Bloggarkiv

Liberaldemokraterna på facebook


Det rasar åter en debatt om invandringen på Liberaldemokraternas fb-sida varför jag nu med detta mycket långa inlägg ska bemöta en rad olika påståenden i den ordning som jag hittat dom i den tråd som diskuterar utifrån en artikel med rubriken ”Över 50000 asylsökande nästa år.”

Min utgångspunkt för detta inlägg är främst och i alla tillämpliga delar det som tidigare presenterats som officiella liberaldemokratiska ståndpunkter i vad vi sammanfattningsvis kallar migrationspolitik. Dessa kan läsas i sin helhet med hjälp av följande länkar.

Manifestet

Förslag till migrationspolitik

Uttalande ang synen på invandringen

Låt mig också från början slå fast att migrationspolitiken av olika skäl kommit att få en i mina ögon alldeles för stor roll i det som diskuteras på vår facebooksida.

För det första och för att nu ta det från grunden så har Sverigedemokraterna lyckats att på ett remarkabelt sätt bli de som formulerar frågeställningarna kring migrationspolitiken och de har fått göra det utifrån för sin egen existens helt avgörande grundsynen att flykting- invandrings- och integrationspolitiken är ett totalt misslyckande, att detta kostar oss mångmiljardbelopp varje år, att samhället islamiseras allt mer, att kriminaliteten i huvudsak beror på invandringen o.s.v.

Det har lett till att t.o.m annars sansade debattprogram t.ex har inletts med frågeställningar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Enkelt uttryckt har allt fler kommit att acceptera deras problembeskrivning som varandes rätt och riktig och de har därefter profiterat på att kunna tillhandahålla en enkel lösning på alla de problem man själv har målat upp.

Alldeles för många har sedan accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.

Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc. etc.

Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit supportrarnas övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia på ett motsvarande sätt av ledande företrädare för SD. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad.

Den som vill hittar mängder av exempel här.

Med ovanstående som bakgrund övergår jag till den aktuella fb-tråden.

Här diskuteras t.ex om SD är rasister och svaret på den frågan är nej om man nöjer sig med att granska deras uttalade politik i partiprogram etc. och om man med rasist avser det gamla begreppet om att sätta en ras framför en annan.

Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.

Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.

Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som defacto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.

Igår på pub liberal hade jag ett exempel i ett annat sammanhang som på samma sätt utgör en lag eller kommunal ordningsstadga där jag pekade på ett förbud att sova under Stockholms broar. En lag som naturligtvis omfattar oss alla men som, möjligen undantaget ett normalsvenskt fredagsfyllo, utan tvekan drabbar enbart de hemlösa.

Ibland kan sådant också göras synnerligen förtäckt vilket dessa två motioner från SD visar. I den ena framför man en sorts moralkonservativ syn på abortfrågan och begär i motionen att sjukvårdspersonal med hänvisning resolution 1763 från Europarådet att Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska införa föreskrifter i svensk sjukvård som garanterar vårdpersonalen rätt till samvetsfrihet i enlighet med vad som sägs i resolutionen.

I den andra lämnas dock inte minsta lilla utrymme för någon samvetsfrid för i denna skall det, med stöd av lag, bli obligatoriskt för anställda vid alla offentliga institutioner, både på lokal och nationell nivå samt deras privata motsvarigheter, såsom skola, sjukvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten med mera, att till polisen rapportera in uppgifter om de träffar på en illegal invandrare som de förstår eller borde ha förstått var en illegal invandrare.

Ett annat konkret exempel är Kent Ekeroths motion om ”Ingen fängelselyx” som kort handlar om att bygga särskilda och jag citerar Ekeroth, ”förvaringsutrymmen och förvaringsplatser”, för utlänningar som ska utvisas. Vad jag anser om att använda uttryck som dessa, då det handlar om människor, har jag beskrivit i min blogg där jag, i syfte att markera vart uttrycken leder tankarna, har ersatt ordet ”djur” i djurskyddslagen med ordet ”fånge”.

Han kanske inte är rasist men den människosyn som kommer till uttryck skrämmer åtminstone mig!

Vad sedan gäller den påstådda ”massinvandringen” som ju blivit någon sorts vedertaget begrepp och sanning, är det en fråga om vid vilket antal man anser att en sådan massinvandring sker. Det enda ärliga är att i klara siffror visa hur denna invandring ser ut, minska dessa siffror med antalet utvandrade och sedan får väl var och en avgöra om den siffra som återstår utgör en massinvandring eller ej.

Det är, på sätt som SD gjorde i valrörelsen 2010, direkt oärligt att i samma andetag nämna siffran 100.000 för att i direkt anslutning till den prata om problemen man säger sig ha med invandring från muslimska länder. Oerhört många bibringades på detta sätt en bild av och tror fortfarande att 100.000 muslimer flyttar till Sverige varje år.

Detta är de verkliga siffrorna från år 2011.

År 2011 invandrade 96467 personer till Sverige. Samtidigt utvandrade 51179 personer vilket ger en nettoinvandring på 45288 personer. 2010 var nettoinvandringen 49948 personer vilket innebär en minskning med knappt 5000 personer mellan 2010 och 2011.

De som invandrade fördelades på följande sätt:

Drygt 40% och de flesta av den totala andelen som fick uppehållstillstånd 2011, fick det av arbetsmarknads- och anhörigskäl (ej medräknat flyktinganhöriga 3,3% och anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare 8,8%). Närmare 5% som fick uppehållstillstånd var kvot- eller konventionsflyktingar medan de skyddsbehövande utgjorde 6,6%.

I konkreta siffror betyder det att för den grupp som just nu tilldrar sig det största intresset i debatten, flyktingar, så utgjorde dessa inklusive kvotflyktingar 12726 personer. Av alla asylansökningar avslogs runt 2/3. Lägg till anhöriginvandring till dessa som uppgick till 3037 personer så utgör gruppen totalt 15763 individer.

Som vanligt utgör hemvändande svenskar en av de största invandrargrupperna under 2011 med totalt 20615 återvändare.

EES-avtalet innebar en invandring på 23226 personer, adopterade 355 barn, gäststuderande 6836 studenter och arbetsmarknadstillstånd 17877 personer.

Anhöriginvandringen vid sidan av de tidigare redovisade 3037 ovan var 29077 personer. Av dessa utgjordes 17906 av vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar” vilket innebär att här återfinns t.ex alla de män och kvinnor som under året kommit till Sverige för att de gift sig med en svensk. 8242 anhöriginvandrare var makar, sambos, söner och döttrar till arbetstagare, egna företagare, gästforskare etc. med arbetstillstånd i Sverige. Av den omdebatterade anhöriginvandringen utgör alltså dessa två grupper totalt 26148 personer eller ca. 81%.

Ovanstående är alltså de sifferfakta vi ska ta i beaktande innan vi avgör om vi har någon ohämmad massinvandring eller ej.

Nu till den påverkan som invandringen påstås ha på ekonomin där debatten just nu mer eller mindre går ut på, vilket även funnits med i debatten hos L på facebook, att vi idag befinner oss i en sådan kris att vi måste välja mellan invandring och/eller skola, sjukvård etc.

Detta är inget annat än ett kvalificerat och närmast hysteriskt skitsnack!

För det första: Är det ingen som för fram de argumenten som finner det vara det minsta underligt att man inte, om nu kostnaderna skulle vara de man påstår, ställer dessa mot t.ex försvarskostnaden, kostnaden för vårt myndighetsväsende eller annan större samhällskostnad? Nej, självklart ska det ställas mot det som ligger svenskarna närmast om hjärtat nämligen de s.k mjuka välfärdsområdena.

För det andra: Det finns idag inget absolut säkert sätt att göra beräkningar som entydigt visar på om invandringen utgör en kostnad.

De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.

Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

se även denna nyligen publicerade debattartikel av docenten i nationalekonomi, Andreas Bergh.

Sett över tid vet man dock att invandring haft och har positiva effekter på samhällsekonomin vilket leder till att Liberaldemokraterna valt att anlägga ett sådant perspektiv i vår syn på detta där vi numera väljer att se invandringen som en investering och inte en kostnad. Synsättet baseras också på den vanliga missuppfattningen att en utgift alltid är detsamma som en kostnad, något som helt enkelt inte är sant.

Vad gäller de siffror som SD nu anger och som har räknats fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, så behöver man inte göra mer än att läsa vad RUT själva anför kring dessa siffror för att förstå att de överhuvudtaget inte kan användas på det sätt som SD nu gör. RUT skriver följande:

Att som uppdragsgivaren önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.

Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.

Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.”

Sverigedemokraterna använder därefter dessa siffror på exakt det sätt RUT skrivit att man inte kan göra.

För det tredje: I debatten hänvisas ofta och gärna till att vi nu bara ska genomföra det som t.ex Danmark redan har genomfört.

Med det som bakgrund borde alltså Danmark logiskt sett de senaste åren ha genomgått ett ekonomiskt lyft och t.ex passerat Sverige i OECD:s välståndsliga. Så har inte skett utan tvärtom så har utvecklingen sett ut så här:

Från 1970-talet till början av 1990-talet hade Sverige en sämre BNP-tillväxt än flertalet andra industriländer. Detta gällde särskilt den djupa konjunkturnedgången 1991-1993. Därför har Sveriges köpkraftsjusterade BNP per capita sjunkit i förhållande till övriga industriländer under de senaste decennierna, från en fjärdeplats under 1970-talet till en 14:e plats som sämst. Sverige har efter det klättrat uppåt igen och ligger 2011 på en niondeplats.

Under de år som av SD anges som de värsta ur invandrings- och kostnadssynpunkt har Sverige alltså inte sjunkit i förhållande till andra länder utan istället förbättrat position och konkurrenskraft.

Detta blir ännu tydligare om vi jämför med Finland som under alla de år som Sverige tagit emot såväl invandrare som flyktingar varit ett närmast slutet och homogent land, trots detta inte på något område haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Sveriges.

I avsaknad av annat kan man alltså med hjälp av vanlig enkel logik konstatera att vad SD anför om gigantiska kostnader årligen under en lång följd av år omöjligen kan stämma. Dessa påstådda kostnader skulle i så fall ha kunnat utläsas i ekonomiska nyckeltal vid en jämförelse med länder med för övrigt likartade förutsättningar som Sverige.

För det fjärde: Som en del av påstådda kostnader anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del.

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförts på vår facebooksida går också ut på att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar får man för ökade anslag. Om detta finns bolstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Så till påståendet om den allmänna opinionens uttalade blodtörst där verkligheten istället ser ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.”

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige där jag låter riksåklagaren Anders Perklev föra min talan och som får visa attvi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott.

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är vad kostnaden blir för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag han och SD lagt på området har jag upprepat frågat om men ej fått svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

För det femte: det påstås att invandrare erhåller enorma bidrag.

Hur dessa ser ut och hur de utbetalas och beskattas kan den intresserade läsa om på hemsidan Motargument.se

För det sjätte:

Sverige är enligt Världsbanken världens 13:e rikaste land per capita. ‎15 miljoner människor på flykt i världen. Undrar om världens 13:e rikaste land kan klara att ta emot 0,067% av dessa?

2011 var ca 15,2 miljoner människor enligt UNHCR på flykt. 2011 var dessutom ca 27 miljoner på flykt inom sitt eget land.

I år är siffran nog högre. Man räknar t.ex. med att nästan tre miljoner personer i Syrien har flytt från sina hem. 40 000 syrier hade registrerat sig som flyktingar i Turkiet, 33 000 i Jordanien, 30 000 i Libanon och 8 000 i Irak i juni, innan juli och augusti månads stora flyktingström från landet. 100.000 flydde från Syrien under augusti månad. Enbart i Turkiet kan det finnas upp emot 100.000 flyktingar från Syrien idag.

2010 var Pakistan var i särklass det största flyktingmottagarlandet följt av Demokratiska republiken Kongo och Kenya.

2010 ansökte ca 359 000 människor asyl i världens industrialiserade länder, alltså världens rikaste länder. Av dessa sökte ca 270 000 sökte sig till Europa. Av dessa sökte ca 34 000 asyl i Sverige vilket gör Sverige till ett stort mottagarland.

EUs medlemsländer biföll 84 100 asylansökningar 2011. Sverige godkände ca 12 000 ansökningar.

Alltså godkände Sverige 1/3 av alla ansökningar som kom till Sverige.

I år har Sverige, världens 13:e rikaste land, garanterat asyl till ca 6000 människor, barn och vuxna, som är på flykt från krig och konflikter. Så av de 15 miljoner människor som var på flykt under 2010/2011 fick 10 000 asyl i Sverige.

Alltså var det 0,067% av världens flyktingar som fick asyl i världens 13e rikaste land under 2011.

Av kanske upp emot 250.000 syriska flyktingar kommer Sverige, världens 13:e rikaste land, att ta emot 6000 under 2012

Problemet är inte att vi visar medmänsklighet och tar emot. Problemet är att andra i Europa inte gör det vi gör. När en människa i nöd ber om hjälp debatterar man inte om man ska hjälpa eller inte. Man bestämmer sig för att hjälpa, och tar diskussionen om hur man ska göra det.

Debatten får helt enkelt inte i ett land som Sverige begränsas till att enbart handla om ekonomi. I min värld är liberaler också humanister och det är en humanism vi kan omsätta och visa i praktisk handling genom att bistå och tillåta människor på flykt från krig och förödelse att söka en fristad här hos oss. Det är historiskt sett inte alls länge sedan ca. 1,5 miljoner svenskar såg sig tvingade att lämna Sverige för att söka livets nödtorft i andra länder. Många av oss har därför idag släktingar spridda över världen. Migration är och har alltid varit en naturlig del av mänskligheten och den är bl.a därför inget att hysa fruktan inför.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser

Avslöjad Kriminalvård


Sällan har väl den syn som kriminalvården har på fångar tydliggjorts som i det här fallet. Mamma och pappa tar med sig sina barn till jobbet för att de ska få se vad föräldrarna jobbar med och vad blir de visade?

De visas inte bara hur man på bästa sätt slår fångar med batonger och hur man gör när man använder pepparspray, utan de får också utföra detta själva genom att slå på dockor med batonger som de stolta föräldrarna tillhandahåller, samt även använda pepparspray och spraya dockorna.

Tack Kriminalvården för detta klargörande!

Själv har jag länge sagt att det är just den här inställningen som, under den tjusiga fasaden på er hemsida, är den inställning och attityd som präglar verksamheten.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15566467.ab

Hårdare tag mot yngre barn!


Sverigedemokraten Kent Ekeroth uttalar sig med jämna mellanrum i den rättspolitiska debatten och SD föreslog inför valet 2010 att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år.

Jag funderade en stund kring förslaget och sedan skrev jag det här i vad jag själv tycker vara sann SD-anda.

”Med anledning av Lagrådets uttalade misstanke om att den nya lagen om drogtester av barn utgör ett första steg mot att sänka straffmyndighetsåldern så vill jag anföra följande: Kriminella sjuåringar är en plåga!

För att inte tala om ohängda elvaåringar. Samhället måste agera mot den tilltagande brottsligheten i dessa åldersgrupper. De senaste nyheterna talar också om att kraftfulla åtgärder är på gång. Den som är gammal nog att begå brott är också gammal nog att bestraffas.

Denna uppfattning har jag nu sett på några olika debattsidor och i allmänhet så åtföljs den av förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år.

Jag menar att det är en ologisk slutsats. Don’t do the crime if you can’t do the time, säger jag då!

Har man slagit fast att den som är gammal nog att begå brott också är gammal nog att bestraffas så ska man naturligtvis inte ha någon straffmyndighetsålder alls! En sådan åldersgräns skulle innebära att till exempel kriminella sjuåringar fortsatt tillåts löpa fritt, för att inte tala om dessa horder av kriminella elvaåringar!

Jag är däremot inte klar över vilka straff man kan tänka sig för dessa kriminella och välorganiserade barn. Fängelse, skampåle, aga, böter, stening, fritering eller en dag med en SD-politiker?

Att något måste göras framstår emellertid som fullständigt uppenbart.

Häromdagen såg jag själv ett gäng i åttaårsåldern samlade på häftiga små cyklar med synnerligen störande puttersmällare monterade och någon berättade att det var de illa beryktade men välorganiserade Bambinos som hade en träff på gården. Uppenbara bikerprospects alltså.

Den organiserade brottsligheten bland just åttaåringar är ett växande problem som måste mötas och polisen har därför satt upp specialenheter i åtta län i en försöksverksamhet som går under namnet Bullerbyn.

Kommande rättegångar som resultat av Bullerbyns arbete kan bli mycket intressanta sedan justitieminister Box förklarat att brottsprovokation får användas för att snärja dessa små ligister. Polisen sägs därför nu ha köpt in försvarliga mängder smågodis i syfte att se hur långt gängen är beredda att gå i sin iver att få tillgång till dessa njutningsmedel.

Ett första fall av illegal fildelning kommer att prövas i Södertörns tingsrätt i slutet av denna månad. Det var efter en undercoveraktion där tre medlemmar i just Bambinos erbjöds en stor påse geléhallon om de laddade ner fyra kända poplåtar, som polisens första tillslag enligt den antagna Bullerbyplanen kunde göras.

Enligt uppgift från en vanligtvis välunderrättad källa så ska en av de tre ha arbetat som polisinfiltratör i gruppen. Samma källa hävdar också att detta kunnat ske enbart tack vare den nya lag som ger polisen rätt att drogtesta barn. Vid ett sådant test visade sig den unge herrns urin vara, som polisen uttryckte det, ”av misstänkt färg” och han gavs då möjlighet att sona detta genom att infiltrera kamratkretsen.

 

Detta visar att lagen till och med är effektivare än vad minister Box först angav. Den inte bara hindrar de unga från att bli beroende, den gör dom också omedelbart till nyttiga små skvallerbyttor och minipoliser. De misstänkta är under tiden fram till rättegången placerade i rumsarrest på den lokala polisstationen.

Amnesty har hävdat att rumsarrest är nysvenska och en förvrängning av verkligheten då de tre små misstänkta brottslingarna tvingas dela en fyllecell under förhållanden som inte motsvarar de minimikrav som kan ställas enligt FN:s barnkonvention.

Detta påstående avvisas av justitiedepartementet, där statssekreterare Hildegard Rotting säger att man räknat på detta och kommit fram till att de tre misstänktas sammanlagda vikt och kroppsvolym motsvarar den hos en fullfjädrad och välbyggd brottsling.

Dessutom är det faktiskt fildelning som är förbjudet, inte celldelning!

På grund av den låga åldern hos förövarna så har man nu även infört så kallad vittnescoachning. Detta innebär att såväl de tilltalade som vittnen, under två timmar varje dag, får hjälp med att lära sig vad som är lämpligt och inte lämpligt att säga i en rättegång.

Metoden är ny, men antas spara in mycket tid i rättegången, samtidigt som den gör behovet av försvarare överflödigt. Ytterligare en lyckad reform som alltså både stärker barnets integritet, genom att det lär sig svara rätt, och samtidigt är kostnadseffektiv.

På fråga om inte detta är en fara för rättssäkerheten svarar Hildegard Rotting att det är tvärtom så att rättssäkerheten stärks, då det genom reformen blivit rätt säkert att alla vet vad de ska säga.
På så sätt blir det säkert rätt och blir det rätt så är det rättssäkert! Det borde ju var och en begripa som har rent mjöl och inte kokain i påsen.

Därför tillåts inte heller några kontakter mellan de misstänkta och deras föräldrar under tiden fram till rättegången. Detta för att försäkra sig om att ingen subjektivt färgad påverkan ska störa de misstänkta. Processen de genomgår innebär i sig också ett avlägsnande av så många yttre stimuli som möjligt.

Detta för att barnen ska få lugn och ro och alls icke, som någon liberal typ påstått, för att utgöra starten på en ren hjärntvättning. Detta är ännu icke möjligt men propositionen om den nya integritetsstärkande hjärntvättningslagen väntas bli antagen i vår.

Även lagstiftningsarbetet går nu smidigare sedan remissförfarande och Lagrådsgranskningar helt upphört.

Den anmälan som gjorts till Europadomstolen avfärdar Rotting med att konstatera att alla erforderliga rättsmedel ställts till de misstänktas förfogande genom att samhället tillhandahåller både vittnescoacher och åklagare.

Mer kan man inte begära och skulle domstolen ha en annan uppfattning så vet vi inte det förrän om nio år och då är det ju ändå för sent. Så varför bekymra sig om det nu, säger Rotting i en kommentar.

Hos många är tacksamheten idag ändå stor då detta visar att samhället äntligen gör något och bryr sig. Genom att kriminalisera och stigmatisera barnen så ger samhället dom en identitet och det är något som många barn idag saknar, enligt justitieminister Box. Det är dessutom viktigt att göra detta så tidigt som möjligt.

Jag tycker att det intrång i den unges integritet som ett litet fängelsestraff kan innebära uppvägs av möjligheten att kunna tvångsisolera barnen och på så sätt kunna ge dom vård och behandling under ordnade och trygga former.

I syfte att ytterligare bekräfta den nyvunna identiteten har justitiedepartementet hämtat inspiration från Ipred-lagens motto om att ”den vi inte kan kriminalisera kan vi istället ruinera” och nu i en proposition föreslagit riksdagen att den dom som meddelas även ska publiceras i massmedia på den dömdes egen bekostnad.

Justitieminister Box har i ett tilläggsyrkande framfört krav på att publiceringen skall ske i färg och då helst i lila.

En tanke och synergieffekt är att på detta sätt kan en del av presstödet ersättas på sikt, eftersom man från departementet räknar med ett stort antal fällande domar varje år vilket alltså kommer att generera goda annonsintäkter för tidningarna.

Försvarsdepartementet har i en departementspromemoria, upprättad personligen av försvarsminister Rocky Talgbäck, kompletterat processen och föreslagit att en lämplig påföljd för dessa vanartiga barn vore minimum ett år på ett så kallat ”Boot camp”.

Departementet förklarar sig positiva till att driva en sådan verksamhet vilken i allt väsentligt skulle kunna införlivas i det svenska totalförsvaret. Detta innebär, enligt försvarsminister Talgbäck, att med ett tillräckligt stort antal fällande domar och därigenom frigjorda tillgångar i form av humanmaterial i låg och utvecklingsbar ålder, så kan försvaret spara in åtskilligt med pengar på reguljär trupp.

Tankar finns redan på att från dessa blivande Boot camps rekrytera en elitbrigad med 10- till 11-åringar för tjänstgöring i Afghanistan där det alls inte är ovanligt med militär personal i denna åldersgrupp.

I alla fall inte på motståndarsidan.

Från kommunförbundet ser man också positivt på planerna då detta kan komma att väsentligen reducera kommunernas kostnader för till exempel skolor och fritidsverksamhet.

”Vi räknar med att borttagandet av straffmyndighetsåldern på tre års sikt ska innebära en halvering av klasserna”, säger kommunförbundets nytillträdde VD Åke Ingvarsson som rekryterats från det av CIA och NSA nyligen tvångsinlösta FRA.

En opinionsmätning från SIMO, Statens Institut för Manipulerande av Opinionen, visar att svenskar generellt är positiva till den nya lagen och att föräldrar på gatan menar att ”så länge kidsen bara har rent godis i påsen”, så är lagen inget problem. ”Inte heller barnen är vårt problem”, tillägger föräldrar på gatan till slut för att förtydliga sin inställning.

Beslut om att ta bort straffmyndighetsåldern beräknas komma i god tid före sommaren. Då samtliga ledamöter i riksdagen beräknas ha fått nya röstningschips inopererade i pannloben och vara färdigprogrammerade i slutet av maj, så finns heller ingen risk för att någon av dessa knapptryckarvirtuoser ska skämma ut sig och trycka fel.

När så senast skedde och det visade sig att riksdagen uttryckt sin absoluta misstro mot befolkningen blev det en tråkig och dämpad stämning enligt många. De flesta menar att det lilla misstaget berodde på Freudianskt programmerade chips från Österrike.

Det gläder mig att kunna meddela att den nya lagen snart är på plats!

Svensk Myndighetskontroll: KDU:s Aron Modig förnekar sig inte


Säga vad man vill om KDU:s förbundsordförande Aron Modig, men han är i alla fall konsekvent. Han tar nämligen varje tillfälle att i olika rättspolitiska frågor driva sin gammeltestamentliga inställning om ”öga för öga, tand för tand”.
I en artikel här hos SvT debatt går han nu emot alliansens justitieminister som uttryckt oro för den allt mer ökande användningen av utdrag ur belastningsregistret vid anställning.

Den som bemödar sig att läsa lagen om belastningsregister och dess förarbeten, finner snabbt att det användande av utdrag som nu sker, inte alls var avsikten med registret från början. Tvärtom så är reglerna synnerligen restriktiva då det handlar om att uppgifter kan lämnas ut.

Detta beror naturligtvis på att det framstår som glasklart för vem som helst, utom uppenbarligen Aron Modig, att ett användande av dessa uppgifter utgör en spärr och ett närmast oöverstigligt hinder för den som avtjänat straff att få en normal löneanställning. Detta utdragsuppvisande sker och bygger på, som Modig också skriver, den arbetssökandes egna inhämtande av ett utdrag, eftersom arbetsgivaren inte själv kan få ut något sådant.

Detta visar väl tydligt vilken intention lagstiftaren hade då lagen skrevs. Det var aldrig meningen att den skulle användas på detta sätt och det har nu gått så långt att i t.ex Västerås så har man krävt att gymnasieungdomar inför praktik, ska uppvisa utdrag ur registret.

Aron Modig ser dock inga problem med detta och tycks alltså inte ens kunna inse och förstå att den som inte tillmötesgår kravet på uppvisande gallras ut ur den arbetssökande gruppen på ett tidigt stadium.
Vidare så lämnar han dessutom oriktiga uppgifter i sitt ivriga försvar för arbetsgivarens rätt till dessa registeruppgifter och påstår att dessa gallras och att information om fängelsepåföljd bara kvarstår i tio år.

Den längsta tid en uppgift finns kvar i belastningsregistret är 20 år, med undantag för att fängelsedomar gallras senast 20 år efter frigivning och överlämnade till rättspsykiatrisk vård gallras senast 20 år efter utskrivningen (18§ och 17§ Lag 1998:620 om belastningsregister).

För den tidigare straffade spelar det dock väldigt liten roll om det är 10 eller 20 år. För honom så betyder det att han är effektivt utestängd från den reguljära arbetsmarknaden. Principen om att den som avtjänat sitt straff också har sonat det och ska ha möjlighet att återkomma i en fungerande roll i samhället undermineras härigenom effektivt och självklart så ökar detta risken för återfall i brott.

Om rehabiliteringstanken i samband med straff och fängelsepåföljd ska ha någon som helst trovärdighet kvar är det hinder för en återanpassning som detta registerutdragskrävande, som måste stävjas. En av dom som hörs i den rättspolitiska debatten och då ständigt med krav på hårdare tag och längre straff, är Aron Modig. Med den här artikeln visar han att han och KDU uppenbarligen nöjer sig med just hårdare tag och längre straff.

Vad som händer med den straffade efter strafftidens slut är inget som bekymrar de kristna högerungdomarna. De har fullt upp med att ojja sig över den höga andelen återfall i brott hos tidigare intagna och med att visa s.k politisk handlingskraft genom att kräva att de som inte fick en chans då de frigavs ska straffas om igen och nu hårdare då de återfaller i brott efter att ha sökt jobb och nekats med hänvisning till tidigare straff.

Faktum är att fängelsestraff blir fullständigt verkningslösa om den som straffas vet att han efter avtjänat straff är så stigmatiserad av detta, att alla ansträngningar att återkomma till samhället är meningslösa.

Svensk Myndighetskontroll: Efterfrågad politik har redan bedrivits i många år.


Tidsandan säger att det ska vara hårdare tag mot brottslingar. Slut på daltet i skolan, stopp för piratkopiering och inga mer klotterskolor. Denna attityd, som långsamt vinner mark i den allmänna debatten, är förståelig. Den är också livsfarlig och omöjliggör alla försök att bygga ett humant och tolerant samhälle.

Ideologiskt saknar inställningen förankring och återfinns inom i stort sett alla samhällsgrupper. Konstateras kan att det är inte någon liberal inställning och det gäller oavsett vad Johan Pehrson och Folkpartiet påstår.

I grunden består attityden av att man använder ett enda lösningsrecept på en problemställning och när detta inte fungerar vägrar man prova alternativ – istället krävs att samma lösningsrecept fortsatt tillämpas men med hårdare tag än vad som var fallet från start.

Inställningen är icke kreativ och dessa enkelspåriga lösningar uppkommer när det finns få andra förslag, alternativt att dessa tystas. Attityden och förslagen skyddas sedan av de som har mycket att vinna på deras fortsättning eller förlora på att de avslutas.

Alternativ får inte finnas, eftersom detta innebär ett automatiskt underkännande av de nuvarande åtgärderna man satsat så mycket pengar, arbete och prestige på. Att hålla kvar vid det gamla ger trygghet eftersom man vet hur det fungerar (oavsett om det fungerar väl eller ej) och förhindrar osäkerheten. Politiker lyckas genom detta att få det att framstå som att de gör ”det enda möjliga.”

Eftersom detta förhindrar försök till en offentlig debatt så är inställningen dessutom i grunden odemokratisk.

Under de senaste 10-15 åren har rättspolitiken och inställningen i olika frågor om brott och straff genomgått en radikal förändring. Men vad finns det för motiv till systemskiftet? Har brottsligheten verkligen exploderat eller är det något annat som ligger bakom den breda politiska uppslutningen kring de tuffare tagen?

Det finns, eller har åtminstone funnits, en föreställning om att Sverige har en väldigt liberal kriminalpolitik och visst är vi ljusår från det amerikanska rätts- och straffsystemet. Men de senaste 10–15 åren har Sverige haft en rättsskärpning som saknar motstycke i västvärlden. Detta tycks en överväldigande majoritet vara helt ovetande om.

Utvecklingen av kriminalpolitiken går dock i otakt med brottsutvecklingen, som inte alls är lika dramatisk. Det har skett en ökning av vissa enskilda brott, men totalt sett begås det bara marginellt fler brott per 100000 innevånare idag än för ett par decennier sedan.

1990 var det 14240 brott per 100000 och 2010 14542. Kom då också ihåg när ni läser statistiken att det idag finns väsentligen många fler lagar att bryta mot än tidigare. Ingen anmäldes för t.ex fildelning 1990, idag så har vi bara där ca. 1.500.000 ”kriminella……”

När Sverige gick in i 90-talet satt 29 personer i fängelse på livstid. I dag är summan 156. Antalet mord, som är den i praktiken enda orsaken till livstid, har under samma tid varit ganska konstant. Från att ett livstidsstraff i praktiken var 6–8 år, blev det 14–16 år till dagens 18–25 år. Utan att det begås färre – eller fler – mord.

Narkotikapolitiken har lett till ständiga skärpningar av straffsatserna och fler i fängelse under längre tider, utan att ge den minsta effekt på narkotikatillgången.

Även för våldsbrott har straffen skärpts betydligt och 1999 togs också halvtidsfrigivningen bort.

Detta ska ställas mot hur det såg ut t.ex i mitten av sjuttiotalet då den dåvarande justitieministern Lennart Geijer hade en uttalad målsättning som sa att i Sverige skulle vi ha högst 500 fångar inlåsta. Den tidigare högerledaren Jarl Hjalmarsson var även han en förespråkare för en humanare kriminalpolitik och engagerade sig privat som övervakare för Lars-Inge Svartenbrandt.

Sedan dess har debatten gjort en rejäl U-sväng. I dag tävlar partierna i att vara tuffast i fråga om brott och straff. 1998 hade Sverige 60 intagna per 100 000 invånare. 2004 hade siffran stigit till 81 intagna per 100 000 invånare. Ökningen är den största bland alla länder i västvärlden. Då har Sverige ändå samtidigt minskat antalet korta straff, och sedan 1999 kan den som får ett kortare fängelsestraff avtjäna straffet utanför anstalt med fotboja.

Sedan 1999 går det också att ersätta en villkorlig dom med samhällstjänst. Allt fler avtjänar sitt straff på annat sätt än i fängelse. Ändå har antalet intagna fångar ökat. En orsak är att halvtidsfrigivningen också togs bort 1999. Den som dömts till ett tidsbestämt straff måste sitta av minst två tredjedelar av tiden.

Varför sitter fler i fängelse i dag om brottsligheten inte ökat?

För 15–20 år sedan blev kriminalpolitiken en del av partipolitiken. Tidigare hade det varit experternas domän. Nu blev kriminalpolitiken i stället en del i kampen om väljarna och politiker slog snart mynt av att det röstmässigt lönade sig att vara ”tough on crime!”

AnnBritt Grünewald, på 70- och 80-talen anstaltschef på Österåker, har sagt

När jag började i kriminalvården hade vi politiker som inte hängde på opinionerna utan skapade dem själva. I dag är säkerhet det enda man pratar om. Fast man glömmer att säkerheten inte bara är statisk genom murar, staket och inlåsning. Det handlar även om personalens relationer till fångarna. Personalen vill jobba mer behandlingsinriktat för att ge intagna möjlighet att bryta sin brottsliga bana. Men ingen annan pratar om det i dag.”

Det sägs att svenskar vill ha längre straff. Problemet är att den åsikten baseras på ett antagande om att brottsligheten hela tiden ökar.

Ester Pollack är forskare på Institutionen för journalistik, medier och kommunikation i Stockholm och har i en avhandling studerat samspelet medier, brottslighet och kriminalpolitik. Hon menar att mediebilden riskerar att bli »sannare« än verkligheten.

Allmänheten får extremt svårt att ha en annan bild än att vi har en stark ökning av brottsligheten. Det växer fram en bild av en hopplös brottssituation. Det finns också en relation mellan brottsutvecklingen och medieexponeringen. En hård exponering kan öka benägenheten att anmäla vissa brott. Kriminalpolitiken är också en av få återstående arenor där politikerna kan fånga in en opinion. Den har blivit ett allt viktigare område att profilera sig på.”

Det finns särskilt två specifika år att peka på i det här sammanhanget och det är 1999 då Malexandermorden ägde rum och 2004 då några uppmärksammade rymningar skapade utrymme för en enorm massmediabevakning vilket naturligtvis i sin tur ledde till krav på åtgärder.

Kriminalpolitiken har blivit en del av underhållningsbranschen. En rymning ger flera sidor i kvällstidningarna och då tror folk att det är det normala.

Vad som i verkligheten kom att ske var att några extremt ovanliga situationer fick bli mall för det normala och för den rätts- och kriminalpolitik som formats sedan dess.

Hårdare tag har det blivit och en politiker som Johan Pehrson, som knappast hade haft en möjlighet att göra sig gällande inom något annat politiskt område, har kunnat skapa sig en karriär på att servera enkla lösningar på komplicerade frågor. Att detta leder till såväl ett omfattande resursslöseri som till mänskliga tragedier är uppenbarligen mindre viktigt.

Lite fakta:

Straffen har definitivt blivit hårdare. Straffsatserna för narkotika- och våldsbrott har ökat. Den som är skyldig till upprepade narkotikabrott kan dömas till 15 års fängelse. Det kommunicerar en annan sak: den som då döms för mord kan knappast dömas till tio år, som enligt lagen tidigare var alternativet till livstid.

Den är nu ökad till 18 år. Då ökar även strafftiden för grova våldsbrottslingar, samtidigt som allt färre som begått mord döms till psykiatrisk vård jämfört med tidigare. Under sjuttiotalet dömdes 75% till rättspsykiatrisk vård, idag är det knappt 25%.

Motiven för dessa straffskärpningar är knappast att förebygga brott, utan snarare att hämnas. Det kan finnas nivåer där det får effekt. Men då talar vi om väldigt kraftiga höjningar. USA genomför experimentet i full skala, med en fångbefolkning på 2,5 miljoner människor. Då kan det ha marginella men tillfälliga effekter på brottsnivån. Frågan är om det är värt priset – ekonomiskt och humanitärt.

Fungerarar det? Det är den givna frågan men det är också den fråga som vi idag inte ställer.

Om samma metoder användes inom medicinen skulle det kallas för kvacksalveri. Det finns små vetenskapligt hållbara kunskaper om vad som fungerar. Du kan inte introducera en ny medicin utan tester. Men det går utmärkt med behandlingsmetoder för till exempel unga lagöverträdare.

Idag kan man närmast se den kriminalpolitiska debatten som en rad av populistiska förslag, anpassade efter den senast inträffade händelse som går att använda för att få upprepa grundmantrat som lyder, ”Hårdare tag och längre straff!”

Den pågående avhumaniseringen är tydlig och det finns en uppenbar risk att vi vänjer oss vid repressionsnivåer som slår som allra hårdast mot fattiga, utslagna, unga och invandrare. Just nu sitter påföljdsutredningen och skissar på hela påföljdssystemet. Jag kan tyvärr förutsäga att det kommer att handla mycket om hårdare tag och längre straff.

Några siffror till sist. 2002 fick polisen 12,3 miljarder, kriminalvården 4,2 miljarder och rättsväsendet totalt 24,9 miljarder. I 2011 års budget är anslagen för polisen 19,7 miljarder plus Säpo 0,95 miljarder, Kriminalvården 7,5 miljarder och rättsväsendet totalt 36,7 miljarder. En sammanlagd ökning med inte mindre än 47%.

Ytterligare några siffror. Efter rymningarna 2004 talades det från politiskt håll om svängdörrar på Kumla. Man skall då också veta, vilket dessa politiker måste ha gjort, att det sedan Kumla stod färdigt 1972 så har det skett 3 eller 4 rymningar totalt från anstalten vilket alltså innebär att svängdörren roterar ett varv på ungefär 10 år.

I den debatt som uppstod fanns många förespråkare för byggandet av s.k ”superfängelser”. Av kostnadsskäl valdes till slut en lösning som innebar att 24 nya platser på vardera anstalterna Kumla, Hall och Saltvik kom att byggas.

Dessa platser är de absolut säkraste vi kan finna inom svensk kriminalvård men man insåg rätt snabbt att det fanns ett problem. Det saknades helt enkelt fångar i tillräcklig mängd som är farliga nog för att matcha den profil som tagits fram för att man skulle få rätt sorts intagna på dessa säkerhetsplatser. Dessa kom att fyllas till ungefär hälften av kategorifångar och sedan har man fyllt ut med andra.

Detta har kostat närmast enorma summor. Byggkostnaden för dessa 72 platser slutade på 750 miljoner och Kriminalvården har sedan även i avtal förbundit sig att hyra dessa platser i 25 år till en kostnad om 25 miljoner per år och enhet, alltså 75 miljoner per år i ren hyra eller drygt en miljon per cell och år. Du o jag betalar för dessa politikers egotrippade behov att visa sig handlingskraftiga.

Vill vi verkligen det? Om inte, så kan kanske nedanstående bli nya mål för en reformerad kriminalvård. Jag vill nämligen att vi ska verka för;

En demokratisk, human och rättssäker kriminalpolitik där fångar och deras anhöriga är relevanta parter.

Det kan åstadkommas bl.a genom att

Öka fångars rättigheter

(Som fångar avses personer dömda till vård inom kriminalvård, rättspsykiatri eller SIS-institution. )

  • Rätten till individuellt utformad rehabilitering där fångens vilja i görligaste mån ska följas.
  • Verka för fångars rätt till utbildning på den nivå de behöver.
  • Motverka diskriminering på institutioner och anstalter mellan fångar och mellan fångare/vårdare.
  • Minska institutionsskadorna som vistelse på institution och anstalt ger.
  • Belysa samt söka förbättra patienters rättsliga ställning inom rättspsykiatrin.
  • Belysa problemet med fångars dåliga ekonomi inne på anstalt avseende inkomster samt ökade kostnader vid permissioner, tandläkarbesök samt hanterandet och prisbild vad gäller kiosksortimentet.

 Vi kan även stärka, tydliggöra och förbättra anhörigas ställning på följande sätt;

  • Rätten till ett bra bemötande av kriminalvårdens personal är grundläggande och måste också fungera
  • Organisationer som är verksamma på området kan genom telefon och sociala medier stärka och stötta anhöriga till fångar med inforamtion, råd och samtalsstöd.

Slutligen så kan vi i alla lägen hävda en human kriminal – och rättspolitik   genom att också göra följande;

  • Vi ska verka för att minska fångars stigmatisering.
  • hävda den personliga integriteten genom att till exempel motverka den utveckling av att allt fler arbetsgivare ställer krav på uppvisande av registerutdrag ur belastningsregistret för att man överhuvudtaget ska kunna få ett arbete.
  • Verka för att höja kriminalvårdares utbildning och status vilket i förlängningen kommer fångar till del. I Danmark ges en grundläggande utbildning i tre år, i Sverige sex månader.
  • HÄKTEN – vi måste nu äntligen få ett slut på de långa häktningstider med fulla restriktioner som i stort sett varje år renderar kritik från FN:s antitortyrkommission.
  • Debattera och protestera mot indragna bibliotek
  • Rätten till utevistelse om minst en timme per dag måste också vara en reell sådan rätt.
  • utländska fångars rättssituation måste belysas och ges en större rättssäkerhet.
  • Sammantaget kommer detta att ge en både effektivere och billigare kriminalvård samtidigt som den definitivt också blir humanare.


Svensk Myndighetskontroll: Mjukare tag o mildare straff


Den i media spridda bilden av en enorm ökning av antalet brott väcker naturligtvis krav på hårdare tag och strängare straff. Innan dess så kanske man borde ta sig en funderare på om den bild som målas upp verkligen stämmer. Ni som följt min blogg vet att jag alltsedan den första dagen för snart fyra år sedan har hävdat att den spridda bilden är fel och att brottsligheten inte alls ökat på det sät man kan få intryck av i debatten.

I den här artikeln av den tidigare utvecklingsdirektören vid Rikspolisstyrelsen, Kjell Elefalk, bekräftas vad jag tidigare påstått.

Jag har med anledning av att jag så uttalat tydligt vänder mig mot kraven på hårdare tag och längre straff fått frågor om vad jag själv anser bör göras och om jag tycker att straffen ska kortas och fångarna släppas etc.

Frågorna är lite olika formulerade och berör på olika sätt olika områden.

Här tänkte jag redovisa mer generellt vad jag menar dels är brottslighetens bakgrund och dels också vad man, enligt min uppfattning, kan göra för att minska den.

En av de frågor jag fått inleddes med orden; ”Nu har det ju prövats en längre tid med straffrabatt och löjligt korta fängelsestraff i dom flesta fall!” och avslutades just med frågan om vad jag själv tycker.

Detta får bli mitt svar.

För det första så håller jag inte med om beskrivningen utom möjligen för sexualbrott och viss ekonomisk brottslighet.

Vad gäller sexualbrotten så har jag uppfattningen att det handlar om sjuka människor och att sexualbrottslingar generellt skulle dömas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Vad sedan gäller strafftider så sägs det ofta att vi i Sverige skulle ha så extremt korta straff jämfört med andra länder. Analyserar man det påståendet så finner man att det inte stämmer.

Riksåklagaren, Anders Perklev, undersökte detta i samband med att strafftidsnivåutredningen kom med sitt förslag till skärpta straff för vissa brott i november/december -08 och han sammanfattade utredningens resultat så här:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Det är vad riksåklagaren kommit fram till och det skjuter i stort sett hål på varje påstående i motsatt riktning. Faktum är vidare att vi nu under en lång följd av år har skärpt straffen. Jag valde själv i en artikel jag skrivit tidigare att undersöka hur dessa skärpningar påverkat narkotikabrottsligheten och tillgången på narkotika under en 25-årsperiod.

Svaret blev, inte alls. Vi har aldrig haft lägre priser och större utbud än nu. Kom då också ihåg att vad gäller just narkotikabrott så hamnar domarna i de allra flesta fall i toppen av straffskalan. http://bit.ly/cQ79o0

Vad ska man då göra åt den brottslighet som inte alls ökat så dramatiskt som t.ex SD vill påskina men som ju ändå finns där?

Till att börja med så måste man diskutera olika brott utifrån deras egna förutsättningar. Det ligger nämligen självklart helt olika drivkrafter bakom t.ex mord i hemmet och egendomsbrott.

Om vi börjar med att titta på de klassiska grunderna så kan jag elakt nog tala om att en mycket starkt bidragande orsak till en mycket stor del av brottsligheten är t.ex en stor del av alla blogg- och tidniningsläsare. Hur kan jag påstå nåt sådant? Majoriteten är väl helt vanliga hederliga svenskar?

Ja just det. Så är det naturligtvis.

Vanligt hederligt folk utgör en stor del av den marknad som brottsligheten till stor del både lever av och betjänar. Varenda läsare som någon gång har köpt smuggelcigaretter, hembränt, smuggelsprit , narkotika, mediciner, sex, varit på svartklubb, köpt svarta tjänster, köpt stöldgods som den där skitbilliga telefonen på annons o.s.v, utgör delar av och det smörjmedel som kriminaliteten existerar av.

Brottsligheten är oerhört marknadsinriktad och marknadsanpassad och grundas på elementära förutsättningar om utbud och efterfrågan. Så länge det finns en marknad så kommer brottsligheten att finnas. Har man inte detta klart för sig så har man heller ingen riktig grund att diskutera dessa frågor utifrån.

Så det absolut första vi kan göra för att dramatiskt minska brottsligheten är att helt enkelt rannsaka oss själva.

Ett annat steg vore att införa en narkotikapolitik som motsvarar den i Portugal. Där legaliserades år 2001 allt innehav för eget bruk oavsett narkotikasort. Hur utfallet av detta blivit har jag redovisat bl.a i en artikel på Newsmill

Kort kan här sägas att resultatet förvånade t.o.m de största optimisterna. En direkt följd av detta skulle bli att massor av fängelseplatser skulle bli lediga. Just vad gäller narkotikabrottslingar så finns ytterligare en faktor som har stor betydelse. Mer än 60% av de som sitter i fängelse och som har missbruksproblem har även någon form av neuropsykiatrisk störning av typen ADHD eller liknande.

En sak kan jag säga med absolut 100% säkerhet och det är att inget straff i världen botar ADHD!! Här kan naturligtvis en rejäl resursförstärkning till barnomsorg och skola utgöra en preventiv åtgärd som i förlängningen också kan ge oss en väsentligt minskad brottslighet.

Vi har ytterligare en mycket stor bov i dessa sammanhang och det är den som är anstiftare till uppåt 70% av våldsbrotten,till massor av trafikbrott och även till många, många mänskliga tragedier.

Av någon anledning så nämns knappast alkoholens roll och betydelse för brottsstatistiken av de som debatterar frågan. En debatt blir rätt meningslös om man inte tar upp en av de främsta orsakerna till varför debatten ens behövs. Vad gäller alkoholen finns inget som helst tvivel kring sambandet mellan den och brottsligheten. Ökad konsumtion = fler brott. Minskad konsumtion = färre brott.

Vill vi minska brottsligheten så måste alkoholkonsumtionen minskas. Kan vi då acceptera att människor alltid har och alltid kommer att vilja berusa sig på det ena eller andra så kan jag personligen garantera med mitt liv som insats, att om vi legaliserar cannabis så kommer det att leda till ett minskat antal våldsbrott.

En annan viktig faktor är hur kriminalvården lyckas med ett av de huvuduppdrag man har, att minska risken för och återfallen i brott. För tips och tankar kring detta rekommenderar jag ett studiebesök i Norge där man har en återfallsprocent som är hälften av vad den är i Sverige. Här beskrivs den norska modellen.

Sedan något som kommer att göra SD:s sympatisörer glada. Vi måste naturligtvis se till att vår integrationspolitik lyckas bättre. Jag har aldrig nekat till att vi skulle ha problem på den kanten men det problemet är i detta sammanhang liksom i andra endast en av många delar och inte den allenarådande huvudorsak som SD hävdar och som jag tycker att jag motbevisat nu genom att peka på många andra mycket stora och viktiga orsaker bakom brottsligheten.

Det finns fler typer av brott som jag ännu inte kommit in på men som jag får spara till nästa tillfälle. Mycket kort bara två områden till.

Sexualbrott har jag tidigare sagt att jag anser vara uttryck för psykisk sjukdom och alltså ska behandlas så. Vad gäller mord så sker runt 70% av dessa i hemmet och här kan alkoholen också vara en del av förklaringen. Siffran för antalet mördade per år har varit konstant runt 100 personer/år under de senaste 15-20 åren.

Det är, enligt min uppfattning, fullständigt meningslöst att diskutera påföljdsfrågor om vi inte från start kan enas om två saker.

För det första bakgrund och orsaker till varför viss brottslighet finns och för det andra så måste vi även enas om vad som ska vara påföljdens syfte.

Om det enbart ska handla om straff så är det ju enkelt, men har man tankar därutöver som handlar om vilken människa som ska komma ut från anstalten och kanske bli just Din granne, så ska vi nog nyansera många av de förslag och åsikter som dyker upp i debatten.

Ett sätt att skaffa sig en mer nyanserad bild är att skaffa sig kunskap. Om vi agerar utifrån kunskap och evidensbaserad forskning så ökar vi våra möjligheter att fatta beslut som är riktiga.

De som ropar på längre straff och hårdare tag har hämndtanken som huvudmotiv och bortser helt eller delvis från tanken på vård och återanpassning i syfte att förhindra återfall. Detta är enligt min uppfattning oerhört kortsynt. Det kan möjligen bero på att brösttonerna i det här avseendet hörs som allra ljudligast när det handlar om massmedialt uppmärksammade grova brott och känslor får styra.

Varje realistisk politik måste ändå gå ut på att forma en straffande modell som innebär att den som straffas inte ska göra det för resten av livet utan ska kunna återkomma och ta en plats i samhället igen. Släpper vi den grundtanken för att övergå till längre straff med mindre innehåll i rehabiliterande riktning så förutspår jag att antalet brott och antalet kriminella kommer att öka närmast explosionsartat.

Jag tror, precis som visats genom forskning, att mer saklig och faktaunderbyggd diskussion i ämnet kan öka kunskapsnivån och därigenom minska benägenheten att tro att hårdare straff är lösningen på kriminalitet. Det styrks av den forskning som finns och som kan sammanfattas i dessa fyra punkter.

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Nyligen presenterades också en undersökning om samma sak, gjord av de nordiska universiteten som kom fram till snarlika resultat.

Problemet med bl.a Sverigedemokraternas argumentation är att den betjänar en opinion som kanske är stark, men som inte förmår förklara hur statens viktigaste uppgift i sammanhanget bättre uppfylls genom hårdare straff, nämligen förebyggandet av brottsligheten. Argumentationen framstår därför inte som genomtänkt.

I det sammanhanget gör också frivilliga organisationer som KRIS och X-CONS fantastiska insatser i sitt arbete med att hjälpa frigivna fångar på olika sätt. Det råder ingen som helst tvekan om att dessa föreningar räddat åtskilliga från att återfalla i missbruk och kriminalitet och mot den bakgrunden är de anslag som beviljas pinsamt små.

Jag påstår att KRIS och X-CONS gör väsentligen mycket större nytta än Frivårdsmyndigheten för en bråkdel av pengarna som Frivården kostar. Föreningarna skulle kunna göra ännu mer men det snålas i vanlig ordning från samhällets sida.

Slutligen är våra resurser begränsade och skall räcka, inte bara till fängelser, utan också till poliser, domstolar, försvar, utbildning, omsorg, socialbidrag med mycket annat.

De som vill ha hårdare straff måste åtminstone försöka motivera varför vi skall lägga våra resurser på en form av signal från samhället som inte tycks tjäna något annat syfte än att, genom att tillmötesgå kraven, tysta den del av befolkningen som kräver hårdare straff.

 

Svensk Myndighetskontroll: Länksamling Brott o Straff


För den som särskilt intresserar sig för frågor om brott o straff lägger jag upp denna länksamling.

Länksamling till en del av de artiklar jag skrivit på ämnet Brott & straff

 

http://svemykon.info/2008/02/23/743898/ Terapi är bättre än batonger

http://svemykon.info/2011/03/19/svensk-myndighetskontroll-rattspolitikens-kvacksalvare/ Om hårdare tag, statistik, Österåker och brist på vetenskap i besluten

http://svemykon.info/2010/11/05/svensk-myndighetskontroll-johan-pehrson-fp-en-svensk-taliban/ Om Johan Pehrson och den förda narkotikapolitikens misslyckande

http://svemykon.info/2010/11/01/svensk-myndighetskontroll-hur-mycket-far-det-kosta-att-uppratthalla-en-myt/

http://svemykon.info/2010/09/11/svensk-myndighetskontroll-inleder-en-artikelserie-om-brott-straff/

http://svemykon.info/2010/09/12/d/ Brott& Straff del 1

http://svemykon.info/2010/09/13/h/ del 2

http://svemykon.info/2010/09/14/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-tredje-delen/ del 3

http://svemykon.info/2010/09/15/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-fjarde-delen/ del 4

http://svemykon.info/2010/09/17/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-sjatte-delen/ del 6

http://svemykon.info/2010/09/21/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-sjunde-delen/ del 7

http://svemykon.info/2010/09/24/svensk-myndighetskontroll-se-doden-pa-dig-vantar-1/ del 8

http://svemykon.info/2010/09/30/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-nionde-delen/ del 9

http://svemykon.info/2010/09/30/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-nionde-delen-fortsatter-1/ del 9 forts.

http://svemykon.info/2010/10/13/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-tionde-delen/ del 10

http://svemykon.info/2010/10/28/svensk-myndighetskontroll-oseriost-sd-och-felraknat-dessutom/ om SD o kriminalvård

http://svemykon.info/2010/10/30/gg/ om SD o kriminalvård forts.

http://svemykon.info/2010/08/17/svensk-myndighetskontroll-holl-pa-att-saga-vad-var-det-jag-sa/ om synen på straff

http://svemykon.info/2010/06/14/svensk-myndighetskontroll-det-blir-inte-manga-ratt-for-sverigedemokraterna/ ”massinvandring” och brottslighet statistik

http://svemykon.info/2010/06/13/svensk-myndighetskontroll-har-blogg-och-tidningslasare-del-i-den-totala-brottsligheten/ ”Svenssons” delaktighet i brottsligheten

http://svemykon.info/2010/05/01/svensk-myndighetskontroll-logner-cynism-och-bristande-humanism/

http://svemykon.info/2010/05/10/svensk-myndighetskontroll-se-lyssna-lar-forandra/ Norsk krimvård

http://svemykon.info/2010/06/05/svensk-myndighetskontroll-vad-tycker-du-som-lasare-ar-ett-rattvist-straff/ Hur ”vanligt folk” ser på straffmätning del 1

http://svemykon.info/2010/06/07/svensk-myndighetskontroll-straff-och-straffmatning-slutet/ del 2

http://svemykon.info/2010/04/29/svensk-myndighetskontroll-effekter-av-hardare-tag/ Hårdare tag-effekter del 1  en USA jämförelse

http://svemykon.info/2010/05/02/svensk-myndighetskontroll-effekter-av-hardare-tag-del-2/ Hårdare tag- effekter del 2

http://svemykon.info/2010/04/12/svensk-myndighetskontroll-replik-pa-expressens-ledare-om-hardare-tag/

http://svemykon.info/2010/04/03/fungerar-hardare-tag-mot-psykisk-storning/

http://svemykon.info/2010/03/25/svensk-myndighetskontroll-johan-pehrson-presenterar-nya-repressiva-forslag/

http://svemykon.info/2010/03/19/svensk-myndighetskontroll-balans-contra-obalanserat/ JK om hårdare tag

http://svemykon.info/2010/03/17/svensk-myndighetskontroll-hjalper-urinprov-mot-adhd/

http://svemykon.info/2010/03/06/svensk-myndighetskontroll-den-eviga-debatten/ Visar hur straffen för våldsbrott skärpts de senaste 30 åren

 

Svensk Myndighetskontroll: Var det för mycket daltande som utlöste kravallerna i England?


I ett av världens mest övervakade och kontrollerade demokratiska samhällen har kravaller och upplopp stört friden. De vittgående befogenheter som engelsk polis har, tillsammans med alla de olika övervaknings- och kontrollagar som införts under 2000-talet, gav varken förvarning eller hjälp mot de grupperingar som gick bärsärk under en tid. Övervakningskameror betraktade förödelsen utan att påverka eller ha den effekt som politiker påstått.

Something is rotten in the state of England, skulle man med en lätt travesti av Shakespear, kunna säga. Det visar sig nu då brandröken lagt sig att hälften av de åtalade för upploppen är under 18 år och de kommer från områden som tillhör de fattigaste i England. En berättigad fråga att ställa när detta uppdagats är varför det är just ungdomar på gränsen till barn som reagerat och utagerat på detta sätt? Den som inte ser något hopp för framtiden skiter också i konsekvenserna av sitt handlande.

I olika debattinlägg på olika forum så framställs dessa barn/ungdomar som kriminella. Jag skulle vilja formulera det som att deras handlingar i de nu aktuella fallen är kriminella, men att det är den fortsatta hanteringen av dom som kommer att avgöra huruvida de också i framtiden kommer att leva ett kriminellt liv eller ej.

Här ligger det ett stort ansvar på samhället att se till så att dessa ungdomar nu fångas upp på ett genomtänkt och konstruktivt sätt och att de får en rimlig möjlighet att inom ramen för ett straffsystem också utvecklas till laglydiga medborgare i framtiden. Att bara ge dom ett straff är exakt vad de förväntar sig och är inställda på. Enbart bestraffning kommer att göra dom ännu mer fientligt inställda till det samhälle som de upplever redan har svikit dom.

KDU:s ordförande, Aron Modig, skriver följande på Newsmill. ”Visst är det så att härjandet framför allt har ägt rum i stadsdelar där många redan har det besvärligt. Visst är det också så att brottsligheten tenderar att vara högre i områden där levnadsförhållandena är tuffa, såväl ekonomiskt som socialt. Det är självklart så att det är enklare att välja att begå brott när man är utsatt, ensam eller fattig”.

Så långt ger Modig intryck av en viss insiktsfullhet men det tar inte lång stund innan batongen tas fram och den gamla, gamla högerpolitiken med mantrat ”hårdare tag och längre straff” får sedan stort utrymme i hans artikel. Då handlar det om ”att enskilda människor fattat aktiva val om att gå ut och bryta mot lagen genom att plundra, förstöra, döda och sprida skräck. Det är en grupp ligister – inte samhället – som är ansvarig för det som hänt.”

Det är ju så att en politiker kan inte erkänna att det på något sätt skulle vara samhällets fel eftersom ett sådant erkännande också betyder att det är sagda politikers fel och så kan vi ju inte ha det. I artikeln tar Modig varje tillfälle att trumma in att det är brottslingar och kriminella som man haft att göra med och som är ensamt skyldiga till vad som skett. Att det var polisens dödsskjutning av en av allt att döma oskyldig man som var den utlösande faktorn, glöms behändigt nog bort.

Istället så säger han i vanlig ordning att ”det finns ett behov av att ta krafttag mot brottsligheten. När vi börjar dalta med kriminaliteten är det i varje läge de oskyldiga medborgarna som får ta smällen. Staten måste vara stark, vara tuff mot brottsligheten och i varje läge hävda lag och ordning.”

Själv är jag helt övertygad om att de ungdomar som deltagit definitivt inte gjort det på grund av att det tidigare daltats med dom.

Från engelskt regeringshåll tycks man ha uppfattningen att följande åtgärder är vad som behövs för att det aldrig ska bli några fler upplopp: Polisen ska få rätt att släcka sociala medier. Socialbidrag ska dras in för de som deltagit och de familjer som har barn som deltagit ska vräkas från sina hem om de bor i statligt subventionerade lägenheter.

Att indirekt straffa minderåriga barn för deras syskons deltagande och att bokstavligen slänga ut oskyldiga på gatan samtidigt som man inför samma typ av censur som t.ex Kina är tydligen i det här fallet demokratins svar.

För säkerhets skull så har man nu även börjat kräva att anonymiteten som finns för ungdomsbrottslingar ska hävas. Oklart riktigt varför men förmodligen för att de ska ges så djupa stigman som möjligt och för att ge de som så önskar en rimlig chans att hämnas då ungdomarna avtjänat sina straff…….

Den, förmodar jag, kristne ordföranden för KDU kommenterar dessa förslag genom att skriva att ”Premiärminister David Cameron påtalar med rätta betydelsen av att ta krafttag mot brottsligheten.” Det får väl antas att han är mer gammeltestamentlig i sin trosuppfattning för jag ser inte skymten av någon förlåtelse eller något kärleksbudskap i det han skriver.

Svensk Myndighetskontroll: Avdragsrätt för rånarvapen?


Högsta Förvaltningsdomstolen, tidigare Regeringsrätten, har i ett avgörande i mål nr 7262-09 kommit fram till att en inkomst som härrör från brottslig verksamhet ska beskattas som inkomst av tjänst.

I en mycket kortfattad dom slår man först fast att  ”inkomst av brottslig verksamhet inte är skattefri enligt bestämmelserna i 8 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL.” Därefter fortsätter man med att konstatera att ”Till inkomstslaget tjänst räknas enligt 10 kap. 1 § första stycket IL inkomster och utgifter på grund av tjänst till den del de inte ska räknas till inkomstslaget näringsverksamhet eller kapital. Enligt andra stycket avses med tjänst anställning, uppdrag och annan inkomstgivande verksamhet av varaktig eller tillfällig natur.”

Med ovanstående som grund dras sedan slutsatsen att ”Den i målet aktuella verksamheten får anses ha bedrivits under sådana former att inkomst av den ska hänföras till tjänst. Inkomsten är inte undantagen från beskattning enligt 11 kap. IL. Det har inte framkommit skäl att beräkna inkomsten till lägre belopp än 300 000 kr.

AA har inte tagit upp inkomsten i sin självdeklaration och grund för att påföra skattetillägg föreligger därför. Fängelsepåföljden har inte samband med hans underlåtenhet att redovisa inkomsten av den olagliga verksamheten och utgör
därför inte skäl för befrielse från skattetillägg. Något annat skäl för befrielse finns inte.”

Det här är en skojig dom som det är väldigt lätt att raljera kring. Jag kan t.ex se framför mig alla de möjligheter till avdrag som öppnas med detta utslag. AK 4:or vid rån är en nödvändig kostnad för intäktens förvärvande och då självfallet avdragsgill liksom kostnader för införskaffande av övrig för verksamheten nödvändig utrustning. Arvoderandet av utkikar och annan kringpersonal kan dock inte dras av om man inte startat bolag och tar upp detta som en sedvanlig lönekostnad för vilken t.ex arbetsgivaravgifter erläggs. I bolagsform har man även möjlighet att anställa medhjälpare med hjälp av olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder som t.ex lönebidrag.

I och med att den brottsliga verksamheten nu beskattas som inkomst av tjänst så blir den naturligtvis även pensionsgrundande. Hade detta genomförts tidigare så hade de stackars äldre gentlemännen i ”Gubbligan” förmodligen inte varit tvungna att på sätt som nu skett själva försöka ordna ett sista tillskott före eller i samband med pensioneringen utan t.ex ”Janne Pistol” hade ju sedan länge haft en god pension ordnad.

En lite svindlande tanke är den som säger att vid ett misslyckat rån eller vid ett frivilligt tillbakaträdande från en rånplan, så måste en av konsekvenserna bli ett medgivande av förlustavdrag avseende de kostnader man haft för förberedelser.

Sexköpare bör medges avdrag för sina sexköp och de som köper cannabis t.ex och finansierar det egna bruket genom försäljning medges avdrag för intäkternas förvärvande med ett belopp som motsvarar kostnaden för den egna konsumtionen.

Inom Kriminalvården kan med fördel de behandlingsprogram som erbjuds kompletteras med kurser i skattefrågor och avdragsrätt. Anders Borg får i fortsättningen göra Beatrice Ask sällskap vid anstaltsbesök.

Här hittar du domen i sin helhet.

 

%d bloggare gillar detta: