Bloggarkiv

Jag erkänner härmed att jag är beroende!


Nu har jag en längre tid känt att det är hög tid att jag kommer ut och erkänner mitt eget beroende.

Det är ett beroende som har varat alltför länge nu och som nu måste brytas så att jag har några pengar och hälsan kvar på ålderns höst. Dessutom är jag övertygad om att mitt eget exempel kan vara en varning för andra att undvika att gå i samma fälla som jag en gång gjorde.

Jag talar om mitt beroende av att erlägga tobaksskatt!

Ett första steg är naturligtvis att erkänna att jag har ett sådant beroende och idag inser jag även att jag inte kan skylla på staten och Anders Borg. Felet är mitt och ingen annans.

Minns när jag i elvaårsåldern hörde talas om denna skatt för första gången och när jag upptäckte att det dels var förbjudet för 11-åringar att erlägga den och att det enda sättet jag kunde få känna hur härligt det är att betala just denna skatt, bestod i att i smyg köpa cigaretter så kunde jag inte stå emot.

Det började, som alla missbruk gör, i liten skala. I närheten av mitt hem låg det en röd kiosk där även vi som knappt nådde upp till luckan kunde få köpa en lös cigarett för hisnande 25 öre. Hur mycket av detta som var skatt visste jag inte då och vet fortfarande inte men jag minns den härliga euforiska känslan av att bli delaktig i något mycket större. Jag var nu inte bara en ohängd snorunge, nej minsann, jag var även skattebetalare och därmed bidragande till allas vår välfärd!

Året var 1968 och möjligheterna oändliga! Jag visste naturligtvis att jag en dag skulle få bidra med skatt på många andra sätt men det fina och lockande med tobaksskatten var just att den paradoxalt nog både var frivillig och förbjuden!

Det är sedan bara att erkänna att missbruket eskalerade. Det hände att jag inte ens kunde somna för att hjärnan sysselsatte sig med olika planer på hur jag skulle få ihop mer pengar för att kunna köpa fler cigaretter och på så vis få betala den underbara tobaksskatten.

Redan när jag var 14 så hade det eskalerat till en nivå där jag köpte hela paket vilka jag med goda skattevänners hjälp konsumerade så fort det bara gick. Allt fick naturligtvis ske i lönndom de första åren och jag kan säga att tobaksskatten sannerligen skärpte förmågan att debattera t.ex röklukt på ett för åldern synnerligen kreativt sätt.

Erkännas skall också att det var lite enklare på den tiden då samhällets acceptans för de tobaksskatteberoende var större och de tilläts att utöva sitt skattemissbruk såväl inom- som utomhus.

Inga var väl lyckligare än vi varje gång staten aviserade en ny höjning av tobaksskatten. Det hände att det köptes stora cigarrer bara för att fira sådana tillfällen och den finansminister som kom med sådana förslag blev hjältar för oss.

I början på nittiotalet började dock en ny egoism att breda ut sig i samhället. Osolidariska typer skattefuskade på flera olika sätt. Många genom att helt enkelt sluta betala tobaksskatt på sätt att de inte längre ville köpa cigaretter och andra genom att köpa insmugglade sådana istället. Man kan säga att detta var den första skatterevolten bland alla de som bara hade nöjesbetalat den här fina skatten men för oss beroende blev det successivt allt svårare att få betala skatten.

Visserligen tillhandahålls fortfarande skatteobjekten i handeln men rabiata skattemotståndare har gjort det allt svårare att konsumera den produkt som skatten erläggs för och det vore, för en äkta missbrukare, inte rätt att s.a.s inte fullfölja skatteinbetalningen utan att konsumera produkten.

Jag förstår att det kan låta obegripligt för den som inte är beroende men för de särskilda skatteberoendeläkarna är sambandet glasklart.

Nu idag, år 2012, känner jag emellertid att det stigmata det innebär att ha detta skattemissbruk har gjort att jag inte längre känner den stora glädje och njutning jag tidigare gjorde och skatteberoendet innebär även andra påfrestningar som t.ex psykosomatisk hosta.

Jag tillhör, vilket måste påpekas, dom som trots detta missbruk inte har gått vidare till tyngre missbruk som t.ex moms och bensinskattemissbruk och det är jag naturligtvis tacksam för. Det är ändå på plats med en varning till dagens ungdom så att de inte ska behöva hamna i samma svåra beroende som jag har gjort och jag vill därför rikta en allvarlig varning samtidigt som jag vill ge er ungdomar ett gott råd!

Var försiktiga med era skatteinbetalningar och försök se till att de inte blir så stora att ni riskerar att fastna i missbruk och förlora såväl arbete som vänner och familj! Tänk på att det kan börja med något så banalt som chokladskatt. En liten punktskattad pralin kan vara inkörsporten till något mycket värre.

Undvik sådana förföriska uppmaningar som t.ex skatteverket ibland tillåts skicka ut och vad ni än gör, gå aldrig, aldrig nånsin in till ett möte på ett skattekontor utan att ha ett vaccinerat ombud med er!

Själv ska jag nu söka kvalificerad vård av professionella och har därför tagit direktkontakt med en expert som har mottagningar för människor med skatteberoenden i Gibraltar, Liechtenstein och på Caymanöarna.

Jag hoppas jag kan få den hjälp jag behöver där och har hört att folk återvänt från dessa platser helt skattebefriade!

Svensk Myndighetskontroll: Alien på besök i vår verklighet


Jag läste i dagens Metro om riksdagsledamöter och deras ersättningar då de av olika skäl lämnar riksdagen.

En ledamot som avgår före 65 års ålder efter minst 3 års sammanhängande tjänstgöring har rätt till inkomstgaranti.

Som mest betalas 80 procent av ledamotsarvodet och sedan varierar ersättningen beroende på hur länge ledamoten suttit, åldern och inkomster från andra källor.

Om riksdagsledamoten vid avgången har en sammanlagd tid av 6 år eller mer i riksdagen och samtidigt har uppnått 50 års ålder behålls inkomstgarantin fram tills han eller hon fyller 65 år. Källa: Riksdagen

Metros granskning visar att 129 före detta ledamöter år efter år sedan 1994 och framåt lyfter miljoner i inkomstgaranti från riksdagen. Detta trots att garantin enligt reglerna inte ska vara varaktig. Här under finner du listan över dem som har tjänat mest på garantin.


När jag läst detta så läste jag i Aftonbladet om en artikel i RFHL:s tidning skriven av deras ombudsman, Per Sternbeck, som berättade om ett möte han haft med just ett par riksdagsledamöter. Uppenbarligen så har somliga från en priviligierad miljö svårt att förstå vilka levnadsvillkor andra kan leva under och det kan väl i sig vara förståeligt. Många av oss kan säkert inte greppa hur det är att leva och försöka överleva på Afrikas horn just nu.

Vad jag däremot tycker är att man då åtminstone bör ha insikten om att man saknar kunskap och att man då, när tillfälle ges, borde ta chansen att lyssna och lära istället för att agera oförskämt och fördömande. Nedan har jag kopierat in Per Sternbecks berättelse som börjar så här:

Några moderata riksdagsmän har bett om att få komma till RFHL. Det känns positivt eftersom moderaterna vanligtvis inte brukar vara så intresserade av frågor som rör beroende och social utslagning. Men under den senaste tiden har det kommit med allt fler personer i RFHL som har en borgerlig livssyn och som delar förbundets frihetliga och rättighetsbaserade syn på beroende och missbruksfrågor. Det är väl några sådana personer som nu ska komma, spekulerar jag, som vilket snille som helst.

Så kliver de på. Det är Isabella Jernbeck och Mats Gerdau från socialutskottet och så en politisk sekreterare. Jag börjar med att berätta att det finns en klar överrepresentation av fattiga människor bland de som fastnar i ett tungt beroende och hinner säkert hålla på i två och en halv sekund innan Isabella bryter in.

Fattigdom förknippar jag med Afrika”.

Har du prövat hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat att gå runt på 5 – 6 000 kr i månaden?” frågar jag.

Ja men herregud”, säger Isabella, ”på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid. Det är ju bara en övergående fas!”

Jag har en bild av att våra medlemmar går på socialbidrag år efter år. Och att inkomstnivåerna inte blir högre när de får ett sjukbidrag eller pensioneras.” säger jag.

Det finns inga fattiga människor i Sverige tycker jag”, avslutar Isabella.

Jag märker att det inte är någon större idé att fortsätta så jag berättar istället att många personer som fastnar i tungt missbruk har väldigt låga inkomster, ofta låg utbildningsnivå, ofta föräldrar som varit i kontakt med socialtjänst, kriminalvård, psykiatri. Kort sagt att det finns ett socialt arv som hänger samman med missbruk

Så börjar jag berätta om läkemedelsberoende. Hur läkare förskriver beroendeskapande läkemedel, ofta under allt för lång tid och att de sedan är dåliga på att hjälpa till när patienterna som följer doktorns råd om dos, har blivit beroende av de där beroendeskapande läkemedlen.

Isabella

 

Vilket gnäll det är på läkarna”, säger Isabella.

Det är ju läkarna som inte tar ansvar för sin förskrivning… försöker jag men avbryts.

Det är väl inte läkarnas fel att de blir beroende”, säger Isabella. ”Något ansvar får de väl ta själva”.

De andra två sitter och skriver ner en del av de saker jag berättar. Det hinner inte Isabella med. Hon har fullt upp med att ösa ur sig plattityder.

Jag försöker behärska mig. Sväljer, och berättar sedan att ett vanligt problem är att läkemedelsberoende patienter när de söker hjälp för sitt beroende hos läkaren måste lämna urinprov för att verifiera sin drogfrihet under nedtrappningen.

Nu tycker jag att det är ett jäkla gnällande på läkarna igen”, säger Isabella. ”Och vad är det för fel på att de ska lämna urinprov. De är ju missbrukare. Det är klart att de måste lämna urinprov för att visa att de inte fuskar”.

De har ju för fan sökt behandling för att de har insett att de är beroende. De söker hjälp för att de vill bli av med ett problem. De är högmotiverade att sluta. Varför ska de pissa i en flaska för att påvisa ett beroende de inte på något sätt förnekar?”, närmast skriker jag.

”Därför att de är missbrukare”, säger Isabella.

Nu är du väl för arrogant och nedlåtande mot de här människorna”, säger jag. Och så fångas min uppmärksamhet av någon av de andra två.

Mötet hämtar sig aldrig riktigt efter ordväxlingen. När vi tar adjö av varandra säger Mats att det kanske blev   lite  hetsigt ett tag. Det är roligt att diskutera, säger jag. När de har gått så är jag en smula upprörd under en stund. Men efter ett tag inser jag att jag måste vara tacksam mot Isabella. Hon har genom sitt besök och uppträdande förmedlat en bild av verkligheten som jag ibland glömmer bort att den finns.

Nämligen att en sån som hon; en arrogant, fördomsfull, okunnig person kan sitta i rikets högsta församling och bestämma villkoren över allas våra liv.”

Efter Pers berättelse vill jag slutligen lägga till denna lilla iakttagelse. Isabella sitter i socialutskottet och gör man det så måste det vara en fördel om man har åtminstone något intresse av dessa frågor.  Lite kunskap skadar inte heller. För att se vad Isabella Jernbeck har för intressen så har jag besökt hennes privata blogg.

Bläddrar man bland inläggen så hittar man väldigt många om skatter och företagande men jag hittar oerhört få om socialpolitik och det är det bristande intresset som speglas i Per Sternbecks artikel. Rent principiellt anser jag att utskottsledamöter måste kunna uppvisa kunskap och intresse för den politik som behandlas i deras respektive utskott eftersom det är utskottsarbetet som är ledamöternas viktigaste arbetsuppgift.

*RFHL = Riksförbundet för Hjälp åt Läkemedelsmissbrukare

 

%d bloggare gillar detta: