Bloggarkiv

Svensk Myndighetskontroll: Motbild


Nedanstående är författat av en skribent på Sourze och jag sparade en kopia av artikeln för en tid sedan. Klantigt nog så sparade jag tydligen inte namnet på författaren men om mitt minne inte sviker mig så är det Mats Persson.

Efter många års erfarenhet av media så har det vid flera tillfällen hänt att jag funderat på om läget verkligen kan vara så illa i t.ex Rosengård i Malmö, som media beskriver det? Riktigt säker är man ju aldrig förrän man kontrollerat det själv på plats men det är i vilket fall trevligt att kunna presentera denna motbild som alltså inte är skriven av en journalist utan en vanlig privatperson med erfarenhet från området. Tidsmässigt vill jag minnas att det är straxt före valet 2010.

Jag arbetar på Försäkringskassan och möter dagligen människor som har fördjupade frågor kring sina ärenden. På det viset får jag verkligen träffa alla sorters människor. En del är, som jag, födda i Skåne men andra är födda någon helt annanstans i världen. Många kan inte skånska – något som ju är svårt att klandra dem för – och har vi då inget annat gemensamt språk tar vi hjälp av en professionell tolk.

Vi har grundlagar och en förvaltningslag som skall jämna ut skillnaderna mellan mig och de personer jag möter. Men jämställt blir det ändå aldrig mellan oss. Många känner sig osäkra på vilka regler som gäller. Ännu fler känner sig ifrågasatta, ibland på goda grunder. Nästan alla jag träffar befinner sig i en mycket trängd ekonomiskt situation. Därför blir sällan dessa möten speciellt avslappnade.

Rädsla, osäkerhet och känslan att vara trängd tar sig olika uttryck. En del blir oerhört ledsna, några få till och med apatiska, men de flesta blir arga. En del blir, till min lycka, arga på de politiker som beslutat om det regelverk vi har att hålla oss till men det är rätt ovanligt. Betydligt fler riktar sin ilska mot den myndighet jag representerar. En hel del riktar, helt logiskt, sin ilska emot mig eftersom ju vare sig politiker eller verksledning finns där vid vårt möte. Märkligt nog avslutas ändå nästan varje möte med att vi utbyter några ord om något annat än det mötet handlat om. Vi tar i hand eller tar avsked på annat sätt och önskar varandra allt väl. Detta oavsett om man har kunnat lösa det aktuella problemet eller ej.

Givetvis träffar jag på personer som har blivit misstänkta för att missbruka den allmänna försäkringen. I en del fall framkommer under vårt möte uppgifter som ger mig indikation på att det faktiskt kan vara så och då får jag dokumentera detta så att en särskild avdelning får utreda det. Men inte ens jag kan se på en person om det finns en särskild risk för detta. Man uttrycker sig olika och är olika klädda. Men jag kan alltså, trots mångårig erfarenhet, inte titta på en besökare och säga ”Här får man allt vara lite extra uppmärksam, här kan det vara något lurt!”

Jo, det är riktigt, jag är mycket förtjust i mitt jobb men det är ändå inte anledningen till denna beskrivning. Jag arbetar i Malmö. Jag arbetade på vårt Rosengårdskontor så länge det fanns men numera finns det bara en plats i Malmö för möten med allmänheten. Nu läser jag i insändare och i bloggar hur en del människor från alla delar av landet beskriver Malmö som en kommun i undantagstillstånd. Man menar att muslimer har tagit över med våld på grund av en undfallenhet från hela myndighetssverige. Man beskriver att det finns delar av Malmö där ”vanliga svenskar” inte kan uppträda någon del av dygnet utan risk för liv och lem. Dessa personer som har ”tagit över” är dessutom oerhört förslagna och förtrogna med eventuella svagheter i det svenska regelverket och utnyttjar dessa till fullo.

Jag är inte naiv. Jag har arbetat drygt tolv år som officer i försvaret. Jag har en examen i juridik. Jag har jobbat som företagsledare och busschaufför, högstadielärare och mycket däremellan. Jag har ett stort nätverk och bred erfarenhet. Visst borde väl jag se detta som man till och med ser från fjärran horisonter? Men det medger jag alltså förbehållslöst, att jag inte gör. Vad beror detta på? Jo, det beror givetvis på att den utbasunerade bilden inte är sann. Men, träffar jag verkligen ingen nyanländ medmänniska som försöker dupera mig och den myndighet jag representerar? Jovisst gör jag det. Och skåningar som försöker. Och en och annan dalmas.

Nu tror jag att vi kommer till pudelns kärna. Om jag frågar någon som inte varit i Malmö i någon omfattning hur det står till i rikets tredje stad – vad svarar man? Jo, man har en mycket klar bild över denna förfallna och skrämmande ort. Jag ser själv denna bild målas upp framför mig i media varje dag. Den är dessutom oemotsagd. Malmöborna har sina liv att leva och orkar inte försvara orten för fjärran, förvirrade själar. Ett fåtal kommunpolitiker försöker lamt att måla en annan bild men uppfattas då som talande i egen sak. Rikspolitikerna talar inte alls om detta.

Nu tror jag att det är viktigt att försöka vaska fram var man läser denna osanna bild av Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet. Våra tabloider har bara ett enda syfte: Säljande rubriker! Syftet med tidningen är ju kommersiellt och därmed är agerandet logiskt, om än tidvis omoraliskt. Men jag skulle vilja be dig att titta i våra stora kvällstidningars kommentarsfält, om du inte redan gjort det. Oavsett vad artikeln handlar om är kommentarerna talrika om vådan av invandring. Du kommer att kunna se en alldeles speciell dramaturgi. Någon skriver något naivt eller rent av ”korkat” som skulle kunna betraktas som ”politiskt korrekt”. Därefter följer en oerhörd kör av argument mot detta. Så småningom svalnar debatten, då kommer en ny ”hare” som driver igång kören igen. Kritiken är full av till synes vederhäftiga fakta, i många fall svåra att kontrollera, i andra vidimerade med källa. Att det är någon som styr detta är helt uppenbart. Då kan man ju anta att Sverigedemokraterna har väldigt många och väl pålästa sympatisörer som dessutom är väldigt aktiva på nätet på dygnets alla tider. Det är ju möjligt, men det finns möjlighet till en annan förklaring.

Ibland läser man om hårt, ideellt arbetande sverigedemokratiska lokala partirepresentanter. En del har då klagat på att de skattefinansierade pekuniära och personella resurser som efter valframgångarna ställts till partiets förfogande inte syns ute i kommunerna. När man nu läser dessa erfarenheter som utomstående börjar man undra; Vad gör alla partifunktionärer? Och vilka är det som arbetar så flitigt med att måla upp en fond i form av en ”bred allmänhet” som har sett en verklighet som andra, och i synnerhet rikspolitiker, inte sett? Själv tror jag att svaret på frågorna är ett och samma.

Då återstår den viktigaste frågan: Varför får dessa stolligheter lov att stå oemotsagda? Jo, svaret man från xenofoba läger ger är ju givet. ”Vi har sanningen. Om det inte hade varit så hade man väl bemött våra företrädare? Man vågar givetvis inte ta debatten! Dessutom vet de inte, för de lever i en annan värld, det är vi som ser verkligheten!” Nå, är det så? Givetvis inte. Sanningen är en annan, en mycket värre! Rikspolitikerna har målat in sig i ett hörn och detta gäller nog dessvärre alla de partier som är representerade i vår riksdag. Sverigedemokrater och andra med samma syften som dem har fått basunera ut sin propaganda så länge och helt ostört att deras hemska människosyn spritt sig långt utanför de egna leden. Sverigedemokraternas sympatisörer är uppskrämda till tusen och skulle aldrig våga besöka Rosengård. Men också personer som aldrig har röstat på något annat än Socialdemokraterna eller något annat av riksdagspartierna har givetvis lyssnat och tagit intryck. Det finns en omfattande främlingsrädsla i hela Sverige som i de allra flesta fall inte grundar sig på några som helst egna erfarenheter, utan på hörsägen.

Valet i år kommer att bli jämt. Inte minst mellan Socialdemokrater och Moderater. Man kan inte förringa någon enda väljare. Om Reinfeldt eller Sahlin verkligen skulle bemöta de människor som utmålar hela folkgrupper som hot mot hela landets välmående, ja då riskerar de att deras våldsamt uppskrämda väjare skulle fly till Sverigedemokraterna.

Där sitter man alltså nu. Hur har man då hamnat i denna sax? Att Sverigedemokraterna skulle få betydande resursökningar under mandatperioden stod ju klart efter framgångarna i det senaste kommunalvalet. Att detta skulle användas för att etablera sig i riksdagen får anses som självklart. Ändå har man inte agerat. Nu måste du och jag ställa våra respektive politiker till svars. Man har mangrant meddelat att man inte avser regera med sverigedemokratiskt stöd. Men man har inte en enda gång sagt varför. Ohly har till och med raljerat om att han ”inte debatterar med rasister”. Det gör du visst, Ohly! Du är lika offentligt avlönad som jag och du skall därför utföra ditt oerhört viktiga arbete som opinionsbildare! Så oavsett vilket parti som är ditt kan du faktiskt med fog fråga varför man låtit det gå hit. Om ett par månader kommer vi av allt att döma att ha sverigedemokrater i vår riksdag och detta därför att man fått måla upp en huvudsakligen osann bild av utsatta människor utan att detta ifrågasatts med auktoritet.

Nå, har du och jag något ansvar nu? Jo, det har vi givetvis. Till att börja med måste vi gå och rösta. Det är grundläggande. Men du och jag måste också ta debatten på vår nivå. Du vet hur det brukar vara när någon kastar ur sig något olustigt och grovt generaliserande om andra människor. Det känns pinsamt. Man frågar om någon vill ha påfyllning i kaffekoppen och hoppas att någon tar upp ett annat ämne. Så kan du och jag inte längre tillåta oss att göra. Med de etablerade politikernas tystnad kan inte vi tillåta oss samma lyx. Vi måste faktiskt bemöta det. Det kan du och jag göra. När arbetskamraten berättar om vad han hört eller har för sig att han läst, kan man ifrågasätta källan. När någon räknar upp omfattande siffror kan man förklara att det inte handlar om siffror utan om människor. Och som en kamrat till mig sa; ”Jag erkänner att jag inte alltid orkar ta debatten när den blir riktig låg. Då tillåter jag mig att säga att jag förstår vad hon säger men att jag inte delar hennes uppfattning. Då har jag ändå inte gömt mig och jag har förhindrat att mina övriga arbetskamrater tror att alla tiger och samtycker.”

Eftersom jag är man skall jag varje morgon titta i spegeln för att kunna ansa mitt skägg. För att kunna möta blicken måste man ibland ta ställning. Också när det tar emot. För, som Astrid Lindgren har uttryckt det: Det finns en del saker som en människa måste göra, annars är han bara en liten lort. Det är inget vidare att ansa skägget när man bara ser en liten lort.

Svensk Myndighetskontroll: Var det för mycket daltande som utlöste kravallerna i England?


I ett av världens mest övervakade och kontrollerade demokratiska samhällen har kravaller och upplopp stört friden. De vittgående befogenheter som engelsk polis har, tillsammans med alla de olika övervaknings- och kontrollagar som införts under 2000-talet, gav varken förvarning eller hjälp mot de grupperingar som gick bärsärk under en tid. Övervakningskameror betraktade förödelsen utan att påverka eller ha den effekt som politiker påstått.

Something is rotten in the state of England, skulle man med en lätt travesti av Shakespear, kunna säga. Det visar sig nu då brandröken lagt sig att hälften av de åtalade för upploppen är under 18 år och de kommer från områden som tillhör de fattigaste i England. En berättigad fråga att ställa när detta uppdagats är varför det är just ungdomar på gränsen till barn som reagerat och utagerat på detta sätt? Den som inte ser något hopp för framtiden skiter också i konsekvenserna av sitt handlande.

I olika debattinlägg på olika forum så framställs dessa barn/ungdomar som kriminella. Jag skulle vilja formulera det som att deras handlingar i de nu aktuella fallen är kriminella, men att det är den fortsatta hanteringen av dom som kommer att avgöra huruvida de också i framtiden kommer att leva ett kriminellt liv eller ej.

Här ligger det ett stort ansvar på samhället att se till så att dessa ungdomar nu fångas upp på ett genomtänkt och konstruktivt sätt och att de får en rimlig möjlighet att inom ramen för ett straffsystem också utvecklas till laglydiga medborgare i framtiden. Att bara ge dom ett straff är exakt vad de förväntar sig och är inställda på. Enbart bestraffning kommer att göra dom ännu mer fientligt inställda till det samhälle som de upplever redan har svikit dom.

KDU:s ordförande, Aron Modig, skriver följande på Newsmill. ”Visst är det så att härjandet framför allt har ägt rum i stadsdelar där många redan har det besvärligt. Visst är det också så att brottsligheten tenderar att vara högre i områden där levnadsförhållandena är tuffa, såväl ekonomiskt som socialt. Det är självklart så att det är enklare att välja att begå brott när man är utsatt, ensam eller fattig”.

Så långt ger Modig intryck av en viss insiktsfullhet men det tar inte lång stund innan batongen tas fram och den gamla, gamla högerpolitiken med mantrat ”hårdare tag och längre straff” får sedan stort utrymme i hans artikel. Då handlar det om ”att enskilda människor fattat aktiva val om att gå ut och bryta mot lagen genom att plundra, förstöra, döda och sprida skräck. Det är en grupp ligister – inte samhället – som är ansvarig för det som hänt.”

Det är ju så att en politiker kan inte erkänna att det på något sätt skulle vara samhällets fel eftersom ett sådant erkännande också betyder att det är sagda politikers fel och så kan vi ju inte ha det. I artikeln tar Modig varje tillfälle att trumma in att det är brottslingar och kriminella som man haft att göra med och som är ensamt skyldiga till vad som skett. Att det var polisens dödsskjutning av en av allt att döma oskyldig man som var den utlösande faktorn, glöms behändigt nog bort.

Istället så säger han i vanlig ordning att ”det finns ett behov av att ta krafttag mot brottsligheten. När vi börjar dalta med kriminaliteten är det i varje läge de oskyldiga medborgarna som får ta smällen. Staten måste vara stark, vara tuff mot brottsligheten och i varje läge hävda lag och ordning.”

Själv är jag helt övertygad om att de ungdomar som deltagit definitivt inte gjort det på grund av att det tidigare daltats med dom.

Från engelskt regeringshåll tycks man ha uppfattningen att följande åtgärder är vad som behövs för att det aldrig ska bli några fler upplopp: Polisen ska få rätt att släcka sociala medier. Socialbidrag ska dras in för de som deltagit och de familjer som har barn som deltagit ska vräkas från sina hem om de bor i statligt subventionerade lägenheter.

Att indirekt straffa minderåriga barn för deras syskons deltagande och att bokstavligen slänga ut oskyldiga på gatan samtidigt som man inför samma typ av censur som t.ex Kina är tydligen i det här fallet demokratins svar.

För säkerhets skull så har man nu även börjat kräva att anonymiteten som finns för ungdomsbrottslingar ska hävas. Oklart riktigt varför men förmodligen för att de ska ges så djupa stigman som möjligt och för att ge de som så önskar en rimlig chans att hämnas då ungdomarna avtjänat sina straff…….

Den, förmodar jag, kristne ordföranden för KDU kommenterar dessa förslag genom att skriva att ”Premiärminister David Cameron påtalar med rätta betydelsen av att ta krafttag mot brottsligheten.” Det får väl antas att han är mer gammeltestamentlig i sin trosuppfattning för jag ser inte skymten av någon förlåtelse eller något kärleksbudskap i det han skriver.

%d bloggare gillar detta: