Category Archives: Narkotikapolitik

KRÄKMEDEL


http://kentekeroth.se/2012/10/09/lat-polisen-anvanda-kraksirap/

Nu vill SD ge poliser tillgång till kräksirap för att förmå misstänkta för narkotikabrott att kräkas så att man kan kontrollera vad som finns i magen.

Idag så visar vart femte urinprov ungefär, att den misstänkte inte har brukat. Av de övriga så är de flesta långt ifrån några narkotikalangare, de är helt enkelt brukare och missbrukare i olika grad. Jag har själv ALDRIG hört talas om att detta skulle utgöra ett problem sett ur polisens synvinkel. Skulle nu någon i nämnda kategori ha svalt något så handlar det om doser i storleksordningen något enstaka gram.

Har man misstanke om större mängd finns det redan idag bra rutiner med s.k tulltoalett etc.

Ett införande av kräksirap med den åtföljande kränkning det innebär att tvingas inta den och spy,  står därför inte alls i proportion till den nytta åtgärden kan förväntas göra.

Kent Ekeroth har en människosyn som är mig fullständigt främmande. För honom är det uppenbarligen helt i sin ordning att statsmakten får rätt att på alla sätt man finner vara möjligt kontrollera medborgarna såväl utvärtes som invärtes.

Jag sitter faktiskt här och närmast hoppas att han själv en dag ska stå framför en polis som tittar på honom, tycker att han ser lite blank ut på ögonen och tar med honom för att tvångsmässigt genomföra alla de åtgärder man redan nu kan tvinga människor att gå igenom just när det handlar om narkotika oavsett mängd.

Tror ärligt talat att jag spyr helt utan den där jävla sirapen!!

Annonser

Svensk Myndighetskontroll: Centrum för Narkotikavetenskap


….är namnet på en relativt ny facebookgrupp som beskriver det man vill åstadkomma så här: ”Sverige behöver en narkotikapolitik som bygger på fakta och vetenskap och inte på fördomar och moralism. Vi behöver överhuvudtaget en socialpolitik som utgår från principen att skador ska minimeras snarare än att svaga och utsatta människor ska bestraffas för sina problem.

Det är därför av största vikt att alla läkare, psykologer, sociologer, socionomer, jurister, ekonomer och andra forskare och akademiker som på ett eller annat sätt arbetar med narkotikafrågor och andra känsliga sociala frågor får en mötesplats på internet.

Att denna mötesplats även inkluderar människor som på ett eller annat sätt vill stötta detta arbete med politisk aktivism – alldeles oavsett partifärg – och dela med sig av sina personliga erfarenheter är en självklarhet.

Denna mötesplats heter Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). Välkommen!”

Ett både lovvärt och viktigt initiativ som förtjänar stöd, enligt min uppfattning så jag fyller på med nedanstående artikel.

För drygt ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka.

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs.

En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. Regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Rapportens kritiker, företrädarna för den repressiva svenska modellen, tolkar rapporten som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Johan Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson och andra att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som benämns som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.
År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. Det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.
Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.
Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses. Just narkotikapolitiken, med ständigt skärpta straff som en av politikens hörnstenar, utgör ett lysande exempel på att hårdare tag och strängare straff är en modell som inte fungerar.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.
Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.
I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom innebär ett mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik och avser med detta den svenska narkotikapolitiken.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De ca. 400 personer som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik.

De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik.

Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Johan Pehrson är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att han är okunnig i narkotikafrågor där han präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning.

Företrädare för den repressiva svenska narkotikapolitiken borde ha i åtanke att det inte är någon skam att erkänna att man har haft fel. Tvärtom så skulle ett sådant erkännande visa att man är klokare idag än igår.

Svensk Myndighetskontroll: Alien på besök i vår verklighet


Jag läste i dagens Metro om riksdagsledamöter och deras ersättningar då de av olika skäl lämnar riksdagen.

En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande tjänstgöring har rätt till inkomstgaranti.

Som mest betalas 80 procent av ledamotsarvodet och sedan varierar ersättningen beroende på hur länge ledamoten suttit, åldern och inkomster från andra källor.

Om riksdagsledamoten vid avgången har en sammanlagd tid av 6 år eller mer i riksdagen och samtidigt har uppnått 50 års ålder behålls inkomstgarantin fram tills han eller hon fyller 65 år. Källa: Riksdagen

Metros granskning visar att 129 före detta ledamöter år efter år sedan 1994 och framåt lyfter miljoner i inkomstgaranti från riksdagen. Detta trots att garantin enligt reglerna inte ska vara varaktig. Här under finner du listan över dem som har tjänat mest på garantin.


När jag läst detta så läste jag i Aftonbladet om en artikel i RFHL:s tidning skriven av deras ombudsman, Per Sternbeck, som berättade om ett möte han haft med just ett par riksdagsledamöter. Uppenbarligen så har somliga från en priviligierad miljö svårt att förstå vilka levnadsvillkor andra kan leva under och det kan väl i sig vara förståeligt. Många av oss kan säkert inte greppa hur det är att leva och försöka överleva på Afrikas horn just nu.

Vad jag däremot tycker är att man då åtminstone bör ha insikten om att man saknar kunskap och att man då, när tillfälle ges, borde ta chansen att lyssna och lära istället för att agera oförskämt och fördömande. Nedan har jag kopierat in Per Sternbecks berättelse som börjar så här:

Några moderata riksdagsmän har bett om att få komma till RFHL. Det känns positivt eftersom moderaterna vanligtvis inte brukar vara så intresserade av frågor som rör beroende och social utslagning. Men under den senaste tiden har det kommit med allt fler personer i RFHL som har en borgerlig livssyn och som delar förbundets frihetliga och rättighetsbaserade syn på beroende och missbruksfrågor. Det är väl några sådana personer som nu ska komma, spekulerar jag, som vilket snille som helst.

Så kliver de på. Det är Isabella Jernbeck och Mats Gerdau från socialutskottet och så en politisk sekreterare. Jag börjar med att berätta att det finns en klar överrepresentation av fattiga människor bland de som fastnar i ett tungt beroende och hinner säkert hålla på i två och en halv sekund innan Isabella bryter in.

Fattigdom förknippar jag med Afrika”.

Har du prövat hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat att gå runt på 5 – 6 000 kr i månaden?” frågar jag.

Ja men herregud”, säger Isabella, ”på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid. Det är ju bara en övergående fas!”

Jag har en bild av att våra medlemmar går på socialbidrag år efter år. Och att inkomstnivåerna inte blir högre när de får ett sjukbidrag eller pensioneras.” säger jag.

Det finns inga fattiga människor i Sverige tycker jag”, avslutar Isabella.

Jag märker att det inte är någon större idé att fortsätta så jag berättar istället att många personer som fastnar i tungt missbruk har väldigt låga inkomster, ofta låg utbildningsnivå, ofta föräldrar som varit i kontakt med socialtjänst, kriminalvård, psykiatri. Kort sagt att det finns ett socialt arv som hänger samman med missbruk

Så börjar jag berätta om läkemedelsberoende. Hur läkare förskriver beroendeskapande läkemedel, ofta under allt för lång tid och att de sedan är dåliga på att hjälpa till när patienterna som följer doktorns råd om dos, har blivit beroende av de där beroendeskapande läkemedlen.

Isabella

 

Vilket gnäll det är på läkarna”, säger Isabella.

Det är ju läkarna som inte tar ansvar för sin förskrivning… försöker jag men avbryts.

Det är väl inte läkarnas fel att de blir beroende”, säger Isabella. ”Något ansvar får de väl ta själva”.

De andra två sitter och skriver ner en del av de saker jag berättar. Det hinner inte Isabella med. Hon har fullt upp med att ösa ur sig plattityder.

Jag försöker behärska mig. Sväljer, och berättar sedan att ett vanligt problem är att läkemedelsberoende patienter när de söker hjälp för sitt beroende hos läkaren måste lämna urinprov för att verifiera sin drogfrihet under nedtrappningen.

Nu tycker jag att det är ett jäkla gnällande på läkarna igen”, säger Isabella. ”Och vad är det för fel på att de ska lämna urinprov. De är ju missbrukare. Det är klart att de måste lämna urinprov för att visa att de inte fuskar”.

De har ju för fan sökt behandling för att de har insett att de är beroende. De söker hjälp för att de vill bli av med ett problem. De är högmotiverade att sluta. Varför ska de pissa i en flaska för att påvisa ett beroende de inte på något sätt förnekar?”, närmast skriker jag.

”Därför att de är missbrukare”, säger Isabella.

Nu är du väl för arrogant och nedlåtande mot de här människorna”, säger jag. Och så fångas min uppmärksamhet av någon av de andra två.

Mötet hämtar sig aldrig riktigt efter ordväxlingen. När vi tar adjö av varandra säger Mats att det kanske blev   lite  hetsigt ett tag. Det är roligt att diskutera, säger jag. När de har gått så är jag en smula upprörd under en stund. Men efter ett tag inser jag att jag måste vara tacksam mot Isabella. Hon har genom sitt besök och uppträdande förmedlat en bild av verkligheten som jag ibland glömmer bort att den finns.

Nämligen att en sån som hon; en arrogant, fördomsfull, okunnig person kan sitta i rikets högsta församling och bestämma villkoren över allas våra liv.”

Efter Pers berättelse vill jag slutligen lägga till denna lilla iakttagelse. Isabella sitter i socialutskottet och gör man det så måste det vara en fördel om man har åtminstone något intresse av dessa frågor.  Lite kunskap skadar inte heller. För att se vad Isabella Jernbeck har för intressen så har jag besökt hennes privata blogg.

Bläddrar man bland inläggen så hittar man väldigt många om skatter och företagande men jag hittar oerhört få om socialpolitik och det är det bristande intresset som speglas i Per Sternbecks artikel. Rent principiellt anser jag att utskottsledamöter måste kunna uppvisa kunskap och intresse för den politik som behandlas i deras respektive utskott eftersom det är utskottsarbetet som är ledamöternas viktigaste arbetsuppgift.

*RFHL = Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare

 

Svensk Myndighetskontroll: Länksamling Brott o Straff


För den som särskilt intresserar sig för frågor om brott o straff lägger jag upp denna länksamling.

Länksamling till en del av de artiklar jag skrivit på ämnet Brott & straff

 

http://svemykon.info/2008/02/23/743898/ Terapi är bättre än batonger

http://svemykon.info/2011/03/19/svensk-myndighetskontroll-rattspolitikens-kvacksalvare/ Om hårdare tag, statistik, Österåker och brist på vetenskap i besluten

http://svemykon.info/2010/11/05/svensk-myndighetskontroll-johan-pehrson-fp-en-svensk-taliban/ Om Johan Pehrson och den förda narkotikapolitikens misslyckande

http://svemykon.info/2010/11/01/svensk-myndighetskontroll-hur-mycket-far-det-kosta-att-uppratthalla-en-myt/

http://svemykon.info/2010/09/11/svensk-myndighetskontroll-inleder-en-artikelserie-om-brott-straff/

http://svemykon.info/2010/09/12/d/ Brott& Straff del 1

http://svemykon.info/2010/09/13/h/ del 2

http://svemykon.info/2010/09/14/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-tredje-delen/ del 3

http://svemykon.info/2010/09/15/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-fjarde-delen/ del 4

http://svemykon.info/2010/09/17/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-sjatte-delen/ del 6

http://svemykon.info/2010/09/21/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-sjunde-delen/ del 7

http://svemykon.info/2010/09/24/svensk-myndighetskontroll-se-doden-pa-dig-vantar-1/ del 8

http://svemykon.info/2010/09/30/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-nionde-delen/ del 9

http://svemykon.info/2010/09/30/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-nionde-delen-fortsatter-1/ del 9 forts.

http://svemykon.info/2010/10/13/svensk-myndighetskontroll-brott-straff-tionde-delen/ del 10

http://svemykon.info/2010/10/28/svensk-myndighetskontroll-oseriost-sd-och-felraknat-dessutom/ om SD o kriminalvård

http://svemykon.info/2010/10/30/gg/ om SD o kriminalvård forts.

http://svemykon.info/2010/08/17/svensk-myndighetskontroll-holl-pa-att-saga-vad-var-det-jag-sa/ om synen på straff

http://svemykon.info/2010/06/14/svensk-myndighetskontroll-det-blir-inte-manga-ratt-for-sverigedemokraterna/ ”massinvandring” och brottslighet statistik

http://svemykon.info/2010/06/13/svensk-myndighetskontroll-har-blogg-och-tidningslasare-del-i-den-totala-brottsligheten/ ”Svenssons” delaktighet i brottsligheten

http://svemykon.info/2010/05/01/svensk-myndighetskontroll-logner-cynism-och-bristande-humanism/

http://svemykon.info/2010/05/10/svensk-myndighetskontroll-se-lyssna-lar-forandra/ Norsk krimvård

http://svemykon.info/2010/06/05/svensk-myndighetskontroll-vad-tycker-du-som-lasare-ar-ett-rattvist-straff/ Hur ”vanligt folk” ser på straffmätning del 1

http://svemykon.info/2010/06/07/svensk-myndighetskontroll-straff-och-straffmatning-slutet/ del 2

http://svemykon.info/2010/04/29/svensk-myndighetskontroll-effekter-av-hardare-tag/ Hårdare tag-effekter del 1  en USA jämförelse

http://svemykon.info/2010/05/02/svensk-myndighetskontroll-effekter-av-hardare-tag-del-2/ Hårdare tag- effekter del 2

http://svemykon.info/2010/04/12/svensk-myndighetskontroll-replik-pa-expressens-ledare-om-hardare-tag/

http://svemykon.info/2010/04/03/fungerar-hardare-tag-mot-psykisk-storning/

http://svemykon.info/2010/03/25/svensk-myndighetskontroll-johan-pehrson-presenterar-nya-repressiva-forslag/

http://svemykon.info/2010/03/19/svensk-myndighetskontroll-balans-contra-obalanserat/ JK om hårdare tag

http://svemykon.info/2010/03/17/svensk-myndighetskontroll-hjalper-urinprov-mot-adhd/

http://svemykon.info/2010/03/06/svensk-myndighetskontroll-den-eviga-debatten/ Visar hur straffen för våldsbrott skärpts de senaste 30 åren

 

Svensk Myndighetskontroll: En sorglig ettårsdag närmar sig.


För ganska precis ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka. I den artikel jag skrev om detta för ett år sedan avslutade jag med följande mening: ”Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik…”

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs. Det finns med andra ord inte tillstymmelsen till bevis för att jag skulle ha haft fel då jag skrev nedanstående.

”En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Här kan man sannerligen tala om en människa som läser något som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som Pehrson också benämner som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.

År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

nyhet1.JPG
Ertappad haschrökare?

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.

Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.

Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.

Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.

I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom med mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

beard.jpg

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De över 400 personerna som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik. De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik. Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Du är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att du är okunnig i narkotikafrågor där du präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning. Dessutom har jag fått för mig att du tillhör den där kategorin människor som har utomordentligt svårt att erkänna att de haft fel. En märklig inställning eftersom ett sådant erkännande visar att man är klokare idag än igår.

Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik av dig och din inställning i frågan.

Svensk Myndighetskontroll: Liberaldemokraterna i paneldebatt


Se debatten om legalisering av narkotika  från Almedalen här: http://www.axess.se/tv/webbtv.aspx?id=2499

%d bloggare gillar detta: