Svensk Myndighetskotroll: Vad händer på ungdomshemmen idag?


Under våren pågick en debatt om SIS-Statens Institutionsstyrelse och ett antal uppmärksammade fall av kränkningar och vanvård av unga intagna på olika typer av hem som drivs av SIS avslöjades av radioprogrammet Kaliber

Ett resultat av detta blev att man från SIS anmälde sig själva till socialstyrelsen för granskning. En sådan måste, om den ska göras ordentligt, få ta sin tid men det är samtidigt viktigt att komma ihåg att verksamheten pågår fortfarande dagligen i samma miljöer och med samma personal och ledning som tidigare så det finns anledning att inte bara låta det som nu sker, ske i tysthet.

Att det finns anledning att fortsätta framgår om inte annat av denna artikel från 020620 som alltså visar att samma problem funnits i många, många år och att det, trots att det uppmärksammats, inte skett någon förändring/förbättring.

När man läst artiklarna och hört programmen undrar jag om någon längre kan vara förvånad över att ungdomar kommer ut från denna ”vård” i dåligt skick och med ett närmast förtärande hat inombords mot det samhälle som står för den behandling de får utstå?

Kan någon längre vara förvånad då ungdomar med våld tar sig ut från institutioner som regelmässigt bryter mot lagen och kränker såväl den unges integritet som självkänsla?

Kan någon längre vara förvånad över att ungdomar, med av samhället skadad självkänsla och integritet och berövade sin egna identitet, söker sig till olika gäng där de faktiskt respekteras?

Den kriminalitet vi oroas över skapar vi i mångt och mycket själva genom den typ av institutionsvård som vi utsätter både barn, ungdomar och vuxna för.

Ge mig gärna, här och nu, en modell för hur jag ska förklara att det straff som individer utsätts för är riktigt, när samtidigt den som ansvarar för straffet begår lagbrott, utan att straffas för det?

Ungdomar och intagna i anstalter får olagliga disciplinbestraffningar som t.ex isolering medan de chefer som begår brott mot de lagar och förordningar som reglerar verksamheten som mest får ett brev från JO där det står att JO är kritisk till det inträffade.

Lev som jag lär inte som jag lever, eller….?             Bild_17_1199589l.jpg

Konkreta exempel är något som brukar efterfrågas i debatten så det är väl bäst att jag lämnar några sådana också. Då kan ni följa med en sväng till den tidigare mönsteranstalten Österåker norr om Stockholm. Det var på 90-talet den anstalt som hade i särklass störst framgångar med att rehabilitera de intagna och att se till så att de var hyfsat rustade att möta verkligheten utanför den drygt sju meter höga muren den dag de frigavs.

Anstalten hade vid den tiden även den lägsta procenten återfall i brott av anstalterna i Sverige med motsvarande säkerhetsnivå. Österåker tillhör de fem till sju säkraste anstalterna i Sverige och är byggnadsmässigt uppfört som en kopia av Kumla men med någon halvmeter högre mur. Den saknar den ”bunker” som Kumla har men är för övrigt alltså snarlik.

Det som gjorde Österåker så speciellt var att där fanns en anstaltschef som inte var som andra anstaltschefer. Hon hette Ann-Britt Grunewald och tillämpade en egen filosofi på, som hon sa, ”sina pojkar”. Det var under hennes ledning som mycket nytt i behandlings- och terapiväg prövades. Men mycket viktigare än så var den särskilda anda som hon lyckades förmedla till såväl övriga anställda som till de intagna.

Här avtjänades långa straff i en miljö präglad av positivitet och ömsesidig respekt. De intagna som fått möjlighet att komma dit och då särskilt till behandlingsavdelningarna, var mycket medvetna om att alla ansträngningar skulle göras för att tillgodose önskemål om arbete,studier, sysselsättning som på något sätt kunde föra den intagne framåt och öka hans möjligheter till ett liv utan kriminalitet efter frigivningen. Kort sagt, på Österåker hade man vid den tiden helt enkelt en chans. En chans som inte fanns på andra anstalter.

Österåker.png
Österåker

Nu sitter säkert någon som läser detta och muttrar om att ”det var väl ett jävla daltande med packet” och så kan man naturligtvis se det. Vad som ändå var ett bevisat faktum var att daltandet fungerade vilket naturligtvis också var djupt störande för dom inom kriminalvården som förespråkade hårdare tag och mindre dalt. Här visade man ju konkret att givet rätt betingelser gavs så gick det alldeles utmärkt att ge intagna olika förtroendeuppdrag och att lita på att dessa utfördes.

Hemligheten låg i att ingen ville svika Ann-Britt och det positiva grupptryck som uppstod där alla visste att de skulle få ett helvete med polarna om de gjorde det. Så kom morden i Malexander och batongivrarna fick massor av luft under vingarna. Nu j-ar fick det vara slut på daltet och här skulle det minsann bli ordning.

Det som skedde var att successivt så infördes allt fler regler och förordningar som hade ett enda syfte och ett enda mål och det är det säkerhetsmantra som präglat kriminalvården sedan dess. Grunewald höll ut ett par år och stod emot och argumenterade friskt mot vad hon beskrev som dumheter. Sedan så drog hon konsekvenserna för sin egen del och slutade helt enkelt inom kriminalvården, som hon inte längre stod ut med att jobba åt, i en miljö där säkerhet och kall teknik alltid gick före mänsklighet och värme.

Med henne försvann den siste genuine humanisten från kriminalvården och kvar stod och står teknokrater och byråkrater. Märkligt nog är dessa satta att vårda människor och inte maskiner vilket för många hade varit betydligt lämpligare.

Vad hände då med anstalten Österåker?

Mycket snabbt så förvandlades anstalten till att bli en av Sveriges sämsta. Det blev med tiden så illa att TV4 som 2007 hade ett samhällsprogram som hette Drevet gjorde ett långt inslag om anstalten som de kallade ”Från mönsteranstalt till monsteranstalt”

Man var så koncentrerad på att i varenda situation implementera det nya tänk som Lars Nyhlen, den tidigare polismannen och polischefen som nu hyrts in som torped av Bodström, tog med sig som den värdegrund som skulle komma att bli gällande inom Kriminalvården från 2004 och framåt.

Det är, när jag tänker efter, fel att kalla det Nyhlen tar med sig för nytänkande. Det handlar bara om att man tar fram och dammar av den gamla kära repressiva modellen.

Nytt är bara att denna gång fullföler man det på ett sätt man tidigare inte mäktat med ivrigt påhejade av alla de som anser att tre eller fyra rymningar på 30 år innebär att man har haft ”svängdörrar på Kumla”.

Jo, det kan man kanske hävda men den har då roterat med en takt av låt oss säga ett varv på 7,5 år. Bokstavligen miljarder har lagts på säkerhet och dessa miljarder har inte varit extraanslag i någon större utsträckning, utan har naturligtvis satt djupa spår i innehållet av verkställigheten för de intagna.

Konkreta exempel på anstalten Österåkers förfall kan vi ta från 2005. Anstalten drog under perioden januari-augusti på sig flest anmälningar till JO i kriminalvårdens historia tror jag och det var särskilt på två avdelningar som problemen var extremt stora så bara anmälningar från dessa trettiotalet intagna resulterade i att anstalten kritiserades av JO vid ett 25-tal tillfällen för anmälningar gjorda under en åttamånadersperiod.

Rekord även det naturligtvis. Det motsvarar alltså att dra på sig 25 domar under åtta månader. För det bestraffas man med kritik och här och nu skulle jag vilja höra de debattörer som alltid talar om daltande och att ”mängdrabatten” ska bort då man döms i domstol uttala sin åsikt på nytt men nu gällande stat och myndigheters övergrepp.

Men, tystnad är vad som hörs. Likhet inför lagen? Knappast.

Utöver detta fick JK vid något eller några tillfällen också betala ut skadestånd till intagna som, i olika av Kriminalvården förda register, hade funnit allvarliga fel i uppgifter som hade registrerats. Där stod bl.a att någon med svenskt medborgarskap skulle utvisas efter verkställighetens slut, någon ickenarkoman var i registret införd som sprutnarkoman etc. etc.

Ingen av de intagna hade heller det för den intagne viktigaste dokumentet, verkställighetsplanen, upprättad och gjord på ett korrekt sätt. Alla fel således.

Det grövsta exemplet på hur människor kränktes och förnedrades drabbade två intagna på ungefär samma sätt vid två olika tillfällen. Inför besök och inför permissioner så kontrolleras den intagnes drogfrihet genom att urinprov tas. Det innebär att den intagne får klä av sig helt för att sedan, inför andra som tittar på, kissa i en plastmugg.

Dokumenterad drogfrihet är avgörande för om besök ska få genomföras och för om permissioner ska beviljas. Vägran att lämna urinprov eller ett positivt sådant medför bestraffning som kan innebära allt från en varning till att den intagne får verkställa ytterligare upp till 15 dagar i anstalt av verkställighetstiden.

Denna bestraffning kan upprepas flera gånger så att en intagen som dömts till låt oss säga två år av vilka normalt 2/3=16 månader ska verkställas i anstalt kan få avtjäna hela tiden två år i anstalt.

haktescell1.jpg

En konsekvens av detta är att för en intagen som sköter sig så blir dessa prov extremt viktiga för att han ska kunna få sina permissioner. Vid två tillfällen så inträffar följande för två olika intagna som uppvisat perfekt skötsamhet båda två.

De tas på morgonen ut för att lämna urinprov men drabbas båda av ett fullt naturligt problem, de kan inte kissa utan att samtidigt få möjlighet att tömma tarmen. Glöm inte bort i sammanhanget att kissandet ska ske inför andra som stirrar på dig, vilket kan göra det hela till en från början extremt stressad och spänningsfylld situation.

De begär därför att få gå på en toalett och då samtidigt lämna sitt urinprov naturligtvis fortfarande under uppsikt. Av oklara skäl så förvägras de att få göra detta och den ene får i sitt fall en plastpapperskorg framställd i det rum där han befinner sig omgiven av två eller tre vårdare och får besked om att han kan tömma tarmen i denna.

Då ett kommande besök var av sådan vikt för honom att få genomföra så upplever han att han, för att inte riskera något avseende besöket, måste gå med på att inför dessa vårdare sätta sig på huk helt naken och lätta sig i papperskorgen.

Samma sak för den andre intagne bortsett från att han istället fick tömma tarmen på en på golvet utlagd tidning.

Till detta ska också tilläggas att båda urinproverna som lämnades var negativa.

Detta är en del av dagens Kriminalvård som det inte talas om. Alla de tillfällen då intagna förnedras och på olika sätt behandlas i strid med lagstiftningen på området. Jag vet att det nu finns och alltid har funnits människor som inte tror att en sådan här berättelse är sann och det baseras i allmänhet på det tunga argumentet ”ja men så kan det väl inte vara”.

Läs då JO:s beslut i ärendet från 2005 där JO är ovanligt tydlig och delar ut som det heter, ”synnerligen skarp kritik”. JO skriver vidare att man övervägt att gå vidare i ärendet, vilket skulle ha inneburit åtal, men att man till slut stannar vid den kritik som uttalas. Jag ska inte gå ed på det men jag har för mig att ärendenumren är 3507-2005 och 3557-2005.

Det går säkert också bra att fråga de två f.d anställda inom kriminalvården, som jag länkade till i min förra artikel i ämnet, om hur det kan gå till och hur det går till. Tråkigt nog så är den här typen av övergrepp inte särskilt intressanta för myndigheten vilket kan avläsas hos JO som årligen har ett antal ärenden som återkommer från år till år och där JO uttalar kritik men inget händer.

Kriminalvården är nämligen upptagen med att genomföra säkerhetsåtgärder, kontrollera säkerhetsåtgärder och planera säkerhetsåtgärder. Detta gör man under all den tid som man inte ägnar åt att diskutera säkerhetsåtgärder. Jag skulle utan vidare kunna fortsätta att redovisa olika brister men jag tror att ni nu har bilden rätt klar för er.

Kan någon längre vara förvånad över att intagna som utsätts för en lagstridig behandling av en rättsvårdande myndighet fullständigt tappar allt förtroende för rättsstaten och samhället och därför söker sig vägar som gör att han håller sig utanför?

5550e1337ee3b2ee.jpg

Dags att knyta ihop den här säcken med följande konstaterande. Eftersom jag vet att det är som jag beskriver ovan inom Kriminalvården, så har jag heller inga problem att tro de ungdomar som från ungdomshem berättar om liknande saker. Det finns för ungdomarnas del ytterligare faktorer som talar för att det de berättar i allmänhet är sant.

Liksom Kriminalvården så är ungdomshemmen en sluten miljö med liten insyn. Slutna miljöer där starkare med makt och myndighet möter svagare har alltid varit en grogrund för olika sorters övergrepp och i det sammanhanget måste vi komma ihåg att barn och ungdomar är ännu mer utsatta än vuxna. Det finns därför all anledning att vara orolig för de barn som placeras på sådana institutioner. De har ett svagt skydd och är fullständigt beroende av dom som är satta att svara för deras vård och omvårdnad.

Vanvårdsutredningen visade detta tydligt och jag vill också säga att både SR Ekot/Kaliber och Aftonbladet med sina granskningar av detta i våras uppfyller vad som måste vara medias huvuduppgift i alla lägen, att granska makten. Utan sådan granskning skulle maktmissbruket vara ännu större och mer utbrett än vad det är idag.

Det borde vara dags för en genomgripande diskussion om tjänstemannaansvar och om hur vi ska hantera makten och myndigheternas olika övergrepp på medborgare genom deras empiriskt bevisade oförmåga att hålla sig till lag och förordning.

 

 

Annonser

About Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Posted on 31 juli, 2010, in Okategoriserade. Bookmark the permalink. 5 kommentarer.

  1. mikael libelt

    släpp fångarna l lösa i det gröna .tror på den tottala kärleken.jag bygger snart en arck ser ju att det fin s de som klarar att ta dråger ,men nät dr har ingen rimlig resonans i mitt tanke set brun fosfor har lika atom tyngdhet det stannar i kroppen och slår sönder tils det blir fuking kräfta varför atakeras västmanland,KÄMPAR VIDARE.HELS mike LIBRAX

  2. den argaste personen genom världshistorien

    skriiker och vrålAR HELT HYSTERISKT TILL ALLA PLITAR ALLTSÅ MYNDIGHETSKRÄK SOM HAR VALT ARBETET ATT STÅ OCH TITTA PÅ NÄR FÅNGARNA URINERAR NAKNA.
    INGEN KAN BESKRIVA MED ORD HUR MYCKET JAG HATAR ER. FÖRRSTEN DET GÅR ATT BESKRIVA. NÄMLIGEN STYCKNING LEVANDE SÄRSKILT FÖR KVINNLIGA plitar som står och tittar på när den nakne nervöse mannen står och pressar ut några DROPPAR. OCH JAG ÄR BRUUUTAL MYNDIGHETSHATARE ALLTSÅ JAG HATAR ALLA PLITAR ALLA POLISER ALLA HÄKTESVAKTER ALLA DOMARE ALLA ÅKLAGARE ALLA PERSONUTREDARE SÅ MYCKET ATT DET INTE GÅR AT BESKRIVA.

    ANDAS NU SÅ HYSTERISKT OCH RABIAT SOM 10000 RAbies smittade apor.

    och jag skojar inte era jävla myndighetskräk.

  3. Mycket bra inlägg Michael och som du skriver: Vi skapar mer hat och kriminalitet när vi låter denna skitiga sörja till bestraffningar pågå och de ansvariga skulle själva få ”skaka galler” en tid! Den enda läxa de skulle förstå!

    • Michael Gajditza

      Tack! Jag har vid några tillfällen skrivit att jag anser att JO borde få möjlighet att utdöma viten.Som det är nu så finns inget mellan skriftlig kritik och åtal och det tycker jag är både fel och synd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: