Category Archives: liberalism

Mera buggning


Var det någon som trodde att man skulle nöja sig med rätt att bugga för grova brott?

Nu kommer helt följriktigt förslag om att utöka rätten till buggning som nu ska få omfatta även t.ex skattebrott och bokföringsbrott. Staen gnager sig allt närmare o tränger sig allt längre in i medborgarnas privatliv. Det går naturligtvis inte att göra detta på annat sätt än som nu sker, med små steg och med s.k ämnesglidning.

Allt som vi som engagerade oss djupt och intensivt i FRA-debatten 2008 varnade för och påtalade förverkligas nu i en allt snabbare takkt. Jag har tidigare i ett par olika artiklar gjort sammanställningar över alla de lagar som på olika sätt inskränker och tar ifrån oss rätten till integritet och privatliv. Det är uppenbarligen dags för en ny sådan sammanställning och jag kan med 100% säkerhet säga redan nu att listan den här gången åter kommer att bli längre än någonsin tidigare!

Det är dessutom både ytterst tragiskt och märkligt att de partier som år 2006 gick till val på att ”stoppa Bodströmsamhället” nu i sex års tid inte har gjort det minsta för att åstadkomma ett sådant stopp. Tvärtom så måste jag konstatera att utvecklingen i det här avseendet tvärtom har accelererat under alliansens tid vid makten och att liberalismen inom och bland alliansparterna numera inte existerar.

Liberaldemokraterna på facebook


Det rasar åter en debatt om invandringen på Liberaldemokraternas fb-sida varför jag nu med detta mycket långa inlägg ska bemöta en rad olika påståenden i den ordning som jag hittat dom i den tråd som diskuterar utifrån en artikel med rubriken ”Över 50000 asylsökande nästa år.”

Min utgångspunkt för detta inlägg är främst och i alla tillämpliga delar det som tidigare presenterats som officiella liberaldemokratiska ståndpunkter i vad vi sammanfattningsvis kallar migrationspolitik. Dessa kan läsas i sin helhet med hjälp av följande länkar.

Manifestet

Förslag till migrationspolitik

Uttalande ang synen på invandringen

Låt mig också från början slå fast att migrationspolitiken av olika skäl kommit att få en i mina ögon alldeles för stor roll i det som diskuteras på vår facebooksida.

För det första och för att nu ta det från grunden så har Sverigedemokraterna lyckats att på ett remarkabelt sätt bli de som formulerar frågeställningarna kring migrationspolitiken och de har fått göra det utifrån för sin egen existens helt avgörande grundsynen att flykting- invandrings- och integrationspolitiken är ett totalt misslyckande, att detta kostar oss mångmiljardbelopp varje år, att samhället islamiseras allt mer, att kriminaliteten i huvudsak beror på invandringen o.s.v.

Det har lett till att t.o.m annars sansade debattprogram t.ex har inletts med frågeställningar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Enkelt uttryckt har allt fler kommit att acceptera deras problembeskrivning som varandes rätt och riktig och de har därefter profiterat på att kunna tillhandahålla en enkel lösning på alla de problem man själv har målat upp.

Alldeles för många har sedan accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.

Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc. etc.

Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit supportrarnas övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia på ett motsvarande sätt av ledande företrädare för SD. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad.

Den som vill hittar mängder av exempel här.

Med ovanstående som bakgrund övergår jag till den aktuella fb-tråden.

Här diskuteras t.ex om SD är rasister och svaret på den frågan är nej om man nöjer sig med att granska deras uttalade politik i partiprogram etc. och om man med rasist avser det gamla begreppet om att sätta en ras framför en annan.

Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.

Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.

Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som defacto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.

Igår på pub liberal hade jag ett exempel i ett annat sammanhang som på samma sätt utgör en lag eller kommunal ordningsstadga där jag pekade på ett förbud att sova under Stockholms broar. En lag som naturligtvis omfattar oss alla men som, möjligen undantaget ett normalsvenskt fredagsfyllo, utan tvekan drabbar enbart de hemlösa.

Ibland kan sådant också göras synnerligen förtäckt vilket dessa två motioner från SD visar. I den ena framför man en sorts moralkonservativ syn på abortfrågan och begär i motionen att sjukvårdspersonal med hänvisning resolution 1763 från Europarådet att Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska införa föreskrifter i svensk sjukvård som garanterar vårdpersonalen rätt till samvetsfrihet i enlighet med vad som sägs i resolutionen.

I den andra lämnas dock inte minsta lilla utrymme för någon samvetsfrid för i denna skall det, med stöd av lag, bli obligatoriskt för anställda vid alla offentliga institutioner, både på lokal och nationell nivå samt deras privata motsvarigheter, såsom skola, sjukvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten med mera, att till polisen rapportera in uppgifter om de träffar på en illegal invandrare som de förstår eller borde ha förstått var en illegal invandrare.

Ett annat konkret exempel är Kent Ekeroths motion om ”Ingen fängelselyx” som kort handlar om att bygga särskilda och jag citerar Ekeroth, ”förvaringsutrymmen och förvaringsplatser”, för utlänningar som ska utvisas. Vad jag anser om att använda uttryck som dessa, då det handlar om människor, har jag beskrivit i min blogg där jag, i syfte att markera vart uttrycken leder tankarna, har ersatt ordet ”djur” i djurskyddslagen med ordet ”fånge”.

Han kanske inte är rasist men den människosyn som kommer till uttryck skrämmer åtminstone mig!

Vad sedan gäller den påstådda ”massinvandringen” som ju blivit någon sorts vedertaget begrepp och sanning, är det en fråga om vid vilket antal man anser att en sådan massinvandring sker. Det enda ärliga är att i klara siffror visa hur denna invandring ser ut, minska dessa siffror med antalet utvandrade och sedan får väl var och en avgöra om den siffra som återstår utgör en massinvandring eller ej.

Det är, på sätt som SD gjorde i valrörelsen 2010, direkt oärligt att i samma andetag nämna siffran 100.000 för att i direkt anslutning till den prata om problemen man säger sig ha med invandring från muslimska länder. Oerhört många bibringades på detta sätt en bild av och tror fortfarande att 100.000 muslimer flyttar till Sverige varje år.

Detta är de verkliga siffrorna från år 2011.

År 2011 invandrade 96467 personer till Sverige. Samtidigt utvandrade 51179 personer vilket ger en nettoinvandring på 45288 personer. 2010 var nettoinvandringen 49948 personer vilket innebär en minskning med knappt 5000 personer mellan 2010 och 2011.

De som invandrade fördelades på följande sätt:

Drygt 40% och de flesta av den totala andelen som fick uppehållstillstånd 2011, fick det av arbetsmarknads- och anhörigskäl (ej medräknat flyktinganhöriga 3,3% och anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare 8,8%). Närmare 5% som fick uppehållstillstånd var kvot- eller konventionsflyktingar medan de skyddsbehövande utgjorde 6,6%.

I konkreta siffror betyder det att för den grupp som just nu tilldrar sig det största intresset i debatten, flyktingar, så utgjorde dessa inklusive kvotflyktingar 12726 personer. Av alla asylansökningar avslogs runt 2/3. Lägg till anhöriginvandring till dessa som uppgick till 3037 personer så utgör gruppen totalt 15763 individer.

Som vanligt utgör hemvändande svenskar en av de största invandrargrupperna under 2011 med totalt 20615 återvändare.

EES-avtalet innebar en invandring på 23226 personer, adopterade 355 barn, gäststuderande 6836 studenter och arbetsmarknadstillstånd 17877 personer.

Anhöriginvandringen vid sidan av de tidigare redovisade 3037 ovan var 29077 personer. Av dessa utgjordes 17906 av vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar” vilket innebär att här återfinns t.ex alla de män och kvinnor som under året kommit till Sverige för att de gift sig med en svensk. 8242 anhöriginvandrare var makar, sambos, söner och döttrar till arbetstagare, egna företagare, gästforskare etc. med arbetstillstånd i Sverige. Av den omdebatterade anhöriginvandringen utgör alltså dessa två grupper totalt 26148 personer eller ca. 81%.

Ovanstående är alltså de sifferfakta vi ska ta i beaktande innan vi avgör om vi har någon ohämmad massinvandring eller ej.

Nu till den påverkan som invandringen påstås ha på ekonomin där debatten just nu mer eller mindre går ut på, vilket även funnits med i debatten hos L på facebook, att vi idag befinner oss i en sådan kris att vi måste välja mellan invandring och/eller skola, sjukvård etc.

Detta är inget annat än ett kvalificerat och närmast hysteriskt skitsnack!

För det första: Är det ingen som för fram de argumenten som finner det vara det minsta underligt att man inte, om nu kostnaderna skulle vara de man påstår, ställer dessa mot t.ex försvarskostnaden, kostnaden för vårt myndighetsväsende eller annan större samhällskostnad? Nej, självklart ska det ställas mot det som ligger svenskarna närmast om hjärtat nämligen de s.k mjuka välfärdsområdena.

För det andra: Det finns idag inget absolut säkert sätt att göra beräkningar som entydigt visar på om invandringen utgör en kostnad.

De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.

Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

se även denna nyligen publicerade debattartikel av docenten i nationalekonomi, Andreas Bergh.

Sett över tid vet man dock att invandring haft och har positiva effekter på samhällsekonomin vilket leder till att Liberaldemokraterna valt att anlägga ett sådant perspektiv i vår syn på detta där vi numera väljer att se invandringen som en investering och inte en kostnad. Synsättet baseras också på den vanliga missuppfattningen att en utgift alltid är detsamma som en kostnad, något som helt enkelt inte är sant.

Vad gäller de siffror som SD nu anger och som har räknats fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, så behöver man inte göra mer än att läsa vad RUT själva anför kring dessa siffror för att förstå att de överhuvudtaget inte kan användas på det sätt som SD nu gör. RUT skriver följande:

Att som uppdragsgivaren önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.

Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.

Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.”

Sverigedemokraterna använder därefter dessa siffror på exakt det sätt RUT skrivit att man inte kan göra.

För det tredje: I debatten hänvisas ofta och gärna till att vi nu bara ska genomföra det som t.ex Danmark redan har genomfört.

Med det som bakgrund borde alltså Danmark logiskt sett de senaste åren ha genomgått ett ekonomiskt lyft och t.ex passerat Sverige i OECD:s välståndsliga. Så har inte skett utan tvärtom så har utvecklingen sett ut så här:

Från 1970-talet till början av 1990-talet hade Sverige en sämre BNP-tillväxt än flertalet andra industriländer. Detta gällde särskilt den djupa konjunkturnedgången 1991-1993. Därför har Sveriges köpkraftsjusterade BNP per capita sjunkit i förhållande till övriga industriländer under de senaste decennierna, från en fjärdeplats under 1970-talet till en 14:e plats som sämst. Sverige har efter det klättrat uppåt igen och ligger 2011 på en niondeplats.

Under de år som av SD anges som de värsta ur invandrings- och kostnadssynpunkt har Sverige alltså inte sjunkit i förhållande till andra länder utan istället förbättrat position och konkurrenskraft.

Detta blir ännu tydligare om vi jämför med Finland som under alla de år som Sverige tagit emot såväl invandrare som flyktingar varit ett närmast slutet och homogent land, trots detta inte på något område haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Sveriges.

I avsaknad av annat kan man alltså med hjälp av vanlig enkel logik konstatera att vad SD anför om gigantiska kostnader årligen under en lång följd av år omöjligen kan stämma. Dessa påstådda kostnader skulle i så fall ha kunnat utläsas i ekonomiska nyckeltal vid en jämförelse med länder med för övrigt likartade förutsättningar som Sverige.

För det fjärde: Som en del av påstådda kostnader anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del.

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförts på vår facebooksida går också ut på att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar får man för ökade anslag. Om detta finns bolstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Så till påståendet om den allmänna opinionens uttalade blodtörst där verkligheten istället ser ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.”

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige där jag låter riksåklagaren Anders Perklev föra min talan och som får visa attvi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott.

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är vad kostnaden blir för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag han och SD lagt på området har jag upprepat frågat om men ej fått svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

För det femte: det påstås att invandrare erhåller enorma bidrag.

Hur dessa ser ut och hur de utbetalas och beskattas kan den intresserade läsa om på hemsidan Motargument.se

För det sjätte:

Sverige är enligt Världsbanken världens 13:e rikaste land per capita. ‎15 miljoner människor på flykt i världen. Undrar om världens 13:e rikaste land kan klara att ta emot 0,067% av dessa?

2011 var ca 15,2 miljoner människor enligt UNHCR på flykt. 2011 var dessutom ca 27 miljoner på flykt inom sitt eget land.

I år är siffran nog högre. Man räknar t.ex. med att nästan tre miljoner personer i Syrien har flytt från sina hem. 40 000 syrier hade registrerat sig som flyktingar i Turkiet, 33 000 i Jordanien, 30 000 i Libanon och 8 000 i Irak i juni, innan juli och augusti månads stora flyktingström från landet. 100.000 flydde från Syrien under augusti månad. Enbart i Turkiet kan det finnas upp emot 100.000 flyktingar från Syrien idag.

2010 var Pakistan var i särklass det största flyktingmottagarlandet följt av Demokratiska republiken Kongo och Kenya.

2010 ansökte ca 359 000 människor asyl i världens industrialiserade länder, alltså världens rikaste länder. Av dessa sökte ca 270 000 sökte sig till Europa. Av dessa sökte ca 34 000 asyl i Sverige vilket gör Sverige till ett stort mottagarland.

EUs medlemsländer biföll 84 100 asylansökningar 2011. Sverige godkände ca 12 000 ansökningar.

Alltså godkände Sverige 1/3 av alla ansökningar som kom till Sverige.

I år har Sverige, världens 13:e rikaste land, garanterat asyl till ca 6000 människor, barn och vuxna, som är på flykt från krig och konflikter. Så av de 15 miljoner människor som var på flykt under 2010/2011 fick 10 000 asyl i Sverige.

Alltså var det 0,067% av världens flyktingar som fick asyl i världens 13e rikaste land under 2011.

Av kanske upp emot 250.000 syriska flyktingar kommer Sverige, världens 13:e rikaste land, att ta emot 6000 under 2012

Problemet är inte att vi visar medmänsklighet och tar emot. Problemet är att andra i Europa inte gör det vi gör. När en människa i nöd ber om hjälp debatterar man inte om man ska hjälpa eller inte. Man bestämmer sig för att hjälpa, och tar diskussionen om hur man ska göra det.

Debatten får helt enkelt inte i ett land som Sverige begränsas till att enbart handla om ekonomi. I min värld är liberaler också humanister och det är en humanism vi kan omsätta och visa i praktisk handling genom att bistå och tillåta människor på flykt från krig och förödelse att söka en fristad här hos oss. Det är historiskt sett inte alls länge sedan ca. 1,5 miljoner svenskar såg sig tvingade att lämna Sverige för att söka livets nödtorft i andra länder. Många av oss har därför idag släktingar spridda över världen. Migration är och har alltid varit en naturlig del av mänskligheten och den är bl.a därför inget att hysa fruktan inför.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

INTEGRERA HELA SVERIGE


Det är märkligt att ett parti som Sverigedemokraterna, vars hela politik bygger på frågan om invandring och flyktingar, har så många förslag till hur människor ska hindras och avvisas men står fullständigt tomhänta när det gäller att integrera de vi välkomnat till Sverige.

Man kan möjligen ana en kall och rå cynism i detta som helt enkelt handlar om att vi, med en bättre integrationspolitik, skulle eliminera stora delar av deras uppblåsta retorik. SD:s hela existens är beroende av att man kan visa upp enskilda invandrade individers felsteg, dock mer sällan de felsteg som görs av vita nordeuropéer, samt andra exempel på det man anser vara ett hot mot det svenskaste av allt, nämnligen själva ”svenskheten”.   Det vore ett politiskt självmord att på något sätt bidra till att dessa i hög grad överdrivna problem minskas och särskilt självmordsbenägna tycks dom inte vara.

De tydligaste exemplen på detta tror jag kommentarerna till självmordsbombaren i Stockholm, där t.o.m uttrycket ”äntligen” förekom och t.ex Kent Ekeroths tidiga kommentarer till Utöyatragedin, kan få vara exempel på.

Vi andra, som konstruktivt vill bidra till att minimera de svårigheter som är förenade med att bygga upp ett nytt liv i ett litet kallt land i Europas norra utkant, kan å andra sidan engagera oss, uttrycka en motsatt åsikt än SD:s och ställa just de förslag som vi anser skulle gagna såväl de som invandrat hit och oss som bott här under en längre tid. Hela Sverige som nation skulle tjäna på ett förhållningssätt som istället för att polarisera och skapa avstånd, för oss närmare varandra i en större enighet.

I ett sådant syfte skrev Alexander Bard, Torbjörn Jerlerup, Jan Rejdnell samt undertecknad efter valet 2010 en lång artikel på det temat och på det tema som uttrycks i detta inläggs rubrik och jag har nu för avsikt att publicera den artikeln här i bloggen igen med början här och nu!

INTEGRERA HELA SVERIGE

 I brist på idéer om hur man ska lösa problem, händer det att stater tar till det vi förr kallade ”nävrätten” och löser problemen genom mer makt och kontroll. Därför är det typiskt att de enda konkreta förslag på hur man löser integrationsproblemen i Sverige som debatterades under valrörelsen är grovt integritetskränkande. Det pratades mycket om ”hårdare tag” mot invandrarna.

Värst var Sverigedemokraterna. Som liberaler reagerar vi mot den förenklande synen och uppdelningen i Vi och dom som de gör. Enkla lösningar föreslogs som att stänga av all invandring så skulle alla problem lösa sig automatiskt, men enkla lösningar har aldrig fungerat för komplexa problem.

Det tragiska var att det inte enbart var Sverigedemokrater som förespråkade hårdare tag.

En massa grovt integritetskränkande förslag lades även fram av de andra riksdagspartierna. Invandrare är speciellt utsatta för den rad av nya integritetskränkande lagar som antagits i Sverige under de sista 10 åren. Det som hamnat i skymundan i debatten om IPRED, FRA och SWIFT-avtalet är att dessa juridiska ”hårdare tag” framför allt riktar sig mot och drabbar invandrare. Det är ju bland dessa som alla lömska terrorister antas gömma sig och de har kommit för att leva på oss svenska skattebetalare.

Förutom avlyssning och övervakning har många andra galna förslag förts fram av riksdagspartierna under valrörelsen: Här är några av dem: burkaförbud, obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor, övervakning av suspekta muslimska ungdomar, förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan, utvisa folk för lättare brott, tredubbla antal poliser i ”utanförskapsområdena”, utegångsförbud, förbud mot byggande av minareter och för ”stora” moskéer, och sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare. Ja till och med förbud mot ”brott mot demokratin” har luftats, vad det nu må vara! Med sådana ”vänner” behöver man inga Sverigedemokrater…

Vi motsätter oss sådana ”lösningar” på problemen. Vi svarar. Låt vuxna människor själv bestämma hur de klär sig, eller hur de lever sina liv. Det ska inte staten blanda sig in i. Och framför allt: Integration sker mellan människor. Ingen har någonsin integrerats med hjälp av avlyssningsutrustningar och kameror!

Syndabockar

Historien visar att det är de marginaliserade grupperna som alltid först blir drabbade av överhetens kontrolliver och integritetskränkning. Se bara på hur de makthavande hanterade Liberaler, Socialdemokrater och andra som kämpade för ekonomisk rättvisa och rösträtt under 1900-talets början. De var syndabockar för ett system som löpt amok. Idag är invandrarna, och i synnerhet muslimerna, syndabockarna. Det är därför nödvändigt att göra upp med en del myter om invandringen, innan vi går igenom våra lösningar. (fortsättning följer)

J-a pack!


Nån tyckte att vi har tillräckligt med ”pack” i landet redan idag. Har ingen aning om hur hög eller låg den kvoten ska vara för att nå punkten ”tillräckligt.

Gillar inte språkvalet men det ”pack” vi har det är lika blandat som befolkningen för övrigt om du nu inte vill drista dig till att peka ut något särskilt ”pack” som liksom är lite ”packigare” än andra och därför förtjänar att hatas lite mer

än det vanliga ”packet” för vilka normalgraden av hat kan anses vara tillfyllest…….

Eller, min bäste och, får jag förmoda, mindre ”packige” än det övriga ”packet” Anton Karhu

Mvh Micke som nog också av många kan betraktas som ”pack”. Man bör då komma ihåg att hur en viss grupp ser på en annan grupp innebär inte att den första gruppens syn på något sätt är sann.

Att de har den synen kan man försöka påverka genom kurser i humanism, fördomsfrihet, empati samt enklare stavnings- och läsningsövningar, lite enklare räkning samt även med ämnet historia.

Betrakta människor som investeringar, inte bara som kostnader!


Jag påstår att vi liberaler ser möjligheter och potential i varje enskild människa och att det är dags att uttrycka detta på ett betydligt tydligare sätt än hittills!

I förrgår presenterade SD sin skuggbudget och föga förvånande ska de spara 119 miljarder på flyktingar och invandrare. Med det som bakgrund och med tillägg av att Sverige, som enligt världsbanken är världens 13:e rikaste land, avvisar två flyktingar av tre och att de 10000 vi tar emot utgör 0,067% av de 15.000.000 som just nu är flyktingar vill jag nu vrida den debatten åt ett helt annat håll.

Följaktligen har jag för avsikt att i fortsättningen, med samma envishet, påstå att flyktingmottagning och invandring överhuvudtaget inte utgör någon kostnad. Hur jag kan göra det? Läs vidare så kommer förklaringen!

Det jag känt en lång tid är att debatten hela tiden förs på de invandringsfientligas villkor. De har, f.ö mycket skickligt, trummat in det missvisande begreppet ”massinvandring” och de har, genom att påstå gigantiska kostnader, tvingat oss med en annan uppfattning att hela tiden defensivt försvara oss när vi hävdar att ”så mycket kostar det inte alls”.

De har använt den gamla beprövade trettiotalstaktiken att upprepa något så ofta att det som upprepas till slut kommer att tas för en vedertagen sanning av många, enbart av det skälet att det ju är något de hört förut så då måste det vara sant.

Jag är bara så trött på att vara defensiv och försvarande och ser inget skäl för att inte vi med samma envishet skulle kunna hävda en annan syn med ett eget ordval och i det här fallet ordet ”investering”. Fråga ”vanligt folk” om de är villiga att investera i framtida vård och omsorg och svaret blir ja. Ett sätt att göra det är att investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård kommer att kräva och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

När staten använder pengar till en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en bra integration börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid. Vad gäller att investera i barn i syfte att undvika utanförskap senare i livet, så kommer en liten beräkning på värdet av detta senare i inlägget.

När vi ser detta som en investering så gör vi naturligtvis detta även utifrån humanistisk grund. Vem kan säga att det är fel att investera i humanism och människokärlek? 🙂 Se framför er en debatt när en i ansiktet högröd sverigedemokrat gapar om kostnader medan en sansad och förbindlig liberaldemokrat lugnt förklarar att detta är alls inte någon kostnad utan en samhällsinvestering för framtiden.

Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om kan få positiva spin-off och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse? Tja, hört talas om reservfonder?? Dessutom ger inte vi liberaler upp om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer de att växa till goda samhällsmedborgare över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även ta att vi inte kommer att lyckas med alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och mig, som ser människor som en tillgång och en investering!

Leksand – Familjecentrum med föräldrastöd

Leksand är en kommun där man under ett antal år ägnat mycket tid och kraft åt att strukturera det förebyggande arbetet. Kärnan i arbetet är dels ett synsätt, dels en organisationsmodell. Synsättet handlar om att skapa ett gemensamt och samlat grepp kring barn och unga, från graviditeten till vuxen ålder (20 år).

Som den givna och självklara utgångspunkten för allt förebyggande arbete ses föräldrarna. Trygga föräldrar bidrar till att skapa trygga barn lyder devisen. För att skapa detta har man satsat på att organisatoriskt bygga den nätverksliknande organisationen Familjecentrum. Det är en beteckning på en föräldrastödsmodell som bygger på förstärkt och förlängd föräldrautbildning, som erbjuds samtliga föräldrar redan från första graviditetssamtalet.

Ett av de viktigaste målen är att skapa både sociala nätverk och nätverk av resurser kring individen eller familjen, för att på så sätt kunna agera innan det i egentlig mening finns något att agera kring. För att lyckas med detta finns flertalet av de samhällsaktörer som behöver samverka under uppväxtåren samlade hos Familjecentrum.

Arbetsprocessen

Verksamheten drivs med de medverkande aktörernas befintliga resurser, då nätverksformen gör att dessa kan nyttjas effektivare. Normalt sett träffas föräldragrupperna under professionell ledning i drygt två års tid. Första året sker cirka arton träffar och det andra cirka tolv träffar. Total sett blir det cirka 30 två timmars träffar. Årligen startas mellan sex till tio nya grupper och i varje grupp finns upp till tjugo föräldrar.

Leksandsmodellens överordnade syfte är att minska sannolikheten för marginalisering av barn och unga och öka sannolikheten för att livet ska utveckla sig på ett ”normalt” sätt. De som arbetar med barn och ungdom i Leksand är övertygade om att dessa systematiska stödinsatser, leder till att det för många barn skapas bättre förutsättningar för ett bättre liv, först som unga och därefter som vuxna.

Hur kan vi då påvisa det eventuella ekonomiska värde som Familjecentrum i Leksand kan förväntas bidra med? För att kunna göra det behöver vi veta vad det förebyggande arbetet kostar respektive vilka samhällsekonomiska effekter en del av dessa barn kan komma att förorsaka samhället på kort och lång sikt till följd av ett utanförskap. Kostnader som handlar om framtida välfärdsutgifter och framtida produktionsbortfall.

Det förebyggande arbetet

Vi antar följande: att Leksands kommun följer ”riksnormaliteten” för en kommun vad gäller generella siffror för antal personer som kan förväntas leva ett marginaliserat liv i form av missbruk, psykisk sjukdom och långtidsarbetslöshet/sjukskrivning som vuxna.

I Leksands fall har vi utgått från årskullarna 0–7 år för åren 2000–2007 vilket motsvarar 800 barn.

De relativa och absoluta sannolikheterna för framtida utanförskap för 800 barn i Leksands kommun 2000–2007.

Problematik                                                    Antal

Narkoman 0,003                                               2,4

Alkoholist 0,01                                                      8

Psykisk ohälsa Svår 0,005                                  4

Psykisk ohälsa Lätt 0,05                                   40

Långtidssjuk 0,03                                              24

Långtidsarbetslös 0,03                                     24

Summa 102,4                                      Andel 12,8%

Om inget särskilt görs för att förhindra denna utveckling finns det en statistisk risk för att så många som 102 av de 800 barnen hamnar i ett framtida utanförskap av olika grad. Vad leder då en sådan utveckling till i form av mänskligt lidande och ekonomiska konsekvenser?

Låt oss samtidigt också titta på vad det ekonomiska värdet skulle kunna vara av ett gott förebyggande folkhälsoarbete av det slag som genomförs i Leksand.

De sannolika kostnaderna för framtida utanförskap för de 102 individerna innebär att de samhälleliga välfärdskostnaderna på årsbasis uppgår till cirka 39 miljoner kronor och ur ett livslångt perspektiv till cirka 835 miljoner kronor.

Till detta kommer produktionsförluster som ur ett livslångt perspektiv uppgår till 874 miljoner kronor.

Totalt kostar detta framtida utanförskap för de 102 individerna cirka 1 710 miljoner kronor.

Det finns med andra ord en preventionspotential på som mest cirka 1 700 miljoner kronor, som genom olika förebyggande och främjande insatser går att förhindra eller reducera.

Detta kan ställas mot kostnaden för Leksandsmodellens förebyggande arbete med dessa 800 barn. Totalt sett hamnar den på cirka två miljoner kronor, eller cirka 300 000 kronor på årsbasis, eller cirka 2 600 kronor per deltagande barn.

Det gör att skillnaden mellan det förebyggande arbetet och kostnaderna för en framtida eventuell marginalisering är utomordentligt stora.

Man kan utan problem säga att kostnaderna för det förebyggande arbetet praktiskt taget försvinneri en jämförelse med utanförskapets kostnader. Om så den enda effekten av allt förebyggande arbete är att en enda persons framtida utanförskap förhindras blir den ekonomiska effekten ändå positiv; 336 procents avkastning på den förebyggande insatsen!!

Vilken riskkapitalist som helst borde gilla den avkastningen! Särskilt som den baseras på en enda person som undvikit utanförskap.

 

 

Svensk Myndighetskontroll: Centrum för Narkotikavetenskap


….är namnet på en relativt ny facebookgrupp som beskriver det man vill åstadkomma så här: ”Sverige behöver en narkotikapolitik som bygger på fakta och vetenskap och inte på fördomar och moralism. Vi behöver överhuvudtaget en socialpolitik som utgår från principen att skador ska minimeras snarare än att svaga och utsatta människor ska bestraffas för sina problem.

Det är därför av största vikt att alla läkare, psykologer, sociologer, socionomer, jurister, ekonomer och andra forskare och akademiker som på ett eller annat sätt arbetar med narkotikafrågor och andra känsliga sociala frågor får en mötesplats på internet.

Att denna mötesplats även inkluderar människor som på ett eller annat sätt vill stötta detta arbete med politisk aktivism – alldeles oavsett partifärg – och dela med sig av sina personliga erfarenheter är en självklarhet.

Denna mötesplats heter Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). Välkommen!”

Ett både lovvärt och viktigt initiativ som förtjänar stöd, enligt min uppfattning så jag fyller på med nedanstående artikel.

För drygt ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka.

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs.

En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. Regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Rapportens kritiker, företrädarna för den repressiva svenska modellen, tolkar rapporten som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Johan Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson och andra att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som benämns som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.
År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. Det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.
Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.
Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses. Just narkotikapolitiken, med ständigt skärpta straff som en av politikens hörnstenar, utgör ett lysande exempel på att hårdare tag och strängare straff är en modell som inte fungerar.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.
Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.
I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom innebär ett mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik och avser med detta den svenska narkotikapolitiken.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De ca. 400 personer som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik.

De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik.

Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Johan Pehrson är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att han är okunnig i narkotikafrågor där han präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning.

Företrädare för den repressiva svenska narkotikapolitiken borde ha i åtanke att det inte är någon skam att erkänna att man har haft fel. Tvärtom så skulle ett sådant erkännande visa att man är klokare idag än igår.

Svensk Myndighetskontroll: Motbild


Nedanstående är författat av en skribent på Sourze och jag sparade en kopia av artikeln för en tid sedan. Klantigt nog så sparade jag tydligen inte namnet på författaren men om mitt minne inte sviker mig så är det Mats Persson.

Efter många års erfarenhet av media så har det vid flera tillfällen hänt att jag funderat på om läget verkligen kan vara så illa i t.ex Rosengård i Malmö, som media beskriver det? Riktigt säker är man ju aldrig förrän man kontrollerat det själv på plats men det är i vilket fall trevligt att kunna presentera denna motbild som alltså inte är skriven av en journalist utan en vanlig privatperson med erfarenhet från området. Tidsmässigt vill jag minnas att det är straxt före valet 2010.

Jag arbetar på Försäkringskassan och möter dagligen människor som har fördjupade frågor kring sina ärenden. På det viset får jag verkligen träffa alla sorters människor. En del är, som jag, födda i Skåne men andra är födda någon helt annanstans i världen. Många kan inte skånska – något som ju är svårt att klandra dem för – och har vi då inget annat gemensamt språk tar vi hjälp av en professionell tolk.

Vi har grundlagar och en förvaltningslag som skall jämna ut skillnaderna mellan mig och de personer jag möter. Men jämställt blir det ändå aldrig mellan oss. Många känner sig osäkra på vilka regler som gäller. Ännu fler känner sig ifrågasatta, ibland på goda grunder. Nästan alla jag träffar befinner sig i en mycket trängd ekonomiskt situation. Därför blir sällan dessa möten speciellt avslappnade.

Rädsla, osäkerhet och känslan att vara trängd tar sig olika uttryck. En del blir oerhört ledsna, några få till och med apatiska, men de flesta blir arga. En del blir, till min lycka, arga på de politiker som beslutat om det regelverk vi har att hålla oss till men det är rätt ovanligt. Betydligt fler riktar sin ilska mot den myndighet jag representerar. En hel del riktar, helt logiskt, sin ilska emot mig eftersom ju vare sig politiker eller verksledning finns där vid vårt möte. Märkligt nog avslutas ändå nästan varje möte med att vi utbyter några ord om något annat än det mötet handlat om. Vi tar i hand eller tar avsked på annat sätt och önskar varandra allt väl. Detta oavsett om man har kunnat lösa det aktuella problemet eller ej.

Givetvis träffar jag på personer som har blivit misstänkta för att missbruka den allmänna försäkringen. I en del fall framkommer under vårt möte uppgifter som ger mig indikation på att det faktiskt kan vara så och då får jag dokumentera detta så att en särskild avdelning får utreda det. Men inte ens jag kan se på en person om det finns en särskild risk för detta. Man uttrycker sig olika och är olika klädda. Men jag kan alltså, trots mångårig erfarenhet, inte titta på en besökare och säga ”Här får man allt vara lite extra uppmärksam, här kan det vara något lurt!”

Jo, det är riktigt, jag är mycket förtjust i mitt jobb men det är ändå inte anledningen till denna beskrivning. Jag arbetar i Malmö. Jag arbetade på vårt Rosengårdskontor så länge det fanns men numera finns det bara en plats i Malmö för möten med allmänheten. Nu läser jag i insändare och i bloggar hur en del människor från alla delar av landet beskriver Malmö som en kommun i undantagstillstånd. Man menar att muslimer har tagit över med våld på grund av en undfallenhet från hela myndighetssverige. Man beskriver att det finns delar av Malmö där ”vanliga svenskar” inte kan uppträda någon del av dygnet utan risk för liv och lem. Dessa personer som har ”tagit över” är dessutom oerhört förslagna och förtrogna med eventuella svagheter i det svenska regelverket och utnyttjar dessa till fullo.

Jag är inte naiv. Jag har arbetat drygt tolv år som officer i försvaret. Jag har en examen i juridik. Jag har jobbat som företagsledare och busschaufför, högstadielärare och mycket däremellan. Jag har ett stort nätverk och bred erfarenhet. Visst borde väl jag se detta som man till och med ser från fjärran horisonter? Men det medger jag alltså förbehållslöst, att jag inte gör. Vad beror detta på? Jo, det beror givetvis på att den utbasunerade bilden inte är sann. Men, träffar jag verkligen ingen nyanländ medmänniska som försöker dupera mig och den myndighet jag representerar? Jovisst gör jag det. Och skåningar som försöker. Och en och annan dalmas.

Nu tror jag att vi kommer till pudelns kärna. Om jag frågar någon som inte varit i Malmö i någon omfattning hur det står till i rikets tredje stad – vad svarar man? Jo, man har en mycket klar bild över denna förfallna och skrämmande ort. Jag ser själv denna bild målas upp framför mig i media varje dag. Den är dessutom oemotsagd. Malmöborna har sina liv att leva och orkar inte försvara orten för fjärran, förvirrade själar. Ett fåtal kommunpolitiker försöker lamt att måla en annan bild men uppfattas då som talande i egen sak. Rikspolitikerna talar inte alls om detta.

Nu tror jag att det är viktigt att försöka vaska fram var man läser denna osanna bild av Sverige i allmänhet och Malmö i synnerhet. Våra tabloider har bara ett enda syfte: Säljande rubriker! Syftet med tidningen är ju kommersiellt och därmed är agerandet logiskt, om än tidvis omoraliskt. Men jag skulle vilja be dig att titta i våra stora kvällstidningars kommentarsfält, om du inte redan gjort det. Oavsett vad artikeln handlar om är kommentarerna talrika om vådan av invandring. Du kommer att kunna se en alldeles speciell dramaturgi. Någon skriver något naivt eller rent av ”korkat” som skulle kunna betraktas som ”politiskt korrekt”. Därefter följer en oerhörd kör av argument mot detta. Så småningom svalnar debatten, då kommer en ny ”hare” som driver igång kören igen. Kritiken är full av till synes vederhäftiga fakta, i många fall svåra att kontrollera, i andra vidimerade med källa. Att det är någon som styr detta är helt uppenbart. Då kan man ju anta att Sverigedemokraterna har väldigt många och väl pålästa sympatisörer som dessutom är väldigt aktiva på nätet på dygnets alla tider. Det är ju möjligt, men det finns möjlighet till en annan förklaring.

Ibland läser man om hårt, ideellt arbetande sverigedemokratiska lokala partirepresentanter. En del har då klagat på att de skattefinansierade pekuniära och personella resurser som efter valframgångarna ställts till partiets förfogande inte syns ute i kommunerna. När man nu läser dessa erfarenheter som utomstående börjar man undra; Vad gör alla partifunktionärer? Och vilka är det som arbetar så flitigt med att måla upp en fond i form av en ”bred allmänhet” som har sett en verklighet som andra, och i synnerhet rikspolitiker, inte sett? Själv tror jag att svaret på frågorna är ett och samma.

Då återstår den viktigaste frågan: Varför får dessa stolligheter lov att stå oemotsagda? Jo, svaret man från xenofoba läger ger är ju givet. ”Vi har sanningen. Om det inte hade varit så hade man väl bemött våra företrädare? Man vågar givetvis inte ta debatten! Dessutom vet de inte, för de lever i en annan värld, det är vi som ser verkligheten!” Nå, är det så? Givetvis inte. Sanningen är en annan, en mycket värre! Rikspolitikerna har målat in sig i ett hörn och detta gäller nog dessvärre alla de partier som är representerade i vår riksdag. Sverigedemokrater och andra med samma syften som dem har fått basunera ut sin propaganda så länge och helt ostört att deras hemska människosyn spritt sig långt utanför de egna leden. Sverigedemokraternas sympatisörer är uppskrämda till tusen och skulle aldrig våga besöka Rosengård. Men också personer som aldrig har röstat på något annat än Socialdemokraterna eller något annat av riksdagspartierna har givetvis lyssnat och tagit intryck. Det finns en omfattande främlingsrädsla i hela Sverige som i de allra flesta fall inte grundar sig på några som helst egna erfarenheter, utan på hörsägen.

Valet i år kommer att bli jämt. Inte minst mellan Socialdemokrater och Moderater. Man kan inte förringa någon enda väljare. Om Reinfeldt eller Sahlin verkligen skulle bemöta de människor som utmålar hela folkgrupper som hot mot hela landets välmående, ja då riskerar de att deras våldsamt uppskrämda väjare skulle fly till Sverigedemokraterna.

Där sitter man alltså nu. Hur har man då hamnat i denna sax? Att Sverigedemokraterna skulle få betydande resursökningar under mandatperioden stod ju klart efter framgångarna i det senaste kommunalvalet. Att detta skulle användas för att etablera sig i riksdagen får anses som självklart. Ändå har man inte agerat. Nu måste du och jag ställa våra respektive politiker till svars. Man har mangrant meddelat att man inte avser regera med sverigedemokratiskt stöd. Men man har inte en enda gång sagt varför. Ohly har till och med raljerat om att han ”inte debatterar med rasister”. Det gör du visst, Ohly! Du är lika offentligt avlönad som jag och du skall därför utföra ditt oerhört viktiga arbete som opinionsbildare! Så oavsett vilket parti som är ditt kan du faktiskt med fog fråga varför man låtit det gå hit. Om ett par månader kommer vi av allt att döma att ha sverigedemokrater i vår riksdag och detta därför att man fått måla upp en huvudsakligen osann bild av utsatta människor utan att detta ifrågasatts med auktoritet.

Nå, har du och jag något ansvar nu? Jo, det har vi givetvis. Till att börja med måste vi gå och rösta. Det är grundläggande. Men du och jag måste också ta debatten på vår nivå. Du vet hur det brukar vara när någon kastar ur sig något olustigt och grovt generaliserande om andra människor. Det känns pinsamt. Man frågar om någon vill ha påfyllning i kaffekoppen och hoppas att någon tar upp ett annat ämne. Så kan du och jag inte längre tillåta oss att göra. Med de etablerade politikernas tystnad kan inte vi tillåta oss samma lyx. Vi måste faktiskt bemöta det. Det kan du och jag göra. När arbetskamraten berättar om vad han hört eller har för sig att han läst, kan man ifrågasätta källan. När någon räknar upp omfattande siffror kan man förklara att det inte handlar om siffror utan om människor. Och som en kamrat till mig sa; ”Jag erkänner att jag inte alltid orkar ta debatten när den blir riktig låg. Då tillåter jag mig att säga att jag förstår vad hon säger men att jag inte delar hennes uppfattning. Då har jag ändå inte gömt mig och jag har förhindrat att mina övriga arbetskamrater tror att alla tiger och samtycker.”

Eftersom jag är man skall jag varje morgon titta i spegeln för att kunna ansa mitt skägg. För att kunna möta blicken måste man ibland ta ställning. Också när det tar emot. För, som Astrid Lindgren har uttryckt det: Det finns en del saker som en människa måste göra, annars är han bara en liten lort. Det är inget vidare att ansa skägget när man bara ser en liten lort.

En liberal rättspolitik att satsa på!


Detta är en rättspolitik för liberaler och för framtiden!

Rättspolitik

Liberalismen är en frihetsideologi och Liberaldemokraterna vill gå i spetsen för en frihetsrörelse som kan samla breda majoriteter för frihetliga förslag och frihetliga reformer.

Grundprincipen enligt människorättskonventionerna är mycket tydlig: Vi har rätt att ha privatlivet ifred utan att motivera det, som en mänsklig rättighet på samma nivå som rätten till liv.

Författning och grundlag

Grundlag ska inte ändras för ofta men Liberaldemokraterna anser att det i den senaste och nyligen beslutade ändringen saknas mycket.

För oss liberaler som nu under flera år har sett hur den enskilde medborgarens rättigheter begränsats mer och mer, finns i nuläget inget viktigare eller mer angeläget än att åstadkomma en återställning av de medborgerliga rättigheter som inskränkts och/eller förlorats, samtidigt som vi skapar ett starkare skydd för de mest centrala rättigheterna.

I Tyskland har man en stark konstitution från vilken vi hämtar vårt förslag om att grundlagen inte ska kunna förändras om det handlar om ändringar av fundamentala rättigheter. Om en sådan ändring ska göras så ska hela grundlagen avskaffas och skrivas om.

Det ska krävas tre fjärdedels majoritet i riksdagen för en sådan ändring och för att ändra denna, i vårt fall nyinförda, regel om tre fjärdedels majoritet skall också krävas tre fjärdedels majoritet.

Detta skulle totalt sett innebära ett väsentligt starkare skydd för våra grundläggande demokratiska rättigheter och därigenom även ett starkare skydd för hela demokratin.

Vi vill även att det i grundlagen förs in att förslaget till statsminister måste få stöd av en riksdagsmajoritet för att vara giltigt, alltså det omvända mot dagens situation då det räcker att statsministern inte får en majoritet mot sig för att bli vald.

En statsminister som förlorar en förtroendeomröstning ska också vara tvingad att avgå.

Då nuvarande grundlag infördes fanns en bakomliggande tanke, att grundlagsändringar skulle vara valfrågor. Så har det inte blivit, vilket märktes oerhört tydligt vid den nyligen företagna ändringen. Därför bör en ny, reformerad grundlag, innehålla att grundlag endast kan ändras med två tredjedels majoritet av riksdagens röster.

Rättspolitiken

Rättssäkerhet och demokrati är två begrepp som lever i symbios. Demokrati kan inte existera utan rättssäkerhet och rättssäkerhet är en förutsättning för demokratin.

Rättssäkerhet måste därför garanteras alla annars kan den inte garanteras någon!

Rättspolitik återfinner vi därför på alla samhällsområden och övergripande lagstiftning som inte finns under denna rubrik, finns i förekommande fall under andra rubriker och ämnesområden.

I Liberaldemokraternas samhälle bygger all lagstiftning på respekt för individen och individens särart och förutsättningar. Målet är att de lagar som finns ska utgöra en så liten inskränkning som möjligt för den enskildes frihet och att de ska ta all den hänsyn som går för att i så liten utsträckning som möjligt vara integritetskränkande.

Äktenskapsbalken kan tas bort och människor får fritt välja vilka samlevnadsformer de vill leva under och inom relationerna sluta de avtal man finner vara nödvändiga. Staten skall inte sätta någon sådan form före den andra.

 

Lagar och regler ska ha kommit till på rätt sätt och vara tydliga. Beslut ska vara förutsebara. Lika fall ska bedömas lika. Dessutom måste en rättslig prövning ske inom rimlig tid.

Det får inte stanna vid processuella garantier. Den andra sidan av myntet handlar även om kvalitet. Lagar, regler och beslut får inte ha vilket innehåll som helst, inte ens om de klarar alla formkrav. Detaljreglering av medborgarnas liv skall undvikas.

Ämbetsmannaansvaret måste tydliggöras. Dessutom måste, parallellt med det, en Lex Sarah måste införas för tjänstemän med plikt för enskilda tjänstemän att varna då brott mot mänskliga rättigheter sker, tex genom vanvård.

Skadestånd. Myndigheter måste genomföra beslutade åtgärder, och följa gällande lag. Gör de inte det måste det få konsekvenser, både för ansvariga chefer och i form av ersättning till de som drabbats.

 

En grundläggande rättsprincip är att rättegångar skall vara kontradiktoriska och att parterna skall vara likställda på sätt som uttrycks i EKMR artikel 6. Med den nya rättegångsordning, EMR, som infördes 081101 har fokus i processen förlagts till tingsrätten och hovrättens roll har ändrats från att vara omprövande till att vara överprövande.

För att principen om en kontradiktorisk process ska kunna upprätthållas måste försvaret på ett tidigare stadium i processen än idag delges allt förundersökningsmaterial. Vi föreslår också en utredning avseende advokatens behov av att kunna bedriva egen utredning under förundersökningens gång.

Nämndemannasystemet skall reformeras och domstolarna avpolitiseras.

Ett medvetande om att inget system är ofelbart gör också att Liberaldemokraterna vill skapa ett oberoende resningsinstitut som ska vara uppbyggt på motsvarande sätt som man idag har i t.ex Norge och England. Det måste vara möjligt även för dömda som saknar egna resurser att få en möjlighet att begära resning då de anser sig vara felaktigt dömda.

All lagstiftning skall granskas ur ett integritetsperspektiv till skydd för den enskildes integritet och lagstiftandet ska prövas mot svensk grundlag och Europakonventionen.

En författningsdomstol skall inrättas för denna granskning.

Internet skall omfattas av samma yttrandefrihetsskydd som vad som gäller i samhället för övrigt. Brevhemlighet, meddelarskydd och budbärarimmunitet måste värnas. Upphovsrättslagstiftningen måste reformeras på ett sätt som innebär en rimlig balans mellan olika intressen.

Patenträtten är ett område som måste ses över och moderniseras. Dagens patentsystem stjälper mer än det hjälper och utnyttjas ofta av storföretag för att stoppa olika projekt. Många miljösatsningar blir inte av och sjuka människor får inte tillgång till medicin, särskilt i tredje världen. Vi vill gradvis förändra patentsystemet så att företag och uppfinnare fortfarande kan tjäna pengar, men utan att hämma utvecklingen.

En särskild barnbalk skall införas i lagboken där lagstiftning som handlar om barn samlas. Straffmyndighetsåldern skall fortsatt vara 15 år. Barn skall ha oavvislig rätt till ombud i samband med rättstvister och skilsmässor.

I de sammanhang då staten oundgängligen är tvungen att ingripa mot någon enskild medborgare ska lagen ge ett starkt och oavvisligt skydd för den enskildes rättigheter så som de uttrycks i svensk grundlag och i de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat och förbundit sig att följa. Därför skall också frågan om den tilltalades skuld avgöras innan personalia gås igenom i brottmålsrättegångar.

Brottsoffermyndigheten ska avvecklas. Liberaldemokraterna vill stärka brottsoffrens ställning genom en genomgripande reform avseende brottsoffer och brottsskadeersättning. Den nuvarande ordningen ersätts med ett system där staten garanterar och utbetalar den ersättning som offret tilldömts i domstol, utan vidare utredning av ärendet. Det är sedan statens sak att kräva ersättning från den dömde.

Polisen ska organiseras som en nationell myndighet och arbetet effektiviseras. Kompetensen hos polisen måste höjas inom områden som beteendevetenskap och psykologi. En ökad antagning av polisaspiranter från andra kulturer ska uppmuntras liksom ett fortsatt jämställdhetsarbete.

Handläggningstiderna i domstol måste kortas och detta gäller särskilt i våra förvaltningsdomstolar. Europadomstolen har vid flera tillfällen dömt Sverige på grund av alltför långa handläggningstider, vilket inte är acceptabelt för en rättsstat.

Dubbel bestraffning är konventionsvidrigt och av det skälet skall skattetillägg inte åsättas den som även döms för brott som är relaterat till grunden för skattetillägget.

Sverige kritiseras upprepat av olika människorättsorganisationer för våra långa häktningstider, ofta i kombination med s.k fulla restriktioner. Häktningstiderna måste kortas och ett sätt att åstadkomma detta är genom att ställa ökade krav på åklagare att redovisa framsteg i förundersökningen. Det är inte acceptabelt att människor omhäktas utan att utredningen visar åtminstone aktivitet.

Barn som häktas skall placeras i särskilda häkten där de inte har kontakt med vuxna intagna. I de fall barn är föremål för restriktioner skall dessa lättas upp genom utökad personaltäthet och personalkontakt. Krav måste ställas på förtur och extraordinära åtgärder för att hålla dessa häktestider på ett absolut minimum. Barnpsykolog skall finnas placerad vid häktet.

SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium, kan konkurrensutsättas.

Inom kriminalvården ska fokus ligga på återanpassning och rehabilitering och all vård inom kriminalvården och frivården ska utgå från och ges med utgångspunkt från ett individperspektiv. Vård och rehabilitering måste utgå från individen och individens olika förutsättningar och möjligheter.

Kriminalvården ska verka för att i samarbete med andra organisationer och myndigheter skapa en mångfald av påföljdsalternativ vid sidan av fängelsestraff.

Eftersom evidens visar att de som döms till fängelse har en högre återfallsfrekvens i brott än de som döms till andra former av kriminalvård ska målet vara att i så stor utsträckning som möjligt välja annan påföljd än fängelse.

Samhället ska på alla plan verka förebyggande för att hindra att människor hamnar i utanförskap och kriminalitet. Detta kräver insatser på många fler områden än enbart det rättspolitiska.

Lagstiftaren ska avkriminalisera alla typer av brott som bygger på diffusa och ofta föråldrade moralbegrepp och uppfattningar om hur den enskilde ska utforma sin vardag. Kroppslig autonomi skall respekteras.

Narkotikalagstiftningen skall ändras på sätt att narkotikainnehav för eget bruk avkriminaliseras.

Sexköpslagen är en sådan lag varför även den ska avskaffas. Den kriminalitet som i olika sammanhang kan ha samband med sexköp är redan reglerad i annan lag.

Vi har idag alldeles tillräckligt med lagar för att komma till rätta med brottslighet och terrorism. Det som krävs är också att vi tillämpar de lagar vi har på ett kompetent och professionellt sätt.

Liberaldemokraterna vill se en minskning av antalet lagar. Statens uppgift är och ska vara, att fastställa grunder och ramar för hur vi vill att samhället ska ska se ut och fungera. På denna grund och innanför ramarna ska friheten sedan vara reell och påtaglig så att detaljreglering kan undvikas.

Svensk Myndighetskontroll: Massor har hänt!


En synnerligen angelägen reform är att se till så att dygnet får fler timmar! Det har hänt så otroligt mycket att jag dels inte hunnit skriva en rad här och nu när jag gör det så vet jag knappt var jag ska börja. Därför gör jag det enkelt för mig och redovisar vad som tagit i stort sett all min tid de senaste två veckorna och det är de stora förändringar som skett och sker inom Liberaldemokraterna.

Vi har under en alltför lång tid varit otydliga i vårt budskap och i vår kommunikation avseende såväl vad Liberaldemokraterna egentligen är och vad vi vill att Libdem ska bli. Internt har diskussionens vågor från tid till annan gått höga och nu i slutet av augusti så kom det till ett definitivt avgörande. Det råder nu inte längre minsta tvekan om mål och inriktning för Liberaldemokraterna, vi ska, precis som det sades från start, bilda ett eget politiskt parti och med detta forma ett hem för alla de som anser att Svensk politik idag saknar ett realistiskt och äkta liberalt alternativ. Efter ett möte i vår exekutivgrupp 110831 har vi beslutat att följande information om utvecklingen ska spridas:

Liberala vänner!

Det råder inte längre någon tveksamhet och det finns inte längre några förbehåll!!

Liberaldemokraterna ska bilda och bli ett politiskt parti!

Hur detta ska gå till återkommer jag med information om inom kort, men jag känner att det är viktigt att här och nu, en gång för alla, klargöra att att detta är det mål som vi som brinner för de liberaldemokratiska tankar och förslag som vi diskuterat här och på andra forum, nu gemensamt ska förverkliga!

Det är min absoluta övertygelse att med så många och kloka människor som redan finns på våra olika listor och forum och med det tydliga målet att bilda parti, så kommer arbetet med namninsamlingen för det nya partiet att klaras av på rekordtid.

Igår kväll hade exekutivgruppen i Liberaldemokraterna ett möte angående L:s framtid. Vi diskuterade olika möjliga vägar för hur vi ska gå vidare med det som fram till nu har varit ett relativt löst organiserat projekt för ett liberalare Sverige.

I de konstruktiva, positiva och konkreta diskussioner som förts och i den diskussion som tog plats igår, så har två huvudalternativ utkristalliserats.

Det ena går ut på att, när Annie Lööf valts till Centerordförande och samlat sin nya partistyrelse, att redan nu ansluta sig till Centern för att där söka gehör och genomslag för Liberaldemokratiska tankar och förslag.

Den andra linjen är att de som inte tror att den politik Liberaldemokraterna hittills formulerat kommer att få utrymme och genomslag i Centerns framtida program, nu förtydligar sitt mål att bilda och bli ett politiskt parti och att på så sätt driva det som är för oss liberala hjärtefrågor.

Mötet slutade i total enighet om att Liberaldemokraterna, som de facto haft som uttalat mål att samla in namn och att bilda ett parti, ska fortsätta och intensifiera det arbetet i enlighet med den plan som lagts fram för detta inför gårdagens möte och som kommer att presenteras närmare under morgondagen.

Det arbetet kommer att ledas av Michael Gajditza tillsammans med ett stort antal personer i en projektgrupp.

Alexander Bard och ytterligare några, kommer inte att aktivt kunna vara med om en partibildning, eftersom de istället valt att verka för våra gemensamma liberala åsikter och värderingar inom ramen för i första hand Stureplanscentern.

Vår gemensamma liberala bas kommer att diskuteras i ett tidigare existerande liberalt nätverk, som nu i och med detta kommer att få ny energi och vitaliseras.

Det nybildade partiet Liberaldemokraterna kommer i första hand att ägna sig åt genuina liberala framtidsfrågor och idepolitik, vi kommer att vara ”det liberala samvetet” i det politiska livet och från den uppgiften kommer vi aldrig att vika så mycket som en tum!!

Jag återkommer med ytterligare information om partibildning etc. absolut senast under fredagen!

Jag vill även med detta rikta ett stort tack till deltagarna vid gårdagens möte för den mycket givande och konstruktiva diskussion som fördes samt min varma uppskattning för det förtroende som visats mig genom det uppdrag jag erhållit som ansvarig för projekt partibildning!

Michael Gajditza

Därefter har ytterligare info om hur detta ska gå till gått ut enligt nedan:

Frihet är ett stormande hav; bara ängsliga människor föredrar tyranniets stillhet.

Partibildning NU! är arbetsnamnet på den projektgrupp som tillsatts av Liberaldemokraternas exekutivgrupp för att tillse att Liberaldemokraterna blir ett registrerat politiskt parti.

Här följer ett antal grundläggande punkter som ytterligare information kring hur Partibildning NU! ska verkställas.

Partibildning NU! skall:

-Se till att partibildningen snarast blir verkställd (minst 1.500 namnunderskrifter samlas in och blir godkända av Notarius Publicus).

-Upprätta och löpande föra medlemsmatrikel (ett register som förs digitalt där man ansluter sig som medlem över nätet)

-Förbereda en första partistämma/kongress i slutet av mars/början av april 2012.

-Tillse att ett partipolitiskt program ligger färdigt till partistämman.

-Komma med förslag till hur den förväntade motionsfloden till den första partistämman ska hanteras.

-Utse en valberedning för den styrelse som ska tillsättas av partistämman.

-Partibildning NU! tar fram normalstadgar för lokalavdelningar som de måste anta för att tillhöra Liberaldemokraterna samt förslag till ny partistadga att antas i mars 2012. Om lokalavdelning inte antar normalstadga får man heller inte någon representation i Partibildning NU! med tillhörande rösträtt.

-Partibildning NU! har rätt att utse de personer som styrelsen anser att den behöver i olika funktioner, för att kunna verkställa det uppdrag som gruppen fått.

-Partibildning NU! ska verka för etableringen av fler lokalavdelningar (detta är en av de viktigaste punkterna för att få en organisation och växtkraft).

-Partibildning NU! ska vara den organisatoriska ryggraden i Liberaldemokraterna.

Projektgruppen Partibildning NU! har fått följande utseende och har sitt första möte nu på söndag 110911.

Partibildning NU! Ledningsgrupp
Michael Gajditza Ordförande
Torbjörn Jerlerup Sekreterare
Calle Rehbinder Exekutivgruppen
Rasmus Lundgren Skåne lokalavd
Christian Tegnvallius Växjö lokalavd
Marcus Hombeck Göteborg lokalavd
Magnus P B Eriksson Västerås lokalavd fr.o.m 110905
Sara Tyllman Uppsala
Oscar Solberger Stockholm
Erik Sylwan Stockholm
Åsa Puide Uppsala Funkpol
Per Pettersson Stockholm
Elin Carlsson Stockholm
Erik Sihlberg Stockholm
Bernard Emanuelsson Göteborg Suppleant
Matttias Rosquist Stockholm suppleant
Mats Andre´n Skåne suppleant

En fråga som många naturligtvis ställer sig är om vi är redo för detta och mitt svar är detta.

”Denna fråga är just den fråga som var och en nu måste ställa sig mot bakgrund av det mandat vi fått att jobba för en partibildning. Det är en både motiverad och självrannsakande fråga som enbart går att besvara på individuell basis.

Mitt svar är att jag för min egen personliga del, är redo för det. Om tillräckligt många personer med olika förutsättningar, erfarenheter och kompetenser kommer fram till samma svar som jag har gjort för min del, så skapar det de förutsättningar som är grundläggande för att klara det enorma jobb som ligger framför oss.

Det finns även en annan sida att beskriva och det är att det inte heller finns många jobb, som är så roliga och så belönande som de jobb som människor gör som kommer samman på frivillig basis och som gemensamt har en vision och ett mål, som de brinner för att uppfylla.

Det finns två ögonblick i framtiden som jag ser fram mot med en enorm förväntan och glädje och som är ett resultat av det arbete vi nu tänkt lägga ner.

Det första ögonblicket infaller i samband med vår första partistämma. Att få vara med och inviga den kommer att bli en sådan höjdpunkt att jag riktigt ryser av välbehag då jag ser salen med medlemmar framför mig som tillsammans åstadkommit detta och som gemensamt ska få säga orden,

”Härmed förklaras Liberaldemokraternas första partistämma invigd!!”

Hör Ni jublet som sedan stiger mot taket?

Det andra ögonblicket blir då jag i ett valbås för första gången kommer att stoppa ner en valsedel med den Liberaldemokratiska partibeteckningen på i ett valkuvert, slicka igen det för att sedan gå och genomföra det som är hela demokratins verkliga essens, att få lägga sin röst!

Valet 2010 stod jag där i ett bås och såg ut som jag sålt smöret och tappat pengarna för jag hittade inget att rösta på som kändes rätt i hjärtat.

Det är en känsla jag aldrig, aldrig någonsin vill uppleva igen för just i den stunden så hade begreppet demokrati ingen innebörd för mig. Det fanns ju ingen som kunde företräda mig och mina åsikter!

Aldrig mer, var min tanke då och den tanken har nog till del präglat både mig och mitt engagemang alltsedan dess.” Aldrig mer!!

Sydsvenskans liberala funderingar


I ledaren i dagens Sydsvenskan skriver man bl.a så här:  ”FP:s Jan Björklund nämnde Folkpartiet en enda gång i talet. Ordet liberal eller liberalism kom upp tolv gånger. På väggen bakom scenen användes bara partiets ”efternamn”: ­liberalerna. Ideologin lever.”

Man ska vara bra enögd för att tycka att en ideologi lever i ett parti bara för att dess partiledare säger ordet liberal 12 gånger i ett tal. Bättre vore om man i så fall förklarade det liberala i den här Folkpartipolitiken:

* De försvarar utvisningar av dödssjuka barn
* De kallas oliberala av till och med konservativa som sammanställer listor:

– Automatisk utvisning av utländska medborgare vid tre mindre brott (Mauricio Rojas & Johan Pehrsson)
– Skärpta krav för anhöriginvandringen, det s.k. försörjningskravet (Partiledningen)
– Förbud mot att prata det egna modersmålet i skolan (FP Malmö)
– Obligatoriska gynekologiska undersökningar på invandrarflickor (Nyamko Sabuni)
– Slöjförbud (Nyamko Sabuni)
– Att brottslighet är ”kulturellt betingad” (Mauricio Rojas)
– Ha SÄPO i skolorna (läs övervaka suspekta muslimska ungdomar – Jan Björklund)
– Införa en svensk litteraturkanon, bl.a. i integrationssyfte (Cecilia Wikström). Nu följt av ett förslag på en kulturkanon.
– Vurmandet för övergångsreglerna för öststatsländerna i samband med EU:s utvidgning
– Tredubbla antal poliser i ”utanförskapsområdena”! (Lars Leijonborg)
– Det ”svenska” ska vara grunden som alla ska stå på! (Mauricio Rojas)
– Tvinga invandrarflickor att vara med i sexualundervisningen mm (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
– Hela valrörelsen 2006 hade konceptet ”Framtidens nyheter”, som framhöll svenskheten som t.ex. ”Svensk skola bäst i världen” och ”Äntligen Nobelpris till Sverige”
– Riv i miljonprogrammen för integrationens skull (Nyamko Sabuni & Erik Ullenhag)
– FP kräver utegångsförbud i Rosengård (Johan Pehrsson)
– Förbud mot heltäckande slöja i skolan (Jan Björklund)
– Sämre föräldraledighetsvillkor för invandrare (Nyamko Sabuni)

* De vill ha hårdare tag mot psykiskt sjuka
* De vill ha en järnhand i invandrartätt område
* De skriver om att ”polisen tar på sig stålhandsken”
* Listan på Johan Pehrssons värsta citat
* De anklagar lagrådet för att ha knarkagenda

* De tror verkligen att supermånga unga knarkar
Läser man ovanstående så inser man snabbt att Björklunds tolv gånger uttalade liberal inte räcker särskilt långt!
Sverige behöver ett liberalt parti i riksdagen!
%d bloggare gillar detta: