Category Archives: Sjukvård

Kontrollera även läkarna!


Är idag medförfattare till denna artikel på SvD Brännpunkt.

Artikeln har blivit flitigt läst och kommenterad och med anledning av ett antal kommentarer skriver jag detta.

Den som tar sig tid att läsa, vilket inte tycks vara särskilt många, det lagförslag angående kontroll av brukarna som just nu är ute på remiss kan se att de kontroller som den som behöver och har rätt till assistans skall utsättas för är så ingående och integritetskränkande att dessa aldrig skulle accepteras av någon annan grupp i samhället.

En berättigad fråga att ställa, efter att ha läst en del kommentarer, är om de som skrivit inte anser att en läkare ska kunna avgöra om en människa har en sådan funktionsnedsättning att hen t.ex är rullstolsbunden? Självklart ska en patient som begär ett intyg i någon form undersökas för att läkaren ska kunna avgöra om det intyg som begärs ska kunna utfärdas.

Mot bakgrund av hur grava funktionsnedsättningar som krävs för att vara berättigad till LSS så kan jag bara konstatera att den läkare som missbedömer en patient i den grad som det måste ha handlat om i de fall som nu är aktuella och där det fuskats, definitivt har åsidosatt vad man kan begära av en läkare avseende såväl kompetens som plikt att undersöka den som begär ett sådant intyg. det är mot den bakgrunden också märkligt att, såvitt jag vet, ingen läkare hittills blivit åtalad för vad som i brottsbalken benämns osant intygande.

Till de som tror att den här artikeln på något sätt skulle vara skriven i syfte att ändra fokus avseende skuldfrågan från de som är de ytterst skyldiga i de fall som idag är föremål för utredning så är det helt enkelt bara fel. Två av undertecknarna av denna artikel är själva funktionshindrade och för sin vardag beroende av den hjälp som ges genom LSS. Inga är hårdare drabbade av andras fusk än de som idag använder det stöd som lagen ge Ibland när jag läser kommentarer så undrar jag om den som kommenterar verkligen inte HAR förstått eller om det bara är så att man inte VILL förstå r dem rätt till. Inga är mer angelägna att se till att fusket försvinner.

Det man vänder sig emot är att det ska innebära kränkningar i den omfattning som det nya lagförslaget innebär och att ansvaret för att komma åt fusket förskjuts från dels de reguljära kontrollorganen och dels från läkarkåren till att i den grad det nu är frågan om läggas på brukarna. Det är lite som att säga att du som skattebetalare är skyldig att kontrollera att andra skattebetalare verkligen betalar rätt skatt och att ge skatteverket rätt att kontrollera att du verkligen gör din plikt i den kontrollfunktion du enligt lag är tvingad att utföra.

Slutligen till de som tror att det skulle bli billigare med institutionsvård för de som idag är LSS-berättigade så är detta fel, det skulle bli väsentligen dyrare samtidigt som det skulle innebära en väsentligt försämrad livskvalitet för brukarna. LSS är i den form lagen är tänkt en alldeles utmärkt lag. Att den har missbrukats av ett fåtal innebär inte att lagen som sådan skall tas bort utan att den ska anpassas och skrivas om på ett sätt som gör det svårare att missbruka den utan att de som är beroende av den för sin livskvalitet ska behöva vara de som betalar det högsta priset. Våra förslag i artikeln är ett sätt att åstadkomma detta!

Annonser

Svensk Myndighetskontroll: Centrum för Narkotikavetenskap


….är namnet på en relativt ny facebookgrupp som beskriver det man vill åstadkomma så här: ”Sverige behöver en narkotikapolitik som bygger på fakta och vetenskap och inte på fördomar och moralism. Vi behöver överhuvudtaget en socialpolitik som utgår från principen att skador ska minimeras snarare än att svaga och utsatta människor ska bestraffas för sina problem.

Det är därför av största vikt att alla läkare, psykologer, sociologer, socionomer, jurister, ekonomer och andra forskare och akademiker som på ett eller annat sätt arbetar med narkotikafrågor och andra känsliga sociala frågor får en mötesplats på internet.

Att denna mötesplats även inkluderar människor som på ett eller annat sätt vill stötta detta arbete med politisk aktivism – alldeles oavsett partifärg – och dela med sig av sina personliga erfarenheter är en självklarhet.

Denna mötesplats heter Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). Välkommen!”

Ett både lovvärt och viktigt initiativ som förtjänar stöd, enligt min uppfattning så jag fyller på med nedanstående artikel.

För drygt ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka.

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs.

En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. Regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Rapportens kritiker, företrädarna för den repressiva svenska modellen, tolkar rapporten som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Johan Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson och andra att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som benämns som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.
År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. Det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.
Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.
Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses. Just narkotikapolitiken, med ständigt skärpta straff som en av politikens hörnstenar, utgör ett lysande exempel på att hårdare tag och strängare straff är en modell som inte fungerar.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.
Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.
I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom innebär ett mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik och avser med detta den svenska narkotikapolitiken.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De ca. 400 personer som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik.

De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik.

Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Johan Pehrson är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att han är okunnig i narkotikafrågor där han präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning.

Företrädare för den repressiva svenska narkotikapolitiken borde ha i åtanke att det inte är någon skam att erkänna att man har haft fel. Tvärtom så skulle ett sådant erkännande visa att man är klokare idag än igår.

Misshandlade medborgare


Med jämna mellanrum publicerar jag här i bloggen något från den verksamhet som sysselsätter mig vid sidan av politiken och bloggandet. Det här är en sådan berättelse.

I fredags kväll hittade jag vad som får betraktas som ett nödrop på min facebooksida. Det stod kort och gott så här: ”Kontakta mig genast.Betalar taCXI TILL sTOCKHOLM”. Meddelandet kom från en äldre dam som jag varit behjälplig i ett ärende för något år sedan. Jag blev självklart fundersam och försökte få tag på henne så snabbt som möjligt. Via en bekant kom lite senare ett besked om vad som hänt.

Det visade sig att kvinnan hade fallit och förlorat medvetandet. Hon var medvetslös i ungefär en halvtimme under vilken hennes man såg till att hon andades och att en ambulans tillkallades. I samband med ambulansens ankomst så kvicknade hon till och motsatte sig att bli förd till sjukhus. Här finns även en bakgrund till varför, men av anonymitetsskäl så begränsar jag mig till att berätta att hon i sin ungdom blev behandlad på ett sådant sätt att detta skapat ett livslångt trauma inför att i något sammanhang läggas in på sjukhus.

Ambulanspersonalen tillkallar då en läkare vilken anländer och på mycket klena grunder utfärdar denne ett s.k vårdintyg. Det innebär att patienten ska tvångsvårdas på psykiatrisk klinik då man anser att vederbörande utgör en fara för sig själv eller annan. Hade läkaren bara lyssnat till vad patienten och hennes anhöriga sa vid tillfället om hennes sjukdomsbild för övrigt, så hade något vårdintyg aldrig behövt utfärdas. Istället så tillkallas polis, en vanlig radiobil samt kravallutrustad polis med sköldar. På ett synnerligen brutalt sätt avvärjer man hennes 87,5 år, halvt förlamade, gamle mans försök att skydda sin fru och utan minsta hänsyn till hennes förtvivlade vädjan så förser man henne med handbojor och bokstavligen släpar ut henne ur huset för vidare transport till S:t Görans sjukhus, psykiatriavdelningen.

Hon förs alltså inte till akuten och en läkare som kan bedöma och utreda varför hon varit medvetslös tidigare i 30 minuter, utan till en psykiatrisk avdelning där läkare dagen efter konstaterar att ett misstag begåtts och hon skrivs ut och får åka hem.

Så här beskriver hon själv och med egna ord, det hon utsatts för:

”De tog min medecin o tryckte ner mitt ansikte I leran.Min man försökte ge mig andningshjlälp med min medecin men trycktes ner av polisen.Jag var medvetslös ganska länge o tycks ha fått en permanent hjärnskada som ger apraxi: dv s jag kan inte längre använda höger hand att äta med: den är totalt utan känsel liksom hela högra sidan.En stroke låter troligast när de tog min medecin.Min gamle man (87 1/2 år o lam o blind) försökte be dem om att kolla min medvetslöshet:han kan min kärlkramp sedan 50 år.Han nu anklagad för misshandel av polis!!!!!!!De mina åkte efter till sjukhus men jag fick inte en sjukhusjacka på hela natten fast jag frös som en våt hund.Under polisens misshandel kissade jag på mig: de anhöriga kom dit med torra byxor som låstes in så att jag fick frysa i de nedkissade hela nattten.Min livsviktiga medecin tog de så jag fick en mega stroke på natten men kunnde ju då inte riinga ambulans eller nå någon annan.

Polisen fick veta att jag hade artros o inget brosk i knäna så de slog in dem med batong:jag jag kan i dag inte gå på dem. Kanske senare:kanske aldrig mera.Jag har fotograferat mina blå märken men inte orkat eller vågat till en lälkare som borde se mina njurar :de är supersvullna efter alla sparkar då jag låg på marken med hand o fotfängsel medvetslös. Får se om jag orkar detta oxå. Fick ett svårt kärlkrampsanfall i natt>:NN gav mig andiningshjälp.Ingen här vågar ringa ambulansen mera.Kram din…”

Slutsatser överlåter jag till läsaren att dra. Jag ska ha kontakt med henne senare i eftermiddag och förhoppningsvis så har hon ork att ta detta vidare. Annars får jag se vad som kan finnas att göra ändå för så här får det bara inte gå till!

%d bloggare gillar detta: