Kategoriarkiv: Polis

JO anmälan mot polismyndigheten Stockholm


Jag har lämnat in nedanståend anmälan till Justitieombudsmannen.

Justitieombudsmannen

Box 16327

103 26 Stockholm

 

Västerås 121107

Polismyndigheten i Stockholm har upprättat ett antal Twitterkonton där man använder sig av detta sociala media bl.a för kontakter med allmänheten.

Jag har ingen invändning i sak mot detta men när kontot används till att fälla omdömen om enskilda människors åsikter anser jag att myndigheten överträtt vad som ligger i dess arbetsuppgift. Nedanstående text är hämtad från SvT Debatt där polisen skrivit en debattartikel som innehåller övrig för JO nödvändig information för att beskriva ärendet. Artikeln återfinns på webbadress: http://debatt.svt.se/2012/11/06/som-twitterpoliser-ar-det-vart-jobb-att-saga-pluras-drogromantik/

Som twitterpoliser är det vårt jobb att såga Pluras drogromantik

Publicerad 6 november, 2012 – 16:30

TWITTRANDE POLISER Att poliser via Twitter kritiserar tv-kändisars drogromantik är inte konstigare än att vi besöker skolor och säger till ungarna att knark är dåligt. Och enstaka mindre genomtänkta inlägg måste det finnas utrymme för även från polisens sida – sådant ligger i de sociala mediernas natur. Det skriver Johan Säfström, twittrande polis på kontot YB Södermalm, i en replik till Daniel Wiklander.

Läser med intresse en artikel på SVT Debatt skriven av Daniel Wiklander, chefredaktör på tidningen Arbetaren. Mycket snart inser jag att han är orolig, mycket orolig, för polisens deltagande i olika sociala medier.

Vad har gett honom denna oro? Tydligen en ”tweet” från ett polisiärt twitterkonto där skribenten uttrycker sitt missnöje med vad han/hon upplever som drogromantisering i ett nöjesprogram på TV.

Jag har inte sett programmet Pluras kök eller avsnittet med Tommy Körberg, men väl tweeten som berör det – och jag kan inte riktigt förstå Wiklanders kritik. Twitterkontot Narkotikaroteln har som namnet antyder i uppgift att stävja och förebygga narkotikabruk. I detta måste det väl ingå att tillåtas ha synpunkter?

Även på den heliga graalen massmedier?

Daniel Wiklander verkar tro, eller önskar, att polisen inte skulle ha synpunkter på vad som händer i samhället. Tvärtom. Att ha synpunkter är precis vad vi ska ha. När en polis som arbetar mot narkotika kommenterar en uppfattad romantisering av droger uttalad av tvenne folkkära artister är det inte konstigare än att vi i skolan säger till ungarna att knark är dåligt och att cykelhjälm är bra.

Wiklander sparar inte på brösttonerna och tycker att det är ”obehagligt att sociala medier mer och mer blir en arena för poliser”. Han dundrar vidare och gör jämförelser med diktaturer och en ”maktfullkomlig poliskår”. Menar du allvar, Daniel?

Ser du verkligen oss som maktfullkomliga?

Daniel Wiklander sällar sig till fler och fler journalister som inte riktigt är bekväma med sociala medier. Han nämner flera gånger ordet ”makt” och gör hänvisningar till polisens våldsmonopol där vi använder alla möjliga sorters vapen. Speciellt den expanderande ammunitionen. Vad Wiklander inte alls nämner i sammanhanget är sin egen makt. Den makt som han och hans kolleger sedan urminnes tider kunnat utöva oemotsagda.

Vi ser en tydlig maktförskjutning med sociala medier där vem som helst plötsligt kan bli skribent och ”sanningssägare”. De traditionella medierna har inte längre lika starkt tolkningsföreträde som tidigare. Denna maktförskjutning vill ju även vi poliser ta del av, och med det kunna balansera skeenden och händelser. Sedan är det givetvis upp till läsaren att bedöma sanningshalten utefter dennes värderingar och avsändarens syften.

Vi ska här också komma ihåg att vi som poliser inte får ljuga eller förvanska sanningen.  Varken i vittnesmål eller i sociala medier. Något som journalister inte alltid har som rättesnöre.

Vi poliser som driver våra diverse konton är poliser i produktion. Vi är inte medietränade eller tillrättalagda. Våra gemensamma syften vågar jag påstå är att tillhandahålla vederhäftig information till de medborgare vi är satta att skydda och hjälpa.

Vi vill också bidra med att slå sönder myter och felaktiga uppfattningar om oss. Att det sedan smyger in mindre genomtänkta inlägg måste det finnas utrymme för. Det ligger i Twitters och Facebooks snabba natur.

Men vi lär oss och blir bättre efter hand.

I all din oro för demokratin och dess principer är det dock glädjande att du uppskattar vårt konto YB Södermalm, Daniel Wiklander. Hade du följt oss på Twitter  hade du sett att du inte har något att frukta. Vi kommer inte att ta brödet ur munnen på dig.

Johan Säfström, yttre befäl Citypolisen Stockholm,
och en av poliserna bakom Twitterkontot YB Södermalm

Visst får polismyndigheten uttrycka en åsikt och man har även en skyldighet att informera om sin verksamhet. Jag anser däremot att när en myndighet, som man gör i detta fall, riktar in sig på en privatperson, kallar honom ”drogromantiker” och gör detta uttalat som just en myndighet, då har man gått över gränsen.

Det finns en uppenbar risk att myndigheten på så sätt, utan sakargument, kväver en fri och öppen debatt kring t.ex cannabis eftersom vissa kan känna sig skrämda av att deras argument kan komma att få som konsekvens att myndigheten s.a.s ger sig på dem.

Bedriv gärna kampanj med sakargument. Se till att finnas i sociala media för att informera och svara på medborgarnas frågor men skriv inte fördömanden av andras åsikter!

Undertecknad begär med detta att JO granskar om vad som ovan anförts om polismyndigheten i Stokholms agerande är förenligt med det uppdrag polisen har enligt lag, förordning och genom regeringens regleringsbrev för verksamheten.

Michael Gajditza

Media bär en stor del av skulden för allmänhetens felaktiga verklighetsuppfattning


En sak jag funderat över en tid men som jag inte vet riktigt vad man ska göra åt, är den bild av Sverige som förmedlas av media.

Utifrån den bilden kan jag faktiskt förstå att många människor idag har delar av eller den syn som många, framförallt SD sympatisörer ger uttryck för.

Problemet är ju bara att bilden som oftast förmedlas på nyhetsplats är så ensidig och uppblåst att den skymmer den helhetssanning som borde finnas som kontrast.

Som korta exempel kan nämnas att jag är helt övertygad om att man i en enkät, på frågan om antalet mord har ökat eller minskat i Sverige under de senaste 10 åren, av en överväldigande majoritet skulle få som svar att de ökat dramatiskt.

I verkligheten har de i stort sett legat stabilt i mer än 20 år runt 90-100 st per år. 2011 mördades faktiskt 9 personer färre än under 2010, något jag tror förvånar de flesta.

Trots en allt högre anmälningsbenägenhet ökade antalet anmälda brott inte mer än 16,2% från 1990-2011 samtidigt som befolkningen ökade med 10,3%. Då skall i den ekvationen även tilläggas att antalet lagar under perioden har ökat dramatiskt, vilket medför att det finns fler olika möjliga brott att anmäla idag. Databrottslighet kan få utgöra ett exempel.

Jag anser, mot ovanstående korta bakgrund, att det är dags att granska medias roll och medias betydelse bför den förvrängda bild av hur det ser ut på området brottslighet idag. I bakgrunden har vi självklart ett känt faktum; Brott säljer!

Intressant i sammanhanget är även hur SD lyckas bidra till denna bild och dessutom lyckas lasta ”den lavinartade ökningen av brottsligheten”, som alltså i verkligheten inte existerar, på invandrarna och då särskilt på invandrare med muslimsk bakgrund.

Skriver f.ö idag även på Motargument.se

PS För övrigt är uttrycket ”öka lavinartat” allmänt accepterat men i grunden märkligt. Laviner startar högt upp och går neråt……… DS.

Clark eller van der Kwast, det är frågan


Polisens nya chefsrekryteringsstrategi är intressant, tolerant och förtjänar att uppmärksammas!

Uppenbarligen har man resonerat i termer av att nu rekryterar vi chefer utifrån empirisk grund. ”It takes one to know one” är devisen för denna

hittills lyckade kampanj där dömda och ännu icke dömda tillträdande chefer premieras för sin nit avseende att på djupet och i verkligheten ta reda på hur den kriminelle kan tänkas resonera och fungera.

Ju grövre brott desto högre chefsställning då grövre brott självklart ger mer erfarenhet och kunskap.

Hittills obekräftade rykten gör gällande att såväl Claes Olofsson som Christer van der Kwast kandiderar till posten som ny rikspolischef. En vanligtvis välunderrättad källa i polisens friggebod på Kungsholmen säger att problemet för stunden är att avgöra vem av de två kandidaterna som är mest kriminell.

Styrelsen sägs vara imponerad över den förslagenhet som Kwast visat medan Olofssons styrka ligger i den mer raka och konsekventa brottslighet han outtröttligt och med entusiasm levererat under en lång följd av år. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15586636.ab

Poliskår stadd i upplösning


Jag tycker att man ska använda ordet kris med försiktighet men nu tror jag att det är hög tid att använda det för att beskriva skicket på svensk polis. Enbart under de senaste dagarna har nedanstående nyhetsflöde serverats allmänheten:

Polis misstänks ha mörkat jäv i Södertäljerättegången som nu måste tas om.

Poliser avstår från att anmäla fel

JO kritik mot polis som vägrade vård

JO utreder Quickpolis

Brottsoffer fick betala utredning

Polisen kritiseras av JO för urusel planering inför högriskmatch.

Kriminell polis blev chef

Karl Wallin, kanslichef på Rikspolisstyrelsen, varnar blivande poliser för att säga negativa saker om polisen till journalister.

Polis skjuter vilt och dödar två hundar.

Polis åtalas för att ha skjutit urskiljningslöst och bl.a utsatt människor inne på ett gym för livsfara.

Sammanfattning med ett ord: Otroligt!

 

Skjutgalna poliser som dessutom ljuger, ska vi ha det?


Allvarligt talat så börjar det bli alldeles för mycket som är helt galet inom svensk polis. Häromdagen åtalades en annan polis för att ha skjutit 10 skott genom rutorna på ett gym.

Här i Västerås sköts det vilt i samband med ett nattligt inbrott i en butik för nån vecka sedan.

Med tanke på att man dessutom skjuter med en ammunitionstyp som är förbjuden att använda i krig så tycker jag det är dags att avväpna polisen och införa ett system motsvarande det man har i bl.a Norge och England där endast särskilt utvald personal har rätt att bära vapen.

Det är närmast ett under att man, i det fall som visas här, inte lyckas skjuta även hundägaren. 26 skott avlossades enligt uppgift och filmbilderna visar tydligt att den polis som påstår att hundarna går till attack ljuger.

Vi kan inte ha skjutgalna lögnare som poliser helt enkelt.
http://www.tv4.se/nyheter/klipp/hundexpert-domer-ut-polisens-agerande-2226761

Svensk Myndighetskontroll: Centrum för Narkotikavetenskap


….är namnet på en relativt ny facebookgrupp som beskriver det man vill åstadkomma så här: ”Sverige behöver en narkotikapolitik som bygger på fakta och vetenskap och inte på fördomar och moralism. Vi behöver överhuvudtaget en socialpolitik som utgår från principen att skador ska minimeras snarare än att svaga och utsatta människor ska bestraffas för sina problem.

Det är därför av största vikt att alla läkare, psykologer, sociologer, socionomer, jurister, ekonomer och andra forskare och akademiker som på ett eller annat sätt arbetar med narkotikafrågor och andra känsliga sociala frågor får en mötesplats på internet.

Att denna mötesplats även inkluderar människor som på ett eller annat sätt vill stötta detta arbete med politisk aktivism – alldeles oavsett partifärg – och dela med sig av sina personliga erfarenheter är en självklarhet.

Denna mötesplats heter Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). Välkommen!”

Ett både lovvärt och viktigt initiativ som förtjänar stöd, enligt min uppfattning så jag fyller på med nedanstående artikel.

För drygt ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka.

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs.

En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. Regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Rapportens kritiker, företrädarna för den repressiva svenska modellen, tolkar rapporten som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Johan Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson och andra att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som benämns som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.
År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. Det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.
Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.
Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses. Just narkotikapolitiken, med ständigt skärpta straff som en av politikens hörnstenar, utgör ett lysande exempel på att hårdare tag och strängare straff är en modell som inte fungerar.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.
Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.
I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom innebär ett mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik och avser med detta den svenska narkotikapolitiken.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De ca. 400 personer som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik.

De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik.

Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Johan Pehrson är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att han är okunnig i narkotikafrågor där han präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning.

Företrädare för den repressiva svenska narkotikapolitiken borde ha i åtanke att det inte är någon skam att erkänna att man har haft fel. Tvärtom så skulle ett sådant erkännande visa att man är klokare idag än igår.

Svensk Myndighetskontroll: Lite av varje


Stämningsansökan mot staten har nu åsatts ett målnummer i Stockholms tingsrätt, T 119-12. Nästa steg, om inga kompletteringar begärs av undertecknad, blir att staten skall yttra sig över ansökan genom att tala om sin inställning, d.v.s om man medger eller bestrider yrkandet i ansökan. Ett grundtips är väl att staten kommer att bestrida…….

Normaltiden för ett sådant svaromål är 14 dagar från det att man tar del av de handlingar som tingsrätten skickar ut. Av svaromålet ska framgå varför man bestrider ansökan och vilka vittnen och/eller bevis man anför som grund för bestridandet. Om staten inte svarar inom angiven tid kan tredskodom komma att meddelas men det är nog att hoppas på för mycket…!  🙂

Har idag f.ö noterat att polisen inte löser fler brott utan färre, efter det att 5,1 miljarder extra skjutits till sedan år 2005. Antalet poliser har ökat med ett par tusen sedan alliansen tillträdde men de idag drygt 20000 poliserna lyckas alltså lösa färre brott än de dryga 16000 som fanns tidigare. Uppklarningsprocenten har idag sjunkit till 16 från förra årets 17.

Lägger man sedan till att metoderna för hur uppklarade brott redovisas är synnerligen tvivelaktiga så blir bilden ännu dystrare.

Dessutom så tycks varenda tidning som kommenterar detta glömma att polisen under hela 2000-talet fått stöd av ett otal antal nya lagar och ändringar av andra som gett dem oerhört mycket större befogenheter. Bland annat så har man fått möjlighet att tillgripa olika s.k tvångsmedel som buggning, teleavlyssning, hemlig kameraövervakning etc. i betydligt större omfattning än tidigare. Antalet teleavlyssningar har också under de senaste åren ökat dramatiskt men antalet lagförda sjunker alltså trots detta. Inte heller tycks ett kraftigt ökat antal övervakningskameror ha hjälpt.

Ni som följer den här bloggen vet att jag tidigare har hävdat att vi behöver inte fler poliser, vi behöver bättrepoliser.

Hur svårt kan det vara?

För att fortsätta lite kring samma tema så noteras att Thomas Quick/Sture Bergwall nu beviljats resning i ytterligare ett mål. Det är det kanske mest omskrivna av de mord han dömts för, fallet med den mördade pojken Johan Asplund i Sundsvall, som nu är aktuellt. Rättsrötan är monumental i detta fall och det finns ingen som kan inbilla mig att detta är någon sorts isolerad företeelse även om jag kan tillstå att Quicks ärende är extremt. HAX kommenterar också.

Jag och Liberaldemokraterna kommer därför att fortsätta kräva ett särskilt resningsinstitut av den typ som finns i bl.a Norge och Storbritannien. I Norge har man under den tid som resningsinstitutet funnits, vilket nu är åtta år, beviljat i runda tal 100 resningar. Det är alltså 100 oskyldiga människor som till slut fått rätt. Ge mig ett enda skäl till varför det skulle se annorlunda ut eller på något sätt vara bättre i Sverige!?

På tal om HAX så kommenterade han den 10/1 stämningsansökan mot staten på ett positivt sätt. Hans inlägg fick 41 kommentarer och då jag granskat dessa så slogs jag plötsligt av vad jag tror är något av Piratpartiets största problem. De påminner i det avseendet om Sverigedemokraterna och det jag tänker på är att alldeles oavsett ämnesval så brukar en diskussion i någon fråga hos PP ofta sluta med att man lämnat det ursprungliga ämnet för att istället diskutera fildelning på motsvarande sätt som SD alltid glider över till frågan om invandring. Läs kommentarerna hos HAX så förstår ni snabbt vad jag menar.

För övrigt kan jag rekommendera Dufvenkrooks Original starkvinsglögg som med stor sannolikhet även är bra för blodvärdet!! 😉

 

 


					

Svensk Myndighetskontroll: Sverige är fantastiskt!


Det är när man tar del av sånt här som man med full insikt förstår vad turistrådet menar med att ”Sverige är fantastiskt!”Utan danstillstånd mer våld på krogen.

Svensk Myndighetskontroll: Utfall av lördagens prognos ang. polisinsats vid MC-klubbsfest


Dags att redovisa utfallet av min prognos från gårdagen. Så här står det i VLT:s nättidning på söndagen. ”Västmanlandspolisen har mobiliserat ett 40-tal polisen att bevaka mc-klubbens Mongols invigningsfest på Hacksta industriområde i västra Västerås.” och vidare, ”Polisens insats är, som nämnts, massiv. Två kontroller har upprättats på Saltängsvägen, såväl öster som väster om lokalen:
– Vi kontrollerar alla som åker förbi, såväl personer som fordon. Dessutom tittar vi speciellt efter ”farliga föremål”, det vill säga vapen och annat, säger insatschefen.

En misstänkt drogfyllerist togs om hand av polisen som fram till kl. 01.00 ändå haft en lugn afton:
– Ja, det har inte varit några incidenter, säger polisens insatschef.”

I kommentarerna till artikeln skrev jag följande då jag kom hem inatt:

Overkill

”40 poliser i hittills sju timmar med ett resultat på exakt noll uppdagade brott, till en kostnad motsvarande X antal tiotusentals kronor, kan knappast kallas ett effektivt polisarbete. Med tanke på att polisen samtidigt dels försummar all pågående kriminell verksamhet i länet för övrigt och dels även själva är så dåligt pålästa om vad lagen säger att det till slut blir så att det finns fler brotsmisstankar mot polisen än mot festdeltagarna, så borde skattebetalarna kräva en förklaring av berörda polischefer. Den här gången hade man dock vid 01.00-tiden undvikit att kränka folk genom att klä av dom nakna och att genomföra kränkande uppvisningar av blottade kön. (se VLT för någon vecka sedan)

Det vore naturligtvis en sak om detta var den första MC-festen i svensk polishistoria men efter att ha avverkat ett stort antal sådana med motsvarande oerhört klena resultat, så borde t.o.m polisen ha lärt sig att detta inte leder till något alls.”

Eftersom den kommentaren dök upp väldigt sent på dagen så hann jag skriva även detta: ”Dessa polisinsatser mot MC-klubbar i samband med fester är ett gigantiskt slöseri med skattemedel. I flera år har man nu runt om i landet gjort insatser av den här typen till stora kostnader och resultatet blir alltid obefintligt. Den som läste VLT för någon vecka sedan kunde då konstatera att senast det var MC fest i samma lokal så slutade det med att den grövsta brottslighet som förekom, var den som polisen själva stod för.

En drograttfylla (det samlade resultatet av 40 polisers arbete i åtta timmar) och frågan är om den tillkom någon som var på festen eller någon privatperson som råkade åka den vägen?

Polisen har också felaktigt fotograferat samtliga som stoppades på väg till festen. Det finns inte något lagstöd för att fotografera en person med anledning av att denne frihetsberövats med stöd av en bestämmelse i polislagen. (se JO 2004/05 sid. 98) Polisen tycks härmed åter ha varit den part som sämst lyckats hålla sig till gällande regler.

Lite senare under söndagen så följde även detta:

JO anmälan angående fotografering av festdeltagare

Mongols MC-klubb anordnade lördagen den 5/11 en privat fest i en lokal i Västerås. I samband med festen genomförde polisen bl.a kontroller och visitationer av samtliga fordon och personer som var på väg till eller från festen. Detta gjordes oberoende av om det handlade om klubbmedlemmar eller inbjudna gäster.

I samband med dessa kontroller fotograferades även samtliga.

Av 8 kap. 3 § regeringsformen följer att föreskrifter som avser ingrepp i enskildas personliga förhållanden ska meddelas genom lag.

I 28 kap. 14 § första stycket rättegångsbalken (RB) stadgas att den som är anhållen eller häktad får underkastas fotografering, tagande av fingeravtryck och annan dylik åtgärd. Andra personer kan under en förundersökning bli föremål för sådana åtgärder under förutsättning att dessa behövs för utredning av ett brott som kan följas av fängelse. Närmare bestämmelser om de åtgärder som avses meddelas enligt paragrafens andra stycke av regeringen. Sådana bestämmelser finns i förordningen (1992:824) om fingeravtryck m.m. (fingeravtrycksförordningen).

I polisdatalagen (1998:622) finns regler om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet. Lagen innehåller bl.a. särskilda regler om behandling av uppgifter i kriminalunderrättelseverksamhet. I sådan verksamhet får personuppgifter behandlas endast om en särskild undersökning har inletts under ledning av Rikspolisstyrelsen eller en polismyndighet och det finns anledning att anta att allvarlig brottslighet har utövats eller kan komma att utövas (14 §).

En särskild undersökning definieras i polisdatalagen som en undersökning i kriminalunderrättelseverksamhet som innebär insamling, bearbetning och analys av uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om förundersökning eller om särskilda åtgärder för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott (3 §).

Jag kan först konstatera att någon förundersökning inte hade inletts i det här fallet. Bestämmelserna i 28 kap. 14 § första stycket RB och fingeravtrycksförordningen är således inte tillämpliga.

Ett beslut av JK handlade om polisens användning av handmanövrerad kamera för identifiering – berörda personer var dock inte frihetsberövade (JK:s beslut den 23 april 2001, dnr 1002-00-21). I beslutet uttalades att gällande regler inte hindrar att stillbilder tas av enskilda personer i samband med en frivillig identitetskontroll.

Det är alltså närmast en lämplighetsfråga om metoden bör utnyttjas. En förutsättning måste emellertid vara att fotograferingen inte genomförs med tvång eller eljest mot den enskildes vilja. En skyldighet för den enskilde att underkasta sig fotografering eller någon annan liknande åtgärd utgör nämligen ett sådant ingrepp i den enskildes personliga förhållande som enligt 8 kap 3 § regeringsformen kräver stöd i lag och några sådana regler har inte meddelats utom såvitt avser fotografering under en förundersökning.

Förre chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh har i ett beslut i december 2003 gjort vissa uttalanden om polisens rätt att fotografera omhändertagna personer (JO 2004/05 s. 98; beslutet finns också tillgängligt på JO:s hemsida http://www.jo.se). I beslutet underströks att den rättsliga utgångspunkten är att åtgärden att fotografera någon med tvång eller annars mot dennes vilja kräver stöd i lag. Claes Eklundh konstaterade vidare i beslutet att det inte finns något lagstöd för att fotografera en person med anledning av att denne frihetsberövats med stöd av en bestämmelse i polislagen.

I en situation som den aktuella kan man inte tala om någon reell frivillighet. Fotograferingen skedde ju under frihetsberövandet.

Jag vill, i likhet med vad chefs-JO Claes Eklundh gjorde i det ovan nämnda beslutet, också understryka vad Polisrättsutredningen uttalade om att en polisman som ingriper i myndighetsutövning rent faktiskt ger uttryck för samhällets maktbefogenheter, oavsett om han använder tvång eller inte, och att saken också torde uppfattas på det sättet av den person som ingripandet riktar sig mot och som därför befinner sig i ett sådant underläge att det strängt taget aldrig kan bli tal om någon egentlig frivillighet (SOU 1995:47 s. 145).

Sammanfattningsvis finner jag att fotograferingen av festdeltagare saknade rättsligt stöd.

Ingen information har heller givits angående orsak eller syftet med fotograferingen bortsett från att någon/några enskilda polismän hänvisat till polislagen § 19. Det är heller inte känt om dess foton nu lagras någonstans, vilket även det vore intressant att få reda på.

Mot ovanstående bakgrund begär jag JO:s granskning av om polismyndigheten Västmanlands fotograferande skett på ett korrekt och lagenligt sätt.

Michael Gajditza

Den som önskar fördjupa sig i frågan om att MC-klubbar felaktigt benämns vara ”kriminella organisationer” hittar en sådan fördjupning här.  Klicka där på pdf-dokumentet som heter ”MC-klubbar om begreppet kriminell” och läs vidare.

Svensk Myndighetskontroll: Prognosen säger att framåt kvällen saknar U-län poliser i stort sett överallt….


…..utom naturligtvis på Saltängsvägen 34 i Västerås där poliskoncentrationen å andra sidan kommer att vara nästan lika hög som på jättekontoret på Kungsholmen. Oddset för att Nationella insatsstyrkan ska dyka upp, stod vid åttatiden i morse på runt 2,00, alltså en riktig lågoddsare. Flera rapporter säger att den undre världen i form av gråtjuvar, kassaskåpssprängare, narkotikahandlare etc. kommer att dra sig mot länets norra och västra delar i trygg förvissning om att de där kan göra sitt helt ostört. Polisen kraftsamlar åter för att bevaka den sorts tillställning som de under de senaste åren lagt tiotals miljoner på att bevaka, utan att nå egentligen något som helst resultat.

Det är dags för MC-klubbsfest i Västerås och den här gången är det Mongols Sweden som ska ha en fest för att fira sin etablering både i Sverige och i Västerås som det får förstås. Av outgrundlig anledning så fortsätter polismyndigheter runt om i landet att beordra poliser i mycket stort antal att bevaka och störa dessa fester trots att de resultat som uppnåtts genom åtgärderna får sägas ha varit närmast genanta för polisen. Det brukar i allmänhet sluta med att åklagarna har mer brottslighet att utreda inom kåren än utanför densamma. Jag har ju skrivit om dessa tillslag tidigare och jag räknar nog med att få skriva ytterligare ett under morgondagen.

Detta är min skrivelse efter den förra festen i samma lokal i februari 2010. Bara för någon vecka sedan såg det ut så här i VLT som då äntligen tog upp de fakta jag tillställt dom redan för 1,5 år sedan. Handlingskraftig inkompetens kallar jag det.

 

Nu skulle jag kunna fortsätta på det här sättet med exempel från stad efter stad men jag tror min poäng har gått fram. Varför bevaka en öppet arrangerad fest på det sätt man gör när man idag måste veta att det man får ut av det är två eller tre anmälningar av bötesbelagda brott och inget mer. Man skulle med den samlade polisinsats det brukar handla om, få fem gånger så stor utdelning på två stadsbussar på väg mot city en lördagskväll. Proportionerna är inte rimliga och det är skattebetalarna som betalar. Som vanligt.

De enda som är att lyckönska en sån här kväll är de vars brottsliga bana nu ikväll med allra största säkerhet inte kommer att störas av några poliser om de bara utövar den i städer som Fagersta och Arboga. Polisen ska nämligen gå på fest nu igen och vi får se om det egna bepansrade lilla festfordonet också dyker upp.

Mer om detta superpolisfordon och den nya superpolisen hittar du här.

 

 

 

 

%d bloggare gillar detta: