grov misshandel – ska prövas och kunna dömas som vuxna. Döms gärningsmannen som vuxen ska straffskalan tillämpas fullt ut utan straffrabatt. Med Sverigedemokraternas andra förslag rörande rättspolitiken skulle dessa gärningsmän ha blivit frihetsberövade under längre tid.”

Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogena, grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ”sunda förnuftet”.

Den som inte skriker med i kören beskylls omedelbart för att känna sympati för brottslingen och att i alla lägen sätta brottslingen före brottsoffret oavsett vilka argument som framförs. Det synes vara helt omöjligt att ta till sig tanken att man faktiskt kan känna avsky för brottet men empati för de två ungdomar som även dom ska leva med konsekvenserna av sitt brott.

Här finns nu i populistens ögon en utmärkt grogrund för att ta tillvara den känslostorm av avståndstagande och naturligt hämndbegär som genomsyrar många. Följaktligen presenteras förslag av just den typ som Ekeroth gör eftersom de tillfredsställer en del mer primitiva känslor och härigenom utan eftertanke accepteras som riktiga och rimliga.

Inget utrymme ges för att evidens och beprövad vetenskap visar att fängelse är den mest kostsamma och minst effektiva formen av påföljd om man önskar att den dömde någon gång ska kunna återkomma i en roll som produktiv samhällsmedborgare. Något jag tidigare visat i denna artikel

Empirisk erfarenhet talar alltså för att man väljer ett annat alternativ än fängelse i så stor utsträckning som möjligt..

Det finns ju tack och lov system att jämföra med och alla ni som tror att stränga straff på något sätt hjälper får förklara varför man i USA, som idag har världens överlägset största antal fångar per 100000 innevånare har en brottslighet betydligt större än vår?

Förklara varför ett system som även innefattar det tyngsta av alla straff, dödstraffet, har t.ex ett antal mord per 100000 innevånare som är nästan sex gånger högre än vårt?

Eftersom den sortens fakta uppenbarligen inte tillmäts betydelse då primitiva hämndbegär tar över vitala hjärnfunktioner så kanske fakta om vad hämnden kostar kan få några att nyktra till. Jag har därför gått igenom Sverigedemokraternas kriminalpolitiska inriktningsprogram från 2011 för att ur ett ekonomiskt perspektiv kunna belysa kostnaderna för de ”hårdare tag och strängare straff” som partiet står för.

Under rubriken ”Hårdare tag mot brottsligheten” föreslår man följande åtgärder:

att riktigt livstidsstraff utan möjlighet till benådning ska införas.

att straffen ska skärpas rejält för våldsbrott.

att preskriptionstiden för grova våldsbrott ska tas bort.

att mängdbrottslighet ska dömas hårdare.

att en tredje gången gillt-princip ska införas.

att regeln om frigivning efter två tredjedelar av tiden ska tas bort för vissa brott.

att det ska vara betydligt lättare att utvisa kriminella utlänningar

att obligatorisk lagring av biometriska uppgifter rörande utvisningsdömda utlänningar ska införas.

att elektronisk fotboja ska kunna användas för grova brottslingar efter avtjänad tid i fängelse.

I brödtexten kring de olika förslagen skriver man vidare att ”Sverigedemokraterna vill se kraftiga straffskärpningar vad gäller våldsbrott. Det innefattar även en rejäl höjning av miniminivåerna eftersom svenska domstolar oftast dömer i nedre delen av straffskalan”. Riktiga livstidsstraff, som man kallar det, ska kunna utdömas inte enbart för de brott som idag innehåller livstid som möjlig påföljd utan även för ett antal andra grova våldsbrott.

Att räkna på detta kräver en del antaganden eftersom de själva i vissa avseenden är opreciserade i sina krav som t.ex gällande betydelsen av ”kraftiga straffskärpningar” gällande våldsbrott men om jag redovisar mina siffror så får väl någon rätta mig om jag tar i för mycket.

Låt oss räkna på vad en 10%-ig skärpning av straffen för dråp, synnerligen grov misshandel, grov misshandel, misshandel, grov fridskränkning, grov kvinnofridskränkning skulle betyda. Det finns förvisso fler typer av våldsbrott och jag anar att man vill ha med även sexualbrotten här men jag lämnar dessa och begränsar mig till de sex brottsrubriceringarna ovan.

År 2011 dömdes det ut totalt 17055 månaders fängelse för dessa. 10% ökning betyder alltså 1705 fler utdömda månader eller 142 fängelseår.

Kostnaden för detta beräknat på att en intagen i genomsnitt kostar 2831:- per dygn blir 146.730.730:- per år.

Riktiga livstidsstraff kräver fler antaganden och dessa har jag beskrivit i den här artikeln för den som vill fördjupa sig. Låt oss anta att det skulle komma att utdömas 100 livstidsstraff per år med SD:s förslag som ju även innefattar att fler än idag ska kunna dömas till detta. Det skulle enkelt uttryckt innebära att vi om 10 år har 1000 dömda till livstid. Antag vidare att dessa är 30 år i snitt när de döms och har en förväntad livslängd till 80. För att få en genomsnittlig årskostnad för dessa räknar jag på 50000 utdömda fängelseår under en tio-årsperiod = 5000 fängelseår varje år i genomsnitt.

Mot bakgrund av att det här är våra grövsta brottslingar kan inte genomsnittskostnaden fånge/år användas utan här räknar jag istället på 4000:- per dygn. 5000 år kostar då 7.300.000.000:- per år.

Jag går här inte in på kostnaderna för alla de anstalter som dessutom måste byggas för att härbärgera ett ständigt ökande antal intagna men dyrt lär det bli.

Att ta bort preskriptionstiden enligt SD:s förslag blir försumbart kostnadsmässigt i sammanhanget.

Att ta bort mängdrabbatten kommer att innefatta främst narkotikabrottslingar av normalgraden samt området tillgreppsbrott. Totalt utdömdes 2011 27456 fängelsemånader för dessa. Om vi antar att konsekvensen blir ytterligare 10% fängelsetid så landar kostnaden på 236.370.806:- per år.

”Tredje gången gillt” principen man vill införa törs jag inte försöka beräkna men gratis blir det ju inte……

Tar man bort regeln om 2/3-frigivning för vålds- och narkotikabrott på sätt SD vill, så betyder det en ökning av antalet fängelsemånader baserat på 2011 års siffror med 23258 månader. Lägger man till sexualbrotten blir det ytterligare 3202 månader till en sammanlagd kostnad av 2.278.459.575:- per år.

Lättare att utvisa ger varken plus eller minus.

Ett biometriskt register där uppgifter skall lagras i åttio år över utvisningsdömda utlänningar kommer att innebära årliga kostnader för såväl personal, lokaler, underhåll, datorer etc. etc. etc 25.000.000:- per år får bli en gissning.

Elektronisk fotboja föreslås för grova brottslingar i upp till två år efter frigivning. Om vi räknar på 1500 personer i ett år med Frivårdens genomsnittskostnad på 204:- per dygn blir det 111.690.000:- per år.

Det innebär totalt för vad som ovan beskrivits en kostnadsökning på 10.098.251.111:- per år. Smaka på siffran. Tiomiljardernittioåttamiljonertvåhundrafemtioentusenetthundraelva kronor och kom samtidigt ihåg att det dessutom finns poster som jag inte tagit med i detta.

Därutöver vill man förstärka säkerheten vid svenska domstolar, införa ett landsomfattande offentligt pedofilregister och stärka vittnesskyddet. Kostnad okänd.

Kent Ekeroth motionerade också förra veckan om bl.a återgång till tidigare straff vid ny brottslighet, kriminalisera rymning, inga sänkta straff vid utvisning och att någon straffrabatt ej ska utgå även om polisen använt olagliga metoder för att få fram bevisning. Inga kostnader för detta redovisas heller.

Jag ger mig här inte in på att beräkna kostnader för nyproduktion av anstaltsplatser men för att ge ett hum om vad det handlar om, särskilt då det gäller gruppen livstidsdömda som ju ökar dramatiskt, så kan de nya säkerhetsplatserna på Kumla, Hall och Saltvik få tjäna som exempel. För dessa 72 platser krävdes investeringar på 750.000.000:-. Kriminalvården har därefter tecknat hyreskontrakt på 25 år för platserna till en kostnad om 75.000.000:- per år.

För att uppfylla sitt inriktningsprogram behöver SD bygga bokstavligen tusentals nya fängelseplatser under de kommande åren.

En ytterligare faktor att betänka är att det man föreslår skulle bygga fast oss i ett nytt system som successivt skulle komma att bli allt mer kostnadskrävande vartefter åren går. Det är ingen bra politik och det är absolut ingen politik för framtiden! I USA har delstaterna idag enorma ekonomiska problem som kan hänföras till de ständigt ökande kostnaderna för att hålla över 2.500.000 amerikaner inspärrade.

I sin höstbudget 2011 ökar man anslagen till Kriminalvården med 669.000.000:- per år för att täcka ökade kostnader av den politik man föreslår. Att detta är oerhört långt från verkligheten ser vi av de ovan redovisade beräkningarna.

Populismen Ekeroth och partiet uppvisar är närmast grotesk. Man eldar på pöbeln med utfästelser om en politik som man inte ens är i närheten av att varken redovisa kostnaderna för eller budgetmedel till.

Att Kent Ekeroth inte har riktig koll på det här med rättspolitik framgår också av en annan motion han föreslagit Sveriges riksdag att anta. I den begär han riksdagens stöd för att utlänningar som döms för brott och som har haft tolk i domstolen ska få betala kostnaden för tolken själva.

Det Ekeroth uppenbarligen inte har en aning om är att förslaget står i direkt strid med Europakonventionens artikel 6 punkten 3 e, där det uttryckligen sägs att tolk skall finnas tillgänglig utan kostnad för den tilltalade. Eftersom konventionen också utgör svensk lag så är alltså hans förslag direkt lagstridigt och utgör alltså en uppmaning till brott. Något som borde straffas hårt…….

 

Svensk Myndighetskontroll: Fortsatt granskning av SD:s kriminalpolitik

Fortsätter att granska vad det nya, av SD högprioriterade området kriminalpolitik, kommer att innebära i form av kostnader och mänskligt lidande om SD skulle få gehör för den politik man förordar.

Idag tittar jag vidare på punkten 2 i den artikel jag skrev igår på samma tema. Där står att SD vill att livstidsstraff skall vara just livstidsstraff med innebörd att den dömde sitter kvar i fängelse till den dag han eller hon dör. Inte heller i detta avseende verkar SD ha tänkt en sekund på vad det egentligen innebär om tanken förverkligas. För politiker ser det i allmänhet bra ut att vara ”tough on crimes” men vanlig anständighet kräver att man också redovisar konsekvenserna av det man föreslår.

SD anger att man önskar verkställa sin politik omedelbart och i följande räkneexempel så går jag deras önskan tillmötes och implementerar denna politik redan från år 2012 och räknar därför med de 156 livstidsdömda vi har idag. För att konsekvent spegla den politik de föreslår i vilken man förespråkar straffskärpningar, så antar jag också att mord fortsättningsvis skall innebära livstid. Man har även sagt att vissa andra typer av brott kan innebära livstid men i kalkylen nedan så undviker jag att göra någon beräkning på vilka kostnader det kan innebära och konstaterar bara lakoniskt att billigare lär det inte bli.

Under en lång följd av år har antalet mord i Sverige legat tämligen konstant på ca. 100 st per år så vi antar att den siffran fortsätter att gälla. Vi antar även att den genomsnittlige mördaren är 35 år då han döms. Med en beräknad genomsnittsålder på 80 år innebär det att varje mördare i snitt skall avtjäna 45 fängelseår.

Utgångspunkt tar vi i de 156 livstidsdömda som redan sitter i fängelse och får då följande utveckling av populationen mördare i anstalt.

År 1 döms 100 personer till livstid och så sker sedan varje år t.o.m år 10. Detta innebär med de förutsättningar jag angivit ovan att år 10 så har vi 1156 livstidare som i snitt skall avtjäna ytterligare 40 år i anstalt. Eftersom det handlar om just mördare så får vi förutsätta någon typ av säkerhetsanstalt vilket innebär att dygnsmedelkostnaden blir väsentligen högre än de 2744:-/dygn som en genomsnittlig sluten plats kostar.

Ska säkerheten ligga på en nivå motsvarande den vi idag har på högsäkerhetsplatserna Kumla, Hall, Saltvik så blir dett närmast löjligt dyrt eftersom dessa platser enbart i lokalhyra kostar Kriminalvården mer än en miljon kronor per plats och år. Jag räknar istället på en dygnsmedelkostnad på 4000:- vilket innebär att efter 10 år med SD:s politik så är kostnaden enbart för dessa fångar uppe i 1156 x 4000 x 365 = 1,687 miljarder per år.

Även för dessa måste nya anstalter byggas och nu räcker det inte med de 2,5 miljoner per plats som jag räknade med igår eftersom det handlar om platser med hög säkerhet. Antalet platser motsvarar denna gång nästan fyra nya Kumlaanstalter.  Låt oss säga 6 miljoner per plats så har vi en ytterligare investeringskostnad på 1000 x 6 miljoner = 6 miljarder. Med samma 4% i kapitalkostnad som igår så får vi alltså lägga till ytterligare 240 miljoner kronor per år.

I förhållande till SD:s budget innebär detta inte så mycket under år ett vid sidan av det faktum att enbart de nyss redovisade 240 miljonerna ensamma utgör en dryg tredjedel av den anslagsökning som man lägger på Kriminalvården för att ge kostnadstäckning åt sin politik. Som vi redan igår kunde konstatera så går det inte särskilt bra för dom i det avseendet……….

Punkt 2 angående livstidsstraff får alltså en relativt liten verkan idag men ni kan själva föreställa er de kostnader som enbart livstidsdömda kommer att utgöra om låt oss säga 25 år. Uppenbarligen, med tanke på hur högt man prioriterar denna fråga, så menar man att det är viktigare att lägga pengarna här än på t.ex åldringsvård, sjukvård, skola eller barnomsorg. För min del är detta en uppenbar felprioritering.

 

Svensk Myndighetskontroll: Efterfrågad politik har redan bedrivits i många år.

Tidsandan säger att det ska vara hårdare tag mot brottslingar. Slut på daltet i skolan, stopp för piratkopiering och inga mer klotterskolor. Denna attityd, som långsamt vinner mark i den allmänna debatten, är förståelig. Den är också livsfarlig och omöjliggör alla försök att bygga ett humant och tolerant samhälle.

Ideologiskt saknar inställningen förankring och återfinns inom i stort sett alla samhällsgrupper. Konstateras kan att det är inte någon liberal inställning och det gäller oavsett vad Johan Pehrson och Folkpartiet påstår.

I grunden består attityden av att man använder ett enda lösningsrecept på en problemställning och när detta inte fungerar vägrar man prova alternativ – istället krävs att samma lösningsrecept fortsatt tillämpas men med hårdare tag än vad som var fallet från start.

Inställningen är icke kreativ och dessa enkelspåriga lösningar uppkommer när det finns få andra förslag, alternativt att dessa tystas. Attityden och förslagen skyddas sedan av de som har mycket att vinna på deras fortsättning eller förlora på att de avslutas.

Alternativ får inte finnas, eftersom detta innebär ett automatiskt underkännande av de nuvarande åtgärderna man satsat så mycket pengar, arbete och prestige på. Att hålla kvar vid det gamla ger trygghet eftersom man vet hur det fungerar (oavsett om det fungerar väl eller ej) och förhindrar osäkerheten. Politiker lyckas genom detta att få det att framstå som att de gör ”det enda möjliga.”

Eftersom detta förhindrar försök till en offentlig debatt så är inställningen dessutom i grunden odemokratisk.

Under de senaste 10-15 åren har rättspolitiken och inställningen i olika frågor om brott och straff genomgått en radikal förändring. Men vad finns det för motiv till systemskiftet? Har brottsligheten verkligen exploderat eller är det något annat som ligger bakom den breda politiska uppslutningen kring de tuffare tagen?

Det finns, eller har åtminstone funnits, en föreställning om att Sverige har en väldigt liberal kriminalpolitik och visst är vi ljusår från det amerikanska rätts- och straffsystemet. Men de senaste 10–15 åren har Sverige haft en rättsskärpning som saknar motstycke i västvärlden. Detta tycks en överväldigande majoritet vara helt ovetande om.

Utvecklingen av kriminalpolitiken går dock i otakt med brottsutvecklingen, som inte alls är lika dramatisk. Det har skett en ökning av vissa enskilda brott, men totalt sett begås det bara marginellt fler brott per 100000 innevånare idag än för ett par decennier sedan.

1990 var det 14240 brott per 100000 och 2010 14542. Kom då också ihåg när ni läser statistiken att det idag finns väsentligen många fler lagar att bryta mot än tidigare. Ingen anmäldes för t.ex fildelning 1990, idag så har vi bara där ca. 1.500.000 ”kriminella……”

När Sverige gick in i 90-talet satt 29 personer i fängelse på livstid. I dag är summan 156. Antalet mord, som är den i praktiken enda orsaken till livstid, har under samma tid varit ganska konstant. Från att ett livstidsstraff i praktiken var 6–8 år, blev det 14–16 år till dagens 18–25 år. Utan att det begås färre – eller fler – mord.

Narkotikapolitiken har lett till ständiga skärpningar av straffsatserna och fler i fängelse under längre tider, utan att ge den minsta effekt på narkotikatillgången.

Även för våldsbrott har straffen skärpts betydligt och 1999 togs också halvtidsfrigivningen bort.

Detta ska ställas mot hur det såg ut t.ex i mitten av sjuttiotalet då den dåvarande justitieministern Lennart Geijer hade en uttalad målsättning som sa att i Sverige skulle vi ha högst 500 fångar inlåsta. Den tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson var även han en förespråkare för en humanare kriminalpolitik och engagerade sig privat som övervakare för Lars-Inge Svartenbrandt.

Sedan dess har debatten gjort en rejäl U-sväng. I dag tävlar partierna i att vara tuffast i fråga om brott och straff. 1998 hade Sverige 60 intagna per 100 000 invånare. 2004 hade siffran stigit till 81 intagna per 100 000 invånare. Ökningen är den största bland alla länder i västvärlden. Då har Sverige ändå samtidigt minskat antalet korta straff, och sedan 1999 kan den som får ett kortare fängelsestraff avtjäna straffet utanför anstalt med fotboja.

Sedan 1999 går det också att ersätta en villkorlig dom med samhällstjänst. Allt fler avtjänar sitt straff på annat sätt än i fängelse. Ändå har antalet intagna fångar ökat. En orsak är att halvtidsfrigivningen också togs bort 1999. Den som dömts till ett tidsbestämt straff måste sitta av minst två tredjedelar av tiden.

Varför sitter fler i fängelse i dag om brottsligheten inte ökat?

För 15–20 år sedan blev kriminalpolitiken en del av partipolitiken. Tidigare hade det varit experternas domän. Nu blev kriminalpolitiken i stället en del i kampen om väljarna och politiker slog snart mynt av att det röstmässigt lönade sig att vara ”tough on crime!”

AnnBritt Grünewald, på 70- och 80-talen anstaltschef på Österåker, har sagt

”När jag började i kriminalvården hade vi politiker som inte hängde på opinionerna utan skapade dem själva. I dag är säkerhet det enda man pratar om. Fast man glömmer att säkerheten inte bara är statisk genom murar, staket och inlåsning. Det handlar även om personalens relationer till fångarna. Personalen vill jobba mer behandlingsinriktat för att ge intagna möjlighet att bryta sin brottsliga bana. Men ingen annan pratar om det i dag.”

Det sägs att svenskar vill ha längre straff. Problemet är att den åsikten baseras på ett antagande om att brottsligheten hela tiden ökar.

Ester Pollack är forskare på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm och har i en avhandling studerat samspelet medier, brottslighet och kriminalpolitik. Hon menar att mediebilden riskerar att bli »sannare« än verkligheten.

”Allmänheten får extremt svårt att ha en annan bild än att vi har en stark ökning av brottsligheten. Det växer fram en bild av en hopplös brottssituation. Det finns också en relation mellan brottsutvecklingen och medieexponeringen. En hård exponering kan öka benägenheten att anmäla vissa brott. Kriminalpolitiken är också en av få återstående arenor där politikerna kan fånga in en opinion. Den har blivit ett allt viktigare område att profilera sig på.”

Det finns särskilt två specifika år att peka på i det här sammanhanget och det är 1999 då Malexandermorden ägde rum och 2004 då några uppmärksammade rymningar skapade utrymme för en enorm massmediabevakning vilket naturligtvis i sin tur ledde till krav på åtgärder.

Kriminalpolitiken har blivit en del av underhållningsbranschen. En rymning ger flera sidor i kvällstidningarna och då tror folk att det är det normala.

Vad som i verkligheten kom att ske var att några extremt ovanliga situationer fick bli mall för det normala och för den rätts- och kriminalpolitik som formats sedan dess.

Hårdare tag har det blivit och en politiker som Johan Pehrson, som knappast hade haft en möjlighet att göra sig gällande inom något annat politiskt område, har kunnat skapa sig en karriär på att servera enkla lösningar på komplicerade frågor. Att detta leder till såväl ett omfattande resursslöseri som till mänskliga tragedier är uppenbarligen mindre viktigt.

Lite fakta:

Straffen har definitivt blivit hårdare. Straffsatserna för narkotika- och våldsbrott har ökat. Den som är skyldig till upprepade narkotikabrott kan dömas till 15 års fängelse. Det kommunicerar en annan sak: den som då döms för mord kan knappast dömas till tio år, som enligt lagen tidigare var alternativet till livstid.

Den är nu ökad till 18 år. Då ökar även strafftiden för grova våldsbrottslingar, samtidigt som allt färre som begått mord döms till psykiatrisk vård jämfört med tidigare. Under sjuttiotalet dömdes 75% till rättspsykiatrisk vård, idag är det knappt 25%.

Motiven för dessa straffskärpningar är knappast att förebygga brott, utan snarare att hämnas. Det kan finnas nivåer där det får effekt. Men då talar vi om väldigt kraftiga höjningar. USA genomför experimentet i full skala, med en fångbefolkning på 2,5 miljoner människor. Då kan det ha marginella men tillfälliga effekter på brottsnivån. Frågan är om det är värt priset – ekonomiskt och humanitärt.

Fungerarar det? Det är den givna frågan men det är också den fråga som vi idag inte ställer.

Om samma metoder användes inom medicinen skulle det kallas för kvacksalveri. Det finns små vetenskapligt hållbara kunskaper om vad som fungerar. Du kan inte introducera en ny medicin utan tester. Men det går utmärkt med behandlingsmetoder för till exempel unga lagöverträdare.

Idag kan man närmast se den kriminalpolitiska debatten som en rad av populistiska förslag, anpassade efter den senast inträffade händelse som går att använda för att få upprepa grundmantrat som lyder, ”Hårdare tag och längre straff!”

Den pågående avhumaniseringen är tydlig och det finns en uppenbar risk att vi vänjer oss vid repressionsnivåer som slår som allra hårdast mot fattiga, utslagna, unga och invandrare. Just nu sitter påföljdsutredningen och skissar på hela påföljdssystemet. Jag kan tyvärr förutsäga att det kommer att handla mycket om hårdare tag och längre straff.

Några siffror till sist. 2002 fick polisen 12,3 miljarder, kriminalvården 4,2 miljarder och rättsväsendet totalt 24,9 miljarder. I 2011 års budget är anslagen för polisen 19,7 miljarder plus Säpo 0,95 miljarder, Kriminalvården 7,5 miljarder och rättsväsendet totalt 36,7 miljarder. En sammanlagd ökning med inte mindre än 47%.

Ytterligare några siffror. Efter rymningarna 2004 talades det från politiskt håll om svängdörrar på Kumla. Man skall då också veta, vilket dessa politiker måste ha gjort, att det sedan Kumla stod färdigt 1972 så har det skett 3 eller 4 rymningar totalt från anstalten vilket alltså innebär att svängdörren roterar ett varv på ungefär 10 år.

I den debatt som uppstod fanns många förespråkare för byggandet av s.k ”superfängelser”. Av kostnadsskäl valdes till slut en lösning som innebar att 24 nya platser på vardera anstalterna Kumla, Hall och Saltvik kom att byggas.

Dessa platser är de absolut säkraste vi kan finna inom svensk kriminalvård men man insåg rätt snabbt att det fanns ett problem. Det saknades helt enkelt fångar i tillräcklig mängd som är farliga nog för att matcha den profil som tagits fram för att man skulle få rätt sorts intagna på dessa säkerhetsplatser. Dessa kom att fyllas till ungefär hälften av kategorifångar och sedan har man fyllt ut med andra.

Detta har kostat närmast enorma summor. Byggkostnaden för dessa 72 platser slutade på 750 miljoner och Kriminalvården har sedan även i avtal förbundit sig att hyra dessa platser i 25 år till en kostnad om 25 miljoner per år och enhet, alltså 75 miljoner per år i ren hyra eller drygt en miljon per cell och år. Du o jag betalar för dessa politikers egotrippade behov att visa sig handlingskraftiga.

Vill vi verkligen det? Om inte, så kan kanske nedanstående bli nya mål för en reformerad kriminalvård. Jag vill nämligen att vi ska verka för;

En demokratisk, human och rättssäker kriminalpolitik där fångar och deras anhöriga är relevanta parter.

Det kan åstadkommas bl.a genom att

Öka fångars rättigheter

(Som fångar avses personer dömda till vård inom kriminalvård, rättspsykiatri eller SIS-institution. )

• Rätten till individuellt utformad rehabilitering där fångens vilja i görligaste mån ska följas.
• Verka för fångars rätt till utbildning på den nivå de behöver.
• Motverka diskriminering på institutioner och anstalter mellan fångar och mellan fångare/vårdare.
• Minska institutionsskadorna som vistelse på institution och anstalt ger.
• Belysa samt söka förbättra patienters rättsliga ställning inom rättspsykiatrin.
• Belysa problemet med fångars dåliga ekonomi inne på anstalt avseende inkomster samt ökade kostnader vid permissioner, tandläkarbesök samt hanterandet och prisbild vad gäller kiosksortimentet.

 Vi kan även stärka, tydliggöra och förbättra anhörigas ställning på följande sätt;

• Rätten till ett bra bemötande av kriminalvårdens personal är grundläggande och måste också fungera
• Organisationer som är verksamma på området kan genom telefon och sociala medier stärka och stötta anhöriga till fångar med inforamtion, råd och samtalsstöd.

Slutligen så kan vi i alla lägen hävda en human kriminal – och rättspolitik   genom att också göra följande;

• Vi ska verka för att minska fångars stigmatisering.
• hävda den personliga integriteten genom att till exempel motverka den utveckling av att allt fler arbetsgivare ställer krav på uppvisande av registerutdrag ur belastningsregistret för att man överhuvudtaget ska kunna få ett arbete.
• Verka för att höja kriminalvårdares utbildning och status vilket i förlängningen kommer fångar till del. I Danmark ges en grundläggande utbildning i tre år, i Sverige sex månader.
• HÄKTEN – vi måste nu äntligen få ett slut på de långa häktningstider med fulla restriktioner som i stort sett varje år renderar kritik från FN:s antitortyrkommission.
• Debattera och protestera mot indragna bibliotek
• Rätten till utevistelse om minst en timme per dag måste också vara en reell sådan rätt.
• utländska fångars rättssituation måste belysas och ges en större rättssäkerhet.
• Sammantaget kommer detta att ge en både effektivere och billigare kriminalvård samtidigt som den definitivt också blir humanare.