8/10-dels samhället


Jag får i stort sett varje dag, året runt, berättat för mig hur människor på olika sätt misshandlas och/eller marginaliseras i dagens Sverige. Det talas ibland om 2/3 dels samhälle men jag skulle vilja säga att vi snarare närmar oss ett 8/10 dels samhälle.

Tidsandan har upphöjt präktighet till norm. Den, eller de, som inte kan leva upp till normen förskjuts ur samhällsgemenskapen och som om inte det vore nog, så ska vederbörande ofta också visas upp som ett avskräckande exempel som får utgöra bevisning för hur illa det kan gå om man inte ställer in sig i ledet och uppfyller alla de krav som samhället har rätt att ställa på sina medborgare.

Det omvända, medborgarens rätt att ställa krav på samhället, har ingen plats i dagens debatt som domineras av moraliskt upphöjda och felfria personer vars moral, värderingar och åsikter framförs som varandes den norm vi alla ska anpassa oss och leva efter.

Normen i sin tur, har ofta sin grund i de värderingar som under de senaste 10 åren uttryckts av den kristna högern. Med George W Bush:s egna ord har deras allt mer dominerande ställning grundats på ”den som inte är med oss är mot oss”.

Effekterna av detta har vi nu sett under en följd av år där övervaknings- och kontrollagstiftning fått breda ut sig närmast obegränsat och där argument om att den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta, vunnit ett allt större utrymme och en allt större acceptans hos väljarna.

Det senaste exemplet på detta hittade jag igår när jag läste lagrådsremissen om ökad kontroll avseende assistansersättning inom ramen för LSS.

Där föreslås bl.a att den som anlitar personliga assistenter som inte är kommunalt anställda, ska finna sig i visitationer i hemmet av såväl kommunen som socialstyrelsen. Assistenterna skall åläggas en rapporteringsskyldighet eller, uttryckt på ett annat sätt, bli angivare. En modell som luktar gamla Östtyskland och Stasi.

Det är med ett djupt beklagande jag konstaterar att under de senaste sex åren har denna utveckling påskyndats och underblåsts av alliansen där framförallt Moderaterna i sina ambitioner att bli ett statsbärande parti fullständigt övergivit såväl ideologi som sitt tidigare försvar av frihet.
Folkpartiets socialliberalism har försvunnit och ersatts av en politik som i praktiken är oförenlig med liberala grundvärderingar.

Vi, frihetsälskande liberaler, måste i formulerandet av vår politik, försöka hitta det som kan nå fram och påvisa att den rädsla som man på ett effektivt sätt lyckats få medborgarna att känna är, om inte ogrundad, så i vart fall inte mer påkallad nu än för trettio år sedan.

 

Annonser

About Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Posted on 6 oktober, 2012, in Övrig politik, Liberaldemokraterna and tagged , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: