Svensk Myndighetskontroll: En förenklad syn på tillvaron


Tankesmedjan Eudoxa har i en rapport gått igenom konsekvenserna av kraven på hårdare tag som idag är allt mer gällande på olika samhällsområden. På ett uppfriskande och upplysande sätt beskriver man vilken uppgivenhet ett sådant förhållningssätt egentligen speglar. Detta är en sammanfattning av rapporten till vilken jag lagt egna tankar, reflektioner och exempel.

När det visar sig att hårdare tag inte fungerar så har förespråkarna endast en väg att gå och det är att istället för att överväga nya metoder, förespråka ytterligare hårdare tag. Efterhand så har hårdare tag kommit att bli en lösning som är självgående och varje nytt brott mot det som de hårdare tagen är tänkta att åtgärda, blir i sig en bekräftelse på att ännu hårdare tag behövs.

Polariseringen ökar mellan åtgärder och motåtgärder och de hårdare tagen leder obönhörligen till hårdare motåtgärder. Om man saknade en tydlig motståndare från början så har man genom åtgärderna lyckats skapa en sådan och vi ser detta mönster gå igen på många områden.

I USA:s kamp mot terrorismen förefaller trenden vara att när inga nya framgångar röns ges antiterrorist-organisationerna friare händer och mindre offentlig insyn, oavsett att detta inte verkar ha någon större inverkan på grundproblemet.

war_on_terror.jpg

Man skapar nya, än mer övergripande, organisationer fastän den tidigare byråkratin (skapad för att möta tidigare kriser) utpekats som en bidragande faktor till att information inte sammanställts till trovärdiga förvarningar.

Film- och musikindustrin går längre och längre i sina legala krav för att kunna skydda sin upphovsrätt och nuvarande affärsmodell, så till den grad att den förordar både obligatoriska kopieringskydd i all elektronik och rätten att bedriva elektroniskt sabotage mot pirater.

I hedersmordsdebatten restes krav på starkare integrationspolitik – där integration ofta tolkades till total konformitet och/eller en fortsättning av den nuvarande integrationslinjen.

Genomgående gäller att det finns en grundläggande osäkerhet som måste desarmeras.

För att undkomma denna osäkerhet måste problemet lösas!

Den enklaste metoden för att hantera problemet är den redan befintliga. Den befintliga metodens omfattning ökas helt enkelt för att möta det ökade problemet.

Notera hur antagandet om att problemet faktiskt har ökat smög sig in i resonemanget. Genom att problemet överhuvudtaget togs upp framstår det som om det har ökat, oavsett om så verkligen har skett. Ett typexempel på denna funktion ser vi i debatten om brottsligheten.

Beslutsfattarna tilldelar resurser för att nå en lösning och uppföljning och efterrapportering ges en låg betydelse. Antingen går det bra, och då har man fått bevis för att lösningen fungerar, eller så går det mindre bra, och då måste mer resurser tilldelas. Efterhand börjar uppföljningen försummas eller ges en vinklad form.

Alla tankar på alternativa lösningar förkastas som varandes angrepp på den form man valt. Om det inte fungerar, så har man ofta inte tillräcklig uppföljning för att ge en fullgod bild av verkligheten och lösningens fel framstår inte klart. Alltså blir den tidigare inställningen vägledande för nästa beslut.

Den enda informationen som man är säker på, är att man tog ”hårdare tag” förra gången, och att detta då sågs som en fullgod lösning på problemet. Alltså försöker man med samma medel en gång till.

Hela modellen präglas av att ”något måste göras”. Personer i ledande ställning känner kravet på sig att visa att de kan använda den makt de getts för goda syften, så det är bättre att göra något – oavsett vad – än att framstå som inaktiv.

Eftersom uppföljningen ofta är dålig eller väljarkåren förhoppningsvis glömt frågan tills nästa valår spelar nyttan ingen större roll. Även oppositionen kan vara med och tävla om krav på hårdare tag, vilket naturligtvis driver upp budgivningen.

Ser ni hur kriminalpolitiken formas? Ovanstående är en närmast exakt beskrivning av vad som skedde efter rymningarna 2004 då kraven på ”superfängelser väcktes. Idag har vi byggt 72 sådana platser till en kostnad av 10.000.000:- per plats.

showimg.aspx.jpg

Om det bara finns en väg, en lösning, varför har vi då ett offentligt samtal? Går det att utkräva ansvar av politiker som bara gjorde det enda möjliga?

Kraven på hårdare tag konserverar och dess inneboende egenskaper leder till extremism och slutenhet. Antingen kollapsar ”lösningen” under sin egen vikt, eller så leder den missriktade lösningen till att det gamla problemet försvinner – ofta genom att ett nya problem uppstår och blir så viktiga att de tidigare ansträngningarna glöms bort.

Narkotikapolitiken är ett utmärkt exempel på hur ovanstående fungerar. Ständigt hårdare tag har lett till en situation där missbrukare fjärmats allt mer från samhället. Nya och livsfarliga droger har dykt upp, priserna på narkotika har rasat och tillgången är större än någonsin.

Vad är politikernas svar? En fortsättning på den politik som misslyckats med ännu hårdare tag. Samma sak ser vi vad gäller sexarbete där man nu går vidare med en misslyckad politik genom skärpningar av straffskalorna och redan innan detta sker så kommer ytterligare förslag på skärpningar bl.a i form av det korkade utspelet om att svensk lag ska gälla även i andra länder.

Hårdare tag fungerar inte i praktiken: hade lösningen verkligen varit praktisk hade den löst problemet. Man investerar mer och mer i ”sunk costs”. Om en åtgärd inte fungerar är det så gott som alltid lönlöst att kasta mer pengar på den.

De som förlorar på detta är många. De mest uppenbara är de som direkt drabbas av en onyanserad åtgärd som t.ex förortsungdomar som behandlas som misstänkta våldsverkare och kroppsvisiteras på grund av sitt ursprung och klädsel En annan grupp som inte är lika uppenbar är alla de som utestängs från diskussionen. De utgör den reserv av kreativitet, intelligens och samvete som nu inte används. I slutändan förlorar alla på hårdare tag,resurser läggs ut på ineffektiva åtgärder som inte får kritiseras.

Tillämpningen av hårdare tag blir också ojämn och varje uppskalning ökar utrymmet för fel och godtycke. Lagar och regler blir ett medel för att uppnå ett slut på problemet och inte ett medel för att garantera den enskilde trygghet och rättsäkerhet.

Hårdare tag leder alltså i slutändan till osäkerhet, alternativlöshet och polarisering. Innan ”mer av samma” gavs fritt spelrum hade vi enbart osäkerhet. Nu har vi alternativlöshet och polarisering, och problemet kvarstår, ofta uppförstorat av dess förmenta lösning.

Vi kan inte undkomma osäkerhet. Vi lever i en osäker tid, där stora förändringar sker och det ofta är svårt att avgöra vilken metod som ger bäst resultat. Det är just därför lösningar som anger en enda väg är så olämplig: den tillåter oss bara att lära oss från en möjlighet istället för från många. Nyckeln till att undvika hårdare tag är att ersätta alternativlösheten med mångfald.

Vi behöver inse att det finns många olika sätt att angripa problem och att fler förslag till lösningar kan vara värda att undersökas. Vissa kommer att vara bättre än andra; då väljer vi dem – men vi kan lära oss vilka det är genom att tillåta oss att misslyckas med vissa lösningar.

Mångfald gynnar kreativitet och samtal. Det finns ett rikt spelrum här: allt från att låta vem som helst föreslå och testa lösningar på problemet över att prova ett antal utvalda alternativ till att hålla sig till en beslutad lösning men vara medveten om alternativen om den inte skulle visa sig fungera väl.

Men mångfald i sig räcker inte, det behövs också objektiv uppföljning och vettig återkoppling till beslutsfattare. Hårdare tag sprids där uppföljning är svår eller interaktionerna komplexa (vilket gäller de flesta sociala frågor).

Demokrati och öppenhet går tvärs emot detta. När konsekvenserna av handlingar är lätta att se hindras hårdare tag, bra lösningar kan belönas och dåliga undvikas.

Det som behövs är inte hårdare tag, utan klarsyntare tag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser

About Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Posted on 20 mars, 2011, in Okategoriserade. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: