Monthly Archives: juli 2011

Norges sak är vår.


Nunc aut nuncuam

Annonser

Sydsvenskans liberala funderingar


I ledaren i dagens Sydsvenskan skriver man bl.a så här:  ”FP:s Jan Björklund nämnde Folkpartiet en enda gång i talet. Ordet liberal eller liberalism kom upp tolv gånger. På väggen bakom scenen användes bara partiets ”efternamn”: ­liberalerna. Ideologin lever.”

Man ska vara bra enögd för att tycka att en ideologi lever i ett parti bara för att dess partiledare säger ordet liberal 12 gånger i ett tal. Bättre vore om man i så fall förklarade det liberala i den här Folkpartipolitiken:

* De försvarar utvisningar av dödssjuka barn
* De kallas oliberala av till och med konservativa som sammanställer listor:

– Automatisk utvisning av utländska medborgare vid tre mindre brott (Mauricio Rojas & Johan Pehrsson)
– Skärpta krav för anhöriginvandringen, det s.k. försörjningskravet (Partiledningen)
– Förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan (FP Malmö)
– Obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor (Nyamko Sabuni)
– Slöjförbud (Nyamko Sabuni)
– Att brottslighet är ”kulturellt betingad” (Mauricio Rojas)
– Ha SÄPO i skolorna (läs övervaka suspekta muslimska ungdomar – Jan Björklund)
– Införa en svensk litteraturkanon, bl.a. i integrationssyfte (Cecilia Wikström). Nu följt av ett förslag på en kulturkanon.
– Vurmandet för övergångsreglerna för öststatsländerna i samband med EU:s utvidgning
– Tredubbla antal poliser i ”utanförskapsområdena”! (Lars Leijonborg)
– Det ”svenska” ska vara grunden som alla ska stå på! (Mauricio Rojas)
– Tvinga invandrarflickor att vara med i sexualundervisningen mm (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
– Hela valrörelsen 2006 hade konceptet ”Framtidens nyheter”, som framhöll svenskheten som t.ex. ”Svensk skola bäst i världen” och ”Äntligen Nobelpris till Sverige”
– Riv i miljonprogrammen för integrationens skull (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
– FP kräver utegångsförbud i Rosengård (Johan Pehrsson)
– Förbud mot heltäckande slöja i skolan (Jan Björklund)
– Sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare (Nyamko Sabuni)

* De vill ha hårdare tag mot psykiskt sjuka
* De vill ha en järnhand i invandrartätt område
* De skriver om att ”polisen tar på sig stålhandsken”
* Listan på Johan Pehrssons värsta citat
* De anklagar lagrådet för att ha knarkagenda

* De tror verkligen att supermånga unga knarkar
Läser man ovanstående så inser man snabbt att Björklunds tolv gånger uttalade liberal inte räcker särskilt långt!
Sverige behöver ett liberalt parti i riksdagen!

SD fotograferade meningsmotståndare i Almedalen i syfte att publicera foton av dessa


Under Jimmie Åkessons tal i Almedalen så gick gruppledaren för SD i Trollhättan runt och fotograferade åhörare som inte såg ut att sympatisera med SD. Avsikten med detta är att fotona ska läggas upp på en sida och där kunna taggas av dom som känner igen personerna.

Thomas Karlsen (SD) blev känd strax före valet när DN rapporterade att han på sin blogg skrivit: ”Nytt i vår vardag är att Sverige befolkas av människor som starkt präglas av sin aggressiva gen.”

I dag är han gruppledare för Sverigedemokraterna i Trollhättan. På bloggen står i dag att läsa: ”Det är inte bara i Sverige som vi lycksaliggjorts av den exotiska ’kulturberikningen’ av zigenare från de forna öststaterna som likt en förtärande gräshoppssvärm översvämmat Europa.”

Thomas Karlsen SD

Längre tillbaka låter det värre. Förre partiordföranden Mikael Jansson skrev 1991 mot EU: ”En del kulturella skillnader länder emellan torde ha rasmässig grund.”  Mikael Jansson är i dag riksdagsledamot för Sverigedemokraterna.

Själv har jag tänkt underlätta Karlsens arbete genom att skicka ett foto till hans mail som är thomas.karlsen@sverigedemokraterna.se

KDU mer reaktionära än KD i rättspolitiken


Det märks på KDU att man börjar bli desperata i jakten på väljare. Nu söker man närmast överträffa t.o.m SD och Fp vad gäller att måla upp en bild av att vara de som är tuffast mot brottsligheten. Det är, för att använda ett kristdemokratiskt språkbruk, inte det nya testamentets kärleksbudskap som gäller utan här hörs mer bloddrypande gammeltestamentliga argument slå igenom på ett tydligt sätt.

Med den här artikeln vill jag visa att KDU:s inställning bidrar till att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av att spela på människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Jag har envist hävdat att allt tal om att brottsligheten ökat så otroligt mycket som man ibland kan få intryck av, är felaktigt och att det inte stöds av statistik och inte heller av verklighet. För något år sedan, då debatten fortfarande inte var så het som nu, så minns jag att jag i en artikel visade att ökningen i antal anmälda brott varit betydligt högre före 1990 än efter. 1950-1964 +88%, 1965-1980 +152% och 1980-1990 +30%,  1990-2007  +6% Första halvåret i år har antalet anmälda brott minskat med 3%.

Då kanske någon säger att det är ändå en ökning. Visst är det så men kom då också ihåg att med den lagstiftningsiver som råder i landet så har du idag väsentligen fler lagar att bryta mot än vad som fanns för 20 år sedan. All brottslighet relaterad till IT-världen tillhör sådant som knappt existerade för inte så länge sedan. Anmälningsbenägenhet är också avsevärt högre idag än för 30-40 år sedan. Det kan exemplifieras med de sexbrott som begåtts inom den katolska kyrkan. Idag vågar många träda fram på ett annat sätt än vad som var fallet på 1960- 1970 talet. Detsamma gäller misshandelsfall både i hemmet och på allmän plats.

Våldsbrottsligheten då? Den har ju skenat iväg och blivit allt värre, det ”vet ju alla”.
När riksåklagaren Anders Perklev la fram straffnivåutredningens slutliga förslag i december 2008, i vilket det också föreslogs olika skärpningar, konstaterade han att utredningen under arbetets gång även hade dragit följande slutsatser:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,
att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,
att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,
att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Detta är alltså ett veritabelt grundskott mot alla de som högljutt i debatten har påstått annorlunda. Vi måste komma ihåg att den här gången kom inte argumenten från någon mysfarbror till kriminolog utan direkt från riksåklagaren och det är svårt att se några dolda motiv hos riksåklagaren för de fakta som redovisas. Trots sina egna slutsatser så fullgör han ändå regeringens uppdrag och föreslår straffskärpningar till en kostnad av knappt en miljard per år.

Läs de fyra punkterna igen. Vi har alltså inte haft någon våldsam ökning av våldsbrotten. Det har inte blivit grövre brott, längre straff ger inte lägre brottslighet och det daltas lika mycket med brottslingar i andra länder.
Då måste man ställa sig några frågor.

Den första frågan är varför man då ändå föreslår skärpningar och svaret på det är att man vill skicka en signal om hur staten ser på den här typen av brott. Det uttrycks så här i utredningen:

”Det finns, enligt den straffrättsliga doktrinen, ingenting som visar att högre straff skulle leda till påtagligt minskad brottslighet. Straffnivån bör i stället ses som ett mått på hur förkastlig den kriminaliserade gärningen är.” (SOU 2008:85, s. 243) Samhället vill alltså till en kostnad av knappt en miljard berätta att vi inte tycker  om värdetransportrån. Då ska man i sammanhanget komma ihåg att detta har samhället berättat upprepade gånger under de senaste 35-40 åren. Statistik från SCB visar entydigt att antalet utdömda fängelseår för våldsbrott har ökat dramatiskt – från cirka 1 000 i början av 70-talet till drygt 3 000 år 1990 och till nästan 6 000 i dag.

Strafftiden har alltså sexdubblats och till det ska också läggas att den faktiska verkställighetstiden av varje straff sedan 990101 har ökat från tidigare halvtidsfrigivning till dagens två tredjedelar.

Min uppfattning är att med detta så har man i rimlighetens namn skickat så mycket och tydliga signaler att det borde vara nog och den skärpta syn på våldsbrottsligheten som regeringen vill markera har redan åstadkommits i praktiken.
Att spendera många hundra miljoner kronor på en ytterligare förlängning av fängelsestraffen för våldsbrott är därför varken befogat eller kostnadseffektivt. De pengarna skulle bättre kunna användas till brottsofferjourer, målsägandebiträden, psykiatrisk vård och brottsskadeersättning.

Har ni tänkt på att straffskärpningar är faktiskt det enda man åstadkommit trots allt tal om att brottsoffret måste stärkas. Tycker man att det är viktigare att NN sitter ett år till på kåken än att skapa ett mänskligt system för brottsoffrens rätt till brottsskadeersättning, så har man naturligtvis valt rätt väg men själv är jag av helt motsatt uppfattning.

Den andra frågan är frågan om hur det då kommer sig att så många tycks ha en uppfattning som baseras på annat än fakta. Det är en fråga med flera olika svar eftersom olika intressen har olika motiv.

Politiker har alltid och särskilt då det stundar val, haft en förmåga att använda dessa frågor som ett sätt att göra sig kända och som ett sätt att visa sig besitta handlingskraft. Folkpartiets Johan ”Batongen” Pehrson leder just nu den ligan tämligen överlägset och säga vad man vill om Johan, konsekvent i sin galenskap är han absolut.

När det tydligen började ta slut på hans förslag om hur vuxna bäst hanteras så tvekade han inte en sekund att ta sig an den nya målgruppen barn och för att underlätta sina möjligheter till detta så går det också fint att ta till argument som kanske inte är riktigt fast förankrade i verkligheten. Om detta har jag skrivit tidigare efter en artikel i SvD. http://blogg.svd.se/faktakollen?id=19105

Just på narkotikapolitikens område har vi det kanske tydligaste exemplet på hur konceptet med hårdare tag-längre straff har misslyckats. På området har man alltsedan 70-talet tillämpat just hårdare tag och längre straff och som alla vet har denna politik inte lett till att vi idag har varken färre narkotikabrottslingar, färre narkomaner eller ens mindre narkotika på gatorna. Tvärtom så har vi fler narkotikabrottslingar, fler narkomaner och mer och billigare narkotika än någonsin. Det är svårt att ge ett tydligare exempel på totalt misslyckande än detta.

Andra politiker har andra motiv och för t.ex Sverigedemokraterna är detta i kombination med invandringsfrågan helt enkelt partiets livsluft. De är fullständigt beroende av att allmänheten fortsätter att leva i villfarelse och skräck för de brutala invandrarligor som på ett så markant sätt ökat den grova brottsligheten. De kopplar invandringen till kriminalitet och då blir det naturligtvis oerhört mycket lättare att få gehör för den invandringspolitik man driver.

Att hela den politiken grundas på felaktiga fakta tillåter man inte störa verksamheten. Fakta har en förmåga att stöka till retoriken.

De brottsbekämpande myndigheterna har ingen som helst anledning att försöka göra tillrättalägganden i debatten då det nuvarande regnandet av manna från himlen väl aldrig upplevts tidigare. Tar pengarna slut så kommer det omedelbart nya för, som Reinfeldt säger, detta är ett prioriterat område.

Fortfarande får de gamla på äldreboendet gå och lägga sig kl. 17 i brist på personal och resurser. De resurserna läggs på att tillfredsställa regeringens behov av att sända kraftfulla signaler, om än helt meningslösa. En politik som KDU nu alltså vill förstärka. Det blir därmed också KDU:s uppgift att förklara för de som drabbas av nedskärningar på andra områden, varför det är viktigare att låta en meningslös signalpolitik ta dessa resurser i anspråk.
Även media bär en del av skulden då man i sin rapportering kring brott har en förmåga att såväl överdriva som överdramatisera. Media har en stor del i förklaringen till varför så många idag lever under intrycket att Sverige är någon sorts centrum för organiserad brottslighet och ”maffia”.

Det kommer, någon gång i framtiden då vi ser tillbaka, att framstå som något av 2000-talets största överdrift och denna symbios mellan politiken och den granskande tredje statsmakten legitimerar i stort sett vilka åtgärder som helst.

Som exempel kan nämnas de superfängelse-säkerhetsceller som byggts till en kostnad av drygt 750 miljoner och som kriminalvården förbundit sig att hyra till en kostnad om 75 miljoner per år i 25 år, alltså en hyreskostnad på drygt en miljon per år och plats. Att man nu (naturligtvis) saknar fångar som uppfyller just den kravspecifikation som finns för att betraktas som så ytterst farlig att en plats kan motiveras, tycks inte heller bekymra någon, utan dessa superdyra platser används som normalplatser istället.

Det är ibland fascinerande att se den enögdhet med vilken politiker lyckas betrakta verkligheten. När följande för något år sedan stod att läsa (dock icke på löpsedlar) i Dagens Nyheter: ”Allt färre drabbas av grovt våld i Stockholm”, uteblev kommentarerna från ledande politiskt håll helt.

Det är ju i sig en god nyhet men med handen på hjärtat, trodde du att det var så? Det är ju tvärs emot den gängse bild som förmedlas. Det konstateras vidare i artikeln att ”få storstäder i världen är så trygga som Stockholm. Risken för att utsättas för oprovocerat våld är väldigt liten.”

När hörde ni senast en politiker beskriva verkligheten på det sättet?

Professor Felipe Estrada vid Köpenhamns universitet har studerat sjukhusens patientregister. Här ingår personer som utsatts för grova våldsbrott och sökt vård för till exempel skottskador. Det handlar om 90000 personer under den tid utredningen pågått och resultatet blir något helt annat än när man tittar på antalet anmälda brott. Våldet har inte ökat.

Det här går emot den gängse uppfattningen, men vi har inte högre våldsnivåer i dag än vi hade i början av 1990-talet. De vapenrelaterade brotten har legat ganska oförändrat, trots att befolkningen ökat, säger han. När vi gick in i nittiotalet hade vi ca. 100 mord per år i Sverige och 29 livstidsdömda. Idag har vi cirka 100 mord per år och 156 livstidsdömda. Inte ens en femdubbling av lagens strängaste straff har alltså haft någon betydelse för antalet mord.

Tror man inte på professorn (han är ju utlänning….) så kan man kontrollera Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik.
Mikael Rying, kriminolog vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har studerat det dödliga våldet sedan mitten av 1970-talet. Och det finns inget som tyder på att det skulle ha ökat.

Tvärtom. I Stockholm har antalet dödsfall näst intill halverats. I början av 90-talet dödades ungefär 35-40 personer i länet varje år. Nu pendlar siffran mellan i snitt 20-25 personer per år, säger han.

Är man fortfarande inte nöjd så finns det ytterligare fakta. Brås stora trygghetsundersökning där 14.000 svenskar får svara på frågor om brott och trygghet – går på tvärs mot anmälningsstatistiken. I den senaste undersökningen uppger var fjärde person (16-79 år) att han eller hon utsatts för något brott under 2008. Drygt två procent säger sig ha blivit misshandlade.
”Stockholm ligger något över rikssnittet men vi kan inte se att våldet skulle ha ökat de senaste åren, säger Åsa Irlander, utredare på Brå.”

I artikeln, som du kan läsa här: http://www.dn.se/sthlm/allt-farre-drabbas-av-grovt-vald-i-stockholm-1.1077426 går man även igenom orsakerna för varför det ser ut som det gör.

Intressant att notera är att artikeln inte på något ställe använder begreppen ”organiserad brottslighet” eller ”maffia”. Alkoholrelaterat våld däremot är något som nämns och är det något vi vet med säkerhet så är det att ju mer alkohol som konsumeras, desto fler fall av våld kan vi se. Det vore därför klokt att istället använda nån av de fängelsemiljarder som man nu ökar på med, till att verka för en lägre alkoholkonsumtion. Inget skulle kunna förbättra siffrorna mer.

Fast nu är ju det inte alls lika spännande och glamoröst som den mycket mer spännande och fantasikittlande rubriken ”maffian…….”
Det finns också ytterligare ett skäl till att vi bibringas den bild vi får idag och det är helt enkelt att vi har en lite märklig statistikredovisning som innebär stora möjligheter för den som så önskar att nyttja denna ungefär som när fan läser bibeln. Det finns det, som visat, många som gör.
Exakt hur detta ser ut kan du läsa om i den här artikeln: http://www.dn.se/sthlm/darfor-ljuger-kriminalstatistiken-1.1078754

Jag vill slutligen påstå att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av att spela på människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Hårdare tag, strängare straff, mer kontroller, fler restriktioner och utökad övervakning är de verktyg som används. Det pris vi betalar, vid sidan av all de miljarder det kostar och det mänskliga lidande som inte kan mätas i pengar, är inskränkningar av våra grundläggande friheter, kränkningar av vår integritet och en rättssäkerhet som numera mest existerar på papper. Det är ett högt pris att betala.

Brott och straff en kunskapsfråga.


I en liberaldemokratisk tråd på vår facebooksida har jag sett en hel mängd åsikter om brott & straff som är förvånansvärt lika de argument som t.ex förs fram av Johan Pehrson och av SD. Uppenbarligen så behövs det även bland våra sympatisörer en massa utbildning på detta område. Jag brukar säga att det inte finns något annat område i svensk politik där människor tycker så mycket och har så många åsikter som just på det område som handlar om brott & straff. Tyvärr så baseras detta tyckande och de åsikter som förs fram sällan på fakta utan är just bara personliga åsikter. Myter som att vi har korta straff i Sverige fortsätter att odlas och jag ser t.o.m krav på livstidsstraff på områden där vi idag inte har detta.

Här har L en jättemöjlighet att profilera sig som de som faktiskt bygger sin politik på kunskap och beprövad erfarenhet. Ska detta lyckas så kräver det att de som uttalar sig i frågan är pålästa och inte lockas att hemfalla åt de populistiska förslag och utspel som kommer från andra håll.

Eftersom jag har sysslat med den här frågan själv i många år och själv har empirisk erfarenhet av det svenska rättsväsendet ur i stort sett alla aspekter så vågar jag utan att blinka påstå att Liberaldemokraterna kan svara för en evidensbaserad politik på området som inget annat parti idag kan mäta sig med.

Jag har därför sammanställt nedanstående länksamling till olika artiklar som behandlar frågor om brott & straff ur olika perspektiv och sammanhang och som kan utgöra ett referensbibliotek för den som söker kunskap på området.

http://svemykon.info/2008/02/23/743898/

http://svemykon.info/2011/03/19/svensk-myndighetskontroll-rattspolitikens-kvacksalvare/

http://svemykon.info/2010/11/05/svensk-myndighetskontroll-johan-pehrson-fp-en-svensk-taliban/

http://svemykon.info/2010/11/01/svensk-myndighetskontroll-hur-mycket-far-det-kosta-att-uppratthalla-en-myt/

http://svemykon.info/2010/09/11/svensk-myndighetskontroll-inleder-en-artikelserie-om-brott-straff/

http://svemykon.info/2010/09/12/d/ Brott& Straff del 1

http://svemykon.info/2010/09/13/h/ del 2

http://svemykon.info/2010/09/14/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-tredje-delen/ del 3

http://svemykon.info/2010/09/15/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-fjarde-delen/ del 4

http://svemykon.info/2010/09/17/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-sjatte-delen/ del 6

http://svemykon.info/2010/09/21/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-sjunde-delen/ del 7

http://svemykon.info/2010/09/24/svensk-myndighetskontroll-se-doden-pa-dig-vantar-1/ del 8

http://svemykon.info/2010/09/30/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-nionde-delen/ del 9

http://svemykon.info/2010/09/30/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-nionde-delen-fortsatter-1/ del 9 forts.

http://svemykon.info/2010/10/13/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-tionde-delen/ del 10

http://svemykon.info/2010/10/28/svensk-myndighetskontroll-oseriost-sd-och-felraknat-dessutom/ om SD o kriminalvård

http://svemykon.info/2010/10/30/gg/ om SD o kriminalvård forts.

http://svemykon.info/2010/08/17/svensk-myndighetskontroll-holl-pa-att-saga-vad-var-det-jag-sa/ om synen på straff

http://svemykon.info/2010/06/14/svensk-myndighetskontroll-det-blir-inte-manga-ratt-for-sverigedemokraterna/ ”massinvandring” och brottslighet statistik

http://svemykon.info/2010/06/13/svensk-myndighetskontroll-har-blogg-och-tidningslasare-del-i-den-totala-brottsligheten/ ”Svenssons” delaktighet i brottsligheten

http://svemykon.info/2010/05/01/svensk-myndighetskontroll-logner-cynism-och-bristande-humanism/

http://svemykon.info/2010/05/10/svensk-myndighetskontroll-se-lyssna-lar-forandra/ Norsk krimvård

http://svemykon.info/2010/06/05/svensk-myndighetskontroll-vad-tycker-du-som-lasare-ar-ett-rattvist-straff/ Hur ”vanligt folk” ser på straffmätning del 1

http://svemykon.info/2010/06/07/svensk-myndighetskontroll-straff-och-straffmatning-slutet/ del 2

http://svemykon.info/2010/04/29/svensk-myndighetskontroll-effekter-av-hardare-tag/ Hårdare tag-effekter del 1  en USA jämförelse

http://svemykon.info/2010/05/02/svensk-myndighetskontroll-effekter-av-hardare-tag-del-2/ Hårdare tag- effekter del 2

http://svemykon.info/2010/04/12/svensk-myndighetskontroll-replik-pa-expressens-ledare-om-hardare-tag/

http://svemykon.info/2010/04/03/fungerar-hardare-tag-mot-psykisk-storning/

http://svemykon.info/2010/03/25/svensk-myndighetskontroll-johan-pehrson-presenterar-nya-repressiva-forslag/

http://svemykon.info/2010/03/19/svensk-myndighetskontroll-balans-contra-obalanserat/ JK om hårdare tag

http://svemykon.info/2010/03/17/svensk-myndighetskontroll-hjalper-urinprov-mot-adhd/

http://svemykon.info/2010/03/06/svensk-myndighetskontroll-den-eviga-debatten/ Visar hur straffen för våldsbrott skärpts de senaste 30 åren

Låt oss hålla oss till fakta när vi debatterar den här frågan och på så sätt besegra våra motståndare genom ren kunskap. Tyckandet kan andra få stå för.

Svensk Myndighetskontroll: Liberaldemokraterna i paneldebatt


Se debatten om legalisering av narkotika  från Almedalen här: http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=2499

IPRED-lagen strider mot såväl Europakonventionen som mot EG-rätten.


IPRED-lagen i ett konventionsrättsligt perspektiv

Europakonventionen är sedan 1995 även svensk lag med vad som kan sägas vara en mellanställning mellan ”vanlig” lag och grundlag. Det finns i regeringsformen en skrivning som säger att lag inte får stiftas i strid med konventionens bestämmelser.

Som jag nyligen skrev i en annan artikel så är också lagstiftning på gång som ska göra det enklare att få skadestånd direkt i svensk domstol för de eventuella överträdelser av konventionen som du som medborgare kan drabbas av.

En granskning av IPRED-lagen menar jag visar att en begäran om ett informationsföreläggande strider mot den grundläggande rätten till skydd för privatlivet. Man kan även hävda att ett informationsföreläggande inte uppfyller kravet på proportionalitet.

Det konstateras också att före IPRED så krävdes för att undanta en internetoperatör från den tystnadsplikt denne har enligt 6 kap 20§ lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation att polis och åklagare uppfyllde samtliga nedanstående krav.

– Misstanke om brott föreligger

– fängelse är föreskrivet för brottet

– gärningen ifråga enligt myndighetens bedömning kan föranleda annan påföljd än böter

IP adress och abonnemangsuppgifter är personuppgifter.

Att lämna ut sådana innebär en inskränkning i den berörda abonnentens rätt till privatliv i den mening som avses i artikel 8 i Europakonventionen.

Vilken betydelse har konventionen i gemenskapsrätten

och svensk rätt?

Både EU och den svenska staten har åtagit sig att säkerställa de fri- och rättigheter som konventionen föreskriver.

Artikel 6.2 i EG-fördraget föreskriver att EU, som allmänna principer för gemenskapsrätten ska respektera de grundläggande rättigheterna så som de garanteras i konventionen.

I den svenska grundlagen, regeringsformen, finns som ovan nämnts numera inskrivet att Sverige inte får stifta lag som strider mot Europakonventionen (RF 2:23). Sverige har överlämnat beslutanderätten till EU under förutsättning att konventionen respekteras (RF 10:5).

När det gäller personuppgifter som omfattas av skydd för privatlivet enligt artikel 8 i konventionen har gemenskapsrätten genom direktiv (95/46/EG) om behandling av personuppgifter och direktivet (2002/58/EG) om integritet och elektronisk kommunikation föreskrivit att medlemsländerna ska införa bestämmelser som säkerställer detta skydd för medborgarna.

Europakonventionen är sedan 1995 inkorporerad i svensk rätt genom lag (1994:1219) om den europeiska konventionen. Detta innebär att artikel 8 är direkt tillämplig i svensk rätt.

Vilka kränkningar av den personliga integriteten kan uppstå då en fysisk person kopplas till en IP-adress?

– Abonnentens aktiviteter på internet kan kartläggas

– Uppgifter om etniskt ursprung,politiska åsikter, religiösa och/eller filosofiska övertygelser, medlemsskap i olika föreningar,uppgifter som rör hälsa sexualliv med mera kan kopplas till en fysisk person

– Just ovanstående uppgifter är det enligt huvudregeln i PuL (1998:204) förbjudet att behandlas

– En effekt av möjligheten till kartläggning kan leda till att medborgare avstår från att gå med i olika informationsgrupper eller att ta del av information via internet. Detta blir då ett indirekt hinder mot den grundlagsskyddade rätten att fritt ta del av information.

– En utländsk rättighetsinnehavare utanför EU kan hos en svensk domstol begära informationsföreläggande men behöver sedan inte föra talan om intrånget vid svensk domstol utan kan gör det i hemlandet vilket kan få personer att avstå från att resa till landet ifråga. Ett hot mot fri rörlighet följaktligen.

– PuL förbjuder överföring av personuppgifter till tredje land, d.v.s i praktiken länder utanför EU. Syftet med den lagregeln är att personuppgifter inte ska föras över till ett land som saknar regler för sådan hantering och därigenom utan hinder kan kränka individens integritet. Trots detta så ger en ny bestämmelse i Upphovsrättslagen möjlighet att begära att en internetleverantör föreläggs att överföra sådana uppgifter till tredje land vilket har varit Datainspektionens sak att pröva.

Risk för felaktiga utpekanden

Det finns en reell och uppenbar risk att en abonnent felaktigt pekas ut på grund av att

– Flera personer använder samma dator

– Flera datorer kan vara kopplade till samma nätverk vilket innebär att samtliga erhåller samma IP-adress. Är nätverket trådlöst och öppet kan även andra datorer koppla in sig på nätverket och erhålla samma IP-adress.

– En abonnents dator har infekterats med skadlig kod som innebär att den kan tas över och användas av annan i brottsligt syfte.

Sammanfattningsvis föreligger alltså dels en uppenbar risk för kartläggning av känsliga uppgifter genom en identifikation av en IP-adress vilket kan innebära en allvarlig kränkning. Det finns även en stor risk att felaktigt pekas ut som den fysiska person som utfört vissa internetaktiviteter.

En sådan reducering av skyddet för den personliga integriteten kan komma att innebära att personer avstår från informationer på nätet och härigenom sker en inskränkning av den grundlagsskyddade informationsfriheten.

Sammantaget ser vi genom detta en mycket allvarlig kränkning av den personliga integriteten.

Ipred-direktivet (2004/48/EG)

– föreskriver en särskild rätt till information för innehavare av immateriella rättigheterna

– innebär att en domstol får ålägga en viss krets av personer att under vissa förutsättningar lämna information om ursprung och distributionsnät för varor eller tjänster som gör intrång i en immateriell rättighet.

Artikel 8.1 i Ipred-direktivet föreskriver följande:

Medlemsstaterna skall se till att de behöriga rättsliga myndigheterna, i samband med en rättegång om immaterialrättsintrång och som svar på en berättigad och proportionell begäran av sökanden, får besluta att information om ursprung och distributionsnät för de intrångsgörande varorna eller tjänsterna skall lämnas av intrångsgöraren och/eller annan person som

a/ har befunnits förfoga över intrångsgörande varor i kommersiell skala

b/ har befunnits använda intrångsgörande tjänster i kommersiell skala

c/ har befunnits i kommersiell skala tillhandahålla tjänster som använts i intrångsgörande verksamhet

d/ har pekats ut av en person som avses i a, b eller c såsom delaktig i produktion, tillverkning eller distribution av varorna eller tillhandahållandet av tjänsterna.

Enligt punkt 8.3 (e) i IPRED-direktivet anges att ett informationsföreläggande inte skall påverka tillämpningen av andra lagbestämmelser som reglerar sekretesskydd för informationskällor eller behandling av personuppgifter.

EG domstolen har också i mål C-275-06 med hänvisning bl.a till ovanstående konstaterat att IPRED-direktivet inte innehåller någon skyldighet att i sin egen lagstiftning skriva in något om en skyldighet att lämna ut personuppgifter i tvistemål.

När regeringen påstått att man varit tvungen att införa detta så är det alltså en lögn. Dessutom har man i Sverige lagt till att internetleverantören inte får meddela sin kund att uppgifterna lämnats ut förrän tidigast en månad efter det att utlämnandet skedde.

Hur man menar att detta stämmer överens med konventionens artikel 13 om effektiva rättsmedel, är för mig en total gåta.

Sverige har med den svenska Ipred-lagen valt att ge medborgarna ett sämre skydd till förmån för upphovrättsinnehavaren.

Kommentar kring lagens förenlighet med artikel 8.

Datainspektionen ansåg inte det svenska förslaget vara förenligt med artikel 8 och heller inte förenligt med de EG-rättsliga bestämmelserna om dataskydd.

Som grund för utslaget i det ovan nämnda målet C-275/06 finns generaladvokatens förslag till sådant. Där sägs bl.a att överföring av personrelaterade trafikuppgifter enligt de gemenskapsrättsliga bestämmelserna endast är tillåten till behöriga, statliga myndigheter och att en direkt överföring till upphovsrättsinnehavare som vill vidta civilrättsliga åtgärder är inte tillåten.

Grund för detta återfinns i artikel 8 i Europakonventionen, i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna proklamerad i Nice den 7 december 2000 artikel 7 och i stadgans artikel 8.

Att lämna ut personuppgifter till utomstående innebär ett åsidosättande av de berördas rätt till privatliv och således en inskränkning i den mening som avses i konventionens artikel 8.

Det är därför förenligt med gemenskapsrätten att lagstifta om att personuppgifter inte får lämnas ut för att möjliggöra civilrättsliga åtgärder mot intrång i upphovsrätten.

Jodå, ni läser rätt.

Det är alltså exakt tvärtom som den svenska regeringen gjort och enligt generaladvokaten och i viss mån domstolen i målet, så är alltså den svenska lagen inte tillåten ur ett EG-rättsligt perspektiv.

I mål av den här typen står två grundläggande rättigheter mot varandra. Rättighetsinnehavarens egendomsskydd och rätten till effektivt rättsskydd står mot rätten till privatliv.

EG-domstolen prövade också i mål C-275/06 företrädesordningen vid en konflikt mellan dessa rättigheter och konstaterade att svaret återfinns i direktiv 2002/58/EG om integritet och elektronisk kommunikation. I artikel 15.1 ställs uttryckligen kravet att medlemsländerna ska respektera de allmänna principerna för gemenskapsrätten inklusive bl.a artikel 6.2 i EU fördraget.

Den föreskriver att EU, som allmän princip för gemenskapsrätten ska respektera de grundläggande rättigheterna så som dessa garanteras i Europakonventionen. Därmed klargör domstolen att direktiv (2002-58/EG) inte innebär en möjlighet för medlemsländerna att inskränka rätten till dataskyddet om det inte samtidigt är förenligt med Europakonventionen.

Domstolen poängterar vidare att en tolkning av IPRED-direktivet ska göras så att det uppstår balans mellan de olika grundläggande rättigheterna som åtnjuter skydd enligt gemenskapens rättsordning. Direktivet skall även tolkas så att det inte heller står i strid med andra allmänna principer som t.ex proportionalitetsprincipen.

Med detta avses att ett intrång i rätten till privatliv måste stå i proportion till vad som kan betraktas som nödvändigt. Här haltar det betänkligt i den svenska IPRED-lagen genom de fördelar som givits den ena parten, bl.a då att den som är föremål för informationsföreläggandet inte får lägga fram någon motbevisning då den misstänkte inte får kännedom om detta förrän tidigast en månad efter det att föreläggandet beviljats.

Sammanfattning

Artikel 8 . Rätt till skydd för privat- och familjeliv

1. Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

För att göra en redan lång historia något kortare så kan följande konstateras,

  • att lämna ut en IP-adress innebär en allvarlig inskränkning i rätten till privatliv så som den garanteras i artikel 8. Avgörande för om den också betraktas så av den enda instans som kan avgöra det, Europadomstolen, blir bl.a frågan om proportionalitet.
  • På andra områden har domstolens praxis de senaste åren varit sådan att allt större krav har kommit att ställas på att åtgärder som vidtages mot enskilda måste vara proportionerliga.

Artikel 6 . Rätt till en rättvis rättegång

2. Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.

3. Var och en som blivit anklagad för brott har följande minimirättigheter:

a) att utan dröjsmål, på ett språk som han förstår och i detalj, underrättas om innebörden av och grunden för anklagelsen mot honom,

Ipred-lagen närmast förutsätter skuld med den utformning lagen nu har och bryter därmed mot 6:2. Dessutom så innebär förbudet att meddela den misstänkte under en månad att en inskränkning sker av 6:3.
Artikel 13 . Rätt till ett effektivt rättsmedel

Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen utförts av någon i offentlig ställning.

Ipred-lagen ger den ena parten tillgång till dessa rättsmedel en månad före den andra och jag ifrågasätter om det är tanken bakom och innebörden av artikel 13? I mina ögon saknar lagen också den proportionalitet som Europakonventionen förutsätter och som Europadomstolen fastställt i praxis.

Imorgon ska jag berätta varför jag tar upp detta nu och vilka konsekvenser jag anser att ovanstående genomgång och slutsatser borde få.

Som huvudkälla har en inlaga till Solna tingsrätt av advokat Peter Helle använts

Svensk Myndighetskontroll: Annorlunda analys


Jag måste bara lägga in denna annorlunda analys av de olika partiledarnas trovärdighet. Politik kan faktiskt vara roligt också..!  😉 Ur artikeln: ”Efter fyrtio års erfarenhet av bilhandlare vet jag att de som lägger huvudet på sned och ser allvarliga ut är livsfarliga. Därför skulle jag aldrig köpa en begagnad bil av Fredrik Reinfeldt.”  och vidare: ”Fredrik Reinfeldt har ett klassiskt bilhandlaruttryck i ansiktet, ser allvarlig ut, tittar djupt i ögonen och försäkrar att den begagnade bilen du funderar på att köpa endast har använts som tjänstebil av en distriktssköterska och att den gått felfritt i alla år.”

Hepp!

Svensk Myndighetskontroll: När våldsmonopolet begår brott vidtas ingen åtgärd


För lite drygt två år sedan genomfördes en razzia mot en motorcykelklubb i deras lokal i Västerås. Efter denna så upprättade jag den skrivelse som länken leder till. Utifrån denna skrivelse gjordes en anmälan som kom att handläggas av den närmast ökända riksenheten för polismål som jag skrivit rätt mycket om tidigare i min blogg.

Riksenheten har gjort sig känd för att utomordentligt sällan ens påbörja en förundersökning utifrån en lämnad anmälan och för att ännu mer sällan väcka åtal mot anmälda poliser. Min skrivelse ledde åtminstone till att en förundersökning inleddes och jag har nu, drygt två år senare, fått chefsåklagare Per Linds beslut om att förundersökningen läggs ner.

Det faktum att verkställda tvångsåtgärder inte dokumenterats på sätt som lagen föreskriver bedöms som ringa tjänstefel. Som av en ren händelse så är preskriptionstiden för ringa tjänstefel två år och som jag nyss skrev så har det sedan anmälan lämnades gått lite drygt två år vilket alltså innebär att det brottet är preskriberat.

Av min anmälan så framgår bl.a följande:

Det har genom samstämmiga berättelser framkommit att det under kvällen och i samband med toalettbesök genomfördes kroppsvisitationer på ett sådant sätt att dessa är att betrakta som kroppsbesiktningar av festdeltagare utan att de på något sätt är eller har varit misstänkta för brott.

Då detta även skett mot mycket unga kvinnor, med uppenbar risk för att de skulle exponeras för utomstående under utförandet, då de av polis tvingades intaga särskilda kroppsställningar samt även i något fall sära på blygdläpparna, är detta särskilt allvarligt och jag begär därför en förklaring med angivande av på vilka grunder dessa personer utsattes för en så integritetskränkande behandling som den som nu genomfördes?

Ingen av de visiterade avkrävdes heller något urinprov. Följaktligen kan ingen misstanke om narkotikabrott ha förelegat och visitationen kan därför inte ha varit ägnad att eftersöka narkotika hos de visiterade. Detta får åtgärder som att be dessa flickor att sära på blygdläpparna att framstå som rena trakasserier och kränkningar.”

I ärendet har en polisman delgivits misstanke om tjänstefel avseende genomförd kroppsvisitation/kroppsbesiktning utan lagstöd. Behändigt nog så minns inte polisen vem som gav order om detta och, som det får förstås, så beror detta på att poliserna med något undantag, var maskerade. En annan polis som verkställde en kroppsbesiktning har inte kunnat identifieras just beroende på maskeringen, eftersom den drabbade mannen inte kunnat lämna något signalement.

Eftersom maskeringarna inneburit att det inte går att fastställa vem som beordrat eller vem som verkställt så läggs förundersökningen i denna del ner.

Slutsatsen av detta blir att om polisen nån kväll får för sig att man vill begå brott så gäller det, som för alla brottslingar, att maskera sig ordentligt. Samma krav på att inte ”gola” på en polare gäller för poliser i tjänst som för yrkeskriminella som begår gemensamma brott. Det är därför inte förvånande att den kvinnliga polis som delgivits brottsmisstanke, inte minns vem som gav ordern.

Om detta ökar eller minskar förtroendet för vårt våldsmonopol, läs polisen, kan bara du som läsare och samhällsmedborgare avgöra.

Nytt statligt svek?


I februari i år utlovade barn- och äldreminister Maria Larsson en offentlig ursäkt till de svenska barnhemsbarn som mellan 1920 och 1980 utsattes för övergrepp. I februari sa ministern att regeringen inte behövde invänta några remissvar under våren för att säga att en upprättelseceremoni ska bli av.

Trots detta så har man nu ändå inväntat remissvaren och på direkt fråga är Maria Larsson idag väsentligen mycket mer svävande på målet, då hon ombeds precisera när den utlovade cermonien kan bli av. Till hösten, säger hon nu och anför bl.a svårighet med att hitta lokal som en anledning till att det dröjer. En ursäkt som åtminstone i mina öron klingar lika falskt som den är tunn.

Upprättelseutredningen har kommit fram till att kostnaden landar på i storleksordningen 2,5 miljarder och att en särskild myndighet ska tillskapas för att administrera ersättningarna.

Enligt uppgift så ligger ärendet sedan en tid tillbaka hos Anders Borg på finansdepartementet och den tystnad som uppstått har i alla fall ett tidsmässigt samband med att Borg kom in i bilden. Det kan alltså med visst fog misstänkas att ett motstånd etablerats mot Upprättelseutredningens nivå på ersättning.

Lika svävande är Maria Larsson på fråga om ifall statsministern har för avsikt att närvara vid det tillfälle då den offentliga ursäkten ska presenteras. För mig är statsministerns närvaro en fullständig självklarhet då staten skall be ett stort antal av sina medborgare om ursäkt för den behandling de utsatts för.

Precis som Anne Skåner, ordförande i Riksförbundet samhällets styvbarn säger, så är detta ingen partipolitisk fråga utan snarare en fråga om en nations heder och ryggrad och i det sammanhanget måste statsministern vara den som är bäst lämpad att svara för statens ursäkt.

Gör nu inte dessa redan mycket svikna och besvikna människor ännu mer besvikna genom att åter svika dom, utan se till att det som redan borde vara gjort, nu görs inom en mycket snar framtid.

%d bloggare gillar detta: