Det är det allmänna rättsOmedvetandet som vill ha hårdare tag och längre straff

Rebloggar denna artikel från augusti 2010 eftersom jag tycker att den har bäring på den debatt som jag har med SD:s Kent Ekeroth just nu angående kostnader inom och för Kriminalvården.

I DN presenteras en undersökning som genomförts av Köpenhamns universitet, Rättspolitiska institutet i Helsingfors, Islands universitet, Universitetet i Oslo och Stockholms universitet. Projektet har finansierats av Nordiska samarbetsrådet för kriminologi och Justitieministeriet i Danmark. Den svenska delen har även finansierats av Vetenskapsrådet.

Det är en stor och omfattande undersökning av hur människor ser på brott och den kommer fram till samma sak som jag hävdat länge med stöd bl.a av en liknande undersökning gjord i Australien, att kraven på skärpta straff saknar stöd hos folket.

Detta måste jag säga gör mig oerhört glad av många skäl. Ett av dom är att detta resultat också entydigt visar att vi människor kan vara civiliserade bara rätt betingelser ges. Det vi hör och ser på olika debattsidor, i kommentarstrådar etc. är oftast ett uttryck för dels ren okunskap och dels för något som kan drabba oss alla i en upphetsad miljö rent allmänt, vi förvandlas snabbt till någon sorts pöbel.

Skillnaden uppstår snabbt då vi får ta del av mer information varför den här undersökningen också kan ses som ett starkt stöd för så mycket öppenhet det bara går att få i olika frågor. Det harmonierar bra med den australiensiska undersökningen vars resultat kan sammanfattas så här:

1 Allmänheten har mycket begränsad kunskap om rättsväsendet, och medierna är den främsta informationskällan.

2 När allmänheten får mer information om brott och straff sjunker straffbenägenheten avsevärt.

3 Rädda människor tenderar att vara mer straffbenägna.

4 Allmänheten föredrar rehabiliterande åtgärder framför ingripanden från rättsväsendet.

Den här utredningen kan sammanfattas på detta vis och jag citerar ur DN:

”En fråga som infinner sig är då varför det är en sådan skillnad mellan å ena sidan det generella och å andra sidan det informerade och konkreta rättsmedvetandet. En förklaring som förts fram är att det spontana svaret att straffen är för låga bara visar att man vill ta avstånd från gärningen. En annan förklaring är att allmänheten brukar vilja ha mer av vilket förslag som än presenteras, inklusive mer behandling eller arbetsträning för den som begått brott. Ges man bara möjlighet att svara på frågan om straff kan man inte ta ställning till andra insatser. En tredje förklaring är att allmänheten har dålig kunskap om de straff som faktiskt ges i domstolarna – här underskattade ju allmänheten genomgående domstolarnas straffnivå.

En fjärde förklaring slutligen är just att med mer och konkret information förändras kraven på hårda straff. Det är också det genomgående resultatet från tidigare forskning i flera länder. Detta innebär inte att allmänheten inte skulle ta brotten på allvar. Tvärtom visade undersökningen att allmänheten ofta ville utvidga straffet så att fängelse kompletterades med andra påföljder och rättsliga reaktioner. Särskilt behandling av gärningspersonen och ekonomisk kompensation till brottsoffret föreslogs ofta. Allmänheten verkar tycka att straffet ska uttrycka rättvisa och proportion men också upprättelse av och hjälp till brottsoffret och åtgärder för att gärningspersonen inte ska begå brott igen.”

Regeringen har genomfört straffskärpningar under mandatperioden och politiker hänvisar alltid till vad som kallas det allmänna rättsmedvetandet. Jag tycker att uttrycket är klart vilseledande och egentligen borde det heta det allmänna rättsomedvetandeteftersom det är just då vi är omedvetna om fakta och alltså i avsaknad av egentlig kunskap, som vi tenderar att vara aggressiva och hårda i våra bedömningar.

Jämför jag detta t.ex med invandringsfrågan så ser jag exakt samma mönster där. Vi är snabba att slå ifrån oss och fördöma utan kunskap men när vi får kunskap förändras också våra värderingar. I det första fallet skapar okunskapen rädsla som sedan förbyts i trygghet då vi får den kunskap vi tidigare saknat och kan göra en informerad och upplyst bedömning av vad vi har framför oss.

Den här utredningen visar också att vi, tack vare att vi låtit oss vägledas av brist på kunskap, kastar miljarder i sjön på att inhysa intagna i fängelse som den upplysta allmänheten egentligen inte alls vill ha där. Till och med landets riksåklagare, Anders Perklev, uttryckte det så här då han lämnade ifrån sig sin utredning om skärpta straff vid olika typer av våldsbrott.

attden kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning,

att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare,

att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige,

att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige.

Avslutningsvis en intressant fråga. Våra riksdagsledamöter borde rimligen tillhöra den mest informerade delen av befolkningen och likaså regeringen. Hur kommer det sig då att dessa informerade och upplysta människor ändå framhärdar i att val efter val använda termen ”hårdare tag” och som ett bevis för dessa föreslå olika straffskärpningar?