Kategoriarkiv: Barn o ungdom

Hårdare tag mot yngre barn!


Sverigedemokraten Kent Ekeroth uttalar sig med jämna mellanrum i den rättspolitiska debatten och SD föreslog inför valet 2010 att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år.

Jag funderade en stund kring förslaget och sedan skrev jag det här i vad jag själv tycker vara sann SD-anda.

”Med anledning av Lagrådets uttalade misstanke om att den nya lagen om drogtester av barn utgör ett första steg mot att sänka straffmyndighetsåldern så vill jag anföra följande: Kriminella sjuåringar är en plåga!

För att inte tala om ohängda elvaåringar. Samhället måste agera mot den tilltagande brottsligheten i dessa åldersgrupper. De senaste nyheterna talar också om att kraftfulla åtgärder är på gång. Den som är gammal nog att begå brott är också gammal nog att bestraffas.

Denna uppfattning har jag nu sett på några olika debattsidor och i allmänhet så åtföljs den av förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 12 år.

Jag menar att det är en ologisk slutsats. Don’t do the crime if you can’t do the time, säger jag då!

Har man slagit fast att den som är gammal nog att begå brott också är gammal nog att bestraffas så ska man naturligtvis inte ha någon straffmyndighetsålder alls! En sådan åldersgräns skulle innebära att till exempel kriminella sjuåringar fortsatt tillåts löpa fritt, för att inte tala om dessa horder av kriminella elvaåringar!

Jag är däremot inte klar över vilka straff man kan tänka sig för dessa kriminella och välorganiserade barn. Fängelse, skampåle, aga, böter, stening, fritering eller en dag med en SD-politiker?

Att något måste göras framstår emellertid som fullständigt uppenbart.

Häromdagen såg jag själv ett gäng i åttaårsåldern samlade på häftiga små cyklar med synnerligen störande puttersmällare monterade och någon berättade att det var de illa beryktade men välorganiserade Bambinos som hade en träff på gården. Uppenbara bikerprospects alltså.

Den organiserade brottsligheten bland just åttaåringar är ett växande problem som måste mötas och polisen har därför satt upp specialenheter i åtta län i en försöksverksamhet som går under namnet Bullerbyn.

Kommande rättegångar som resultat av Bullerbyns arbete kan bli mycket intressanta sedan justitieminister Box förklarat att brottsprovokation får användas för att snärja dessa små ligister. Polisen sägs därför nu ha köpt in försvarliga mängder smågodis i syfte att se hur långt gängen är beredda att gå i sin iver att få tillgång till dessa njutningsmedel.

Ett första fall av illegal fildelning kommer att prövas i Södertörns tingsrätt i slutet av denna månad. Det var efter en undercoveraktion där tre medlemmar i just Bambinos erbjöds en stor påse geléhallon om de laddade ner fyra kända poplåtar, som polisens första tillslag enligt den antagna Bullerbyplanen kunde göras.

Enligt uppgift från en vanligtvis välunderrättad källa så ska en av de tre ha arbetat som polisinfiltratör i gruppen. Samma källa hävdar också att detta kunnat ske enbart tack vare den nya lag som ger polisen rätt att drogtesta barn. Vid ett sådant test visade sig den unge herrns urin vara, som polisen uttryckte det, ”av misstänkt färg” och han gavs då möjlighet att sona detta genom att infiltrera kamratkretsen.

 

Detta visar att lagen till och med är effektivare än vad minister Box först angav. Den inte bara hindrar de unga från att bli beroende, den gör dom också omedelbart till nyttiga små skvallerbyttor och minipoliser. De misstänkta är under tiden fram till rättegången placerade i rumsarrest på den lokala polisstationen.

Amnesty har hävdat att rumsarrest är nysvenska och en förvrängning av verkligheten då de tre små misstänkta brottslingarna tvingas dela en fyllecell under förhållanden som inte motsvarar de minimikrav som kan ställas enligt FN:s barnkonvention.

Detta påstående avvisas av justitiedepartementet, där statssekreterare Hildegard Rotting säger att man räknat på detta och kommit fram till att de tre misstänktas sammanlagda vikt och kroppsvolym motsvarar den hos en fullfjädrad och välbyggd brottsling.

Dessutom är det faktiskt fildelning som är förbjudet, inte celldelning!

På grund av den låga åldern hos förövarna så har man nu även infört så kallad vittnescoachning. Detta innebär att såväl de tilltalade som vittnen, under två timmar varje dag, får hjälp med att lära sig vad som är lämpligt och inte lämpligt att säga i en rättegång.

Metoden är ny, men antas spara in mycket tid i rättegången, samtidigt som den gör behovet av försvarare överflödigt. Ytterligare en lyckad reform som alltså både stärker barnets integritet, genom att det lär sig svara rätt, och samtidigt är kostnadseffektiv.

På fråga om inte detta är en fara för rättssäkerheten svarar Hildegard Rotting att det är tvärtom så att rättssäkerheten stärks, då det genom reformen blivit rätt säkert att alla vet vad de ska säga.
På så sätt blir det säkert rätt och blir det rätt så är det rättssäkert! Det borde ju var och en begripa som har rent mjöl och inte kokain i påsen.

Därför tillåts inte heller några kontakter mellan de misstänkta och deras föräldrar under tiden fram till rättegången. Detta för att försäkra sig om att ingen subjektivt färgad påverkan ska störa de misstänkta. Processen de genomgår innebär i sig också ett avlägsnande av så många yttre stimuli som möjligt.

Detta för att barnen ska få lugn och ro och alls icke, som någon liberal typ påstått, för att utgöra starten på en ren hjärntvättning. Detta är ännu icke möjligt men propositionen om den nya integritetsstärkande hjärntvättningslagen väntas bli antagen i vår.

Även lagstiftningsarbetet går nu smidigare sedan remissförfarande och Lagrådsgranskningar helt upphört.

Den anmälan som gjorts till Europadomstolen avfärdar Rotting med att konstatera att alla erforderliga rättsmedel ställts till de misstänktas förfogande genom att samhället tillhandahåller både vittnescoacher och åklagare.

Mer kan man inte begära och skulle domstolen ha en annan uppfattning så vet vi inte det förrän om nio år och då är det ju ändå för sent. Så varför bekymra sig om det nu, säger Rotting i en kommentar.

Hos många är tacksamheten idag ändå stor då detta visar att samhället äntligen gör något och bryr sig. Genom att kriminalisera och stigmatisera barnen så ger samhället dom en identitet och det är något som många barn idag saknar, enligt justitieminister Box. Det är dessutom viktigt att göra detta så tidigt som möjligt.

Jag tycker att det intrång i den unges integritet som ett litet fängelsestraff kan innebära uppvägs av möjligheten att kunna tvångsisolera barnen och på så sätt kunna ge dom vård och behandling under ordnade och trygga former.

I syfte att ytterligare bekräfta den nyvunna identiteten har justitiedepartementet hämtat inspiration från Ipred-lagens motto om att ”den vi inte kan kriminalisera kan vi istället ruinera” och nu i en proposition föreslagit riksdagen att den dom som meddelas även ska publiceras i massmedia på den dömdes egen bekostnad.

Justitieminister Box har i ett tilläggsyrkande framfört krav på att publiceringen skall ske i färg och då helst i lila.

En tanke och synergieffekt är att på detta sätt kan en del av presstödet ersättas på sikt, eftersom man från departementet räknar med ett stort antal fällande domar varje år vilket alltså kommer att generera goda annonsintäkter för tidningarna.

Försvarsdepartementet har i en departementspromemoria, upprättad personligen av försvarsminister Rocky Talgbäck, kompletterat processen och föreslagit att en lämplig påföljd för dessa vanartiga barn vore minimum ett år på ett så kallat ”Boot camp”.

Departementet förklarar sig positiva till att driva en sådan verksamhet vilken i allt väsentligt skulle kunna införlivas i det svenska totalförsvaret. Detta innebär, enligt försvarsminister Talgbäck, att med ett tillräckligt stort antal fällande domar och därigenom frigjorda tillgångar i form av humanmaterial i låg och utvecklingsbar ålder, så kan försvaret spara in åtskilligt med pengar på reguljär trupp.

Tankar finns redan på att från dessa blivande Boot camps rekrytera en elitbrigad med 10- till 11-åringar för tjänstgöring i Afghanistan där det alls inte är ovanligt med militär personal i denna åldersgrupp.

I alla fall inte på motståndarsidan.

Från kommunförbundet ser man också positivt på planerna då detta kan komma att väsentligen reducera kommunernas kostnader för till exempel skolor och fritidsverksamhet.

”Vi räknar med att borttagandet av straffmyndighetsåldern på tre års sikt ska innebära en halvering av klasserna”, säger kommunförbundets nytillträdde VD Åke Ingvarsson som rekryterats från det av CIA och NSA nyligen tvångsinlösta FRA.

En opinionsmätning från SIMO, Statens Institut för Manipulerande av Opinionen, visar att svenskar generellt är positiva till den nya lagen och att föräldrar på gatan menar att ”så länge kidsen bara har rent godis i påsen”, så är lagen inget problem. ”Inte heller barnen är vårt problem”, tillägger föräldrar på gatan till slut för att förtydliga sin inställning.

Beslut om att ta bort straffmyndighetsåldern beräknas komma i god tid före sommaren. Då samtliga ledamöter i riksdagen beräknas ha fått nya röstningschips inopererade i pannloben och vara färdigprogrammerade i slutet av maj, så finns heller ingen risk för att någon av dessa knapptryckarvirtuoser ska skämma ut sig och trycka fel.

När så senast skedde och det visade sig att riksdagen uttryckt sin absoluta misstro mot befolkningen blev det en tråkig och dämpad stämning enligt många. De flesta menar att det lilla misstaget berodde på Freudianskt programmerade chips från Österrike.

Det gläder mig att kunna meddela att den nya lagen snart är på plats!

Annonser

Svensk Myndighetskontroll: Staten gör sig skyldig till barnmisshandel-öppet brev till alliansens rättspolitiska företrädare


I dagens DN finns en debattartikel skriven av Barnombudsmannen Fredrik Malmberg. I denna beskriver han hur häktade barn behandlas i Sverige och beskrivningen borde vara skrämmande läsning för alla som fortfarande inbillar sig att Sverige lever upp till minimirättigheter enligt internationella konventioner. För att uttrycka det på ren svenska så är det fullständigt för jävligt att barn behandlas på detta sätt i Sverige idag.

Jag citerar följande direkt ur artikeln: ”Europarådets tortyrkommitté granskar regelbundet hur världens länder lever upp till Europarådets konvention om förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Den senaste granskningen av Sverige utfördes sommaren 2009.Då konstaterades en rad brister som Sverige uppmanades att åtgärda. Flera av de allvarligaste bristerna handlade om barn som frihetsberövats.

Barnombudsmannen har nu, två år senare, följt upp situationen för barn i häkte. Vi har granskat tillgänglig statistik och vi har också ställt frågor till landets samtliga häkten. Vi är djupt oroade över att så många frågetecken kvarstår.

Bara under 2010 häktades 155 barn under 18 år i Sverige. Jämfört med 1998 handlar det om en tredubbling av antalet häktade barn. Siffran är anmärkningsvärt hög med tanke på att häktet ska användas som sista utväg. Än mer oroande är att det är i den yngsta åldersgruppen, bland barn i åldern 15–17 år, som restriktioner används mest frekvent. Drygt 80 procent av 15–17 åringarna i häkte är belagda med restriktioner. Det kan handla om att de inte får ha kontakt med sina anhöriga, ta del av tidningar och tv och ibland om att isoleras från andra häktade. Den tid barn har restriktioner är också lång. Vartannat barn som har restriktioner har dessa i minst tre veckor.

Tortyrkommittén konstaterade 2009 att unga inte informerades om sina rättigheter. Det förekom också att de blev förhörda utan att föräldrar, socialtjänst eller advokat var närvarande. Sverige uppmanades att vidta åtgärder för att garantera att barn som förhörs av polisen ska ha en vuxen person de litar på och en advokat med vid förhöret. Annars riskerar barn att häktas på grund av att de saknar kunskap om sina rättigheter.

Tortyrkommittén var också bekymrad över att en majoritet av de personer som häktats inte hade informerats om varför de var belagda med restriktioner. Många trodde att det enda skälet till varför de var förhindrade att ha kontakt med sin familj var att bryta ner dem.

Kommittén såg det som särskilt bekymmersamt att samtliga barn på ett häkte de besökte hade haft restriktioner under 2–3 månader. Kommittén konstaterar i sin rapport att åtgärden att placera så unga personer som 15-åringar i förhållanden som liknar isolering är en ytterst drastisk åtgärd (”a draconian measure”).

Häktespersonal vittnar om att restriktioner under långa perioder kan ge mycket negativa effekter på hälsan, något tortyrkommittén själv också kunde konstatera. Symtom som ångest, posttraumatisk stress, depression, självskadebeteende och självmordsrisk är inte ovanliga. Ju yngre den häktade är desto större risk för allvarliga skadeverkningar.

När FN:s kommitté mot tortyr granskade Sverige 2008 framkom likartad kritik. Sverige rekommenderades då att vidta åtgärder för att minska användningen av restriktioner och förkorta den tid de används. Restriktionerna måste alltid bygga på konkreta grunder, stå i proportion till det brott individen är misstänkt för och tas bort omedelbart när behov inte längre kvarstår. Detta är förstås ännu viktigare när det handlar om barn.”

Lägg till detta den granskning som genomfördes av Sveriges radio i programmet Kaliber under våren 2010 och som även redovisades i ett antal artiklar i Aftonbladet, gällande hur barn behandlas på ungdomshem runt om i landet och bilden blir än mer skrämmande. Är detta hur vi anser att barn ska behandlas? Vilken framtid får dessa barn och vilket samhälle leder det till i förlängningen?

Alla de som ständigt och jämt ropar på hårdare tag och strängare straff har varit bidragande till att samhällsklimatet idag ser ut på det sätt som innebär att de förhållanden som Barnombudsmannen nu redovisar tillåts existera. Så har även de som odlar myten om att svenska fängelser och häkten är som någon sorts lyxhotell.

Ord skapar ett klimat och de som använder ord som skapar detta klimat får ikläda sig ett särskilt ansvar då effekten av deras ord visar sig i praktiken. Må vara att de kanske aldrig önskade sig att det skulle se ut som det gör, det fråntar dem ändå inte en del av ansvaret för att så är fallet.

Det finns även de som vill ha en sänkning av straffmyndighetsåldern vilket som konsekvens skulle kunna få att även barn ner till tolv års ålder kan komma att bli behandlade på samma sätt.

Det svenska systemet med restriktioner och långa häktningstider för vuxna kritiseras återkommande av olika människorättsorganisationer. Nu kommer samma kritik avseende behandlingen av barn. Den kritiken har uppenbarligen inte betytt ett dugg för ansvariga makthavare och jag skulle vilja ställa frågan om hur man ska agera nu, utifrån Barnombudsmannens larm om förhållandena, till alliansens olika rättspolitiska företrädare Beatrice Ask (M), Johan Pehrson (Fp), Caroline Szyber (Kd) och Johan Linander Centern.

Svensk Myndighetskontroll: Var det för mycket daltande som utlöste kravallerna i England?


I ett av världens mest övervakade och kontrollerade demokratiska samhällen har kravaller och upplopp stört friden. De vittgående befogenheter som engelsk polis har, tillsammans med alla de olika övervaknings- och kontrollagar som införts under 2000-talet, gav varken förvarning eller hjälp mot de grupperingar som gick bärsärk under en tid. Övervakningskameror betraktade förödelsen utan att påverka eller ha den effekt som politiker påstått.

Something is rotten in the state of England, skulle man med en lätt travesti av Shakespear, kunna säga. Det visar sig nu då brandröken lagt sig att hälften av de åtalade för upploppen är under 18 år och de kommer från områden som tillhör de fattigaste i England. En berättigad fråga att ställa när detta uppdagats är varför det är just ungdomar på gränsen till barn som reagerat och utagerat på detta sätt? Den som inte ser något hopp för framtiden skiter också i konsekvenserna av sitt handlande.

I olika debattinlägg på olika forum så framställs dessa barn/ungdomar som kriminella. Jag skulle vilja formulera det som att deras handlingar i de nu aktuella fallen är kriminella, men att det är den fortsatta hanteringen av dom som kommer att avgöra huruvida de också i framtiden kommer att leva ett kriminellt liv eller ej.

Här ligger det ett stort ansvar på samhället att se till så att dessa ungdomar nu fångas upp på ett genomtänkt och konstruktivt sätt och att de får en rimlig möjlighet att inom ramen för ett straffsystem också utvecklas till laglydiga medborgare i framtiden. Att bara ge dom ett straff är exakt vad de förväntar sig och är inställda på. Enbart bestraffning kommer att göra dom ännu mer fientligt inställda till det samhälle som de upplever redan har svikit dom.

KDU:s ordförande, Aron Modig, skriver följande på Newsmill. ”Visst är det så att härjandet framför allt har ägt rum i stadsdelar där många redan har det besvärligt. Visst är det också så att brottsligheten tenderar att vara högre i områden där levnadsförhållandena är tuffa, såväl ekonomiskt som socialt. Det är självklart så att det är enklare att välja att begå brott när man är utsatt, ensam eller fattig”.

Så långt ger Modig intryck av en viss insiktsfullhet men det tar inte lång stund innan batongen tas fram och den gamla, gamla högerpolitiken med mantrat ”hårdare tag och längre straff” får sedan stort utrymme i hans artikel. Då handlar det om ”att enskilda människor fattat aktiva val om att gå ut och bryta mot lagen genom att plundra, förstöra, döda och sprida skräck. Det är en grupp ligister – inte samhället – som är ansvarig för det som hänt.”

Det är ju så att en politiker kan inte erkänna att det på något sätt skulle vara samhällets fel eftersom ett sådant erkännande också betyder att det är sagda politikers fel och så kan vi ju inte ha det. I artikeln tar Modig varje tillfälle att trumma in att det är brottslingar och kriminella som man haft att göra med och som är ensamt skyldiga till vad som skett. Att det var polisens dödsskjutning av en av allt att döma oskyldig man som var den utlösande faktorn, glöms behändigt nog bort.

Istället så säger han i vanlig ordning att ”det finns ett behov av att ta krafttag mot brottsligheten. När vi börjar dalta med kriminaliteten är det i varje läge de oskyldiga medborgarna som får ta smällen. Staten måste vara stark, vara tuff mot brottsligheten och i varje läge hävda lag och ordning.”

Själv är jag helt övertygad om att de ungdomar som deltagit definitivt inte gjort det på grund av att det tidigare daltats med dom.

Från engelskt regeringshåll tycks man ha uppfattningen att följande åtgärder är vad som behövs för att det aldrig ska bli några fler upplopp: Polisen ska få rätt att släcka sociala medier. Socialbidrag ska dras in för de som deltagit och de familjer som har barn som deltagit ska vräkas från sina hem om de bor i statligt subventionerade lägenheter.

Att indirekt straffa minderåriga barn för deras syskons deltagande och att bokstavligen slänga ut oskyldiga på gatan samtidigt som man inför samma typ av censur som t.ex Kina är tydligen i det här fallet demokratins svar.

För säkerhets skull så har man nu även börjat kräva att anonymiteten som finns för ungdomsbrottslingar ska hävas. Oklart riktigt varför men förmodligen för att de ska ges så djupa stigman som möjligt och för att ge de som så önskar en rimlig chans att hämnas då ungdomarna avtjänat sina straff…….

Den, förmodar jag, kristne ordföranden för KDU kommenterar dessa förslag genom att skriva att ”Premiärminister David Cameron påtalar med rätta betydelsen av att ta krafttag mot brottsligheten.” Det får väl antas att han är mer gammeltestamentlig i sin trosuppfattning för jag ser inte skymten av någon förlåtelse eller något kärleksbudskap i det han skriver.

Svensk Myndighetskontroll: Pressade politiker är farliga politiker.


När lugnet nu så sakteliga återvänder till London och England så kommer också förklaringar till vad och varför det som skett under den senaste tiden har fått de proportioner och den omfattning som blivit fallet. I Svenska Dagbladet idag så skriver man bl.a att det inte finns något samband mellan sociala problem/fattigdom och kriminalitet. Det är vad som brukar kallas en sanning med modifikation.

Att fattigdom inte med automatik är detsamma som kriminalitet är naturligtvis helt riktigt, men det går heller inte att förneka att fattigdomens och den sociala utsatthetens effekter ibland också är den direkta orsaken till att kriminalitet kan frodas. När man hör talas om barn som växer upp i familjer där de från mycket unga år t.ex förses med narkotika av någon förälder så inser man snart att en del barn sannerligen inte växer upp med samma förutsättningar och möjligheter som andra. Det finns tveklöst ett mått av predestination i sådana fall.

De åtgärder som nu föreslås av bl.a premiärminister Cameron, präglas till viss del av en märklig analys och än märkligare slutsatser. En av dessa är att ge polisen möjlighet att släcka ner t.ex Twitter och Facebook. Om detta skriver Aftonbladets Anders Lindberg på ett utmärkt sätt.

När politiker vill framstå som kraftfulla och handlingskraftiga är de som farligast eftersom det är i dessa situationer som man hemfaller åt kardinalfelet att tillgripa enkla lösningar på komplexa och komplicerade problem. Det har aldrig fungerat i längden och kommer inte att göra det nu heller. En annan lärdom att dra är att kameraövervakning, som för många är vad de betraktar som frälsningen från allt ont som kan ske på offentlig plats, inte alls haft någon vare sig avskräckande eller avhållande effekt för de upplopp vi sett på TV-bilder från bl.a London.

Som sagt, det finns inga enkla lösningar på svåra problem!

Nytt statligt svek?


I februari i år utlovade barn- och äldreminister Maria Larsson en offentlig ursäkt till de svenska barnhemsbarn som mellan 1920 och 1980 utsattes för övergrepp. I februari sa ministern att regeringen inte behövde invänta några remissvar under våren för att säga att en upprättelseceremoni ska bli av.

Trots detta så har man nu ändå inväntat remissvaren och på direkt fråga är Maria Larsson idag väsentligen mycket mer svävande på målet, då hon ombeds precisera när den utlovade cermonien kan bli av. Till hösten, säger hon nu och anför bl.a svårighet med att hitta lokal som en anledning till att det dröjer. En ursäkt som åtminstone i mina öron klingar lika falskt som den är tunn.

Upprättelseutredningen har kommit fram till att kostnaden landar på i storleksordningen 2,5 miljarder och att en särskild myndighet ska tillskapas för att administrera ersättningarna.

Enligt uppgift så ligger ärendet sedan en tid tillbaka hos Anders Borg på finansdepartementet och den tystnad som uppstått har i alla fall ett tidsmässigt samband med att Borg kom in i bilden. Det kan alltså med visst fog misstänkas att ett motstånd etablerats mot Upprättelseutredningens nivå på ersättning.

Lika svävande är Maria Larsson på fråga om ifall statsministern har för avsikt att närvara vid det tillfälle då den offentliga ursäkten ska presenteras. För mig är statsministerns närvaro en fullständig självklarhet då staten skall be ett stort antal av sina medborgare om ursäkt för den behandling de utsatts för.

Precis som Anne Skåner, ordförande i Riksförbundet samhällets styvbarn säger, så är detta ingen partipolitisk fråga utan snarare en fråga om en nations heder och ryggrad och i det sammanhanget måste statsministern vara den som är bäst lämpad att svara för statens ursäkt.

Gör nu inte dessa redan mycket svikna och besvikna människor ännu mer besvikna genom att åter svika dom, utan se till att det som redan borde vara gjort, nu görs inom en mycket snar framtid.

%d bloggare gillar detta: