Bloggarkiv

8/10-dels samhället


Jag får i stort sett varje dag, året runt, berättat för mig hur människor på olika sätt misshandlas och/eller marginaliseras i dagens Sverige. Det talas ibland om 2/3 dels samhälle men jag skulle vilja säga att vi snarare närmar oss ett 8/10 dels samhälle.

Tidsandan har upphöjt präktighet till norm. Den, eller de, som inte kan leva upp till normen förskjuts ur samhällsgemenskapen och som om inte det vore nog, så ska vederbörande ofta också visas upp som ett avskräckande exempel som får utgöra bevisning för hur illa det kan gå om man inte ställer in sig i ledet och uppfyller alla de krav som samhället har rätt att ställa på sina medborgare.

Det omvända, medborgarens rätt att ställa krav på samhället, har ingen plats i dagens debatt som domineras av moraliskt upphöjda och felfria personer vars moral, värderingar och åsikter framförs som varandes den norm vi alla ska anpassa oss och leva efter.

Normen i sin tur, har ofta sin grund i de värderingar som under de senaste 10 åren uttryckts av den kristna högern. Med George W Bush:s egna ord har deras allt mer dominerande ställning grundats på ”den som inte är med oss är mot oss”.

Effekterna av detta har vi nu sett under en följd av år där övervaknings- och kontrollagstiftning fått breda ut sig närmast obegränsat och där argument om att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, vunnit ett allt större utrymme och en allt större acceptans hos väljarna.

Det senaste exemplet på detta hittade jag igår när jag läste lagrådsremissen om ökad kontroll avseende assistansersättning inom ramen för LSS.

Där föreslås bl.a att den som anlitar personliga assistenter som inte är kommunalt anställda, ska finna sig i visitationer i hemmet av såväl kommunen som socialstyrelsen. Assistenterna skall åläggas en rapporteringsskyldighet eller, uttryckt på ett annat sätt, bli angivare. En modell som luktar gamla Östtyskland och Stasi.

Det är med ett djupt beklagande jag konstaterar att under de senaste sex åren har denna utveckling påskyndats och underblåsts av alliansen där framförallt Moderaterna i sina ambitioner att bli ett statsbärande parti fullständigt övergivit såväl ideologi som sitt tidigare försvar av frihet.
Folkpartiets socialliberalism har försvunnit och ersatts av en politik som i praktiken är oförenlig med liberala grundvärderingar.

Vi, frihetsälskande liberaler, måste i formulerandet av vår politik, försöka hitta det som kan nå fram och påvisa att den rädsla som man på ett effektivt sätt lyckats få medborgarna att känna är, om inte ogrundad, så i vart fall inte mer påkallad nu än för trettio år sedan.

 

Annonser

Svensk Myndighetskontroll: En sorglig ettårsdag närmar sig.


För ganska precis ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka. I den artikel jag skrev om detta för ett år sedan avslutade jag med följande mening: ”Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik…”

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs. Det finns med andra ord inte tillstymmelsen till bevis för att jag skulle ha haft fel då jag skrev nedanstående.

”En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Här kan man sannerligen tala om en människa som läser något som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som Pehrson också benämner som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.

År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

nyhet1.JPG
Ertappad haschrökare?

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.

Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.

Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.

Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.

I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom med mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

beard.jpg

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De över 400 personerna som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik. De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik. Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Du är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att du är okunnig i narkotikafrågor där du präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning. Dessutom har jag fått för mig att du tillhör den där kategorin människor som har utomordentligt svårt att erkänna att de haft fel. En märklig inställning eftersom ett sådant erkännande visar att man är klokare idag än igår.

Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik av dig och din inställning i frågan.

Fp förslag ökar både kriminalitet och antalet självmord


Folkpartiet fortsätter oförtrutet på den sedan länge inslagna ”Bror Duktigvägen”. Nu lägger man förslag om att inget försörjningsstöd ska utgå utan motprestation. Jag vet inte om den här sortens förslag grundar sig på någon sort moralisk indignation(vilket till del antyds) eller bara på en djup okunskap om hur verkligheten ser ut för många människor?

Uppenbarligen så tycks dessa folkpartister i alla fall kunna skaka fram någon form av sysselsättning som motprestation och frågan är då vad denna sysselsättning består i. Om vi förutsätter att det inte handlar om riktiga jobb så borde deltagarna genom den anvisade sysselsättningen ändå vara berättigade till aktivitetsstöd. Handlar det om riktiga jobb så ska de lika självklart inte ha försörjningsstöd för utfört arbete utan avtalsenlig lön.

Hela Fp resonemanget bygger på föreställningen att de som uppbär försörjningsstöd är ena lata jävlar som inte vill jobba och att en sådan inställning är omoralisk, icke-Luthersk (finns fortfarande många frikyrkliga i Fp) och rent allmänt förkastlig. Dessutom är den felaktig.

Bland försörjningsstödstagarna finns många olika kategorier. De som hamnat där i avsaknad av andra skyddsnät men som inget hellre önskar än att få jobba och som söker jobb aktivt, är en grupp och själv tycker jag att det är bättre att dessa får fortsätta med sitt arbetssökande än att gå i någon sorts anvisad dagverksamhet. Vi har de som fasats ut från Försäkringskassans sjukförsäkring i enlighet med de nya reglerna på det området. Här finns fattigpensionärer som inte får tillvaron att gå ihop på sin magra pension. Ensamstående med barn och invandrare/flyktingar.

De som allra snabbast kommer att mista sitt försörjningsstöd är alkoholister, narkomaner och psykiskt sjuka. Dessa tre grupper kommer aldrig att kunna delta i det Fp kallar motprestationer och kommer därför med det förslag man lägger att snabbt hamna utanför det sista av samhällets trygghetssystem. De som trots sin beroendesjukdom ändå har bostad kommer att bli vräkta från denna då de inte längre kan betala hyran och samma sak gäller för de psykiskt sjuka. Två saker kan vi vara helt säkra på vad gäller effekter av detta förslag. Antalet självmord kommer att öka och brottsligheten kommer också den att öka eftersom många kommer att se detta som den enda möjliga vägen att få de pengar de behöver.

Det krävs ett tjockt lager av ren och skär moralisk präktighet för att anse att det är så det ska vara. Cyniskt och empatilöst är det dessutom. Jag tycker att ett sådant här förslag med dess konsekvenser borde få till följd att ansvariga politiker för dess genomförande också i förlängningen ställs till ansvar för vållande till annans död!

Sydsvenskans liberala funderingar


I ledaren i dagens Sydsvenskan skriver man bl.a så här:  ”FP:s Jan Björklund nämnde Folkpartiet en enda gång i talet. Ordet liberal eller liberalism kom upp tolv gånger. På väggen bakom scenen användes bara partiets ”efternamn”: ­liberalerna. Ideologin lever.”

Man ska vara bra enögd för att tycka att en ideologi lever i ett parti bara för att dess partiledare säger ordet liberal 12 gånger i ett tal. Bättre vore om man i så fall förklarade det liberala i den här Folkpartipolitiken:

* De försvarar utvisningar av dödssjuka barn
* De kallas oliberala av till och med konservativa som sammanställer listor:

– Automatisk utvisning av utländska medborgare vid tre mindre brott (Mauricio Rojas & Johan Pehrsson)
– Skärpta krav för anhöriginvandringen, det s.k. försörjningskravet (Partiledningen)
– Förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan (FP Malmö)
– Obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor (Nyamko Sabuni)
– Slöjförbud (Nyamko Sabuni)
– Att brottslighet är ”kulturellt betingad” (Mauricio Rojas)
– Ha SÄPO i skolorna (läs övervaka suspekta muslimska ungdomar – Jan Björklund)
– Införa en svensk litteraturkanon, bl.a. i integrationssyfte (Cecilia Wikström). Nu följt av ett förslag på en kulturkanon.
– Vurmandet för övergångsreglerna för öststatsländerna i samband med EU:s utvidgning
– Tredubbla antal poliser i ”utanförskapsområdena”! (Lars Leijonborg)
– Det ”svenska” ska vara grunden som alla ska stå på! (Mauricio Rojas)
– Tvinga invandrarflickor att vara med i sexualundervisningen mm (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
– Hela valrörelsen 2006 hade konceptet ”Framtidens nyheter”, som framhöll svenskheten som t.ex. ”Svensk skola bäst i världen” och ”Äntligen Nobelpris till Sverige”
– Riv i miljonprogrammen för integrationens skull (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
– FP kräver utegångsförbud i Rosengård (Johan Pehrsson)
– Förbud mot heltäckande slöja i skolan (Jan Björklund)
– Sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare (Nyamko Sabuni)

* De vill ha hårdare tag mot psykiskt sjuka
* De vill ha en järnhand i invandrartätt område
* De skriver om att ”polisen tar på sig stålhandsken”
* Listan på Johan Pehrssons värsta citat
* De anklagar lagrådet för att ha knarkagenda

* De tror verkligen att supermånga unga knarkar
Läser man ovanstående så inser man snabbt att Björklunds tolv gånger uttalade liberal inte räcker särskilt långt!
Sverige behöver ett liberalt parti i riksdagen!
%d bloggare gillar detta: