Category Archives: Narkotikapolitik

Dagens visdomsord


Professor Ted Goldberg förklarar på ett pedagogiskt sätt varför det är dags för en ny narkotikapolitik. Rekommenderad lyssning!!

http://play.radio1.se/catchup/6695

Annonser

KRÄKMEDEL


http://kentekeroth.se/2012/10/09/lat-polisen-anvanda-kraksirap/

Nu vill SD ge poliser tillgång till kräksirap för att förmå misstänkta för narkotikabrott att kräkas så att man kan kontrollera vad som finns i magen.

Idag så visar vart femte urinprov ungefär, att den misstänkte inte har brukat. Av de övriga så är de flesta långt ifrån några narkotikalangare, de är helt enkelt brukare och missbrukare i olika grad. Jag har själv ALDRIG hört talas om att detta skulle utgöra ett problem sett ur polisens synvinkel. Skulle nu någon i nämnda kategori ha svalt något så handlar det om doser i storleksordningen något enstaka gram.

Har man misstanke om större mängd finns det redan idag bra rutiner med s.k tulltoalett etc.

Ett införande av kräksirap med den åtföljande kränkning det innebär att tvingas inta den och spy,  står därför inte alls i proportion till den nytta åtgärden kan förväntas göra.

Kent Ekeroth har en människosyn som är mig fullständigt främmande. För honom är det uppenbarligen helt i sin ordning att statsmakten får rätt att på alla sätt man finner vara möjligt kontrollera medborgarna såväl utvärtes som invärtes.

Jag sitter faktiskt här och närmast hoppas att han själv en dag ska stå framför en polis som tittar på honom, tycker att han ser lite blank ut på ögonen och tar med honom för att tvångsmässigt genomföra alla de åtgärder man redan nu kan tvinga människor att gå igenom just när det handlar om narkotika oavsett mängd.

Tror ärligt talat att jag spyr helt utan den där jävla sirapen!!

Svensk Myndighetskontroll: Centrum för Narkotikavetenskap


….är namnet på en relativt ny facebookgrupp som beskriver det man vill åstadkomma så här: ”Sverige behöver en narkotikapolitik som bygger på fakta och vetenskap och inte på fördomar och moralism. Vi behöver överhuvudtaget en socialpolitik som utgår från principen att skador ska minimeras snarare än att svaga och utsatta människor ska bestraffas för sina problem.

Det är därför av största vikt att alla läkare, psykologer, sociologer, socionomer, jurister, ekonomer och andra forskare och akademiker som på ett eller annat sätt arbetar med narkotikafrågor och andra känsliga sociala frågor får en mötesplats på internet.

Att denna mötesplats även inkluderar människor som på ett eller annat sätt vill stötta detta arbete med politisk aktivism – alldeles oavsett partifärg – och dela med sig av sina personliga erfarenheter är en självklarhet.

Denna mötesplats heter Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). Välkommen!”

Ett både lovvärt och viktigt initiativ som förtjänar stöd, enligt min uppfattning så jag fyller på med nedanstående artikel.

För drygt ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka.

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs.

En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. Regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Rapportens kritiker, företrädarna för den repressiva svenska modellen, tolkar rapporten som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Johan Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson och andra att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som benämns som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.
År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. Det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.
Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.
Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses. Just narkotikapolitiken, med ständigt skärpta straff som en av politikens hörnstenar, utgör ett lysande exempel på att hårdare tag och strängare straff är en modell som inte fungerar.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.
Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.
I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom innebär ett mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik och avser med detta den svenska narkotikapolitiken.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De ca. 400 personer som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik.

De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik.

Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Johan Pehrson är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att han är okunnig i narkotikafrågor där han präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning.

Företrädare för den repressiva svenska narkotikapolitiken borde ha i åtanke att det inte är någon skam att erkänna att man har haft fel. Tvärtom så skulle ett sådant erkännande visa att man är klokare idag än igår.

Svensk Myndighetskontroll: Alien på besök i vår verklighet


Jag läste i dagens Metro om riksdagsledamöter och deras ersättningar då de av olika skäl lämnar riksdagen.

En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande tjänstgöring har rätt till inkomstgaranti.

Som mest betalas 80 procent av ledamotsarvodet och sedan varierar ersättningen beroende på hur länge ledamoten suttit, åldern och inkomster från andra källor.

Om riksdagsledamoten vid avgången har en sammanlagd tid av 6 år eller mer i riksdagen och samtidigt har uppnått 50 års ålder behålls inkomstgarantin fram tills han eller hon fyller 65 år. Källa: Riksdagen

Metros granskning visar att 129 före detta ledamöter år efter år sedan 1994 och framåt lyfter miljoner i inkomstgaranti från riksdagen. Detta trots att garantin enligt reglerna inte ska vara varaktig. Här under finner du listan över dem som har tjänat mest på garantin.


När jag läst detta så läste jag i Aftonbladet om en artikel i RFHL:s tidning skriven av deras ombudsman, Per Sternbeck, som berättade om ett möte han haft med just ett par riksdagsledamöter. Uppenbarligen så har somliga från en priviligierad miljö svårt att förstå vilka levnadsvillkor andra kan leva under och det kan väl i sig vara förståeligt. Många av oss kan säkert inte greppa hur det är att leva och försöka överleva på Afrikas horn just nu.

Vad jag däremot tycker är att man då åtminstone bör ha insikten om att man saknar kunskap och att man då, när tillfälle ges, borde ta chansen att lyssna och lära istället för att agera oförskämt och fördömande. Nedan har jag kopierat in Per Sternbecks berättelse som börjar så här:

Några moderata riksdagsmän har bett om att få komma till RFHL. Det känns positivt eftersom moderaterna vanligtvis inte brukar vara så intresserade av frågor som rör beroende och social utslagning. Men under den senaste tiden har det kommit med allt fler personer i RFHL som har en borgerlig livssyn och som delar förbundets frihetliga och rättighetsbaserade syn på beroende och missbruksfrågor. Det är väl några sådana personer som nu ska komma, spekulerar jag, som vilket snille som helst.

Så kliver de på. Det är Isabella Jernbeck och Mats Gerdau från socialutskottet och så en politisk sekreterare. Jag börjar med att berätta att det finns en klar överrepresentation av fattiga människor bland de som fastnar i ett tungt beroende och hinner säkert hålla på i två och en halv sekund innan Isabella bryter in.

Fattigdom förknippar jag med Afrika”.

Har du prövat hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat att gå runt på 5 – 6 000 kr i månaden?” frågar jag.

Ja men herregud”, säger Isabella, ”på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid. Det är ju bara en övergående fas!”

Jag har en bild av att våra medlemmar går på socialbidrag år efter år. Och att inkomstnivåerna inte blir högre när de får ett sjukbidrag eller pensioneras.” säger jag.

Det finns inga fattiga människor i Sverige tycker jag”, avslutar Isabella.

Jag märker att det inte är någon större idé att fortsätta så jag berättar istället att många personer som fastnar i tungt missbruk har väldigt låga inkomster, ofta låg utbildningsnivå, ofta föräldrar som varit i kontakt med socialtjänst, kriminalvård, psykiatri. Kort sagt att det finns ett socialt arv som hänger samman med missbruk

Så börjar jag berätta om läkemedelsberoende. Hur läkare förskriver beroendeskapande läkemedel, ofta under allt för lång tid och att de sedan är dåliga på att hjälpa till när patienterna som följer doktorns råd om dos, har blivit beroende av de där beroendeskapande läkemedlen.

Isabella

 

Vilket gnäll det är på läkarna”, säger Isabella.

Det är ju läkarna som inte tar ansvar för sin förskrivning… försöker jag men avbryts.

Det är väl inte läkarnas fel att de blir beroende”, säger Isabella. ”Något ansvar får de väl ta själva”.

De andra två sitter och skriver ner en del av de saker jag berättar. Det hinner inte Isabella med. Hon har fullt upp med att ösa ur sig plattityder.

Jag försöker behärska mig. Sväljer, och berättar sedan att ett vanligt problem är att läkemedelsberoende patienter när de söker hjälp för sitt beroende hos läkaren måste lämna urinprov för att verifiera sin drogfrihet under nedtrappningen.

Nu tycker jag att det är ett jäkla gnällande på läkarna igen”, säger Isabella. ”Och vad är det för fel på att de ska lämna urinprov. De är ju missbrukare. Det är klart att de måste lämna urinprov för att visa att de inte fuskar”.

De har ju för fan sökt behandling för att de har insett att de är beroende. De söker hjälp för att de vill bli av med ett problem. De är högmotiverade att sluta. Varför ska de pissa i en flaska för att påvisa ett beroende de inte på något sätt förnekar?”, närmast skriker jag.

”Därför att de är missbrukare”, säger Isabella.

Nu är du väl för arrogant och nedlåtande mot de här människorna”, säger jag. Och så fångas min uppmärksamhet av någon av de andra två.

Mötet hämtar sig aldrig riktigt efter ordväxlingen. När vi tar adjö av varandra säger Mats att det kanske blev   lite  hetsigt ett tag. Det är roligt att diskutera, säger jag. När de har gått så är jag en smula upprörd under en stund. Men efter ett tag inser jag att jag måste vara tacksam mot Isabella. Hon har genom sitt besök och uppträdande förmedlat en bild av verkligheten som jag ibland glömmer bort att den finns.

Nämligen att en sån som hon; en arrogant, fördomsfull, okunnig person kan sitta i rikets högsta församling och bestämma villkoren över allas våra liv.”

Efter Pers berättelse vill jag slutligen lägga till denna lilla iakttagelse. Isabella sitter i socialutskottet och gör man det så måste det vara en fördel om man har åtminstone något intresse av dessa frågor.  Lite kunskap skadar inte heller. För att se vad Isabella Jernbeck har för intressen så har jag besökt hennes privata blogg.

Bläddrar man bland inläggen så hittar man väldigt många om skatter och företagande men jag hittar oerhört få om socialpolitik och det är det bristande intresset som speglas i Per Sternbecks artikel. Rent principiellt anser jag att utskottsledamöter måste kunna uppvisa kunskap och intresse för den politik som behandlas i deras respektive utskott eftersom det är utskottsarbetet som är ledamöternas viktigaste arbetsuppgift.

*RFHL = Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare

 

En liberal rättspolitik att satsa på!


Detta är en rättspolitik för liberaler och för framtiden!

Rättspolitik

Liberalismen är en frihetsideologi och Liberaldemokraterna vill gå i spetsen för en frihetsrörelse som kan samla breda majoriteter för frihetliga förslag och frihetliga reformer.

Grundprincipen enligt människorättskonventionerna är mycket tydlig: Vi har rätt att ha privatlivet ifred utan att motivera det, som en mänsklig rättighet på samma nivå som rätten till liv.

Författning och grundlag

Grundlag ska inte ändras för ofta men Liberaldemokraterna anser att det i den senaste och nyligen beslutade ändringen saknas mycket.

För oss liberaler som nu under flera år har sett hur den enskilde medborgarens rättigheter begränsats mer och mer, finns i nuläget inget viktigare eller mer angeläget än att åstadkomma en återställning av de medborgerliga rättigheter som inskränkts och/eller förlorats, samtidigt som vi skapar ett starkare skydd för de mest centrala rättigheterna.

I Tyskland har man en stark konstitution från vilken vi hämtar vårt förslag om att grundlagen inte ska kunna förändras om det handlar om ändringar av fundamentala rättigheter. Om en sådan ändring ska göras så ska hela grundlagen avskaffas och skrivas om.

Det ska krävas tre fjärdedels majoritet i riksdagen för en sådan ändring och för att ändra denna, i vårt fall nyinförda, regel om tre fjärdedels majoritet skall också krävas tre fjärdedels majoritet.

Detta skulle totalt sett innebära ett väsentligt starkare skydd för våra grundläggande demokratiska rättigheter och därigenom även ett starkare skydd för hela demokratin.

Vi vill även att det i grundlagen förs in att förslaget till statsminister måste få stöd av en riksdagsmajoritet för att vara giltigt, alltså det omvända mot dagens situation då det räcker att statsministern inte får en majoritet mot sig för att bli vald.

En statsminister som förlorar en förtroendeomröstning ska också vara tvingad att avgå.

Då nuvarande grundlag infördes fanns en bakomliggande tanke, att grundlagsändringar skulle vara valfrågor. Så har det inte blivit, vilket märktes oerhört tydligt vid den nyligen företagna ändringen. Därför bör en ny, reformerad grundlag, innehålla att grundlag endast kan ändras med två tredjedels majoritet av riksdagens röster.

Rättspolitiken

Rättssäkerhet och demokrati är två begrepp som lever i symbios. Demokrati kan inte existera utan rättssäkerhet och rättssäkerhet är en förutsättning för demokratin.

Rättssäkerhet måste därför garanteras alla annars kan den inte garanteras någon!

Rättspolitik återfinner vi därför på alla samhällsområden och övergripande lagstiftning som inte finns under denna rubrik, finns i förekommande fall under andra rubriker och ämnesområden.

I Liberaldemokraternas samhälle bygger all lagstiftning på respekt för individen och individens särart och förutsättningar. Målet är att de lagar som finns ska utgöra en så liten inskränkning som möjligt för den enskildes frihet och att de ska ta all den hänsyn som går för att i så liten utsträckning som möjligt vara integritetskränkande.

Äktenskapsbalken kan tas bort och människor får fritt välja vilka samlevnadsformer de vill leva under och inom relationerna sluta de avtal man finner vara nödvändiga. Staten skall inte sätta någon sådan form före den andra.

 

Lagar och regler ska ha kommit till på rätt sätt och vara tydliga. Beslut ska vara förutsebara. Lika fall ska bedömas lika. Dessutom måste en rättslig prövning ske inom rimlig tid.

Det får inte stanna vid processuella garantier. Den andra sidan av myntet handlar även om kvalitet. Lagar, regler och beslut får inte ha vilket innehåll som helst, inte ens om de klarar alla formkrav. Detaljreglering av medborgarnas liv skall undvikas.

Ämbetsmannaansvaret måste tydliggöras. Dessutom måste, parallellt med det, en Lex Sarah måste införas för tjänstemän med plikt för enskilda tjänstemän att varna då brott mot mänskliga rättigheter sker, tex genom vanvård.

Skadestånd. Myndigheter måste genomföra beslutade åtgärder, och följa gällande lag. Gör de inte det måste det få konsekvenser, både för ansvariga chefer och i form av ersättning till de som drabbats.

 

En grundläggande rättsprincip är att rättegångar skall vara kontradiktoriska och att parterna skall vara likställda på sätt som uttrycks i EKMR artikel 6. Med den nya rättegångsordning, EMR, som infördes 081101 har fokus i processen förlagts till tingsrätten och hovrättens roll har ändrats från att vara omprövande till att vara överprövande.

För att principen om en kontradiktorisk process ska kunna upprätthållas måste försvaret på ett tidigare stadium i processen än idag delges allt förundersökningsmaterial. Vi föreslår också en utredning avseende advokatens behov av att kunna bedriva egen utredning under förundersökningens gång.

Nämndemannasystemet skall reformeras och domstolarna avpolitiseras.

Ett medvetande om att inget system är ofelbart gör också att Liberaldemokraterna vill skapa ett oberoende resningsinstitut som ska vara uppbyggt på motsvarande sätt som man idag har i t.ex Norge och England. Det måste vara möjligt även för dömda som saknar egna resurser att få en möjlighet att begära resning då de anser sig vara felaktigt dömda.

All lagstiftning skall granskas ur ett integritetsperspektiv till skydd för den enskildes integritet och lagstiftandet ska prövas mot svensk grundlag och Europakonventionen.

En författningsdomstol skall inrättas för denna granskning.

Internet skall omfattas av samma yttrandefrihetsskydd som vad som gäller i samhället för övrigt. Brevhemlighet, meddelarskydd och budbärarimmunitet måste värnas. Upphovsrättslagstiftningen måste reformeras på ett sätt som innebär en rimlig balans mellan olika intressen.

Patenträtten är ett område som måste ses över och moderniseras. Dagens patentsystem stjälper mer än det hjälper och utnyttjas ofta av storföretag för att stoppa olika projekt. Många miljösatsningar blir inte av och sjuka människor får inte tillgång till medicin, särskilt i tredje världen. Vi vill gradvis förändra patentsystemet så att företag och uppfinnare fortfarande kan tjäna pengar, men utan att hämma utvecklingen.

En särskild barnbalk skall införas i lagboken där lagstiftning som handlar om barn samlas. Straffmyndighetsåldern skall fortsatt vara 15 år. Barn skall ha oavvislig rätt till ombud i samband med rättstvister och skilsmässor.

I de sammanhang då staten oundgängligen är tvungen att ingripa mot någon enskild medborgare ska lagen ge ett starkt och oavvisligt skydd för den enskildes rättigheter så som de uttrycks i svensk grundlag och i de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat och förbundit sig att följa. Därför skall också frågan om den tilltalades skuld avgöras innan personalia gås igenom i brottmålsrättegångar.

Brottsoffermyndigheten ska avvecklas. Liberaldemokraterna vill stärka brottsoffrens ställning genom en genomgripande reform avseende brottsoffer och brottsskadeersättning. Den nuvarande ordningen ersätts med ett system där staten garanterar och utbetalar den ersättning som offret tilldömts i domstol, utan vidare utredning av ärendet. Det är sedan statens sak att kräva ersättning från den dömde.

Polisen ska organiseras som en nationell myndighet och arbetet effektiviseras. Kompetensen hos polisen måste höjas inom områden som beteendevetenskap och psykologi. En ökad antagning av polisaspiranter från andra kulturer ska uppmuntras liksom ett fortsatt jämställdhetsarbete.

Handläggningstiderna i domstol måste kortas och detta gäller särskilt i våra förvaltningsdomstolar. Europadomstolen har vid flera tillfällen dömt Sverige på grund av alltför långa handläggningstider, vilket inte är acceptabelt för en rättsstat.

Dubbel bestraffning är konventionsvidrigt och av det skälet skall skattetillägg inte åsättas den som även döms för brott som är relaterat till grunden för skattetillägget.

Sverige kritiseras upprepat av olika människorättsorganisationer för våra långa häktningstider, ofta i kombination med s.k fulla restriktioner. Häktningstiderna måste kortas och ett sätt att åstadkomma detta är genom att ställa ökade krav på åklagare att redovisa framsteg i förundersökningen. Det är inte acceptabelt att människor omhäktas utan att utredningen visar åtminstone aktivitet.

Barn som häktas skall placeras i särskilda häkten där de inte har kontakt med vuxna intagna. I de fall barn är föremål för restriktioner skall dessa lättas upp genom utökad personaltäthet och personalkontakt. Krav måste ställas på förtur och extraordinära åtgärder för att hålla dessa häktestider på ett absolut minimum. Barnpsykolog skall finnas placerad vid häktet.

SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium, kan konkurrensutsättas.

Inom kriminalvården ska fokus ligga på återanpassning och rehabilitering och all vård inom kriminalvården och frivården ska utgå från och ges med utgångspunkt från ett individperspektiv. Vård och rehabilitering måste utgå från individen och individens olika förutsättningar och möjligheter.

Kriminalvården ska verka för att i samarbete med andra organisationer och myndigheter skapa en mångfald av påföljdsalternativ vid sidan av fängelsestraff.

Eftersom evidens visar att de som döms till fängelse har en högre återfallsfrekvens i brott än de som döms till andra former av kriminalvård ska målet vara att i så stor utsträckning som möjligt välja annan påföljd än fängelse.

Samhället ska på alla plan verka förebyggande för att hindra att människor hamnar i utanförskap och kriminalitet. Detta kräver insatser på många fler områden än enbart det rättspolitiska.

Lagstiftaren ska avkriminalisera alla typer av brott som bygger på diffusa och ofta föråldrade moralbegrepp och uppfattningar om hur den enskilde ska utforma sin vardag. Kroppslig autonomi skall respekteras.

Narkotikalagstiftningen skall ändras på sätt att narkotikainnehav för eget bruk avkriminaliseras.

Sexköpslagen är en sådan lag varför även den ska avskaffas. Den kriminalitet som i olika sammanhang kan ha samband med sexköp är redan reglerad i annan lag.

Vi har idag alldeles tillräckligt med lagar för att komma till rätta med brottslighet och terrorism. Det som krävs är också att vi tillämpar de lagar vi har på ett kompetent och professionellt sätt.

Liberaldemokraterna vill se en minskning av antalet lagar. Statens uppgift är och ska vara, att fastställa grunder och ramar för hur vi vill att samhället ska ska se ut och fungera. På denna grund och innanför ramarna ska friheten sedan vara reell och påtaglig så att detaljreglering kan undvikas.

Svensk Myndighetskontroll: Massor har hänt!


En synnerligen angelägen reform är att se till så att dygnet får fler timmar! Det har hänt så otroligt mycket att jag dels inte hunnit skriva en rad här och nu när jag gör det så vet jag knappt var jag ska börja. Därför gör jag det enkelt för mig och redovisar vad som tagit i stort sett all min tid de senaste två veckorna och det är de stora förändringar som skett och sker inom Liberaldemokraterna.

Vi har under en alltför lång tid varit otydliga i vårt budskap och i vår kommunikation avseende såväl vad Liberaldemokraterna egentligen är och vad vi vill att Libdem ska bli. Internt har diskussionens vågor från tid till annan gått höga och nu i slutet av augusti så kom det till ett definitivt avgörande. Det råder nu inte längre minsta tvekan om mål och inriktning för Liberaldemokraterna, vi ska, precis som det sades från start, bilda ett eget politiskt parti och med detta forma ett hem för alla de som anser att Svensk politik idag saknar ett realistiskt och äkta liberalt alternativ. Efter ett möte i vår exekutivgrupp 110831 har vi beslutat att följande information om utvecklingen ska spridas:

Liberala vänner!

Det råder inte längre någon tveksamhet och det finns inte längre några förbehåll!!

Liberaldemokraterna ska bilda och bli ett politiskt parti!

Hur detta ska gå till återkommer jag med information om inom kort, men jag känner att det är viktigt att här och nu, en gång för alla, klargöra att att detta är det mål som vi som brinner för de liberaldemokratiska tankar och förslag som vi diskuterat här och på andra forum, nu gemensamt ska förverkliga!

Det är min absoluta övertygelse att med så många och kloka människor som redan finns på våra olika listor och forum och med det tydliga målet att bilda parti, så kommer arbetet med namninsamlingen för det nya partiet att klaras av på rekordtid.

Igår kväll hade exekutivgruppen i Liberaldemokraterna ett möte angående L:s framtid. Vi diskuterade olika möjliga vägar för hur vi ska gå vidare med det som fram till nu har varit ett relativt löst organiserat projekt för ett liberalare Sverige.

I de konstruktiva, positiva och konkreta diskussioner som förts och i den diskussion som tog plats igår, så har två huvudalternativ utkristalliserats.

Det ena går ut på att, när Annie Lööf valts till Centerordförande och samlat sin nya partistyrelse, att redan nu ansluta sig till Centern för att där söka gehör och genomslag för Liberaldemokratiska tankar och förslag.

Den andra linjen är att de som inte tror att den politik Liberaldemokraterna hittills formulerat kommer att få utrymme och genomslag i Centerns framtida program, nu förtydligar sitt mål att bilda och bli ett politiskt parti och att på så sätt driva det som är för oss liberala hjärtefrågor.

Mötet slutade i total enighet om att Liberaldemokraterna, som de facto haft som uttalat mål att samla in namn och att bilda ett parti, ska fortsätta och intensifiera det arbetet i enlighet med den plan som lagts fram för detta inför gårdagens möte och som kommer att presenteras närmare under morgondagen.

Det arbetet kommer att ledas av Michael Gajditza tillsammans med ett stort antal personer i en projektgrupp.

Alexander Bard och ytterligare några, kommer inte att aktivt kunna vara med om en partibildning, eftersom de istället valt att verka för våra gemensamma liberala åsikter och värderingar inom ramen för i första hand Stureplanscentern.

Vår gemensamma liberala bas kommer att diskuteras i ett tidigare existerande liberalt nätverk, som nu i och med detta kommer att få ny energi och vitaliseras.

Det nybildade partiet Liberaldemokraterna kommer i första hand att ägna sig åt genuina liberala framtidsfrågor och idepolitik, vi kommer att vara ”det liberala samvetet” i det politiska livet och från den uppgiften kommer vi aldrig att vika så mycket som en tum!!

Jag återkommer med ytterligare information om partibildning etc. absolut senast under fredagen!

Jag vill även med detta rikta ett stort tack till deltagarna vid gårdagens möte för den mycket givande och konstruktiva diskussion som fördes samt min varma uppskattning för det förtroende som visats mig genom det uppdrag jag erhållit som ansvarig för projekt partibildning!

Michael Gajditza

Därefter har ytterligare info om hur detta ska gå till gått ut enligt nedan:

Frihet är ett stormande hav; bara ängsliga människor föredrar tyranniets stillhet.

Partibildning NU! är arbetsnamnet på den projektgrupp som tillsatts av Liberaldemokraternas exekutivgrupp för att tillse att Liberaldemokraterna blir ett registrerat politiskt parti.

Här följer ett antal grundläggande punkter som ytterligare information kring hur Partibildning NU! ska verkställas.

Partibildning NU! skall:

-Se till att partibildningen snarast blir verkställd (minst 1.500 namnunderskrifter samlas in och blir godkända av Notarius Publicus).

-Upprätta och löpande föra medlemsmatrikel (ett register som förs digitalt där man ansluter sig som medlem över nätet)

-Förbereda en första partistämma/kongress i slutet av mars/början av april 2012.

-Tillse att ett partipolitiskt program ligger färdigt till partistämman.

-Komma med förslag till hur den förväntade motionsfloden till den första partistämman ska hanteras.

-Utse en valberedning för den styrelse som ska tillsättas av partistämman.

-Partibildning NU! tar fram normalstadgar för lokalavdelningar som de måste anta för att tillhöra Liberaldemokraterna samt förslag till ny partistadga att antas i mars 2012. Om lokalavdelning inte antar normalstadga får man heller inte någon representation i Partibildning NU! med tillhörande rösträtt.

-Partibildning NU! har rätt att utse de personer som styrelsen anser att den behöver i olika funktioner, för att kunna verkställa det uppdrag som gruppen fått.

-Partibildning NU! ska verka för etableringen av fler lokalavdelningar (detta är en av de viktigaste punkterna för att få en organisation och växtkraft).

-Partibildning NU! ska vara den organisatoriska ryggraden i Liberaldemokraterna.

Projektgruppen Partibildning NU! har fått följande utseende och har sitt första möte nu på söndag 110911.

Partibildning NU! Ledningsgrupp
Michael Gajditza Ordförande
Torbjörn Jerlerup Sekreterare
Calle Rehbinder Exekutivgruppen
Rasmus Lundgren Skåne lokalavd
Christian Tegnvallius Växjö lokalavd
Marcus Hombeck Göteborg lokalavd
Magnus P B Eriksson Västerås lokalavd fr.o.m 110905
Sara Tyllman Uppsala
Oscar Solberger Stockholm
Erik Sylwan Stockholm
Åsa Puide Uppsala Funkpol
Per Pettersson Stockholm
Elin Carlsson Stockholm
Erik Sihlberg Stockholm
Bernard Emanuelsson Göteborg Suppleant
Matttias Rosquist Stockholm suppleant
Mats Andre´n Skåne suppleant

En fråga som många naturligtvis ställer sig är om vi är redo för detta och mitt svar är detta.

”Denna fråga är just den fråga som var och en nu måste ställa sig mot bakgrund av det mandat vi fått att jobba för en partibildning. Det är en både motiverad och självrannsakande fråga som enbart går att besvara på individuell basis.

Mitt svar är att jag för min egen personliga del, är redo för det. Om tillräckligt många personer med olika förutsättningar, erfarenheter och kompetenser kommer fram till samma svar som jag har gjort för min del, så skapar det de förutsättningar som är grundläggande för att klara det enorma jobb som ligger framför oss.

Det finns även en annan sida att beskriva och det är att det inte heller finns många jobb, som är så roliga och så belönande som de jobb som människor gör som kommer samman på frivillig basis och som gemensamt har en vision och ett mål, som de brinner för att uppfylla.

Det finns två ögonblick i framtiden som jag ser fram mot med en enorm förväntan och glädje och som är ett resultat av det arbete vi nu tänkt lägga ner.

Det första ögonblicket infaller i samband med vår första partistämma. Att få vara med och inviga den kommer att bli en sådan höjdpunkt att jag riktigt ryser av välbehag då jag ser salen med medlemmar framför mig som tillsammans åstadkommit detta och som gemensamt ska få säga orden,

”Härmed förklaras Liberaldemokraternas första partistämma invigd!!”

Hör Ni jublet som sedan stiger mot taket?

Det andra ögonblicket blir då jag i ett valbås för första gången kommer att stoppa ner en valsedel med den Liberaldemokratiska partibeteckningen på i ett valkuvert, slicka igen det för att sedan gå och genomföra det som är hela demokratins verkliga essens, att få lägga sin röst!

Valet 2010 stod jag där i ett bås och såg ut som jag sålt smöret och tappat pengarna för jag hittade inget att rösta på som kändes rätt i hjärtat.

Det är en känsla jag aldrig, aldrig någonsin vill uppleva igen för just i den stunden så hade begreppet demokrati ingen innebörd för mig. Det fanns ju ingen som kunde företräda mig och mina åsikter!

Aldrig mer, var min tanke då och den tanken har nog till del präglat både mig och mitt engagemang alltsedan dess.” Aldrig mer!!

Svensk Myndighetskontroll: Liberaldemokraterna i paneldebatt


Se debatten om legalisering av narkotika  från Almedalen här: http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=2499

%d bloggare gillar detta: