Svensk Myndighetskontroll: En sorglig ettårsdag närmar sig.


För ganska precis ett år sedan kom en FN-rapport som i korthet gick ut på att det s.k ”war on drugs” var en misslyckad politik som i sitt kriminaliserande av missbruk gör mer skada än nytta. Förespråkarna för den svenska repressiva narkotikapolitiken gick förstås i taket och hävdade bland annat att rapporten var en partsinlaga för knarklobbyn (vad nu det är för något) och att rapporten hävdade att det är en mänsklig rättighet att knarka. I den artikel jag skrev om detta för ett år sedan avslutade jag med följande mening: ”Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik…”

Ett år till har som sagt gått. Ytterligare ett antal hundra människor är döda. Mängden narkotika på gatan är ännu större. Nätdrogerna, framförallt MDPV, har funnit nya användare. Ännu fler ungdomar har stigmatiserats och kriminaliserats av ett samhälle som är ansvarigt för den misslyckade narkotikapolitik som förs. Det finns med andra ord inte tillstymmelsen till bevis för att jag skulle ha haft fel då jag skrev nedanstående.

”En av de som hördes mest var folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Pehrson och jag fann, efter att ha läst en artikel som han publicerade i Arbetarbladet, anledning att åsätta honom epitetet knarktaliban. Pehrson argumenterar nämligen som en fundamentalistisk sådan, helt utan minsta ödmjukhet och som det verkar, utan ett uns av insikt i hur politiken slår mot ett antal av samhällets mest utslagna och svagaste individer. regeringen med folkhälsominister Maria Larsson i spetsen vidhåller också att den förda politiken är framgångsrik.

Här kan man sannerligen tala om en människa som läser något som en viss annan potentat sägs läsa bibeln. I FN rapporten står ordagrant följande: ”People who use drugs may be deterred from accessing services owing to the threat of criminal punishment, or may be denied access to health care altogether. Criminalization and excessive law enforcement practices also undermine healthpromotion initiatives, perpetuate stigma and increase health risks to which entire populations – not only those who use drugs – may be exposed. Certain countries incarcerate people who use drugs, impose compulsory treatment upon them, or both.”

Vad rapporten tar sikte på är att alla, oavsett missbruk eller ej, har samma mänskliga rättighet till god vård men att denna rättighet är beskuren för många missbrukare. Det beror i sin tur på att många länder har kriminaliserat bruket och att många, däribland Sverige, kräver att missbrukaren i praktiken ska vara drogfri innan han får vård/behandling.

Detta är ett villkor som ofta leder till ett mycket stort lidande och i många fall även till missbrukarens död. När man i Danmark har påbörjat en verksamhet med heroinförskrivning till de allra tyngsta missbrukarna som på så sätt kan undvika många av de sjukdomar/skador/kriminalitet etc. som annars dominerar deras liv, så kallar Pehrson detta ”förfärligt”.

När en svensk heroinmissbrukare i avsaknad av detta istället tvingas leva på gatan med öppna sår som infekteras och varas så anser uppenbarligen Pehrson att detta är en humanare och bättre behandling. Oklart dock på vilket sätt. Fakta talar för sig själva och i Sverige så är det bara var femte missbrukare som erhåller någon form av vård. Det är den politiken som Pehrson också benämner som framgångsrik.

Nedanstående siffror som kommer från en alldeles nyligen publicerad rapport hos Brå visar hur tillgänglighet och lagföring av narkotikabrotten ser ut idag. Mina kommentarer till olika siffror i kursiverad stil.

År 2009 fattades knappt 28 300 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott. Jämfört med 2006 har antalet lagföringsbeslut ökat med drygt 28 procent (6 200 lagföringar). År 2000 fattades 13 400 lagföringsbeslut avseende narkotikabrott.

Om detta är ett mått på framgångsrik narkotikapolitik, så har Pehrson rätt.

Bruk (57 procent) och innehav (26 procent) av narkotika utgjorde de två vanligaste typerna av gärningar bland lagföringarna avseende narkotikabrott 2009. Överlåtelse och smuggling av narkotika utgjorde endast 5 respektive 4 procent av samtliga narkotikalagföringar. Jämfört med 2006 har antalet lagföringar för bruk ökat med 28 procent (från 9 400 till 12 000 lagföringar) medan antalet lagföringar för innehav ökat med 12 procent (från 5 000 till 5 600 lagföringar).

Under en tioårsperiod har andelen lagföringar som avser bruk ökat från 39 procent år 2000 till 57 procent år 2009. det har senare också visat sig att polisen förvrängt statistiken på området så att det finns en tveksamhet kring exaktheten i dessa siffror men de trender som går att utläsa är ändå tillförlitliga.

Polisen tycks alltså framgångsrikt hitta narkotikaanvändare på stan, släpa med dem för pappersarbete och provtagning vilket tar ett par timmar för varje sådan lagföring. Det innebär att en stor mängd poliser varje dag tillbringar sin tid med att övervaka människor som kissar i pappmuggar för att sedan eskortera dessa till sjukhus och vårdcentraler där samma poliser tittar på när blodprov tas. Vi är alltså duktiga på att lagföra cannabisrökare och amfetaminbrukare. Detta har dock inte lett till någon som helst minskning av narkotikaanvändningen totalt sett.

nyhet1.JPG
Ertappad haschrökare?

År 2009 utgjorde cirka 75 procent (21 200) av brotten i narkotikalagföringarna ringa brott.

Andelen brott av normalgraden utgjorde 23 procent (6 500 lagföringar) och de grova brotten utgjorde drygt 2 procent (460 lagföringar) av lagföringarna.

Antalet ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden har ökat jämfört med 2006, medan andelen grova narkotikabrott är i stort sett oförändrade.

Jämfört med år 2000 har fängelsedomar ökat med 30 procent, från drygt 1 400 fängelsedomar år 2000 till knappt 1 900 år 2009. Det vanligast utdömda fängelsestraffet låg år 2009 på mellan två och sex månader. Vid nästan en fjärdedel av fängelsedomsluten utdömdes en strafftid inom detta intervall. Den genomsnittliga fängelsetiden har ökat från 17 månader år 2000 till 20 månader år 2009.

Kostnaden för alla dessa lagföringar och den förlängda genomsnittstiden i fängelse torde ha kostat minst en miljard kronor extra under den tid som avses.

I jämförelse med 2006 har lagföringar för personer i åldern 15–17 år, i relation till medelfolkmängden, ökat mest, från 210 till 380 lagföringar per 100 000 invånare år 2009.

Sett i ett längre perspektiv fattades sju gånger fler lagföringsbeslut gällande narkotika 2009 jämfört med 1975. Alltsedan det egna bruket kriminaliserades 1988, och framför allt sedan fängelse infördes i straffskalan 1993, vilket gav polisen möjlighet att använda tvångsmedel vid misstanke om bruk av narkotika, har narkotikalagföringarna ökat i omfattning.

I det långa perspektivet var antalet anmälda brott mot narkotikastrafflagen år 1975 21110 och 2009 80526.

Allt sammantaget så har vi aldrig haft så mycket narkotika på gatorna som nu och priserna har heller aldrig varit lägre. Att i den situationen utgjuta sig över alternativa lösningar, som dessutom i vissa länder som t.ex Tjeckien och Portugal har visat sig fungera minst lika bra som de svenska och dessutom med mindre lidande för missbrukarna till totalt sett lägre kostnader som följd, det vill narkotikapolitikens ledande taliban inte ens höra talas om.

beard.jpg

Det enda mått på framgång som kan räknas då det gäller narkotikan är att tillgången minskar i kilon och gram och att antalet missbrukare minskar. I Sverige har utvecklingen under de senaste trettio årens restriktiva narkotikapolitik varit den motsatta. Johan Pehrson hävdar att FN-rapporten ställs mot en internationellt sett framgångsrik narkotikapolitik.

Det vore mycket klädsamt, Johan Pehrson, om du kunde förklara på vilket sätt den varit framgångsrik? Att vissa politiker tagit sig fram och gjort en politisk karriär på att gapa om hårdare tag och längre straff utgör inte ett mått på en framgångsrik narkotikapolitik annat än för dessa politikers rent privata vidkommande.

De över 400 personerna som dog förra året av sitt missbruk och som en följd av den svenska narkotikapolitiken ansåg förmodligen inte att politiken varit särskilt framgångsrik. De som smittats med HIV som en effekt av att man ännu inte genomfört sprutbytesprogram i den omfattning som vi internationellt i avtal förpliktat oss att göra, anser förmodligen inte heller att den varit framgångsrik.

Alla de, som istället för att erbjudas och erhålla vård, placeras i fängelse där deras kriminella identitet snarare förstärks, anser inte att politiken är framgångsrik. Alla de poliser som för statistikens skull gör ingripanden mot pundare de känner sedan åratal tillbaka anser förmodligen inte att deras insats betyder något.

Kom till Västerås en kväll Johan, så går vi på stan så ska du se att vi tillsammans med lätthet kan hitta hundra personer vi kan gripa och lagföra. Betyder det att narkotikapolitiken efter vår insats blivit ännu mer framgångsrik?

Bland det värsta som finns i mina ögon, är handlingskraftig okunnighet. Du är tveklöst en handlingskraftig man, problemet är bara att du är okunnig i narkotikafrågor där du präglas av gamla fördomar och en synnerligen rigid inställning. Dessutom har jag fått för mig att du tillhör den där kategorin människor som har utomordentligt svårt att erkänna att de haft fel. En märklig inställning eftersom ett sådant erkännande visar att man är klokare idag än igår.

Men bevisa för mig att den förda politiken varit framgångsrik och att den har minskat tillgången, antalet brukare/missbrukare och antalet döda så ska jag erkänna att jag haft fel i min kritik av dig och din inställning i frågan.

Annonser

About Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Posted on 25 oktober, 2011, in Brott och straff, Narkotikapolitik, Polis, Rättspolitik and tagged , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: