Svensk Myndighetskontroll: Är det dags att avskaffa livstidsstraffet?


På Liberaldemokraternas Facebookgrupp så tar en tråd upp frågan om livstidsstraffet och om det är berättigat eller ej. Trådskaparen inleder så här.

”Ett första steg i kriminalpolitiken bör vara att avskaffa livstids fängelse. Idag kan man få livstids fängelse för mord, vissa brott med dödlig utgång (grov mordbrand etc) och vissa brott mot rikets säkerhet. Alla som sitter för livstid idag är dömda för mord, eller anstiftan till mord. För det första är det en svår avvägning mellan 18 års fängelse och livstid. För det andra finnns ett visst godtycke i beslutet om tidsbestämning av livstidsdomar. Och för det tredje är det pöbelfasoner att ”låsa in någon och kasta bort nyckeln”. Jag föreslår att man ersätter livstidsstraffet med ett nominellt straff på 10-50 år, med villkorlig frigivning efter halva tiden för den som visat bättring.”

Frågan är komplicerad eftersom det ytterst handlar om en psykiatrisk bedömning. På 70-talet var uppåt 75% av mördarna klassade som psykiskt sjuka, idag är det knappt 25%. Mördarna har väl knappast blivit friskare i den utsträckningen utan det handlar om att man politiskt inte har haft kraft/mod/ork att stå emot det som kallas ”den allmänna opinionen” som har antagits vilja se att fler mördare döms till fängelse, oklart dock varför.

Den senaste förändringen är bara ca. två år gammal och innebar att det s.k fängelseförbudet togs bort och istället ersattes med en presumtion om fängelse. Johan Pehrson, vårt kriminalpolitiska batongspöke, har propagerat för ett totalt nedläggande av rättspsykiatrin.

Det finns även signaler om att den som vårdas inom rättspsykiatrin vid tillfrisknande ska överföras till fängelse, vilket i mina ögon är rent vansinne. Här måste vi göra upp med våra egna fördomar.

c6e841ee5f11799f0d5c42d40e1180ec.jpg

Om någon är sjuk så ska vederbörande behandlas som sjuk och inget annat. Den som är frisk ska behandlas som frisk. Har någon bedömts vara så psykiskt störd vid gärningens utförande att han inte vid tillfället var ansvarig för sina handlingar så är det väl självklart att det är vård och inte straff som gäller.

Att föreslå att någon som befunnits vara så störd och som kanske efter sex sju års vård friskförklaras för att gå vidare i sitt liv ska naturligtvis inte i samband med detta straffas. Han var ju fortfarande lika sjuk då gärningen utfördes och det är ju det man bedömt. Skulle man nu föra honom till fängelse för att där börja avtjäna straff för det han inte var ansvarig för så blir det ett straff för att han tillfrisknat och inte för händelsen. Den var han ju inte ansvarig för.

För att göra det ännu tydligare så antar vi att den skyldige är en sjuåring. Här inträder ju straffriheten per automatik eftersom vi anser att en sjuåring inte är ansvarig för sina handlingar annat än i begränsad omfattning och inte alls för sådant som vi vet att en sjuåring helt enkelt inte förstår.

Hur många av er som läser detta anser att sjuåringen om åtta år, på sin femtonårsdag, ska hämtas och föras till ett ungdomsfängelse? (nej, jag frågade inte dig Johan Pehrson…) Jag tror alltså inte att i stort sett någon, med undantag för den redan nämnde och nu även glömde, är av den uppfattningen att den tidigare sjuåringen nu ska straffas för det han gjorde för åtta år sedan.

Vi såg nyligen ett exempel på hur vår dubbla syn på den här frågan kan ställa till enorm skada då en kommunal chef efter 25 års prickfri karriär fick sluta sitt arbete då det framkom att han för drygt 25 år sedan gjort sig skyldig till ett mord för vilket han dömdes till rättspsykiatrisk vård.

Frågan om det är vård och rehabilitering eller om det är straff vi ska lägga tyngdpunkten på, är totalt avgörande för det resultat som vi kan räkna med att våra insatser ska ge. Vi kan inte fortsätta som nu och dela ut båda om varandra utan vi måste enas om det ena eller det andra.

Vad gäller livstidsstraffets vara eller inte vara så menar jag att de som döms till fängelse ska ha tidsbestämda straff. Om någon bedöms vara så farlig att han ska dömas till livstid så kan man låta det i sig utgöra grund för rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Gör man på det viset undviks ett allvarligt säkerhetsproblem i en anstaltsmiljö där ingen idag är tillräckligt utbildad eller kompetent att omhänderta människor med så djupa psykiska störningar. Härigenom förvandlas problemet också från att vara ett rättspolitiskt problem till att istället bli ett medicinskt problem vilket jag tycker är helt riktigt. Jurister ska inte bedöma psykiskt sjuka.

Annonser

About Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Posted on 1 november, 2010, in Okategoriserade. Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

  1. Nej Micke nu har du fått det om bakfoten…Är man sjuk ska man betraktas som arbetsför.Visste du inte det *LER*Hemikram ♥

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: