Dagsarkiv: 19 november, 2010

Svensk Myndighetskontroll: Knappnytt om Alliansen


Fullständigt oefterhärmeligt galen! Jo, det kunde ha stämt på Johan och Bea men nu tänkte jag på Knappnytt som kommer här.

Svensk Myndighetskontroll: Om jag suttit i Lagrådet hade det stått så här.


Lagrådet har godkänt regeringens proposition angående införandet av datalagringsdirektivet på vad som måste vara ny världsrekordtid. Jag beklagar detta och det visar ännu tydligare på behovet av en författningsdomstol. Om jag hade verkat i lagrådet eller i en sådan författningsdomstol så hade jag skrivit ett yttrande ungefär som det jag skrivit här och nu.

Efter att ha läst lagrådsremissen angående datalagringsdirektivet har jag kommit fram till att själva det fundament som lagen står på är rättsvidrigt och lagen borde alltså avslås enbart på den grunden.

Det står i Europakonventionens 6 artikel punkt 2 att; ”Var och en som blivit anklagad för brott skall betraktas som oskyldig till dess hans skuld lagligen fastställts.” Detta är den så kallade oskuldspresumtionen alltså en i konventionen fastslagen rätt att som medborgare betraktas som oskyldig och detta t.o.m vid en konkret misstanke om brott.

Konventionen är sedan 1995 också svensk lag med en alldeles särskild tyngd eftersom det också i regeringsformens 2 kap 23 § finns inskrivet att det inte får stiftas lag som strider mot konventionen.

Den lagrådsremiss som nu är aktuell behandlar en proposition som tar avstamp i något som måste sägas vara det omvända i förhållande till konventionstexten ovan. Direktivet och proppen säger att eftersom vi alla är presumtiva brottslingar så ska all vår elektroniska kommunikation lagras i sex månader i händelse vi kommer att bryta mot lagen.

Här har man alltså istället en presumtion som säger att vi är om inte direkt skyldiga så åtminstone potentiellt skyldiga. I vilket fall så uppfylls inte, enligt min uppfattning, i den föreslagna lagen det krav som ställs enligt artikel 6.2 och propositionen kan redan av det skälet inte godkännas.

efa8d0ca73e25469.jpg

Artikel 8 i konventionen talar om rätt till skydd för privat- och familjeliv och lyder i sin helhet så här:

1. Var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott eller till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Europakonventionen godkänner under vissa förutsättningar som synes vissa inskränkningar i rätten till privatliv och det kan ju synas vara rätt klart i vilka sammanhang man kan tänka sig det. Så är det också, d.v.s att sammanhangen är tämligen klara men sen så blir det besvärligare.

Europadomstolen, som är den instans som avgör frågor om brott mot konventionen, har i den praxis som etablerats vid olika domar kring artikel 8 mycket tydligt fastslagit att om några inskränkningar ska tillåtas så måste det först visas att det finns ett oavvisligt samhällsintresse och när det är visat, även att de åtgärder som då vidtas mot enskilda står i proportion till den skada den enskilde drabbas av.

Lagen ska även vara preciserad och avgränsad och får alltså inte vara generell och svepande.

Enligt min uppfattning så är den svenska lagen just det sistnämnda, generell och svepande, såtillvida att den ger de rättsvårdande myndigheterna rätt att ta del av den lagrade information som är definitionsmässigt kränkande enligt artikel 8, för alla typer av brott från förtal till kärnvapensprängningar.

Inte heller har jag i texten återfunnit de garantier för att den enskilde, i händelse han oskyldigt lider skada av lagens tillämpning, har tillgång till och möjlighet att på det sätt som sägs i konventionens artikel 13 använda ett effektivt rättsmedel i en process mot den skadevållande staten.

Men, kanske någon säger, om vi fortsatt vill att polis och åklagare ska ha vapen som fungerar för att lösa allvarliga brott, måste vi inte då ha direktivet?

Nyckelordet i sammanhanget är ”fungerar” och de erfarenheter som gjorts i länder där direktivet finns infört sedan några år visar på intet sätt att direktivet bidragit till att lösa fler allvarliga brott. I vissa fall, som t.ex gällande internetbrott, så har man efter direktivets införande löst färre.

För att kunna ge direktivet stöd av fakta har EU-kommissionen begärt in uppgifter från samtliga EU-länder och resultatet skulle ha redovisats nu i höst. Då det inte inkommit några fakta till stöd för att direktivet skulle vara ens i närheten av att göra den nytta som man påstod vid dess införande, har redovisningen skjutits fram till i vår.

Även denna avsaknad av konkreta och påtagliga resultat och förbättringar i brottsbekämpningsarbetet innebär ur Europakonventionssynpunkt att man än starkare kan ifrågasätta om integritetsintrånget och skadan som direktivet innebär står i proportion till den nytta som hittills alltså varit noll!?

Det finns alltså enbart ur konventionsperspektivet mycket att ifrågasätta med lagen och jag får säga att jag är förvånad över att vi ständigt ska behöva ha denna diskussion i ett land som på många områden påstår sig vara ett föredöme då det handlar t.ex om demokratifrågor.

9e37af71d902cc55.jpg

Personligen så anser jag att Europakonventionens skrivningar om de mänskliga rättigheterna utgör bottenfundamentet och utifrån detta så ska man alltså sträva efter att komma så långt som möjligt från den miniminivå konventionen garanterar i positiv riktning.

Om man i lagstiftningsarbetet skulle se på konventionen på det sättet istället för att se den som något man måste ta hänsyn till och nå upp till, så skulle mycket se annorlunda ut. Det vore intressant med fler exempel på och skäl till varför Sverige skulle nöja sig med att uppnå det som borde vara en lägsta nivå? Som det är idag så har vi t.o.m problem med att nå upp till denna lägsta nivå.

Den nya lagen får vi heller inte glömma är en i en lång rad av liknande lagar inom huvudområdet brottsbekämpning, övervakning, kontroll och annat som hör samman med rädslan för terrorism. Jag har tidigare i olika blogginlägg redovisat listor över ett ständigt ökande antal. En finns här.

Vilken effekt alla dessa lagar ger samlat har man aldrig utrett. Detta problem är idag så stort att t.ex Datainspektionen sagt;

Vad alla dessa förändrade regler kommer att innebära för skyddet för den personliga integriteten är mycket svårt att bedöma.”

Vi anser att statsmakterna måste ta ett helhetsgrepp och alltså bedöma de sammantagna konsekvenserna för integriteten av de olika förslagen”

Även lagrådet har tidigare uttryckt samma inställning

Det är svårt att få en samlad bild av lagstiftningen på området och omfattningen av de intrång i grundlagsskyddet som en enskild sammantaget kan drabbas av genom olika tvångsåtgärder.”

Desa båda uttalanden kom redan år 2008. Sedan dess har lagarna blivit betydligt fler men ingen konsekvensbedömning har gjorts av detta. När till och med landets yppersta elit bland jurister börjar få svårt att ha en samlad bild, vet då våra riksdagsledamöter egentligen vad det är de röstar om och vilka konsekvenser deras beslut kan få?

Sammantaget så leder detta till ytterligare en konventionsfundering. Europadomstolen har också utifrån praxis slagit fast att lag måste vara förutsebar på olika sätt. Man måste fråga sig hur förutsebar den är för dig och mig när den inte längre är det för lagrådet?

Det var på det stora hela mina konventionsgrundade invändningar mot lagen. Det finns ytterligare andra invändningar att göra.

Först att regeringen väljer att gå längre än vad direktivet kräver genom att trafikuppgifter sparas även när den som blir uppringd inte svarar.

Regeringen vill dessutom lagra uppgifter om var de inblandade befinner sig när kommunikationen avslutas. Det går stick i stäv mot EU-kommissionens expertgrupp som i somras ställde krav på att medlemsländerna inte ska få lagra något annat än det som uttryckligen anges i direktivet.

Ämnesglidning är en annan invändning. Massor av erfarenhet visar att vi tillskapar något för ett ändamål och ett syfte men att detta, sett över tid, förändras på ett sätt som alls inte var tänkt från början. Att det med lagrade personuppgifter finns stora risker om sådant sker förstår var och en. De skrivningar som finns i proppen innebär även att stora delar av den kommande tillämpningen kommer att ske genom förordning vilket naturligtvis ökar risken för ämnesglidning som vi ser på i stort sett varje område där sådan är möjlig.

Ekonomifrågan kommer att innebära brister i säkerheten och då främst hos de mindre operatörerna. Alla register läcker så frågan är inte om det kommer att läcka utan när.

Utredningar visar också ett förändrat beteende bland vanligt folk vad gäller nyttjandet av kommunikationstjänster på exakt det sätt som kritiker har varnat för. Man undviker kanske nödvändiga samtal med rehabkliniker, advokater, tidningsredaktioner (vad hände med meddelarskyddet?) kuratorer,präster etc. helt enkelt för att man inte vill ha sådant registrerat.

Till slut några rader om den stora lögnen. Den lögn som ska göra att stillatigande accepterar även detta. Den lögn som om och om igen upprepas för oss för att den ska fästa i våra medvetanden och bli sann. Lögnen som säger att direktivet införs för att möta den grova organiserade brottsligheten och för att förhindra allvarliga brott.

Samtidigt som man påstår detta så kommer man i en annan utredning och i ett annat lagförslag med förslaget om att utöka omfattningen av vad polisen kan få ut till även bötesbrott. Det skulle vara mycket spännande att höra vilken allvarlig brottslighet det är som är belagd med bötesstraff?

Att vi kan vara säkra på att den här lagen kommer att användas till annat än vad man säger just nu låter jag utvecklingen i Frankrike och Storbritannien visa eftersom det i dessa båda länder lämnats ut mångfalt fler uppgifter än vad respektive lands grova brottslighet är ens i närheten av att kunna generera.

Med de invändningar jag gjort så tycker jag att man kan se tydligt att den här lagen inte är rättssäker. Det finns i grunden bara två lägen för en lag. Antingen är den rättssäker eller så är den det inte. Finns det frågetecken kring rättssäkerheten så innebär detta med automatik att den inte är rättssäker.

EDIT: Jag hittade just en artikel om en jurist som helt är inne på samma linje som jag. Alltid skönt att slippa stå ensam i öknen och ropa. http://www.dn.se/nyheter/politik/jurist-sagar-lagradets-yttrande-om-datalagring-1.1212106

libdem-mini.png

Nunc aut nuncuam

Svensk Myndighetskontroll: Stoppa massinvandringen från Stockholm till Västerås


http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1015181-brandhill-sd-vagrar-grava-ned-stridsyxan

http://vlt.se/nyheter/vasteras/1.1009475-sd-vander-blad-efter-gruppledarval

I min hemkommun Västerås fick Sverigedemokraterna tre mandat vilket innebar att tre förvånade och förvirrade människor efter valet i olika kommentarer berättade att de inte hade hunnit med att utforma någon politik inför valet utan att de gått till val på SD:s allmänna politik och att man nu efter valet skulle sätta sig och utforma en politik för SD i Västerås att driva.

Riktigt så kan man nog inte säga att det blivit eftersom en av de tre blev utesluten p.g.av en misshandelsdom. Han sitter kvar i fullmäktige som politisk vilde och representerar väl i stort sett bara sig själv.

De två återstående, Börje Brandhill och John Bergström, blev alltså de som skulle ta ansvar för SD:s Västeråspolitik. Brandhill har sedan valet i alla fall presterat två debattartiklar i lokaltidningen. I den ena 100929 så säger han bl.a att ”Vi sverigedemokrater finns på banan och vi har kommit för att stanna – det kan ni vara fullständigt övertygade om.” Han kräver också att politiken i Västerås nu ska ”Kryddas med rejäla doser SD politik” men vad denna politik i så fall skulle innebära har han ingen kommentar till.

I den andra artikeln 101007 kommer så äntligen ett tungt politiskt besked från SD till de väntande Västeråsarna. Här skriver Brandhill nämligen att SD också ”vill Västerås bästa”. Som västeråsare så är jag ju glad och tacksam för detta och konstaterar att det möjligen varit mer förvånande om han sagt det motsatta.

Två dagar senare så tvingas man åter lägga det tyngande politiska tänkandet åt sidan då en polisanmälan gör gällande att en av SD:s företrädare i Västerås ska ha vandaliserat en av fullmäktigekandidaternas bil. Ett lite oortodoxt sätt att bedriva politik och lösa konflikter men det får till följd att Distriktsordföranden Marie Edenhager åker till Västerås för att reda ut situationen.

Fullmäktige har sitt första sammanträde efter valet och SD gör entre med två man och så den uteslutne politiske vilden. SD:s fullmäktigegrupp, som alltså reducerats till två personer, har fortfarande inte presenterat något av den politik man vill driva men Börje Brandhill har i de två artiklar han skrivit poängterat att ”Jag är öppen för alla förslag, jag är villig att tala med vem det vara må.” och att ”Vi sverigedemokrater pratar med vem det vara må, vi vill ta ansvar.”

Som alla fullmäktigegrupper vill SD naturligtvis också ha en gruppledare så det gäller att utse någon av gruppmedlemmarna till sådan. I det här fallet så här ju gruppen begränsad till Börje och John så det är en intelligent gissning att tro att det bör bli någon av dessa, trots de misshälligheter kring den vandaliserade bilen som varit. Edenhager från distriktet har också varit i Västerås igen och pratat med herrarna och bl.a sagt; ”– Jag gav dem en skarp varning. Den som inte kan samarbeta måste kliva av.”

a16a80abe49d3f03.gifDen 13/11 kan man läsa i tidningen att John Bergström, andranamnet på listan, utsetts till gruppledare av distriktsstyrelsen för Dalarna-Västmanland. I en tidningsartikel uppger Bergström att han nu tror på en nystart och att det är dags att vända blad.

På fråga om vad som talar för att det blir bättre nu så svarar distriktsordförande Edenhager från Dalarna att ”– Sunt förnuft, rim och reson. Det är man skyldig till när man representerar SD.”

Det sunda förnuftet håller i flera dagar men var tydligen inte särskilt sunt eller särskilt förnuftigt för idag tar den andre ledamoten, Börje Brandhill bladet från munnen och säger i tidningen att han och Bergström inte har någon som helst kontakt. Gruppen Bergström-Brandhill skulle ha träffats i veckan för att gå igenom budgeten men som Brandhill uttrycker det;

”– Aldrig! Jag har inte pratat med honom på flera veckor och det kommer inte att bli några samtal i fortsättningen heller!” Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att detta är samme man som i texten ovan uttryckte att Sverigedemokraterna tar ansvar och pratar med vem det vara må. Utom SD medlemmar i den egna fullmäktigegruppen förstås.

Brandhill riskerar nu att bli utesluten ur partiet vilket skulle göra att gruppledare Bergström i fortsättningen får leda sig själv i jakten på en politik. Någon sådan har man naturligtvis inte kunnat ägna sig åt vilket på sitt sätt kanske är bra för Västeråsarna.

Frågan har även tydliggjort exakt hur skeptiska Sverigedemokrater är till främlingar. I ett antal olika uttalanden har SD sympatisörer nämligen klargjort att Brandhill är infödd västeråsare och som sådan ska ha företräde framför de som kommer utsocknes ifrån. Att folk ända bortifrån Dalarna lägger sig i Västeråsarnas uppgörelser genom att fatta beslut i distriktets styrelse är inte godtagbart.

Själv född och uppvuxen i staden är jag böjd att hålla med. Dom är ju inte riktigt som oss riktiga Västeråsare och vi vill inte att vår kultur ska försvinna. Massinvandringen på senare år av Stockholmare måste också få ett slut. Det står inte på förrän vi västeråsare är i minoritet och vad händer då? Måste vi börja prata Stockholmska? En fråga till också, vad vet såna där människor egentligen om bandy? Va?

libdem-mini.png

%d bloggare gillar detta: