Bloggarkiv

Liberaldemokraterna på facebook


Det rasar åter en debatt om invandringen på Liberaldemokraternas fb-sida varför jag nu med detta mycket långa inlägg ska bemöta en rad olika påståenden i den ordning som jag hittat dom i den tråd som diskuterar utifrån en artikel med rubriken ”Över 50000 asylsökande nästa år.”

Min utgångspunkt för detta inlägg är främst och i alla tillämpliga delar det som tidigare presenterats som officiella liberaldemokratiska ståndpunkter i vad vi sammanfattningsvis kallar migrationspolitik. Dessa kan läsas i sin helhet med hjälp av följande länkar.

Manifestet

Förslag till migrationspolitik

Uttalande ang synen på invandringen

Låt mig också från början slå fast att migrationspolitiken av olika skäl kommit att få en i mina ögon alldeles för stor roll i det som diskuteras på vår facebooksida.

För det första och för att nu ta det från grunden så har Sverigedemokraterna lyckats att på ett remarkabelt sätt bli de som formulerar frågeställningarna kring migrationspolitiken och de har fått göra det utifrån för sin egen existens helt avgörande grundsynen att flykting- invandrings- och integrationspolitiken är ett totalt misslyckande, att detta kostar oss mångmiljardbelopp varje år, att samhället islamiseras allt mer, att kriminaliteten i huvudsak beror på invandringen o.s.v.

Det har lett till att t.o.m annars sansade debattprogram t.ex har inletts med frågeställningar av typen ”hur mycket invandring tål Sverige”. Enkelt uttryckt har allt fler kommit att acceptera deras problembeskrivning som varandes rätt och riktig och de har därefter profiterat på att kunna tillhandahålla en enkel lösning på alla de problem man själv har målat upp.

Alldeles för många har sedan accepterat den mycket enkla lösningen att om vi bara stoppar invandringen så löser det problemen. Enkla lösningar på svåra problem existerar synnerligen sällan och politiskt har metoden historiskt använts främst av totalitära ickedemokratiska ideologier och makthavare. Hitler är väl främst i den kategorin men har många själsfränder med olika bakgrund och olika ideologisk och även religiös förankring.

Robert Mugabe skyllde allt på vita jordägare, på Nordirland skyllde katoliker allt på protestanter och tvärtom, shiamuslimer o sunnimuslimer, Pol Pot i Kambodja, i många länder har folkmord skett på etniska minoriteter som t.ex serbernas etniska rensningar på 90-talet, kurder har mördats i olika länder och på medeltiden hade vi häxor som brändes på bål. Så sent som häromdagen förklarade en religiös dåre i USA att orkanen Sandy var de homosexuellas fel etc. etc.

Det är spår som förskräcker och gemensamt för alla dessa har varit supportrarnas övertygelse om att de haft rätt. På ett otäckt närliggande sätt beskrivs idag främst muslimska invandrare från mellanöstern och Somalia på ett motsvarande sätt av ledande företrädare för SD. Vissa, som Kent Ekeroth, påstår dessutom att invandringen som helhet varit skadlig för Sverige i en tweet till undertecknad.

Den som vill hittar mängder av exempel här.

Med ovanstående som bakgrund övergår jag till den aktuella fb-tråden.

Här diskuteras t.ex om SD är rasister och svaret på den frågan är nej om man nöjer sig med att granska deras uttalade politik i partiprogram etc. och om man med rasist avser det gamla begreppet om att sätta en ras framför en annan.

Det är dock lika sant att det i partiet fortfarande finns ett relativt stort antal företrädare som med jämna mellanrum uttrycker tankar, åsikter och värderingar som, om inte rasistiska i klassisk mening, får betraktas som antingen kulturrasistiska eller med ett möjligen nytt ord, religionsrasistiska. Det finns gott om exempel på detta på den sida jag tidigare länkat till.

Bland anhängare och sympatisörer är detta ännu vanligare och ännu mer förekommande.

Sedan är det också så att all rasism oavsett tolkning inte heller alltid behöver vara uttalad. Om man däremot föreslår lagar, som defacto omfattar hela befolkningen och därmed per definition inte kan sägas vara rasistiska, men vars effekter entydigt bara riktas mot och drabbar specifika grupper, så utgör de likt förbannat ett i vidare mening rasistiskt uttryck.

Igår på pub liberal hade jag ett exempel i ett annat sammanhang som på samma sätt utgör en lag eller kommunal ordningsstadga där jag pekade på ett förbud att sova under Stockholms broar. En lag som naturligtvis omfattar oss alla men som, möjligen undantaget ett normalsvenskt fredagsfyllo, utan tvekan drabbar enbart de hemlösa.

Ibland kan sådant också göras synnerligen förtäckt vilket dessa två motioner från SD visar. I den ena framför man en sorts moralkonservativ syn på abortfrågan och begär i motionen att sjukvårdspersonal med hänvisning resolution 1763 från Europarådet att Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Sverige ska införa föreskrifter i svensk sjukvård som garanterar vårdpersonalen rätt till samvetsfrihet i enlighet med vad som sägs i resolutionen.

I den andra lämnas dock inte minsta lilla utrymme för någon samvetsfrid för i denna skall det, med stöd av lag, bli obligatoriskt för anställda vid alla offentliga institutioner, både på lokal och nationell nivå samt deras privata motsvarigheter, såsom skola, sjukvård, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, socialtjänsten med mera, att till polisen rapportera in uppgifter om de träffar på en illegal invandrare som de förstår eller borde ha förstått var en illegal invandrare.

Ett annat konkret exempel är Kent Ekeroths motion om ”Ingen fängelselyx” som kort handlar om att bygga särskilda och jag citerar Ekeroth, ”förvaringsutrymmen och förvaringsplatser”, för utlänningar som ska utvisas. Vad jag anser om att använda uttryck som dessa, då det handlar om människor, har jag beskrivit i min blogg där jag, i syfte att markera vart uttrycken leder tankarna, har ersatt ordet ”djur” i djurskyddslagen med ordet ”fånge”.

Han kanske inte är rasist men den människosyn som kommer till uttryck skrämmer åtminstone mig!

Vad sedan gäller den påstådda ”massinvandringen” som ju blivit någon sorts vedertaget begrepp och sanning, är det en fråga om vid vilket antal man anser att en sådan massinvandring sker. Det enda ärliga är att i klara siffror visa hur denna invandring ser ut, minska dessa siffror med antalet utvandrade och sedan får väl var och en avgöra om den siffra som återstår utgör en massinvandring eller ej.

Det är, på sätt som SD gjorde i valrörelsen 2010, direkt oärligt att i samma andetag nämna siffran 100.000 för att i direkt anslutning till den prata om problemen man säger sig ha med invandring från muslimska länder. Oerhört många bibringades på detta sätt en bild av och tror fortfarande att 100.000 muslimer flyttar till Sverige varje år.

Detta är de verkliga siffrorna från år 2011.

År 2011 invandrade 96467 personer till Sverige. Samtidigt utvandrade 51179 personer vilket ger en nettoinvandring på 45288 personer. 2010 var nettoinvandringen 49948 personer vilket innebär en minskning med knappt 5000 personer mellan 2010 och 2011.

De som invandrade fördelades på följande sätt:

Drygt 40% och de flesta av den totala andelen som fick uppehållstillstånd 2011, fick det av arbetsmarknads- och anhörigskäl (ej medräknat flyktinganhöriga 3,3% och anhöriga till arbetstagare, egna företagare och gästforskare 8,8%). Närmare 5% som fick uppehållstillstånd var kvot- eller konventionsflyktingar medan de skyddsbehövande utgjorde 6,6%.

I konkreta siffror betyder det att för den grupp som just nu tilldrar sig det största intresset i debatten, flyktingar, så utgjorde dessa inklusive kvotflyktingar 12726 personer. Av alla asylansökningar avslogs runt 2/3. Lägg till anhöriginvandring till dessa som uppgick till 3037 personer så utgör gruppen totalt 15763 individer.

Som vanligt utgör hemvändande svenskar en av de största invandrargrupperna under 2011 med totalt 20615 återvändare.

EES-avtalet innebar en invandring på 23226 personer, adopterade 355 barn, gäststuderande 6836 studenter och arbetsmarknadstillstånd 17877 personer.

Anhöriginvandringen vid sidan av de tidigare redovisade 3037 ovan var 29077 personer. Av dessa utgjordes 17906 av vad Migrationsverket kallar ”nyetablerade anknytningar” vilket innebär att här återfinns t.ex alla de män och kvinnor som under året kommit till Sverige för att de gift sig med en svensk. 8242 anhöriginvandrare var makar, sambos, söner och döttrar till arbetstagare, egna företagare, gästforskare etc. med arbetstillstånd i Sverige. Av den omdebatterade anhöriginvandringen utgör alltså dessa två grupper totalt 26148 personer eller ca. 81%.

Ovanstående är alltså de sifferfakta vi ska ta i beaktande innan vi avgör om vi har någon ohämmad massinvandring eller ej.

Nu till den påverkan som invandringen påstås ha på ekonomin där debatten just nu mer eller mindre går ut på, vilket även funnits med i debatten hos L på facebook, att vi idag befinner oss i en sådan kris att vi måste välja mellan invandring och/eller skola, sjukvård etc.

Detta är inget annat än ett kvalificerat och närmast hysteriskt skitsnack!

För det första: Är det ingen som för fram de argumenten som finner det vara det minsta underligt att man inte, om nu kostnaderna skulle vara de man påstår, ställer dessa mot t.ex försvarskostnaden, kostnaden för vårt myndighetsväsende eller annan större samhällskostnad? Nej, självklart ska det ställas mot det som ligger svenskarna närmast om hjärtat nämligen de s.k mjuka välfärdsområdena.

För det andra: Det finns idag inget absolut säkert sätt att göra beräkningar som entydigt visar på om invandringen utgör en kostnad.

De nationalekonomiska studier som gjorts av invandring har tittat på effekter på till exempel tillväxt, handel, företagande, löner och offentliga finanser. Det finns inget självklart sätt att foga samman dessa olika perspektiv till ett svar.

Vissa studier av invandring i USA och Japan pekar på svagt positiva effekter på tillväxten, men det finns även studier som pekar på svagt negativa effekter. Studier av den fria rörligheten inom EU pekar på vissa positiva effekter på tillväxten. Flera studier pekar på att invandring leder till ökad handel med invandrarnas ursprungsländer. Andelen företagare är högre bland utrikes födda än bland inrikes födda och utrikes födda har fler anställda per företag. Det finns teorier om att öppna och toleranta samhällen är mer uppfinningsrika, och Sverige ligger också i topp i flera internationella index över innovationsklimat.

Det är inte helt klart hur invandringen påverkar de offentliga finanserna. De beräkningar som finns visar på större kostnader än intäkter. Två viktiga saker som påverkar beräkningarna är hur gamla människor är när de kommer till Sverige och hur stor andel som arbetar. En förbättrad integration kan ge stora positiva effekter. Det bör också noteras att beräkningarna handlar om offentliga intäkter och utgifter på individnivå. De positiva effekterna som invandring har på samhällsekonomin som helhet genom ökad tillväxt, handel och företagande ingår inte.

Sammantaget kan vi se att Sverige, i likhet med till exempel Kanada och Australien, har kunnat kombinera en förhållandevis hög invandring med en god ekonomisk utveckling. Vi står oss väl såväl när det gäller mått på ekonomisk produktion som bredare välfärdsmått.

se även denna nyligen publicerade debattartikel av docenten i nationalekonomi, Andreas Bergh.

Sett över tid vet man dock att invandring haft och har positiva effekter på samhällsekonomin vilket leder till att Liberaldemokraterna valt att anlägga ett sådant perspektiv i vår syn på detta där vi numera väljer att se invandringen som en investering och inte en kostnad. Synsättet baseras också på den vanliga missuppfattningen att en utgift alltid är detsamma som en kostnad, något som helt enkelt inte är sant.

Vad gäller de siffror som SD nu anger och som har räknats fram av Riksdagens utredningstjänst, RUT, så behöver man inte göra mer än att läsa vad RUT själva anför kring dessa siffror för att förstå att de överhuvudtaget inte kan användas på det sätt som SD nu gör. RUT skriver följande:

Att som uppdragsgivaren önskar beräkna statens kostnader för de angivna invandrargrupperna är en komplex forskningsfråga vars resultat är mycket beroende av vilka antaganden som görs.

Utredningstjänsten har försökt besvara den mer begränsade frågan om hur stor del av statens nettoutgifter som kan kopplas till berörda grupper av nyanlända flyktingar och anhöriginvandrare.

Sådana beräknade nettoutgifter ett givet år är inte detsamma som vad en viss del av befolkningen kostar. Det är inte en bedömning av hur den aktuella invandringen påverkar hela samhällsekonomin, utan en statisk beräkning på kort sikt.

Beräkningarna kan därmed inte utgöra underlag för att bedöma den statsfinansiella effekten av denna del av invandringen på längre sikt. Endast statens budget omfattas, och inte hela den offentliga sektorn. De beräknade nettoutgifterna kan inte heller rakt av tolkas som en potentiell besparing.”

Sverigedemokraterna använder därefter dessa siffror på exakt det sätt RUT skrivit att man inte kan göra.

För det tredje: I debatten hänvisas ofta och gärna till att vi nu bara ska genomföra det som t.ex Danmark redan har genomfört.

Med det som bakgrund borde alltså Danmark logiskt sett de senaste åren ha genomgått ett ekonomiskt lyft och t.ex passerat Sverige i OECD:s välståndsliga. Så har inte skett utan tvärtom så har utvecklingen sett ut så här:

Från 1970-talet till början av 1990-talet hade Sverige en sämre BNP-tillväxt än flertalet andra industriländer. Detta gällde särskilt den djupa konjunkturnedgången 1991-1993. Därför har Sveriges köpkraftsjusterade BNP per capita sjunkit i förhållande till övriga industriländer under de senaste decennierna, från en fjärdeplats under 1970-talet till en 14:e plats som sämst. Sverige har efter det klättrat uppåt igen och ligger 2011 på en niondeplats.

Under de år som av SD anges som de värsta ur invandrings- och kostnadssynpunkt har Sverige alltså inte sjunkit i förhållande till andra länder utan istället förbättrat position och konkurrenskraft.

Detta blir ännu tydligare om vi jämför med Finland som under alla de år som Sverige tagit emot såväl invandrare som flyktingar varit ett närmast slutet och homogent land, trots detta inte på något område haft en ekonomisk utveckling som varit bättre än Sveriges.

I avsaknad av annat kan man alltså med hjälp av vanlig enkel logik konstatera att vad SD anför om gigantiska kostnader årligen under en lång följd av år omöjligen kan stämma. Dessa påstådda kostnader skulle i så fall ha kunnat utläsas i ekonomiska nyckeltal vid en jämförelse med länder med för övrigt likartade förutsättningar som Sverige.

För det fjärde: Som en del av påstådda kostnader anges ökad brottslighet och kriminalitet bland invandrare utgöra en stor del.

Av naturliga skäl finns alltid en stor osäkerhet i statistik om kriminalitet. Många brott anmäls aldrig och många av de brott som anmäls klaras inte upp. Ett sätt att försöka mäta och jämföra över tid och mellan länder är enkätundersökningar där de svarande får uppge om de utsatts för brott det senaste året. I den statistik Brottsförebyggande rådet hänvisar till kan man se att Sverige inte sticker ut jämfört med liknande länder. Det är lika många eller fler som uppger att de har utsatts för brott i en del länder med lägre invandring, till exempel Danmark och Norge. Invandring tycks därför inte vara en avgörande faktor i en jämförelse av antalet brott mellan länder.

Den överrepresentation som finns bland utlandsfödda i brottsstatistiken beror bland annat på att det är många unga män som kommer till Sverige, en grupp som normalt är överrepresenterad i statistiken. Även faktorer som arbetslöshet och låg utbildningsnivå spelar in. I sammanhanget är det viktigt att poängtera att den absoluta majoriteten utrikes födda, precis som den absoluta majoriteten svenskfödda, aldrig begår brott.

Brott ska alltid bekämpas och den ansvarige ska ställas till svars. Men när en enskild invandrare begår brott ska vi aldrig skuldbelägga hela gruppen utrikes födda.

Det finns i sammanhanget även ytterligare faktorer att ta hänsyn till och redan år 2005 visade professor Christian Diessen i en tvärvetenskaplig antologi, ”Likhet inför lagen”, hur invandrare missgynnades i rättskedjans alla led.

Påståenden som framförts på vår facebooksida går också ut på att vi har lägre straff än andra länder och att någon sorts allmän opinion skulle kräva att mantrat ”hårdare tag och strängare straff” uppfylls med det snaraste.

Att opinionen kan upplevas så beror i första hand på att media och polis lever i ett symbiotiskt förhållande där media vet att brott säljer och polisen vet att ju mer media skriver, desto bättre förutsättningar får man för ökade anslag. Om detta finns bolstavligen spaltkilometrar för den intresserade att läsa i min blogg där jag i artikel efter artikel motbevisar en lång rad rena myter om brott, straff och kriminalvård. Här och nu ska jag bara ge några exempel och f.ö hänvisa till en överväldigande kriminologisk forskning som slår fast att längre straff inte har någon påverkan på den samlade brottsligheten.

Så till påståendet om den allmänna opinionens uttalade blodtörst där verkligheten istället ser ut på det sätt som beskrivs i en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

I punktform visas istället följande:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.”

Så vidare till talet om våldsam ökning av våldsbrottslighet och de slappa påföljderna i Sverige där jag låter riksåklagaren Anders Perklev föra min talan och som får visa attvi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott.

att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Ytterligare underlag för hur verkligheten ser ut hittar du också i den här artikeln.

Slutligen konstaterar jag angående SD att när det handlar om meningslös populism i frågan om brott, straff och kriminalvård så förändras synen på kostnader blixtsnabbt. I detta sammanhang tvekar man inte att kalla min. 52 miljarder för en liten summa pengar. De min. 52 miljarder som enligt Kent Ekeroth är vad kostnaden blir för att införa s.k ”riktiga” livstidsstraff.

Vad kostnaderna blir för alla andra förslag han och SD lagt på området har jag upprepat frågat om men ej fått svar på. Att det handlar om mångmiljardbelopp årligen råder det dock inte minsta tvekan om.

För det femte: det påstås att invandrare erhåller enorma bidrag.

Hur dessa ser ut och hur de utbetalas och beskattas kan den intresserade läsa om på hemsidan Motargument.se

För det sjätte:

Sverige är enligt Världsbanken världens 13:e rikaste land per capita. ‎15 miljoner människor på flykt i världen. Undrar om världens 13:e rikaste land kan klara att ta emot 0,067% av dessa?

2011 var ca 15,2 miljoner människor enligt UNHCR på flykt. 2011 var dessutom ca 27 miljoner på flykt inom sitt eget land.

I år är siffran nog högre. Man räknar t.ex. med att nästan tre miljoner personer i Syrien har flytt från sina hem. 40 000 syrier hade registrerat sig som flyktingar i Turkiet, 33 000 i Jordanien, 30 000 i Libanon och 8 000 i Irak i juni, innan juli och augusti månads stora flyktingström från landet. 100.000 flydde från Syrien under augusti månad. Enbart i Turkiet kan det finnas upp emot 100.000 flyktingar från Syrien idag.

2010 var Pakistan var i särklass det största flyktingmottagarlandet följt av Demokratiska republiken Kongo och Kenya.

2010 ansökte ca 359 000 människor asyl i världens industrialiserade länder, alltså världens rikaste länder. Av dessa sökte ca 270 000 sökte sig till Europa. Av dessa sökte ca 34 000 asyl i Sverige vilket gör Sverige till ett stort mottagarland.

EUs medlemsländer biföll 84 100 asylansökningar 2011. Sverige godkände ca 12 000 ansökningar.

Alltså godkände Sverige 1/3 av alla ansökningar som kom till Sverige.

I år har Sverige, världens 13:e rikaste land, garanterat asyl till ca 6000 människor, barn och vuxna, som är på flykt från krig och konflikter. Så av de 15 miljoner människor som var på flykt under 2010/2011 fick 10 000 asyl i Sverige.

Alltså var det 0,067% av världens flyktingar som fick asyl i världens 13e rikaste land under 2011.

Av kanske upp emot 250.000 syriska flyktingar kommer Sverige, världens 13:e rikaste land, att ta emot 6000 under 2012

Problemet är inte att vi visar medmänsklighet och tar emot. Problemet är att andra i Europa inte gör det vi gör. När en människa i nöd ber om hjälp debatterar man inte om man ska hjälpa eller inte. Man bestämmer sig för att hjälpa, och tar diskussionen om hur man ska göra det.

Debatten får helt enkelt inte i ett land som Sverige begränsas till att enbart handla om ekonomi. I min värld är liberaler också humanister och det är en humanism vi kan omsätta och visa i praktisk handling genom att bistå och tillåta människor på flykt från krig och förödelse att söka en fristad här hos oss. Det är historiskt sett inte alls länge sedan ca. 1,5 miljoner svenskar såg sig tvingade att lämna Sverige för att söka livets nödtorft i andra länder. Många av oss har därför idag släktingar spridda över världen. Migration är och har alltid varit en naturlig del av mänskligheten och den är bl.a därför inget att hysa fruktan inför.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Integrera hela Sverige, sista delen


* Startskott

Ge varje flykting/invandrare en summa pengar i handen som skall räcka till en start i nya landet – inte en mediantid på sju år som i dag för att få det första jobbet. Hälften ordnar egen bostad redan i dag. Istället för rekvisitioner för möbler och husgeråd får man ett startskott. Den som klarat att bryta upp med sina rötter och ursprung för att ta sig till ett nytt land har en stark initiativkraft och vilja att ordna sitt nya liv. Statistiken talar också sitt tydliga språk att i genomsnitt tar det också sju år tills en flykting också lämnar landet.

Vi skiljer inte på flyktingar och invandrare i debatten och insatserna som görs från samhället.

* Coacher och mentorer

Utse en coach som talar språket som den invandrade flyktingen/invandraren har. Coachen blir kontakten för att bygga nätverk, tips om bostad och försörjning. Koppla coachen till Socialförvaltningen. Vi vill också vi skapa ett kommunalt system av mentorer. Idén är att flyktingen/invandraren ska få en ”svensk” kontaktperson eller kontaktfamilj. Med svensk menar vi att personen eller familjen måste vara född och/eller uppvuxen i Sverige. Idén är att underlätta kontakten med folk utanför den egna kulturella kretsen och hjälpa nykomlingen med språket. Integration kan inte lagstiftas fram, eller enbart överlåtas på våra myndigheter. Alla i samhället vill och skall hjälpas åt.

* Max sex månaders handläggning

Max sex månaders handläggning för asylärenden och om man får stanna med uppehållstillstånd i landet. Beslut om Permanent uppehållstillstånd skall inte behöva ta år i handläggning för beslut. Inför en bonus – likt Bolagsverket gjorde när det hade långa handläggningstider – till att handläggare kan korta tiden för handläggningen av ärenden på Migrationsverket.

* Mikrolån för start av egen verksamhet

Om en invandrare vill starta ett företag eller verksamhet skall ett mikrolån kunna handläggas på en bank. Banken bedömer möjligheterna. Alternativt lyfts en del av risken bort genom att en privatperson samtidigt satsar pengar i verksamheten. Man delar då risken. Detta lyfter in invandrargrupper i det kapitalmarknadssystem som Sverige har idag.

Annars lever allt fler utanför detta system i ett alternativt system som byggs upp i den egna etniska enklaven. Integration med andra företagare blir mycket svår.

* Utbildning

Anpassa och erbjud utbildning som är relevant för ungdomar och invandrare så man snabbt kan ta sig in på arbetsmarkanden. Det handlar om lärlingsanställningar och vissa skattesubventionerade områden typ RUT- och ROT-jobb. Vi vill dessutom förändra och utveckla SFI och individanpassa det. Språket är nyckeln till frihet och utveckling.

* Högutbildade invandrare

Generellt sätt har utrikes födda något lägre utbildningsnivå än inrikes födda. Däremot finns det fler högutbildade med eftergymnasial utbildning på minst tre år bland de utrikes födda. Var tredje invandrare har en sådan utbildning och detta är en resurs som Sverige tillförs, utan att det kostat den svenska staten en krona.

Att fortsätta som nu, då dessa högutbildade människors kunskaper inte tas tillvara, är ett gigantiskt resursslöseri och former måste skapas för hur denna resurs ska tillvaratas på bästa sätt.

* Lika rättigheter och lika skyldigheter

Invandrare ska ha samma rättigheter och skyldigheter som alla andra människor i Sverige.

Vill muslimer bygga moskéer med höga minareter ska de givetvis ha samma rätt att göra det som kristna har att bygga höga kyrkotorn, om de vill.

Vi är däremot helt emot prov eller kurser i ”svenska värderingar”. De enda svenska värderingar som invånare i Sverige har att rätta sig efter är de som står inskrivna i Svea rikes lag. Visst finns det historiska traditioner i Sverige som brukas eller firas av många i befolkningen – dans runt midsommarstång, luciatåg, viftande med röda flaggor den 1 maj, jubelfylla på jobbets julfest, dumblängande på främlingar, nakna flickor på väggen i bilverkstan för att nämna några exempel – men ingen historisk smak och livsstil ska anses finare än andra.

Det moderna Sverige ska byggas med sekulariserad lag, och följsamhet av denna lag är det enda det offentliga har att kräva av invånaren.

Våra demokratiska värderingar står inskrivna i grundlagen, rättsordningen, miljöbalken, familjerätten och andra kapitel av lagboken. Vi får inte gå till ett smörgåsbord av nationalromantik och folkhemsnostalgi för att finna våra centrala värderingar.

Till slut

För att lösa integrationsproblemen, och för att bekämpa Sverigedemokraternas främlingsfientlighet, behövs lösningar som inte är ”vänster” eller ”höger”. Det behövs varken mer bidrag eller mer integritetskränkande förslag. Det behövs äkta liberala lösningar. Det behövs frihet, medmänsklighet och samhörighet.

Vår politik bygger på människans värde och rätt. Vi hävdar allas frihet, samhörighet och lika rätt i samhället. Vår idé om hur vi löser integrationsproblemen är att var människa ska ha rätt att leva fritt som hon eller han själv vill, efter sitt eget huvud, enligt sina egna drömmar, så länge de inte inkräktar på andras rätt att göra samma sak.

Vi vill lyfta integreringsdebatten genom att ta denna strid för människors frihet, mot vänsterns idé om att stat och överhet vet bättre än oss, hur vi lever våra egna liv.

Vi vill ta striden för var människas frihet att leva som hon eller han själv vill mot högerns moralkonservatism och kontrolliver.

Och vi hävdar människans rätt, som svensk och världsmedborgare, mot Sverigedemokraternas ”aja baja-fingrande”.

Alla mänskliga relationer ska grundas på ömsesidig frivillighet.

Om folk får ordna sina liv själva, efter eget huvud och hjärta. Då blir det vanligen bäst.

 

 

Fortsatt debatt med Kent Ekeroth om kriminalvårdspolitiken


Kent Ekeroth har nu i sin blogg lämnat ett svar på min tidigare replik. Eftersom han valt att dela upp sitt svar i två delar och den del han skrivit nu, fortfarande enbart behandlar frågan om livstidsfångar så väntar jag med att besvara dagens inlägg till dess att han publicerar sin andra del.  Jag får verkligen hoppas att han i den svarar på de frågor jag ställt i min förra replik.

Hittade denna från Almedalen 2011


Liberaldemokraterna ändrar synen på invandring från kostnad till investering


Det finns 15 miljoner människor i landsflykt idag. Förra året tog Sverige emot 0,067% av dessa. SD vill i den skuggbudget man presenterade idag, kapa kostnader på 119 miljarder kronor för det humanitära arbetet på hemmaplan. Man anser nämligen att invandringen är ett gigantiskt problem och ett hot mot vår välfärd.

SD:s resonemang går inte ihop med att statens finanser befinner sig i så gott skick som de gör. Sverige är idag världens 13:e rikaste nation och ett ekonomiskt föredöme internationellt.

Allvarligare är att SD:s argumentation bygger på ett gravt tankefel, att invandring skulle vara en kostnad, när det i själva verket är en investering.

I en rad år har SD har basunerat ut det missvisande begreppet ”massinvandring” om den humanitära hjälp vi i Sverige bidragit med när vi tagit emot flyktingar och invandrare från krisdrabbade områden.

Det vi ska vara stolta över, vill SD inte kännas vid utan partiet förespråkar istället ett slutet och kulturellt homogent samhälle. Som liberaler förfäras vi av en sådan tanke och är övertygade om att fri rörlighet är en grundläggande rättighet. Om vi som svenskar ska ha rätten att migrera fritt, kan vi inte förneka andra motsvarande rätt.

Liberaldemokraterna vill bryta det problemformuleringsmonopol som SD haft genom att helt enkelt förändra sättet att beskriva de skattemedel som nyttjas för olika migrationpolitiska ändamål. Dessa utgör inte kostnader utan de är medel som investeras idag och som kommer att ge samhället avkastning över tid.

Ett sätt att göra det är att investera i människor som kan utföra de arbeten inom t.ex vården som behövs och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

När staten använder pengar till infrastruktur så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor utgör en kostnad när döda ting är investeringar?

En ytterligare fördel med detta synsätt är att det lyfter blicken från snäva ettårsbudgetar och ger utrymme för en mer långsiktig politik.
Att satsa pengar på våra barn anses utan tvekan vara en god investering. Att satsa pengar på de invandrare som kommer hit är det på motsvarande sätt.

All evidens visar entydigt att tidigare invandring till Sverige varit lönsam och det finns inget i dagens situation som talar för att den invandring som sker idag inte skulle bli lönsam på sikt. Det är därför betydligt lämpligare att se det man idag kallar kostnader som en investering.

Liberaldemokraterna uppmanar alla goda krafter att följa vårt exempel och fortsättningsvis enbart diskutera invandringen i termer av investering. Invandringen utgör ingen kostnad, den är vår investering i framtid för ett Sverige som under lång tid haft en nativitet som innebär att utan invandring får vi en minskande och allt äldre befolkning.

När vi ser detta som en investering så gör vi naturligtvis detta även utifrån humanistisk grund eller hävdar någon att det är fel att investera i humanism och empati för barn och föräldrar som flyr undan krigets fasor?

Detta är ett positivt och livsbejakande budskap som säkert också kan få positiva synergieffekter vad gäller attityder och inställning till våra medmänniskor.

Ser man till enskilda individer så är vi naturligtvis medvetna om att vissa inte kommer att utgöra goda investeringar eftersom de kanske p.g.av sjukdom, handikapp, social utslagning inte kommer att kunna att bli produktiva medborgare. Vi är emellertid övertygade om att de som blir det är så oerhört många fler att vi inom ramen för de investeringar som görs, har råd med att inte alla lyckas.

Liberaler ger inte upp om människor utan är övertygade om att ifall de ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer de att växa till goda samhällsmedborgare över tid.

Liberaldemokrater ser människor som en tillgång och som en investering. Det är en människosyn som främjar ett humant och civiliserat samhälle. Det är ett sådant vi vill skapa för framtiden.

Ovanstående är fr.o.m idag Liberaldemokraternas officiella syn på invandringsfrågan vad gäller diskussionen om invandringens påstådda kostnader.

 

 

Betrakta människor som investeringar, inte bara som kostnader!


Jag påstår att vi liberaler ser möjligheter och potential i varje enskild människa och att det är dags att uttrycka detta på ett betydligt tydligare sätt än hittills!

I förrgår presenterade SD sin skuggbudget och föga förvånande ska de spara 119 miljarder på flyktingar och invandrare. Med det som bakgrund och med tillägg av att Sverige, som enligt världsbanken är världens 13:e rikaste land, avvisar två flyktingar av tre och att de 10000 vi tar emot utgör 0,067% av de 15.000.000 som just nu är flyktingar vill jag nu vrida den debatten åt ett helt annat håll.

Följaktligen har jag för avsikt att i fortsättningen, med samma envishet, påstå att flyktingmottagning och invandring överhuvudtaget inte utgör någon kostnad. Hur jag kan göra det? Läs vidare så kommer förklaringen!

Det jag känt en lång tid är att debatten hela tiden förs på de invandringsfientligas villkor. De har, f.ö mycket skickligt, trummat in det missvisande begreppet ”massinvandring” och de har, genom att påstå gigantiska kostnader, tvingat oss med en annan uppfattning att hela tiden defensivt försvara oss när vi hävdar att ”så mycket kostar det inte alls”.

De har använt den gamla beprövade trettiotalstaktiken att upprepa något så ofta att det som upprepas till slut kommer att tas för en vedertagen sanning av många, enbart av det skälet att det ju är något de hört förut så då måste det vara sant.

Jag är bara så trött på att vara defensiv och försvarande och ser inget skäl för att inte vi med samma envishet skulle kunna hävda en annan syn med ett eget ordval och i det här fallet ordet ”investering”. Fråga ”vanligt folk” om de är villiga att investera i framtida vård och omsorg och svaret blir ja. Ett sätt att göra det är att investera i människor som kan utföra de arbeten som denna vård kommer att kräva och det vi gör nu, i goda tider, är att investera i humankapital för framtiden.

När staten använder pengar till en bro eller en järnväg, köper maskiner eller flygplan så talar man om att vi investerar. Hur kan det komma sig att människor kostar när döda ting är investeringar?

Att satsa pengar på våra barn måste vara en riktigt god investering liksom att satsa pengar på de flyktingar som kommer hit. Med en bra integration börjar investeringen generera pengar till statskassan inom en överskådlig framtid. Vad gäller att investera i barn i syfte att undvika utanförskap senare i livet, så kommer en liten beräkning på värdet av detta senare i inlägget.

När vi ser detta som en investering så gör vi naturligtvis detta även utifrån humanistisk grund. Vem kan säga att det är fel att investera i humanism och människokärlek? 🙂 Se framför er en debatt när en i ansiktet högröd sverigedemokrat gapar om kostnader medan en sansad och förbindlig liberaldemokrat lugnt förklarar att detta är alls inte någon kostnad utan en samhällsinvestering för framtiden.

Det är ett positivt och livsbejakande budskap som jag är övertygad om kan få positiva spin-off och synergieffekter vad gäller såväl attityder som inställning till våra medmänniskor. Visst är man väl mer rädd om en investering än om en kostnad!?

Jamen, de som inte integreras då eller de som hamnar i fängelse? Tja, hört talas om reservfonder?? Dessutom ger inte vi liberaler upp om människor utan är övertygade om att ifall de bara ges rätt förutsättningar och betingelser, så kommer de att växa till goda samhällsmedborgare över tid.

Om de inte gör det då? Då får vi väl göra en avskrivning på investeringen så småningom men så länge totalen är positiv så får man även ta att vi inte kommer att lyckas med alla. Ju fler lyckade investeringar desto bättre avkastning vilket även leder till att omgivningen ser ett starkt (egen)intresse i att se till att investeringen lyckas.

Jag skulle vilja att människor ser den glasklara och knivskarpa skillnaden mellan en Jimmie Åkesson som ser människor som en belastning och en kostnad och mig, som ser människor som en tillgång och en investering!

Leksand – Familjecentrum med föräldrastöd

Leksand är en kommun där man under ett antal år ägnat mycket tid och kraft åt att strukturera det förebyggande arbetet. Kärnan i arbetet är dels ett synsätt, dels en organisationsmodell. Synsättet handlar om att skapa ett gemensamt och samlat grepp kring barn och unga, från graviditeten till vuxen ålder (20 år).

Som den givna och självklara utgångspunkten för allt förebyggande arbete ses föräldrarna. Trygga föräldrar bidrar till att skapa trygga barn lyder devisen. För att skapa detta har man satsat på att organisatoriskt bygga den nätverksliknande organisationen Familjecentrum. Det är en beteckning på en föräldrastödsmodell som bygger på förstärkt och förlängd föräldrautbildning, som erbjuds samtliga föräldrar redan från första graviditetssamtalet.

Ett av de viktigaste målen är att skapa både sociala nätverk och nätverk av resurser kring individen eller familjen, för att på så sätt kunna agera innan det i egentlig mening finns något att agera kring. För att lyckas med detta finns flertalet av de samhällsaktörer som behöver samverka under uppväxtåren samlade hos Familjecentrum.

Arbetsprocessen

Verksamheten drivs med de medverkande aktörernas befintliga resurser, då nätverksformen gör att dessa kan nyttjas effektivare. Normalt sett träffas föräldragrupperna under professionell ledning i drygt två års tid. Första året sker cirka arton träffar och det andra cirka tolv träffar. Total sett blir det cirka 30 två timmars träffar. Årligen startas mellan sex till tio nya grupper och i varje grupp finns upp till tjugo föräldrar.

Leksandsmodellens överordnade syfte är att minska sannolikheten för marginalisering av barn och unga och öka sannolikheten för att livet ska utveckla sig på ett ”normalt” sätt. De som arbetar med barn och ungdom i Leksand är övertygade om att dessa systematiska stödinsatser, leder till att det för många barn skapas bättre förutsättningar för ett bättre liv, först som unga och därefter som vuxna.

Hur kan vi då påvisa det eventuella ekonomiska värde som Familjecentrum i Leksand kan förväntas bidra med? För att kunna göra det behöver vi veta vad det förebyggande arbetet kostar respektive vilka samhällsekonomiska effekter en del av dessa barn kan komma att förorsaka samhället på kort och lång sikt till följd av ett utanförskap. Kostnader som handlar om framtida välfärdsutgifter och framtida produktionsbortfall.

Det förebyggande arbetet

Vi antar följande: att Leksands kommun följer ”riksnormaliteten” för en kommun vad gäller generella siffror för antal personer som kan förväntas leva ett marginaliserat liv i form av missbruk, psykisk sjukdom och långtidsarbetslöshet/sjukskrivning som vuxna.

I Leksands fall har vi utgått från årskullarna 0–7 år för åren 2000–2007 vilket motsvarar 800 barn.

De relativa och absoluta sannolikheterna för framtida utanförskap för 800 barn i Leksands kommun 2000–2007.

Problematik                                                    Antal

Narkoman 0,003                                               2,4

Alkoholist 0,01                                                      8

Psykisk ohälsa Svår 0,005                                  4

Psykisk ohälsa Lätt 0,05                                   40

Långtidssjuk 0,03                                              24

Långtidsarbetslös 0,03                                     24

Summa 102,4                                      Andel 12,8%

Om inget särskilt görs för att förhindra denna utveckling finns det en statistisk risk för att så många som 102 av de 800 barnen hamnar i ett framtida utanförskap av olika grad. Vad leder då en sådan utveckling till i form av mänskligt lidande och ekonomiska konsekvenser?

Låt oss samtidigt också titta på vad det ekonomiska värdet skulle kunna vara av ett gott förebyggande folkhälsoarbete av det slag som genomförs i Leksand.

De sannolika kostnaderna för framtida utanförskap för de 102 individerna innebär att de samhälleliga välfärdskostnaderna på årsbasis uppgår till cirka 39 miljoner kronor och ur ett livslångt perspektiv till cirka 835 miljoner kronor.

Till detta kommer produktionsförluster som ur ett livslångt perspektiv uppgår till 874 miljoner kronor.

Totalt kostar detta framtida utanförskap för de 102 individerna cirka 1 710 miljoner kronor.

Det finns med andra ord en preventionspotential på som mest cirka 1 700 miljoner kronor, som genom olika förebyggande och främjande insatser går att förhindra eller reducera.

Detta kan ställas mot kostnaden för Leksandsmodellens förebyggande arbete med dessa 800 barn. Totalt sett hamnar den på cirka två miljoner kronor, eller cirka 300 000 kronor på årsbasis, eller cirka 2 600 kronor per deltagande barn.

Det gör att skillnaden mellan det förebyggande arbetet och kostnaderna för en framtida eventuell marginalisering är utomordentligt stora.

Man kan utan problem säga att kostnaderna för det förebyggande arbetet praktiskt taget försvinneri en jämförelse med utanförskapets kostnader. Om så den enda effekten av allt förebyggande arbete är att en enda persons framtida utanförskap förhindras blir den ekonomiska effekten ändå positiv; 336 procents avkastning på den förebyggande insatsen!!

Vilken riskkapitalist som helst borde gilla den avkastningen! Särskilt som den baseras på en enda person som undvikit utanförskap.

 

 

Svensk Myndighetskontroll: Sverigedemokraternas kriminalpolitik – en granskning. Del 3.


I den här delen med ordningsnummer tre, så ska konsekvenserna av SD:s förslag om att slopa det som populärt kallas ”straffrabatter”.  Dessa beskrivs så här i Brottsbalkens 26 kap. 2 § där SD vill genomföra de förändringar som jag lagt till med fet kursiv stil nedan.

2 §Fängelse får användas som gemensamt straff för flera brott, om fängelse kan följa på något av brotten.

Fängelse på viss tid får sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Det får inte heller överskrida det svåraste straffet med mer än

  • 1. ett år, om det svåraste straffet är kortare än fängelse i fyra år,         ( minimitillägg sex månader max två år.)
  • 2. två år, om det svåraste straffet är fängelse i fyra år eller längre men inte uppgår till fängelse i åtta år,  ( minimitillägg ett år, max fyra år.)
  • 3. fyra år, om det svåraste straffet är fängelse i åtta år eller längre.  (minimitillägg två år, max åtta år. )

Jag undrar om SD ens har tänkt på att den kategori brottslingar som kommer att ta den största delen av de extra resurser som det här förslaget innebär, är de små gråtjyvarna med narkotikaproblematik som för att finansiera sitt missbruk begår mängder av olika småbrott. En fördel med SD:s politik för mig som Liberaldemokrat är att den gör vår narkotikapolitik oerhört mycket mer värdefull rent ekonomiskt eftersom den innebär ett avkriminaliserande av det ringa narkotikabrottet i sig.

För att beskriva hur detta slår har jag idag tagit hit en gammal bekant.

Den 2/12 -11 är det rättegång mot den tilltalade Bo Svensson. Bosse, eller ”tjackbotte” som han kallas är åtalad på 23 punkter.

Tre fall av ringa narkotikabrott, två narkotikabrott, tre mopedstölder, två inbrott, ett olaga hot, ett missfirmelse av tjänsteman, tre olovliga körningar, en rattfylla och tre drograttfyllor, en ringa misshandel, en urkundsförfalskning, ett brott mot knivlagen samt ett fall av bigami. Det sista är visserligen något ovanligt men så är ”tjackbotte” heller inte vem som helst……

Med nuvarande system och som återfallsförbrytare, så skulle han ha fått ca. 10 månaders fängelse om han fälls på samtliga punkter men Bosse har ju varit med förr så han fälls på 22 av de 23 punkterna (alla utom bigamin vilket upprörde hans ena hustru) och vad gäller straffmätning och straffvärde för de punkter där han fälls till ansvar blir bedömningen i rätten följande.

De tre ringa narkotikabrotten bestäms vardera till en månads fängelse = tre månader. De två narkotikabrotten av normalgraden bestäms till tre resp. fem månader = åtta månader. Tre mopedstölder ger en månad till. Två inbrott en respektive tre månader. Ett olaga hot två månader, missfirmelse av tjänsteman 14 dagar, tre olovliga körningar en månad vardera = tre månader, fyra rattfyllor av olika slag 6 månader, ringa misshandel en månad och urkundsförfalskningen två månader. Där sägs det att rådmannen revolterade och helt enkelt vägrade att lägga på något mer för brottet mot knivlagen.

Totalt är vi ändå uppe i 30 månader och 14 dagar eller drygt två och ett halvt år vilket var vad SD i sin tidigare formulerade kriminalpolitik ville se ”tjackbotte” dömd till. SD:s förra förslag var lättare att räkna på men om vi använder de ovan angivna ändringarna av 2 § BrB 26 kap. Så ser vi att Bosse och hans vänner i 99 fall av hundra kommer att falla under den första punkten.

Detta innebär att om vi antar att man i den utfärdade 10 månaders domen gjort ett påslag på två månader på en ursprunglig åtta månaders dom och då istället tar åtta månadersdomen som utgångspunkt enligt SD:s modell så skulle den alltså först få ett minimitillägg på sex månader = 14 månader. Därefter så blir det en bedömning av hur grov Bosses brottslighet är i förhållande till andra i samma segment och jag tror mig kunna säga att han ligger på medelnivå.

Det innebär lägst sex månaders påslag och högst 24. Någonstans i mitten borde då landa på ett påslag på 15 månader och det sammanlagda straffet för Bosse blir åtta månader plus 15 = 23 månader. Skärpningen utgör, jämfört med dagens system, en faktor 2,3 ggr dagens straff som vi kan ta med oss och räkna utifrån för att kunna beräkna framtida kostnader..

För att inte beskyllas för att överdriva så ska jag dra ner det till att beräkningsmässigt bara lägga på en faktor 1,6 ggr strafftid i genomsnitt på de straff som utdöms i Sverige och då tänker jag i detta även räkna in de ”straffskärpningar över hela linjen”, som SD kräver. Varje siffra kommer därför att ligga i uppenbar underkant av ett framtida scenario på området.

För att kunna göra en sådan beräkning så måste vi först veta utgångsläget, alltså hur det ser ut idag och den färskaste, helt klara statistik som finns, är kriminalvårdsstatistiken från år 2009.

Där kan vi läsa att totalt så dömdes 9805 personer till fängelse år 2009 för olika brott med varierande strafftider.

Jag ska inte här tråka ut er med en oändlig rad siffror utan jag redovisar enbart de resultat jag räknat fram och vilka premisser jag använt för att komma fram till de siffror som jag redovisar.

Det visar sig då att i den kategori som dömts till strafftider från 14 dagar – 6 månader finns 5524 personer. Av dessa har jag räknat med att 40% är förstagångsförbrytare och att 50% av dessa gjort sig skyldiga till flera brott och då kvalificerat sig för att få ta del av SD:s nya politik på området. Det innebär att vi här avrundat får 1100 personer som tidigare hade en strafftid på i genomsnitt 2,5 månader.

Då återstår 60% återfall som alla omedelbart är kvalificerade vilket ger 3300 personer till med en genomsnittlig strafftid idag på tre månader.

Med motsvarande beräkningar på de som dömts till mer än 6 månader ser det ut så här.

6-12 mån 546 förstagångare = 273 återfall som tidigare hade 8 månader i snitt och 819 återfall med tidigare 9 månader i snitt.

Då vi kommer högre upp i straffskalorna så ändras bilden något. Andelen förstagångsförbrytare minskar och andelen återfall ökar. Sammantaget har jag räknat fram ganska schablonmässigt att det handlar om ca. 2900 intagna varav 2000 kvalificerar sig och att dessa tidigare hade en genomsnittlig strafftid på 2 år och åtta månader. Livstidsdömda har jag helt lämnat utanför.

Med detta i beaktande så kommer jag fram till att den första gruppen med 1100 intagna som med dagens system tillsammans avtjänade 230 år med SD:s politik nu istället ska avtjäna 368 år +138 år alltså. Samma beräkningar på resten ger följande. +495 år, +109 år, +368 år, +3200 år totalt en straffskärpning med 4172 år.

Vad kostar det då i reda pengar att utöka strafftiderna med 4172 år? Enligt kriminalvårdens egna beräkningar kostar en fängelseplats i genomsnitt ca. 800000:- per år och intagen så den här delen av SD:s kriminalpolitik kostar i storleksordningen 3,35 miljarder/år. Det framstår som allt tydligare att det man föreslår inte är realistiskt i något avseende och jag orkar därför inte här räkna ut investeringsbehovet för nya platser.Jag ser dock framför mig hur dessa fängelsecentra byggs upp överallt runtom i landet till gigantiska kostnader.

 

Liberaldemokraterna attackerade efter PI-artikel


Liberaldemokraternas hemsida attackerades och hackades igår, som av ett sammanträffande samma dag som vi publicerat en artikel som kritiskt granskade Politiskt Inkorrekts och Sverigedemokraternas politiska retorik (ett inlägg som attackerats hårt av PI). Det hackade inlägget kan läsas på Torbjörn Jerlerups blogg.
Liberaldemokraterna är ett demokratiskt politiskt parti som försvarar åsikts- och yttrandefrihet. Ett angrepp mot ett partis hemsida är ytterst ett angrepp mot det demokratiska samhället och vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Attacken har därför även polisanmälts för vidarebefordran till Författningsskyddet hos Säkerhetspolisen.

En liberal rättspolitik att satsa på!


Detta är en rättspolitik för liberaler och för framtiden!

Rättspolitik

Liberalismen är en frihetsideologi och Liberaldemokraterna vill gå i spetsen för en frihetsrörelse som kan samla breda majoriteter för frihetliga förslag och frihetliga reformer.

Grundprincipen enligt människorättskonventionerna är mycket tydlig: Vi har rätt att ha privatlivet ifred utan att motivera det, som en mänsklig rättighet på samma nivå som rätten till liv.

Författning och grundlag

Grundlag ska inte ändras för ofta men Liberaldemokraterna anser att det i den senaste och nyligen beslutade ändringen saknas mycket.

För oss liberaler som nu under flera år har sett hur den enskilde medborgarens rättigheter begränsats mer och mer, finns i nuläget inget viktigare eller mer angeläget än att åstadkomma en återställning av de medborgerliga rättigheter som inskränkts och/eller förlorats, samtidigt som vi skapar ett starkare skydd för de mest centrala rättigheterna.

I Tyskland har man en stark konstitution från vilken vi hämtar vårt förslag om att grundlagen inte ska kunna förändras om det handlar om ändringar av fundamentala rättigheter. Om en sådan ändring ska göras så ska hela grundlagen avskaffas och skrivas om.

Det ska krävas tre fjärdedels majoritet i riksdagen för en sådan ändring och för att ändra denna, i vårt fall nyinförda, regel om tre fjärdedels majoritet skall också krävas tre fjärdedels majoritet.

Detta skulle totalt sett innebära ett väsentligt starkare skydd för våra grundläggande demokratiska rättigheter och därigenom även ett starkare skydd för hela demokratin.

Vi vill även att det i grundlagen förs in att förslaget till statsminister måste få stöd av en riksdagsmajoritet för att vara giltigt, alltså det omvända mot dagens situation då det räcker att statsministern inte får en majoritet mot sig för att bli vald.

En statsminister som förlorar en förtroendeomröstning ska också vara tvingad att avgå.

Då nuvarande grundlag infördes fanns en bakomliggande tanke, att grundlagsändringar skulle vara valfrågor. Så har det inte blivit, vilket märktes oerhört tydligt vid den nyligen företagna ändringen. Därför bör en ny, reformerad grundlag, innehålla att grundlag endast kan ändras med två tredjedels majoritet av riksdagens röster.

Rättspolitiken

Rättssäkerhet och demokrati är två begrepp som lever i symbios. Demokrati kan inte existera utan rättssäkerhet och rättssäkerhet är en förutsättning för demokratin.

Rättssäkerhet måste därför garanteras alla annars kan den inte garanteras någon!

Rättspolitik återfinner vi därför på alla samhällsområden och övergripande lagstiftning som inte finns under denna rubrik, finns i förekommande fall under andra rubriker och ämnesområden.

I Liberaldemokraternas samhälle bygger all lagstiftning på respekt för individen och individens särart och förutsättningar. Målet är att de lagar som finns ska utgöra en så liten inskränkning som möjligt för den enskildes frihet och att de ska ta all den hänsyn som går för att i så liten utsträckning som möjligt vara integritetskränkande.

Äktenskapsbalken kan tas bort och människor får fritt välja vilka samlevnadsformer de vill leva under och inom relationerna sluta de avtal man finner vara nödvändiga. Staten skall inte sätta någon sådan form före den andra.

 

Lagar och regler ska ha kommit till på rätt sätt och vara tydliga. Beslut ska vara förutsebara. Lika fall ska bedömas lika. Dessutom måste en rättslig prövning ske inom rimlig tid.

Det får inte stanna vid processuella garantier. Den andra sidan av myntet handlar även om kvalitet. Lagar, regler och beslut får inte ha vilket innehåll som helst, inte ens om de klarar alla formkrav. Detaljreglering av medborgarnas liv skall undvikas.

Ämbetsmannaansvaret måste tydliggöras. Dessutom måste, parallellt med det, en Lex Sarah måste införas för tjänstemän med plikt för enskilda tjänstemän att varna då brott mot mänskliga rättigheter sker, tex genom vanvård.

Skadestånd. Myndigheter måste genomföra beslutade åtgärder, och följa gällande lag. Gör de inte det måste det få konsekvenser, både för ansvariga chefer och i form av ersättning till de som drabbats.

 

En grundläggande rättsprincip är att rättegångar skall vara kontradiktoriska och att parterna skall vara likställda på sätt som uttrycks i EKMR artikel 6. Med den nya rättegångsordning, EMR, som infördes 081101 har fokus i processen förlagts till tingsrätten och hovrättens roll har ändrats från att vara omprövande till att vara överprövande.

För att principen om en kontradiktorisk process ska kunna upprätthållas måste försvaret på ett tidigare stadium i processen än idag delges allt förundersökningsmaterial. Vi föreslår också en utredning avseende advokatens behov av att kunna bedriva egen utredning under förundersökningens gång.

Nämndemannasystemet skall reformeras och domstolarna avpolitiseras.

Ett medvetande om att inget system är ofelbart gör också att Liberaldemokraterna vill skapa ett oberoende resningsinstitut som ska vara uppbyggt på motsvarande sätt som man idag har i t.ex Norge och England. Det måste vara möjligt även för dömda som saknar egna resurser att få en möjlighet att begära resning då de anser sig vara felaktigt dömda.

All lagstiftning skall granskas ur ett integritetsperspektiv till skydd för den enskildes integritet och lagstiftandet ska prövas mot svensk grundlag och Europakonventionen.

En författningsdomstol skall inrättas för denna granskning.

Internet skall omfattas av samma yttrandefrihetsskydd som vad som gäller i samhället för övrigt. Brevhemlighet, meddelarskydd och budbärarimmunitet måste värnas. Upphovsrättslagstiftningen måste reformeras på ett sätt som innebär en rimlig balans mellan olika intressen.

Patenträtten är ett område som måste ses över och moderniseras. Dagens patentsystem stjälper mer än det hjälper och utnyttjas ofta av storföretag för att stoppa olika projekt. Många miljösatsningar blir inte av och sjuka människor får inte tillgång till medicin, särskilt i tredje världen. Vi vill gradvis förändra patentsystemet så att företag och uppfinnare fortfarande kan tjäna pengar, men utan att hämma utvecklingen.

En särskild barnbalk skall införas i lagboken där lagstiftning som handlar om barn samlas. Straffmyndighetsåldern skall fortsatt vara 15 år. Barn skall ha oavvislig rätt till ombud i samband med rättstvister och skilsmässor.

I de sammanhang då staten oundgängligen är tvungen att ingripa mot någon enskild medborgare ska lagen ge ett starkt och oavvisligt skydd för den enskildes rättigheter så som de uttrycks i svensk grundlag och i de konventioner om mänskliga rättigheter som Sverige undertecknat och förbundit sig att följa. Därför skall också frågan om den tilltalades skuld avgöras innan personalia gås igenom i brottmålsrättegångar.

Brottsoffermyndigheten ska avvecklas. Liberaldemokraterna vill stärka brottsoffrens ställning genom en genomgripande reform avseende brottsoffer och brottsskadeersättning. Den nuvarande ordningen ersätts med ett system där staten garanterar och utbetalar den ersättning som offret tilldömts i domstol, utan vidare utredning av ärendet. Det är sedan statens sak att kräva ersättning från den dömde.

Polisen ska organiseras som en nationell myndighet och arbetet effektiviseras. Kompetensen hos polisen måste höjas inom områden som beteendevetenskap och psykologi. En ökad antagning av polisaspiranter från andra kulturer ska uppmuntras liksom ett fortsatt jämställdhetsarbete.

Handläggningstiderna i domstol måste kortas och detta gäller särskilt i våra förvaltningsdomstolar. Europadomstolen har vid flera tillfällen dömt Sverige på grund av alltför långa handläggningstider, vilket inte är acceptabelt för en rättsstat.

Dubbel bestraffning är konventionsvidrigt och av det skälet skall skattetillägg inte åsättas den som även döms för brott som är relaterat till grunden för skattetillägget.

Sverige kritiseras upprepat av olika människorättsorganisationer för våra långa häktningstider, ofta i kombination med s.k fulla restriktioner. Häktningstiderna måste kortas och ett sätt att åstadkomma detta är genom att ställa ökade krav på åklagare att redovisa framsteg i förundersökningen. Det är inte acceptabelt att människor omhäktas utan att utredningen visar åtminstone aktivitet.

Barn som häktas skall placeras i särskilda häkten där de inte har kontakt med vuxna intagna. I de fall barn är föremål för restriktioner skall dessa lättas upp genom utökad personaltäthet och personalkontakt. Krav måste ställas på förtur och extraordinära åtgärder för att hålla dessa häktestider på ett absolut minimum. Barnpsykolog skall finnas placerad vid häktet.

SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium, kan konkurrensutsättas.

Inom kriminalvården ska fokus ligga på återanpassning och rehabilitering och all vård inom kriminalvården och frivården ska utgå från och ges med utgångspunkt från ett individperspektiv. Vård och rehabilitering måste utgå från individen och individens olika förutsättningar och möjligheter.

Kriminalvården ska verka för att i samarbete med andra organisationer och myndigheter skapa en mångfald av påföljdsalternativ vid sidan av fängelsestraff.

Eftersom evidens visar att de som döms till fängelse har en högre återfallsfrekvens i brott än de som döms till andra former av kriminalvård ska målet vara att i så stor utsträckning som möjligt välja annan påföljd än fängelse.

Samhället ska på alla plan verka förebyggande för att hindra att människor hamnar i utanförskap och kriminalitet. Detta kräver insatser på många fler områden än enbart det rättspolitiska.

Lagstiftaren ska avkriminalisera alla typer av brott som bygger på diffusa och ofta föråldrade moralbegrepp och uppfattningar om hur den enskilde ska utforma sin vardag. Kroppslig autonomi skall respekteras.

Narkotikalagstiftningen skall ändras på sätt att narkotikainnehav för eget bruk avkriminaliseras.

Sexköpslagen är en sådan lag varför även den ska avskaffas. Den kriminalitet som i olika sammanhang kan ha samband med sexköp är redan reglerad i annan lag.

Vi har idag alldeles tillräckligt med lagar för att komma till rätta med brottslighet och terrorism. Det som krävs är också att vi tillämpar de lagar vi har på ett kompetent och professionellt sätt.

Liberaldemokraterna vill se en minskning av antalet lagar. Statens uppgift är och ska vara, att fastställa grunder och ramar för hur vi vill att samhället ska ska se ut och fungera. På denna grund och innanför ramarna ska friheten sedan vara reell och påtaglig så att detaljreglering kan undvikas.

Svensk Myndighetskontroll: En historisk dag på flera sätt


Söndagen den elfte september år 2011 blev en på flera sätt en historisk dag. Den markerar tioårsdagen av al Qaidas
terrorattack mot USA, World Trade Centers tvillingtorn och Pentagon.

Den markerar även en händelse i svensk politik som kan sägas vara en direkt följd och konsekvens
av vad som skedde den 11/9 2001.Denna dag födds ett nytt liberalt parti i Sverige, Liberaldemokraterna (L).

Partiet föds ur den längtan efter ett äkta och trovärdigt liberalt alternativ, som vuxit sig allt starkare
under dessa tio år, i takt med att andra partier i allt väsentligt avsagt sig liberalismen, då det handlar
om den vanlige medborgarens integritet, rättssäkerhet och frihet.

Vårt svenska samhälle är idag på många sätt ett ofriare, mer kontrollerat och övervakat samhälle än
någonsin tidigare. Den statliga kontrollapparaten har fått förmågan och möjligheten i en allt mer
digitaliserad värld, att samla och registrera information om varje enskild medborgare på ett sätt som
tidigare inte varit möjligt och som innan terrorattacken heller aldrig skulle ha aktualiserats på det
sätt som nu skett.

Med den utveckling som varit kan också sägas att terroristerna på ett sätt och till viss del idag står
som segrare. De gör det eftersom deras mål med terrorn är och har varit att slå mot det öppna och
demokratiska samhället. När vi av rädsla för mer terrorism har antagit en mängd lagar som
begränsat och förminskat öppenheten, har vi samtidigt åstadkommit just det som terroristerna
önskat.

Denna utveckling måste brytas! Terrorister kan aldrig ta vår demokrati ifrån oss, det kan bara vi
själva göra och det är också vad som fortsatt pågår, i allmänhet med stöd av riksdagens samtliga
partier. Denna ickeliberala utveckling måste hejdas och den kan hejdas, om liberaler sluter sig
samman och tillämpar liberal ideologi och liberala värderingar.

I den andan och med den målsättningen bildas nu partiet Liberaldemokraterna som ska bli en
samlingsplats för alla de liberaler som anser att politiken och samhället nu måste vändas i en
liberalare riktning.

Vi välkomnar därför alla sorters liberaler och vi ska tillsammans verka för en realistisk liberal
modell och politik. Väsentligast just nu är att skapa ett trendbrott som sätter stopp för den
utveckling vi sett pågå i tio år.

Liberaldemokraterna har tidigare publicerat ett första manifest där den tänkta politiken på ett antal
områden presenterats. Nu startar också arbetet att forma en fortsättning och en utveckling av detta
manifest, med ambition att detta ska kunna antas av den första partistämma partiet kommer att hålla
under våren 2012.

Välkommen också att vara med och påverka utformningen av detta och därigenom även
utformningen av den Liberaldemokratiska framtidspolitiken!

Sverige har denna dag sett ett nytt parti födas. Låt oss tillsammans se till att den nyfödde växer sig
stor och stark så snart och så fort som möjligt!

%d bloggare gillar detta: