Svensk Myndighetskontroll: Söndagsblandning


Dags för lite allmänt söndagsprat om sådant som är, har varit och ska bli. Jag sitter på tåget till Stockholm för ett möte med Liberaldemokraternas styrgrupp där vi bl.a ska prata om Almedalen och Almedalsveckan 3-10/7. Biljett har jag bokat och väder är beställt. Mer om detta senare.

Kungen är det många som talat om under den senaste tiden och trots ett genuint ointresse från min sida så har jag ändå inte kunnat undgå att läsa en del och höra ännu mer. Min uppfattning i den här frågan är säkert inte ett dugg mer intressant än någon annans men jag råkar ju ha en blogg och brukar kommentera händelser omkring mig som jag tar del av så det får väl bli en om detta också.

För det första så struntar jag i om hans kungliga höghet varit på stripklubb och kanske t.o.m fått vara med om en lapdance. På något sätt så hoppas jag nästan det för hans egen personliga skull. Så var det frågan om hans umgänge. Där skulle han kanske visa lite bättre omdöme och nu avser jag inte de kontakter som ev funnits med Mille Markovic utan hans eget, privata umgänge.

Man kan å andra sidan vända på det och konstatera att det måste vara ett rent helvete att skilja vän från groupie när man är kung. Vem är där för hans egen skull och vem är där bara för att sola sig i kunglig glans?

Värre är kanske frågan om statschefen ljuger. Den frågan kan också ses på flera sätt och min uppfattning är att om han ljuger om något som vilken människa som helst skulle betrakta som synnerligen privat, så har han min förståelse. Har vi verkligen rätt att få veta allt om vad som är en människas privatliv i alla andra sammanhang, bara för att vederbörande är kung och statschef? Jag tycker faktiskt inte det.

Med dessa inte alltför djupsinniga eller genomtänkta tankar bugar jag tre gånger, backar ut ur rummet och tar farväl av kungen och hans eventuella eskapader och avrundar genom att säga till hans majestät direkt att om du är trött på skiten så abdikera, gå i pension och lämna över till Victoria. Livet har så mycket roligare saker att erbjuda än det du går igenom nu. Du har rent ut sagt ett riktigt skitjobb!!

I SvD har en knarkdirektör, alltså en människa som lever på narkotika antingen direkt eller indirekt, uttalat sig och påstått att en legalisering skulle öka antalet missbrukare. Till stöd för detta uttalande så anför han i sammanfattning bl.a att tidigare världsledare som Kofi Annan inte är pålitliga medan nuvarande världsledare som Reinfeldt, är det.

Han menar också att en legalisering endast kortsiktigt skulle minska kriminaliteten och som bevisning för detta påstående anför han att smugglingen av cigaretter och alkohol är fortsatt stor.

Egentligen är argumenten som framförs för imbecilla för att tas på allvar men samtidigt så är de ett uttryck för en officiell svensk politik så man kan svårligen undvika att göra det, hur sorgligt det än är. Kommentarerna till artikeln är till uppskattningsvis till 80-85% negativa till innehållet och många av dom är dessutom riktigt utförliga och väl underbyggda. Här kan du läsa artikeln och här en sammanfattning av en del av kommentarerna.

Kronofogden har tillsammans med polis gjort en razzia mot bilister på Essingeleden i Stockholm varvid olika personliga ägodelar utmättes. Det är möjligt att det finns lagstöd för åtgärden men för min del så blir det hela ett uttryck för ett samhälle jag helt enkelt inte vill ha.

En utmätning är en djupt personlig och i många fall tragisk händelse och jag är övertygad om att det inte bara är s.k grovt kriminella som drabbas av förnedringen att inför en gloende allmänhet behöva ta av sig och lämna ifrån sig smycken, klockor och annat som fogden anser sig ha rätt att ta i mät.

Hur man på plats på Essingeleden kan sägas ha genomfört en egendomsutredning avseende ägandet förstår jag heller inte.

Nu är jag framme i Stockholm så fortsättning på detta får komma på vägen hem om några timmar.

Annonser

About Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Posted on 12 juni, 2011, in Okategoriserade. Bookmark the permalink. 4 kommentarer.

  1. ,,,men jag håller helt med dej om att den svenska narkotikapolitiken har havererat. Att något radikalt måste göras är helt klart. OK. Släpp loss haschet då, men jag vill det inte, inte en drog till i samhället, alkoholen är illa nog. Det går att arbeta och sköta sitt liv på för de flesta som använder hasch. Men de blir slöa och pantade i skallen.Men inte din polares älskade kokain. Då får vi en totalhavererad ungdomsgeneration som inte kommer pyssla med annat än hasch och kokain och andra, ännu värre droger. Tillåter vi ndet ena kommer det strax krav på att även tillåta andra typer av droger. Då har vi inga som försörjer oss när vi blir gamla och de kommer heller inte kunna försörja sej själva. Vilka ska arbeta, men den växande urgamla befolkning vi har, som bara lever längre och längre när inte ens sunda ungdomar får jobb?Kao

  2. Det vra ett långt svar! Jag håller givetvis med om mycket av det du skriver.Men absolut inte allt.Men ett sätt att minska skadeverkningar på samhälle och de omtalade individerna är att se missbruket som ett individproblem, en sjukdom (vilket uttryck som avskydedes förr av de som visste bäst….)i.st.f ett missbruk man ser det som nu : som om missbrukarna bara kan sluta ”om de vill”.Att avkriminalisera missbrukarna och se dessa som vilka sjuka som helst är däremot rätt väg att gå för att komma till rätta med problemet.. Ge dem den vård de behöver. Ge dem en chans att bryta även sitt beroende till sitt gamla usla nätverk. För även om heroinister får subutex eller metadon, så fortsätter de ändå umgås i samma kretsar (och säljer och trixar med det de får på sukhuset med andra missbrukare. Ofta byter de mot heroin och så är det samma visa igen). De kanske inte begår lika mycket brott, men de har hela det tänket kvar och tar alla gratischanser.Vad de här personerna behöver är att komma in i samhällslivet via arbetsplatser där de träffar vanligt folk. Men de får INTE dricka alkohol. Det triggar obönhörlien igång deras knarkberoende igen. Samma sak gäller alla former av missbruk – alkohol är en trigger. Det är inte bara att sluta och att missbruk ses som en sjukdom som alla andra. Det hjälper inte missbrukaren och förändrar ingenting i grunden. Det finns så många andra faktorer som spelar in: det är vidriga barndomsupplevelser, det är övergrepp, det är det jag nyss skrev: ett invant beteende att se sej om efter nåt att stjäla, varsomhelst och hursomhelst.Det som är bra för de som är i behandling och är på väg att sluta och få nya insikter och åsikter är att gå på NA (Narcotics Anynomus). Där träffar de dessutom andra som är och har varit i deras situation och kan stötta dem i deras tillfrisknande till ett normalt liv och tänkande.Men det gillar inte din kortbyxklädda mustaschprydda liberalpolare: Han tror att alla tillhör de 2-3 % som har turen och pengarna att kunna finansiera sitt missbruk, skulle jag tro. Dessutom är jag övertygad om att han ser ner på de personer som inte ”klarar” det lika bra som han. Men likt förbannat är han lika mycket knarkare som de övriga 97-98%:en. Det är bara ytan, umgänget och penningpungen som skiljer dem åt.Kao

  3. Jag tycker kungen har blivit mobbad av media på ett otäckt sätt.Han festade runt när han var i 20-30-årsålderen. So whar? Det gör väl alla. Det är fullt normalt. Även för en kung., (OBS! Jag är INTE rojalistDen som så ivrigt förespråkar legalisering av knark måste vara den där skäggiga f.d medlemmen av en popgrupp smed kortbyxor, strumpor och sandaler, som höll ett tag – men vem orkar jobba med honom? Han är en av de mest egotrippade narcissister jag hört och läst om. Knarkliberal?. Det finns fler : Federey t.ex.Många liberaler vill ha det så. Är det frihet så vet de inte vad de talar om. Ingen vet vem som torskar dit och blir en riktig missbrukare med allt vad det innebär. Det kan vara allt från en arbetarunge till en liberal eller en östermalmsyngling.Knarket är det vapen de sämst ställda har mot vår tjusiga civilisation.Jag ´hoppas folk inte röstar på ett parti där de här intellektuella knarkliberalerna är med. Eller kasta ut dem ur di9tt Liberaldemokraterna. De kommer förstöra mycket innan de eventuellt hamnar i riksdagt / regering.Eller i skiten själva.Kao

    • Michael Gajditza

      Bland de som förespråkar legalisering finns Kofi Annan, ett flertal expresidenter i Sydamerika, Virgins styrelseordförande Richard Branson, över 500 olika politiska ledare i olika länder i ett gemensamt brev till FN:s generalsekreterare, jag, allt fler amerikanska delstater plus många, många fler.Vår nuvarande politik är den som får de konsekvenser du beskriver. Regeringens egen utredare förutspår en ökning av tunga missbrukare i Sverige från 25000 idag till över 47000 om 10 år. Vad föreslår våra politiker för att möta detta? Svar: en fortsättning på samma eländiga politik som fört oss hit.Alla skitiga nätdroger är en direkt konsekvens av den nuvarande politiken eftersom de är legala, åtminstone en tid. Sverige har ungefär lika många tunga missbrukare som Holland. Holland har sju miljoner fler innevånare. Mäter man eländesfaktorn = dödstalen bland de tunga missbrukarna så ser vi att våra dödstal ligger på en nivå uppåt fyra gånger så hög som den i Holland.Här är råkopian av vad som blev vår narkotikapolitik i manifestet, d.v.s den ickeredigerade långa versionen. Ta dig tid att läsa den, det finns massor av både empati och kunskap i det skrivna. Vi vill inte legalisera för att få fler narkomaner, vi vill det för att få färre och för att de som ändå missbrukar ska få en så god och human behandling som möjligt och inte heller ska stigmatiseras genom att bli klassade som kriminella.NarkotikapolitikDen som är utan skuld, kastar den första stenen.NarkotikapolitikEn ansvarsfull narkotikapolitik måste vara både genomtänkt och icke-dogmatisk. Det kan aldrig vara legitimt att använda lagstiftningen och samhällsfunktionerna på ett sådant sätt att de används för att skapa problem och mänskligt lidande istället för att lösa och lindra dem.Många tänker sig att narkotika är skadligt inte bara för samhället, utan också för de enskilda individerna. Så är det också såtillvida att en ökad mängd narkotikarelaterad brottslighet kan konstateras. Det går också att konstatera att individer som använder droger utsätter sig själva för hälsorisker och beroende på drog kan det också innebära en direkt fara för livet. En del kommer att hamna i ett problematiskt bruk (missbruk) och inte sällan marginaliseras i samhället både ekonomiskt och socialt. Det finns således ingen anledning att romantisera droger, men en fungerande politik måste basera sig på kunskap och beprövad erfarenhet för att kunna vara genomförbar på ett sätt som inte gör mer skada i samhället eller för de enskilda individerna.Genom att ställa frågan vad vi ska ha en narkotikapolitik till, ställer vi samtidigt frågor om vad som är verkliga problem och vad som är skapade problem.Liberaldemokraterna anser att det finns goda skäl att dra slutsatsen att det är själva narkotikapolitiken i sig som skapar många av de problem som associeras till användandet av narkotika.Detta är insikter som sprids över stora delar av världen och det som fått bland annat Internationella Röda korset och Världshälsoorganisationen (WHO) att plädera för skadereducering. EU-organet Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN) bevakar skadereducering inom EU. Det finns goda exempel på hur olika länder, Sverige inkluderat, anammat sådana åtgärder, exempelvis genom att erbjuda substitutionsbehandling för opiatberoende, sprutbytesprogram för att hindra blodsmittor, eller sprutrum för säkrare injektioner, och i vissa fall även program där svårt opiatberoende får heroin förskrivet av läkare. Avkriminalisering av eget bruk och innehav för eget bruk är också en skadereducerande åtgärd som i sig är syftad till att inte öka den social utsattheten och marginaliseringen av drogbrukare i samhället. En åtgärd som dessutom visat sig fungera över förväntan i bland annat Portugal. Vår uppfattning är att en verksam narkotikapolitik skall inriktas på vård och behandling för de som kan, vill och är mottagliga för sådan. I en del fall måste denna behandling även innefatta närstående – t ex barnfamiljer – för att få stöd och hjälp. För de som inte är mottagliga för vård måste politiken riktas in på skadereducering på olika sätt . Här, som i andra sammanhang, måste det vara individen som står i fokus för de insatser som görs. Det är individen själv som har de bästa förutsättningarna för att det ska gå bra; motivationen att slippa drogsuget och jakten, och sedan bygga upp ett fungerande liv. Idag är det fortfarande ofta så att vårdgivare erbjuder behandlingar som mer är utformade utifrån vårdgivarens behov av kontroll och med det övergripande målet att individerna skall bli helt drogfria. Men det måste vara individens mål, som att fungera i samhället och må bra som är det viktiga – inte den absoluta drogfriheten om det inte är individen själv som uttrycker detta mål. Målet för behandling måste sättas efter individernas egna målsättningar och vårdplaner upprättas som är realistiskt satta efter detta. Till detta bör det finnas olika former av behandlingar som individer ska kunna söka och få – ingen behandlingsform passar för alla. Man måste också kunna misslyckas och få stöd att fortsätta, ingen ska kunna straffas ut från behandling. Här har det dock blivit något bättre på olika platser i Sverige, men här behöver framför allt Socialstyrelsen följa upp och utöva ett tydligare myndighetsansvar för att tillse att alla patienter inom beroendevården har tillgång till vård och får den på lika villkor oavsett var man bor. Liberaldemokraterna anser vidare att en viktig del av att få till stånd en beroendevård som fungerar tillfredställande är att tillägna den ett brukarperspektiv, och måste samarbeta med brukarna själva och genom deras organisationer som Svenska Brukarföreningen. Sedan vi antog den narkotikapolitik som fortfarande gäller och som innebär att all befattning med och innehav av narkotika, inklusive de ämnen som kan spåras i kroppen, är kriminaliserad så har också straffen höjts kraftigt.Det är sorgligt att konstatera att den enda signifikanta betydelse detta haft och har, är att fångpopulationen ökat medan tillgången på droger inte minskat alls utan tvärtom både ökat och blivit billigare i konsumtionsledet.Dödsfall med förekomst av droger är en av de säkrare indikatorerna pånarkotikaproblemets omfattning och uppgifterna används ofta i internationellrapportering. I Sverige har antalet dödsfall mer än fördubblats de senaste 14 åren ochvar 2008 fler än 400. Detta är en ytterligare effekt av den restriktiva narkotikapolitikenoch vi har bland västvärldens högsta eller näst högsta dödstal för missbrukare.Den förda politiken har även inneburit att man runt om i landet sagt nej tillsjukvårdspolitiska åtgärder som till exempel program för sprututbyten och till antalet döda ovan ska läggas dödsfall i olika sjukdomar som är relaterade till missbruket.Sedan ett antal år tillbaka har också det som populärt kallas nätdroger ökat starkt blandungdomar. Även detta är en konsekvens av att innehav och bruk av traditionella drogersom t.ex. cannabis är kriminellt och straffas.Dessa lagliga alternativ framstår naturligtvis som attraktiva p.g.av sin straffrihet men eftersom ingen vet något om dessa droger vad gäller dosering, effekter, kombinationer med andra droger/läkemedel etc. så inträffar också varje år ett antal dödsfall som hade kunnat undvikas med en annan politik.Det här är kalla och entydiga fakta som samtliga visar att det inte är alls så enkelt sommånga argumenterar för, att om vi bara tar hårdare tag och förlänger straffen, så minskarnarkotikatillgången och bruket samt även brott
      sligheten.Alla förlorar på att myten om den lyckade, restriktiva narkotikapolitiken upprätthålls!För oss Liberaldemokrater är det en självklarhet att detta inte kan få fortgå och vi anser att situationen nu är så allvarlig att man omedelbart måste vidta förändringar för att minska missbruket. Vår politik bygger på tre steg och kan införas omedelbart.1. Förebygga missbruketBarn och ungdomar kräver fullständig ärlighet av vuxna och får dom inte det så svarardom med att gå i precis motsatt riktning. Samtidigt har det förtroende som eventuelltfanns från början för vuxenvärlden, fått sig ytterligare en allvarlig törn som innebär att deheller inte är mottagliga för de mer sakliga och erfarenhetsbaserade råd som kan kommadom till del.Om vi som vuxna förlorar förtroendet så har vi också förlorat det första och kanskeviktigaste slaget i kampen mot ett missbruk. Detta tar mycket lång tid att reparera och fören del så är det för alltid förlorat. Låt oss därför ge barn och unga en ärlig och objektivinformation kring droger, bruk och missbruk.2. Arbeta med missbrukare i syfte att skademinimera istället för att lagföra ochstraffa. Detta är den viktigaste av de åtgärder vi kan vidtaga och den innebär alltså enavkriminalisering av innehav av narkotika för eget bruk.Avkriminalisering är dock inget mål i sig utan ska ses som ett medel för samhälletatt istället för att alienera, stigmatisera och bestraffa missbrukaren, kunna vårda, upplysaoch lindra i den situation som han eller hon befinner sig och på så sätt lägga en grund förkommande rehabilitering och drogfrihet.I det sammanhanget är boendet en absolut central fråga och vi vill att man ska användaden modell som kommit att kallas ”boende först.” 3. Införandet av en samlad narkotikapolitik byggd på erfarenheter från främst Portugal.Om denna politik skrev SvD i februari 2010 i en ingress till en artikel följande:”När Portugal beslutade sig för att avkriminalisera bruket av droger ledde det till ettramaskri. Tio år senare är det istället linjen med nolltolerans och kriget mot narkotikansom får kritik. Nu köar omvärlden för att se hur portugiserna dömer folk till vård istället för fängelse.”Evidens för en liberaldemokratisk narkotikapolitik finner vi i t.ex Holland, Tjeckien ochPortugal. Holland har länge haft en politik som i mycket varit motsatt vår och för attnämna en skillnad så har Holland och Sverige ungefär lika många tunga missbrukare men med den holländska politiken så dör betydligt färre vilket är en gigantisk vinst i sig.Tjeckien har relativt nyligen valt att gå en väg som påminner om Portugals men i Tjeckienär underlaget för en vetenskaplig bedömning ännu inte helt tillräckligt ännu så vi tar istället och tittar på Portugal. Där genomfördes den politik vi nu vill genomföra även i Sverige, för 10 år sedan.Detta är det tredje steget i vår politik och innebär alltså vård och rehabilitering i en ordning som ser ut så här.A. Narkotikainnehav för eget bruk avkriminaliseras B. Särskilda kommissioner sammansatta av jurister, socialarbetare och sjukvårdspersonal, för avrådan från narkotikamissbruk införs.C. Dit skickas personer som påträffas med narkotika inom 72 timmar efter att de gripits och kommissionen tillsammans med den som gripits avgör vad som ska bli påföljden, allt från en varning till en remittering till en avvänjningsklinik.D. Tvång används i princip aldrig, men kommissionen kan utdöma straff i form avsamhällsservice eller böter, förbud att besöka vissa platser och har befogenhet att dra inyrkeslicenser och körkort. Till sitt förfogande har den ett väl utbyggt nät av kliniker somäven tar emot alkoholister.E. Droginnehav som motsvarar mängder för mer än tio dagars personligt bruk betraktas som ett brott. F. Andra inslag i strategin innefattar ett kraftigt utökat nätverk för behandling, satsningar på skademinskning, preventivt arbete och att integrera f.d missbrukare i samhället.De polisiära resurser som frigörs när vården tar över ansvaret för det som i andra länder anses vara ringa narkotikabrott, läggs istället på att stoppa smuggling, pengatvätt och försäljning.Resultaten av den första riktigt stora utvärderingen av den nya politikens effekter i Portugal har kommit och glädjande nog så kan man konstatera att efter avkriminaliseringen har användandet av narkotika minskat bland Portugals tonåringar.Andelen HIV-smittade, som smittats av orena verktyg, har sjunkit medan andelen personer som sökt hjälp och behandling mot sitt missbruk har mer än fördubblats.Portugal har nu, jämfört med EU och USA, den den lägsta nivån vad gäller personer över 15 år som använder marijuana med ca.10%. Proportionellt så är det så att det är fleramerikaner som använt kokain än vad det finns portugiser som använtmarijuana.På i stort sett varenda mätbar punkt så har situationen förbättrats påtagligt. Det gälleranvändandet, antalet dödsfall, antal i behandling och antalet HIV fall. Kostnaderna för narkotikapolitiken har efter reformen sjunkit betydligt och ytterligare en effekt av den nya politiken är att polisen nu kan fokusera på att spåra upp och lagföra de stora organiserade narkotikaligorna.Mot den i Sverige förda politiken, som idag bevisligen havererat och som är byggd på tro, fördomar, rädsla och okunskap, ställer Liberaldemokraterna ett alternativ som baseras på empiriska och evidensbaserade fakta, samt på kunskap hämtad ur nyligen gjorda erfarenheter.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: