Dagsarkiv: 9 juni, 2010

Svensk Myndighetskontroll: Granskar SD:s skuggbudget och saknar 20 miljarder på delområde 1


Har påbörjat en liten granskning av SD:s budget och inleder med mitt favoritområde rättspolitiken eller som rubriken är i SD:s skuggbudget, ”En skärpt, mer human och mer rättvis kriminalpolitik.”

Inom detta område har SD ett antal förslag bl.a följande:

”För att skydda samhället mot återfallsförbrytare och grova brottslingar vill Sverigedemokraterna införa en kraftig straffskärpning, bland annat genom införandet av verkliga livstidsstraff utan möjlighet till tidsbestämning eller benådning, obligatorisk utvisning av alla utländska medborgare som begår grövre brott samt ett omedelbart avskaffande av nuvarande praxis där domstolarna ger återfalls- och serieförbrytare mängdrabatter på brott. För att möta det ökade trycket på landets
kriminalvårdsanstalter utökas anslagen med 731 miljoner för år 2010, 1 112 miljoner för år 2011 samt 2 256 miljoner år 2012.”

Totalt har man alltså anslagit 4,1 miljarder för detta ändamål under den kommande mandatperioden och det går inte att med säkerhet säga om detta är tillräckligt eller inte. Däremot går det att med säkerhet säga att detta kommer att bli ofantligt dyrt på sikt och låt mig ge några exempel på kostnader som kommer att skena.

Om vi startar med det värsta och grövsta brottet mord så har vi i Sverige under många år haft ca. 100 mord per år. Jag utgår från att det i första hand är dessa bevisat farliga brottslingar som ska ha livstid och begränsar mig nedan i enlighet med det, även om deras skrivning indikerar att livstid kan komma att utdömas även för andra grova brott.

Då har vi 100 livstidsdömda mördare per år att ta hand om på livstid framöver och i mitt räkneexempel som snart följer så utgår vi från att genomsnittsåldern på dessa då de döms är 30 år och att den förväntade medellivslängden är 80 år. Det innebär följaktligen 5000 utdömda fängelseår/år i praktiken. På 10 år har vi samlat ihop 1000 livstidsdömda som tillsammans ska avtjäna 50000 år i fängelse.

Detta är som var och en förstår inte gratis. Det innebär också ett akut behov av nya fängelser och eftersom det är denna kategori vi talar om så får det till följd att de fängelser som byggs måste ha en säkerhetsnivå som är i topp. 1000 livstidsdömda innebär en byggnation enbart för dessa som motsvarar fyra stycken Kumlaanstalter med den storlek som Kumla har idag.

Nästa fråga blir vad en sådan nybyggnation skulle kosta och för att få ett jämförelsetal så har jag idag pratat med Kriminalvården och därifrån fått följande besked. Det man har att jämföra med är kostnaden för de nya säkerhetsavdelningar som byggts som anstalter inne i anstalterna Kumla, Hall och Saltvik i Härnösand.

Skillnaden mot att bygga helt nytt är att dessa anstalter i anstalten redan från sin start har det så kallade skalskydd som säkerheten kräver. Det innebär yttermurar, staket och annat som är avsett att hindra rymning men kanske framförallt för att hindar fritagningar utifrån. Sådan byggnation fördyrar naturligtvis.

De siffror jag fick från Kriminalvården avseende kostnaderna för de platser som idag står färdiga fick mig att häpna men så här ser det ut. Man har byggt 24 platser på respektive anstalt till en totalkostnad om ca. 750 miljoner kronor eller drygt 10.000.000:- per plats. För dessa platser så kommer man framöver att till Specialfastigheter årligen betala 75.000.000:- i hyra eller lite drygt en miljon per intagen.

Utslaget över vårddygn så blir totalkostnaden ca. 4500:- per dygn och intagen vilket när man summerar det hela blir drygt 1.600.000:- per intagen och år. Så låt oss nu gå tillbaka till vår nya kontingent med intagna och utifrån de siffror som framkommit räkna på vad dessa kommer att kosta.

1000 platser som vardera kostar 10.000.000:- att bygga blir en investering om 10 miljarder för staten. Därtill ska läggas en vårdkostnad om 1000 x 1,6 miljoner = 16 miljarder till alltså totalt 26 miljarder enbart för livstidsdömda eller annorlunda uttryckt 1,6 miljarder per år. Sätter man in 1,6 miljarder per år ggr tre år i SD:s budgetförslag så går det 4,8 miljarder till Kriminalvården för detta.

SD har för Kriminalvården givit tilläggsanslag på lite drygt 4 miljarder vilket innebär att vi redan här ligger 700 miljoner back. Problemet för SD är att detta alls inte är det enda dom vill göra utan här finns straffskärpningar över hela linjen föreslagna tillsammans med en effektivare polis och rättsväsende för övrigt.

Effektivare polis och rättsväsende innebär enkelt uttryck fler fångar. Kombinera detta med hårdare straff så ser vi hur behovet av platser ökar dramatiskt även på den mindre säkra delen av Kriminalvården, anstalter i säkerhetsklass C-E. Redan idag och utan förändringar i straffskalorna, så har Kriminalvården prognosticerat ett underskott på platser år 2013 på ca. 1200 platser.

Låt oss anta att byggnationerna för att bygga bort den bristen kommer att kosta hälften så mycket som för säkerhetsanstalterna så har vi ändå en ytterligare produktionskostnad enbart för dessa på ca.6 miljarder.

Det finns inget sätt att räkna på SD:s siffror eftersom de är så ospecifiserade men som utgångspunkt för ett resonemang i frågan kan vi ta det faktum som kriminalvården själva räknat fram. En förlängning av den genomsnittliga strafftiden med två veckor innebär ett omedelbart behov av ytterligare 200 nya platser.

En ettårig ökning av strafftiden i genomsnitt betyder 26 x 200 platser = 5200 platser eller motsvarande att vi bygger en fängelsekapacitet som är ungefär lika stor som den vi har idag ytterligare. Vi närmast dubblar den totala kostnaden och den var förra året 8 miljarder så ytterligare åtta miljarder per år under åren 2011-13 där SD redan låg 700 miljoner minus innebär att underskottet i deras budget nu ökat till ca. 20,5 miljarder för mandatperioden.

Detta är alltså starten för SD:s politik och kostnaderna kommer efterhand att öka och öka allt mer. Det vore intressant att se varifrån dessa pengar skall tas?

Sammanfattningsvis så går SD back med 20 miljarder på det första delområdet Kriminalvård jämfört med sin budget och man har lyckats bygga fast oss i ett nytt system som successivt kommer att bli allt mer kostnadskrävande vartefter åren går. Det är ingen bra politik och det är absolut ingen politik för framtiden!

 

Svensk Myndighetskontroll: Moderaterna försenar/stoppar sprututbyte i Stockholm


Moderaterna fortsätter att visa sitt förakt för de mest utsatta. Igår 100608 lyckades man stoppa införandet av ett sprututbytesprogram i Stockholm genom att få igenom en återremiss av förslaget. Förslaget innehöll, enligt moderaterna, allt för många oklarheter och obesvarade frågor och de har därför begärt svar på nedanstående frågor.

 

  • Ska programmet se ut som i Malmö eller Oslo? Båda alternativen har dykt upp i debatten, men alternativen innebär stor skillnad i utformning och resultat.

  • Ska injektionsmissbrukare få hämta ut sina sprutor anonymt?

  • Ska det finnas en åldersgräns om sprutorna får hämtas ut anonymt? Hur vet vi då att de som hämtar sprutor uppfyller åldersgränsen?

  • Ska missbrukare med psykiska problem få delta eller inte?

  • Hur många år ska en missbrukare varit injektionsmissbrukare för att få delta?

Som en motbild till Moderaternas mulåsnelika istadighet i frågan så redovisar jag nedan delar av en artikel av tre av de personer i landet som har den största kunskapen på området. Att så totalt bortse från deras synpunkter som dessutom är baserade på vetenskapliga fakta är inte särskilt klokt.

Det är dessutom förenat med ett fortsatt lidande för de som drabbas av de svåra sjukdomar som ett sprutbytesprogram skulle bidra till att minska. Politisk dumhet som skapar mänskligt lidande. Det är kontentan av vad de moderata företrädarna åstadkommer.

De tre som svarar för fackkunskapen är Lars-Erik Holm, generaldirektör Socialstyrelsen, Johan Carlson, generaldirektör Smittskyddsinstitutet och Sarah Wamala, generaldirektör Statens folkhälsoinstitut.

FAKTA:

Dagens forskning visar otvivelaktigt att sprutbyte minskar spridningen av hiv, vilket föranlett WHO och FN att rekommendera sprutbytesprogram där injektionsmissbruk finns och direkt kritisera Sveriges brister. Motargumentet att hepatit C-spridningen i Malmö fortsätter trots sprutbyte håller inte, eftersom hepatit C är mycket mer smittsamt än hiv och kräver åtgärder även mot parafernalia (droglösning, uppdragningskärl och filter). Malmös sprutbyte har framgångsrikt prioriterat hivprevention och inte, t.o.m 2008, haft mer än något enstaka fall av hiv sedan år 2000.

Injektionsmissbrukarna står för 50 respektive 70 procent av alla nyupptäckta hepatit B- och C-fall samt runt 15 procent av hivsmittan i Sverige.

Data från Stockholms häkten som inte tidigare offentliggjorts visar att två tredjedelar av injektionsmissbrukarna delade sprutor förra året och bara 17 procent använde kondom vid senaste samlaget. Av 1 865 testade injektionsmissbrukare år 2002–2008 hade 118 (6,3 procent) hiv men en fjärdedel fortsatte dela sprutor och majoriteten använde gamla nålar. Hiv ökar bland heroinmissbrukarna, där 17,2 procent hade hiv år 2008 jämfört med 4,8 procent 1998. De mest sårbara börjar tidigt (70 procent av heroinisterna injicerade redan i tonåren) och två tredjedelar är hemlösa, vilket stödjer Bards förslag att ta bort dagens 20-årsgräns och bosättningskrav inom landstinget för tillgång till sprutbyte.

Rena sprutor kostar som en dos amfetamin på svarta marknaden och går inte att köpa lagligt. Ett organiserat sprutbyte är ett komplement till annat förebyggande arbete och handlar inte om att avkriminalisera narkotikabruk utan om att förhålla sig till verkligheten.

Under 2008 rapporterades i hela landet 29 nya fall av hiv och 1074 fall av hepatit C bland personer som smittats genom injektionsmissbruk. I Region Skåne har endast enstaka fall av hiv upptäckts under perioden 2000–2008, och någon inhemsk spridning av hiv förekommer inte i gruppen bland injektionsmissbrukare.

I Stockholms läns landsting sprids däremot hiv bland injektionsmissbrukare sedan mitten av 1980-talet och under 2000-talet har i genomsnitt ett 20-tal nya hiv-fall om året rapporterats.

Antalet hepatit C-smittade är också lägre i Skåne än i Stockholm och trenden bland injektionsmissbrukare pekar nedåt, även om det är svårt att dra några entydiga slutsatser om antalet hepatit C-smittade.

Vad beror skillnaden på? Sedan 2006 har landstingen möjlighet att införa sprutbytesprogram som en smittskyddsåtgärd. Men Sverige har i dag endast två sprutbytesprogram och de har funnits sedan slutet av 80-talet – ett i Lund och ett i Malmö. På andra ställen i landet pågår debatten fortfarande om sprutbytets vara eller inte vara.

Behandlingsprogrammet har missbrukarna i fokus och syftet är att motivera dem att sluta missbruka och göra det innan de ådrar sig kroniska sjukdomar. För individen innebär detta en möjlighet till ett liv utan hiv- eller hepatitsmitta. För samhället innebär det samtidigt en stor besparing, eftersom varje missbrukare som förhindras att bli hiv- eller hepatitsmittad innebär en hälso- och samhällsekonomisk vinst.

Svenska och internationella erfarenheter pekar entydigt på att välskötta sprutbytesprogram har dokumenterat positiva effekter. Såväl WHO, FN:s hiv-program UNAIDS, Internationella röda korset och Världsbanken rekommenderar sprututbytesprogram som en effektiv metod för att minska smittspridningen av hiv och hepatit.

Det är hög tid att en gång för alla slå hål på myterna och ta de vetenskapliga belägg som finns på området på allvar. Sprutbyte motverkar smittspridning, ökar inte antalet narkomaner och påtvingar inte ett land en drogliberal politik. Det är något som nästan alla länder inom EU har insett och därför infört sprutbyte för missbrukare. Undantagen är Sverige – frånsett programmen i Malmö och Lund – och Grekland.

Finland, som har en restriktiv drogpolitik, har infört en lagstadgad och hälsopolitisk skyldighet för kommunerna att inrätta så kallade lågtröskelmottagningar med sprutbyte för drogmissbrukare. Mottagningarna är lättillgängliga, ger en basal hälsoservice samt möjlighet till provtagning, vaccination mot hepatit och sprutbyte under kontrollerade former.

Servicen är gratis, icke-dömande och brukarna kan vara anonyma. Den enskilde brukaren kan komma utan att boka tid och får besöka mottagningarna även om han eller hon är påverkad.

Mottagningarna ses som en ren hälsopolitisk åtgärd för att minska smittspridning och har ingenting med narkotikapolitik att göra. Detta har nyligen bekräftats i en doktorsavhandling som slår fast att sprutbytet på intet sätt har bidragit till en mer liberal narkotikapolitik.

Erfarenheterna från Finland är övervägande positiva. Ökningen av nysmittade med hiv kunde brytas tack vare införandet av lågtröskelverksamheten. Även nya fall av hepatit B och C har minskat i antal. Utöver detta har man via dessa mottagningar även nått unga personer och andra grupper med dolt missbruk. Drygt hälften av dem som besökte en lågtröskelmottagning under 2007 var yngre än 30 år.

Lågtröskelmottagningarna gör därmed att man når intravenösa missbrukare tidigare än i Sverige. Genom sina mottagningar når Finland över 60 procent av alla missbrukare.

Sverige skrev 2004 under Dublindeklarationen där vi tillsammans med ett antal andra europeiska och centralasiatiska länder lovade att intensifiera arbetet mot hiv/aids/hepatit. En av rekommendationerna är att sprutbyten ska nå åtminstone 60 procent av alla intravenösa missbrukare. I dag når Sverige högst 5 procent via programmen i Malmö och Lund.

Var finns Moderaternas respekt för avtal som ingåtts med andra?

Sedan 20 år pågår en hetsig debatt om sprutbyte i Sverige. Under dessa år har alltför många missbrukare smittats av hepatit eller hiv, kroniska sjukdomar som kraftigt har försämrat deras livskvalitet efter det att de har slutat missbruka.

Sprutbyte är inte en narkotikapolitisk åtgärd utan en hälsopolitisk insats för en grupp utsatta människor. Det finns många vägar till folkhälsa och olika insatser behövs för att främja hälsa särskilt hos dem som är mest utsatta. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa och även drogmissbrukare har rätt till hälsovård.

 

Svensk Myndighetskontroll: Älgen ensam satt och log……..


http://tv.expressen.se/nyheter/inrikes/1.2013338/lennart-visslar—da-kommer-algarna

Vi ska naturligtvis respektera demokratiska beslut och de demokratiska spelreglerna. Lagar ska respekteras och beslut följas. Det tycker jag och det står jag också för. Så varför gillar jag då detta så högt och rent?

För att ibland så vinner känsla över förnuft och att i detta fall gömma älgarna i skogen när polisen kom för att skjuta dom är i grunden en sorts positiv civil olydnad.

Man skulle med tveksamhet kunna anföra nödvärnsrätt. Med större tillförsikt argumentet att om älgarna fått sin dag i rätten så hade med stor sannolikhet nämndemännen, som ju är det allmännas röst i rättssalen, friat.

Med patos hade man kunnat argumentera för att riktig och äkta demokrati hade inneburit en folkomröstning i frågan och då hade älgarna och livet vunnit en förkrossande seger!

Kommer nån ihåg denna:

Ӏlgen ensam satt och log

i en sönderskjuten skog.”

%d bloggare gillar detta: