Bloggarkiv

Media bär en stor del av skulden för allmänhetens felaktiga verklighetsuppfattning


En sak jag funderat över en tid men som jag inte vet riktigt vad man ska göra åt, är den bild av Sverige som förmedlas av media.

Utifrån den bilden kan jag faktiskt förstå att många människor idag har delar av eller den syn som många, framförallt SD sympatisörer ger uttryck för.

Problemet är ju bara att bilden som oftast förmedlas på nyhetsplats är så ensidig och uppblåst att den skymmer den helhetssanning som borde finnas som kontrast.

Som korta exempel kan nämnas att jag är helt övertygad om att man i en enkät, på frågan om antalet mord har ökat eller minskat i Sverige under de senaste 10 åren, av en överväldigande majoritet skulle få som svar att de ökat dramatiskt.

I verkligheten har de i stort sett legat stabilt i mer än 20 år runt 90-100 st per år. 2011 mördades faktiskt 9 personer färre än under 2010, något jag tror förvånar de flesta.

Trots en allt högre anmälningsbenägenhet ökade antalet anmälda brott inte mer än 16,2% från 1990-2011 samtidigt som befolkningen ökade med 10,3%. Då skall i den ekvationen även tilläggas att antalet lagar under perioden har ökat dramatiskt, vilket medför att det finns fler olika möjliga brott att anmäla idag. Databrottslighet kan få utgöra ett exempel.

Jag anser, mot ovanstående korta bakgrund, att det är dags att granska medias roll och medias betydelse bför den förvrängda bild av hur det ser ut på området brottslighet idag. I bakgrunden har vi självklart ett känt faktum; Brott säljer!

Intressant i sammanhanget är även hur SD lyckas bidra till denna bild och dessutom lyckas lasta ”den lavinartade ökningen av brottsligheten”, som alltså i verkligheten inte existerar, på invandrarna och då särskilt på invandrare med muslimsk bakgrund.

Skriver f.ö idag även på Motargument.se

PS För övrigt är uttrycket ”öka lavinartat” allmänt accepterat men i grunden märkligt. Laviner startar högt upp och går neråt……… DS.

Annonser

Svensk Myndighetskontroll: Den organiserade brottsligheten bär numera uniform


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13681864.ab   http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13682078.ab

Jag har tidigare i min blogg vid många tillfällen tagit upp de problem vi ser hos en poliskår som i allt större utsträckning balanserar på, eller i många fall går över, de gränser som utgör dels de särskilda lagar som reglerar polisen verksamhet dels även lagar som ryms i brottsbalken. I den här artikeln t.ex gjorde jag en kort sammanfattning av polisåret 2010 och jag är övertygad om att årets sammanfattning blir en minst lika dyster läsning. Utöver de händelser som tas upp i inlägget har jag i andra artiklar belyst problemen som funnits hos riksenheten för polismål som under sina fem verksamhetsår sammanlagt lyckades väcka åtal mot poliser i vad som motsvarar runt 1,5% av lämnade anmälningar.

Aftonbladet visar idag i två artiklar hur polisen manipulerar och förfalskar brottsstatistiken. I de aktuella exemplen handlar det om narkotikabrott men vem kan veta om inte detta förekommer även vad gäller annan brottslighet? I de aktuella fallen är detta effekterna av en helt vettlös narkotikalagstiftning i kombination med att polisen år efter år, via den särskilda riksenheten för polismål, har fått bekräftat att poliser tillåts komma undan med olika typer av brott. Hela kåren måste idag sägas vara mer eller mindre korrumperad. 

I artiklarna nämns inget om det ytterligare motiv som kan finnas för att på beskrivet sätt skriva upp och öka antalet brott och det är naturligtvis att, i händelse det kan visas att brottsligheten fortsätter att öka, så blir det enklare för polisen att begära och erhålla ytterligare resursförstärkningar. På så sätt utgör det artiklarna visar även ett rent bedrägeri mot oss skattebetalare. Varje krona extra som går till polisen, skall även tas från någon annan skattefinansierad verksamhet.

Det ska bli intressant att se om detta nu leder till någon form av konsekvenser eller om det, som vanligt är jag böjd att påstå, åter blir ett ärende som soppas under mattan.

KDU mer reaktionära än KD i rättspolitiken


Det märks på KDU att man börjar bli desperata i jakten på väljare. Nu söker man närmast överträffa t.o.m SD och Fp vad gäller att måla upp en bild av att vara de som är tuffast mot brottsligheten. Det är, för att använda ett kristdemokratiskt språkbruk, inte det nya testamentets kärleksbudskap som gäller utan här hörs mer bloddrypande gammeltestamentliga argument slå igenom på ett tydligt sätt.

Med den här artikeln vill jag visa att KDU:s inställning bidrar till att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av att spela på människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Jag har envist hävdat att allt tal om att brottsligheten ökat så otroligt mycket som man ibland kan få intryck av, är felaktigt och att det inte stöds av statistik och inte heller av verklighet. För något år sedan, då debatten fortfarande inte var så het som nu, så minns jag att jag i en artikel visade att ökningen i antal anmälda brott varit betydligt högre före 1990 än efter. 1950-1964 +88%, 1965-1980 +152% och 1980-1990 +30%,  1990-2007  +6% Första halvåret i år har antalet anmälda brott minskat med 3%.

Då kanske någon säger att det är ändå en ökning. Visst är det så men kom då också ihåg att med den lagstiftningsiver som råder i landet så har du idag väsentligen fler lagar att bryta mot än vad som fanns för 20 år sedan. All brottslighet relaterad till IT-världen tillhör sådant som knappt existerade för inte så länge sedan. Anmälningsbenägenhet är också avsevärt högre idag än för 30-40 år sedan. Det kan exemplifieras med de sexbrott som begåtts inom den katolska kyrkan. Idag vågar många träda fram på ett annat sätt än vad som var fallet på 1960- 1970 talet. Detsamma gäller misshandelsfall både i hemmet och på allmän plats.

Våldsbrottsligheten då? Den har ju skenat iväg och blivit allt värre, det ”vet ju alla”.
När riksåklagaren Anders Perklev la fram straffnivåutredningens slutliga förslag i december 2008, i vilket det också föreslogs olika skärpningar, konstaterade han att utredningen under arbetets gång även hade dragit följande slutsatser:

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,
att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,
att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,
att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Detta är alltså ett veritabelt grundskott mot alla de som högljutt i debatten har påstått annorlunda. Vi måste komma ihåg att den här gången kom inte argumenten från någon mysfarbror till kriminolog utan direkt från riksåklagaren och det är svårt att se några dolda motiv hos riksåklagaren för de fakta som redovisas. Trots sina egna slutsatser så fullgör han ändå regeringens uppdrag och föreslår straffskärpningar till en kostnad av knappt en miljard per år.

Läs de fyra punkterna igen. Vi har alltså inte haft någon våldsam ökning av våldsbrotten. Det har inte blivit grövre brott, längre straff ger inte lägre brottslighet och det daltas lika mycket med brottslingar i andra länder.
Då måste man ställa sig några frågor.

Den första frågan är varför man då ändå föreslår skärpningar och svaret på det är att man vill skicka en signal om hur staten ser på den här typen av brott. Det uttrycks så här i utredningen:

”Det finns, enligt den straffrättsliga doktrinen, ingenting som visar att högre straff skulle leda till påtagligt minskad brottslighet. Straffnivån bör i stället ses som ett mått på hur förkastlig den kriminaliserade gärningen är.” (SOU 2008:85, s. 243) Samhället vill alltså till en kostnad av knappt en miljard berätta att vi inte tycker  om värdetransportrån. Då ska man i sammanhanget komma ihåg att detta har samhället berättat upprepade gånger under de senaste 35-40 åren. Statistik från SCB visar entydigt att antalet utdömda fängelseår för våldsbrott har ökat dramatiskt – från cirka 1 000 i början av 70-talet till drygt 3 000 år 1990 och till nästan 6 000 i dag.

Strafftiden har alltså sexdubblats och till det ska också läggas att den faktiska verkställighetstiden av varje straff sedan 990101 har ökat från tidigare halvtidsfrigivning till dagens två tredjedelar.

Min uppfattning är att med detta så har man i rimlighetens namn skickat så mycket och tydliga signaler att det borde vara nog och den skärpta syn på våldsbrottsligheten som regeringen vill markera har redan åstadkommits i praktiken.
Att spendera många hundra miljoner kronor på en ytterligare förlängning av fängelsestraffen för våldsbrott är därför varken befogat eller kostnadseffektivt. De pengarna skulle bättre kunna användas till brottsofferjourer, målsägandebiträden, psykiatrisk vård och brottsskadeersättning.

Har ni tänkt på att straffskärpningar är faktiskt det enda man åstadkommit trots allt tal om att brottsoffret måste stärkas. Tycker man att det är viktigare att NN sitter ett år till på kåken än att skapa ett mänskligt system för brottsoffrens rätt till brottsskadeersättning, så har man naturligtvis valt rätt väg men själv är jag av helt motsatt uppfattning.

Den andra frågan är frågan om hur det då kommer sig att så många tycks ha en uppfattning som baseras på annat än fakta. Det är en fråga med flera olika svar eftersom olika intressen har olika motiv.

Politiker har alltid och särskilt då det stundar val, haft en förmåga att använda dessa frågor som ett sätt att göra sig kända och som ett sätt att visa sig besitta handlingskraft. Folkpartiets Johan ”Batongen” Pehrson leder just nu den ligan tämligen överlägset och säga vad man vill om Johan, konsekvent i sin galenskap är han absolut.

När det tydligen började ta slut på hans förslag om hur vuxna bäst hanteras så tvekade han inte en sekund att ta sig an den nya målgruppen barn och för att underlätta sina möjligheter till detta så går det också fint att ta till argument som kanske inte är riktigt fast förankrade i verkligheten. Om detta har jag skrivit tidigare efter en artikel i SvD. http://blogg.svd.se/faktakollen?id=19105

Just på narkotikapolitikens område har vi det kanske tydligaste exemplet på hur konceptet med hårdare tag-längre straff har misslyckats. På området har man alltsedan 70-talet tillämpat just hårdare tag och längre straff och som alla vet har denna politik inte lett till att vi idag har varken färre narkotikabrottslingar, färre narkomaner eller ens mindre narkotika på gatorna. Tvärtom så har vi fler narkotikabrottslingar, fler narkomaner och mer och billigare narkotika än någonsin. Det är svårt att ge ett tydligare exempel på totalt misslyckande än detta.

Andra politiker har andra motiv och för t.ex Sverigedemokraterna är detta i kombination med invandringsfrågan helt enkelt partiets livsluft. De är fullständigt beroende av att allmänheten fortsätter att leva i villfarelse och skräck för de brutala invandrarligor som på ett så markant sätt ökat den grova brottsligheten. De kopplar invandringen till kriminalitet och då blir det naturligtvis oerhört mycket lättare att få gehör för den invandringspolitik man driver.

Att hela den politiken grundas på felaktiga fakta tillåter man inte störa verksamheten. Fakta har en förmåga att stöka till retoriken.

De brottsbekämpande myndigheterna har ingen som helst anledning att försöka göra tillrättalägganden i debatten då det nuvarande regnandet av manna från himlen väl aldrig upplevts tidigare. Tar pengarna slut så kommer det omedelbart nya för, som Reinfeldt säger, detta är ett prioriterat område.

Fortfarande får de gamla på äldreboendet gå och lägga sig kl. 17 i brist på personal och resurser. De resurserna läggs på att tillfredsställa regeringens behov av att sända kraftfulla signaler, om än helt meningslösa. En politik som KDU nu alltså vill förstärka. Det blir därmed också KDU:s uppgift att förklara för de som drabbas av nedskärningar på andra områden, varför det är viktigare att låta en meningslös signalpolitik ta dessa resurser i anspråk.
Även media bär en del av skulden då man i sin rapportering kring brott har en förmåga att såväl överdriva som överdramatisera. Media har en stor del i förklaringen till varför så många idag lever under intrycket att Sverige är någon sorts centrum för organiserad brottslighet och ”maffia”.

Det kommer, någon gång i framtiden då vi ser tillbaka, att framstå som något av 2000-talets största överdrift och denna symbios mellan politiken och den granskande tredje statsmakten legitimerar i stort sett vilka åtgärder som helst.

Som exempel kan nämnas de superfängelse-säkerhetsceller som byggts till en kostnad av drygt 750 miljoner och som kriminalvården förbundit sig att hyra till en kostnad om 75 miljoner per år i 25 år, alltså en hyreskostnad på drygt en miljon per år och plats. Att man nu (naturligtvis) saknar fångar som uppfyller just den kravspecifikation som finns för att betraktas som så ytterst farlig att en plats kan motiveras, tycks inte heller bekymra någon, utan dessa superdyra platser används som normalplatser istället.

Det är ibland fascinerande att se den enögdhet med vilken politiker lyckas betrakta verkligheten. När följande för något år sedan stod att läsa (dock icke på löpsedlar) i Dagens Nyheter: ”Allt färre drabbas av grovt våld i Stockholm”, uteblev kommentarerna från ledande politiskt håll helt.

Det är ju i sig en god nyhet men med handen på hjärtat, trodde du att det var så? Det är ju tvärs emot den gängse bild som förmedlas. Det konstateras vidare i artikeln att ”få storstäder i världen är så trygga som Stockholm. Risken för att utsättas för oprovocerat våld är väldigt liten.”

När hörde ni senast en politiker beskriva verkligheten på det sättet?

Professor Felipe Estrada vid Köpenhamns universitet har studerat sjukhusens patientregister. Här ingår personer som utsatts för grova våldsbrott och sökt vård för till exempel skottskador. Det handlar om 90000 personer under den tid utredningen pågått och resultatet blir något helt annat än när man tittar på antalet anmälda brott. Våldet har inte ökat.

Det här går emot den gängse uppfattningen, men vi har inte högre våldsnivåer i dag än vi hade i början av 1990-talet. De vapenrelaterade brotten har legat ganska oförändrat, trots att befolkningen ökat, säger han. När vi gick in i nittiotalet hade vi ca. 100 mord per år i Sverige och 29 livstidsdömda. Idag har vi cirka 100 mord per år och 156 livstidsdömda. Inte ens en femdubbling av lagens strängaste straff har alltså haft någon betydelse för antalet mord.

Tror man inte på professorn (han är ju utlänning….) så kan man kontrollera Socialstyrelsens dödsorsaksstatistik.
Mikael Rying, kriminolog vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har studerat det dödliga våldet sedan mitten av 1970-talet. Och det finns inget som tyder på att det skulle ha ökat.

Tvärtom. I Stockholm har antalet dödsfall näst intill halverats. I början av 90-talet dödades ungefär 35-40 personer i länet varje år. Nu pendlar siffran mellan i snitt 20-25 personer per år, säger han.

Är man fortfarande inte nöjd så finns det ytterligare fakta. Brås stora trygghetsundersökning där 14.000 svenskar får svara på frågor om brott och trygghet – går på tvärs mot anmälningsstatistiken. I den senaste undersökningen uppger var fjärde person (16-79 år) att han eller hon utsatts för något brott under 2008. Drygt två procent säger sig ha blivit misshandlade.
”Stockholm ligger något över rikssnittet men vi kan inte se att våldet skulle ha ökat de senaste åren, säger Åsa Irlander, utredare på Brå.”

I artikeln, som du kan läsa här: http://www.dn.se/sthlm/allt-farre-drabbas-av-grovt-vald-i-stockholm-1.1077426 går man även igenom orsakerna för varför det ser ut som det gör.

Intressant att notera är att artikeln inte på något ställe använder begreppen ”organiserad brottslighet” eller ”maffia”. Alkoholrelaterat våld däremot är något som nämns och är det något vi vet med säkerhet så är det att ju mer alkohol som konsumeras, desto fler fall av våld kan vi se. Det vore därför klokt att istället använda nån av de fängelsemiljarder som man nu ökar på med, till att verka för en lägre alkoholkonsumtion. Inget skulle kunna förbättra siffrorna mer.

Fast nu är ju det inte alls lika spännande och glamoröst som den mycket mer spännande och fantasikittlande rubriken ”maffian…….”
Det finns också ytterligare ett skäl till att vi bibringas den bild vi får idag och det är helt enkelt att vi har en lite märklig statistikredovisning som innebär stora möjligheter för den som så önskar att nyttja denna ungefär som när fan läser bibeln. Det finns det, som visat, många som gör.
Exakt hur detta ser ut kan du läsa om i den här artikeln: http://www.dn.se/sthlm/darfor-ljuger-kriminalstatistiken-1.1078754

Jag vill slutligen påstå att vi idag har en rättspolitik och ett debattklimat som bygger på medvetna lögner, felaktigt använd statistik, ett cyniskt utnyttjande av att spela på människors mest primitiva känslor av hat och fruktan och en djupgående brist på humanism.

Hårdare tag, strängare straff, mer kontroller, fler restriktioner och utökad övervakning är de verktyg som används. Det pris vi betalar, vid sidan av all de miljarder det kostar och det mänskliga lidande som inte kan mätas i pengar, är inskränkningar av våra grundläggande friheter, kränkningar av vår integritet och en rättssäkerhet som numera mest existerar på papper. Det är ett högt pris att betala.

%d bloggare gillar detta: