Svensk Myndighetskontroll: Brott & Straff, Nionde delen


 

 

Brott & Straff

 

 En ständigt pågående diskussion

 

Nionde delen

 

Kriminalvården

 

4 § Kriminalvården i anstalt skall utformas så att den intagnes anpassning i samhället främjas och skadliga följder av frihetsberövandet motverkas. I den utsträckning det kan ske utan att kravet på samhällsskydd eftersättes bör verksamheten från början inriktas på åtgärder som förbereder den intagne för tillvaron utanför anstalten. Frigivning skall förberedas i god tid. Lag (1981:213).

Ovanstående är den portalparagraf på vilken hela kriminalvården bygger och därav följer, eller borde följa, ett genuint intresse hos alla involverade parter att se till att vad som står här också uppfylls.

Så är det tyvärr inte.

Paragrafen stammar från en tid (1974) då synen på kriminalvård var helt annorlunda jämfört med idag och präglades då snarare av humaninsm till skillnad mot dagens betydligt mycket mer repressiva och strafforienterade kriminalvård. En humanist kan utan vidare påstå att allt har försämrats sett ur hans perspektiv och i ett sådant uttalande måste jag ge honom rätt.

Vi låser idag in folk betydligt längre tider än vad vi gjorde på sjuttiotalet till en kostnad som är långt mycket högre än då. De intagna har färre permissioner, färre och mer kontrollerade besök, mindre kontakt med vårdare och annan personal och på det stora hela en betydligt torftigare tillvaro nu jämfört med tidigare.

En av kriminalvårdens huvuduppgifter är att arbeta på ett sådant sätt att den intagne efter frigivningen inte återfaller i brott. Resultatet man uppvisar är att efter tre år så har mer än 40% begått nya brott vilket är något sämre än vad man hade under 70-80 talen. Någon märkbar slutsats av detta har man ännu inte dragit.

haktescell1.jpg

Det finns tveklöst effektivare metoder att tillgå om man vill. 2008 skrev jag om ett försök som gjorts med frigivna fångar som efter frigivningen erbjöds att delta i kognitiv terapi. En forskningsrapport kring detta visade att staten tjänade bra på detta och så här sa t.ex Kriminalvårdens utvecklingschef om projektet:

”– Det lönar sig även ekonomiskt med terapi. För varje satsad krona får vi drygt tre tillbaka, säger professor Martin Grann”. Återfallen minskade med 14% i den här gruppen men trots det så har jag inte kunnat finna att någon sådan verksamhet pågår idag.

Jag kommer senare i kommande delar av Brott & Straff att återkomma till just återfallsfrekvensen och efter dessa inledande ord på området Kriminalvård så ska ni få följa med in på Österåker och se hur det kan gå till inne i ett fängelse. Det är inte så länge sedan jag publicerade detta men som inledning på avsnittet kriminalvård passar den här berättelsen så bra att det får bli en repris för en del av er.

”Kom med en sväng till den tidigare mönsteranstalten Österåker norr om Stockholm. Det var på 90-talet den anstalt som hade i särklass störst framgångar med att rehabilitera de intagna och att se till så att de var hyfsat rustade att möta verkligheten utanför den drygt sju meter höga muren den dag de frigavs.

Anstalten hade vid den tiden även den lägsta procenten återfall i brott av anstalterna i Sverige med motsvarande säkerhetsnivå. Österåker tillhör de fem till sju säkraste anstalterna i Sverige och är byggnadsmässigt uppfört som en kopia av Kumla men med någon halvmeter högre mur. Den saknar den ”bunker” som Kumla har men är för övrigt alltså snarlik.

kumla.jpg
Anstalten Kumla

Det som gjorde Österåker så speciellt var att där fanns en anstaltschef som inte var som andra anstaltschefer. Hon hette Ann-Britt Grunewald och tillämpade en egen filosofi på, som hon sa, ”sina pojkar”. Det var under hennes ledning som mycket nytt i behandlings- och terapiväg prövades. Men mycket viktigare än så var den särskilda anda som hon lyckades förmedla till såväl övriga anställda som till de intagna.

Här avtjänades långa straff i en miljö präglad av positivitet och ömsesidig respekt. De intagna som fått möjlighet att komma dit och då särskilt till behandlingsavdelningarna, var mycket medvetna om att alla ansträngningar skulle göras för att tillgodose önskemål om arbete,studier, sysselsättning som på något sätt kunde föra den intagne framåt och öka hans möjligheter till ett liv utan kriminalitet efter frigivningen. Kort sagt, på Österåker hade man vid den tiden helt enkelt en chans. En chans som inte fanns på andra anstalter.

Nu sitter säkert någon som läser detta och muttrar om att ”det var väl ett jävla daltande med packet” och så kan man naturligtvis se det. Vad som ändå var ett bevisat faktum var att daltandet fungerade vilket naturligtvis också var djupt störande för dom inom kriminalvården som förespråkade hårdare tag och mindre dalt. Här visade man ju konkret att givet rätt betingelser gavs så gick det alldeles utmärkt att ge intagna olika förtroendeuppdrag och att lita på att dessa utfördes.

Hemligheten låg i att ingen ville svika Ann-Britt och det positiva grupptryck som uppstod där alla visste att de skulle få ett helvete med polarna om de gjorde det. Så kom morden i Malexander och batongivrarna fick massor av luft under vingarna. Nu j-ar fick det vara slut på daltet och här skulle det minsann bli ordning.

Det som skedde var att successivt så infördes allt fler regler och förordningar som hade ett enda syfte och ett enda mål och det är det säkerhetsmantra som präglat kriminalvården sedan dess. Grunewald höll ut ett par år och stod emot och argumenterade friskt mot vad hon beskrev som dumheter. Sedan så drog hon konsekvenserna för sin egen del och slutade helt enkelt inom kriminalvården, som hon inte längre stod ut med att jobba åt, i en miljö där säkerhet och kall teknik alltid gick före mänsklighet och värme.

Med henne försvann den siste genuine humanisten från kriminalvården och kvar stod och står teknokrater och byråkrater. Märkligt nog är dessa satta att vårda människor och inte maskiner vilket för många hade varit betydligt lämpligare.

Vad hände då med anstalten Österåker?

Mycket snabbt så förvandlades anstalten till att bli en av Sveriges sämsta. Det blev med tiden så illa att TV4 som 2007 hade ett samhällsprogram som hette Drevet gjorde ett långt inslag om anstalten som de kallade ”Från mönsteranstalt till monsteranstalt”

Man var så koncentrerad på att i varenda situation implementera det nya tänk som Lars Nyhlen, den tidigare polismannen och polischefen som nu hyrts in som torped av Bodström, tog med sig som den värdegrund som skulle komma att bli gällande inom Kriminalvården från 2004 och framåt.

Det är, när jag tänker efter, fel att kalla det Nyhlen tar med sig för nytänkande. Det handlar bara om att man tar fram och dammar av den gamla kära repressiva modellen.

Nytt är bara att denna gång fullföler man det på ett sätt man tidigare inte mäktat med ivrigt påhejade av alla de som anser att tre eller fyra rymningar på 30 år innebär att man har haft ”svängdörrar på Kumla”.

Jo, det kan man kanske hävda men den har då roterat med en takt av låt oss säga ett varv på 7,5 år. Bokstavligen miljarder har lagts på säkerhet och dessa miljarder har inte varit extraanslag i någon större utsträckning, utan har naturligtvis satt djupa spår i innehållet av verkställigheten för de intagna.

bodstrom.jpg
Urinprovsvägran

Konkreta exempel på anstalten Österåkers förfall kan vi ta från 2005. Anstalten drog under perioden januari-augusti på sig flest anmälningar till JO i kriminalvårdens historia tror jag och det var särskilt på två avdelningar som problemen var extremt stora så bara anmälningar från dessa trettiotalet intagna resulterade i att anstalten kritiserades av JO vid ett 25-tal tillfällen för anmälningar gjorda under en åttamånadersperiod.

Rekord även det naturligtvis. Det motsvarar alltså att dra på sig 25 domar under åtta månader. För det bestraffas man med kritik och här och nu skulle jag vilja höra de debattörer som alltid talar om daltande och att ”mängdrabatten” ska bort då man döms i domstol uttala sin åsikt på nytt men nu gällande stat och myndigheters övergrepp.

Men, tystnad är vad som hörs. Likhet inför lagen? Knappast.

Utöver detta fick JK vid något eller några tillfällen också betala ut skadestånd till intagna som, i olika av Kriminalvården förda register, hade funnit allvarliga fel i uppgifter som hade registrerats. Där stod bl.a att någon med svenskt medborgarskap skulle utvisas efter verkställighetens slut, någon ickenarkoman var i registret införd som sprutnarkoman etc. etc.

Ingen av de intagna hade heller det för den intagne viktigaste dokumentet, verkställighetsplanen, upprättad och gjord på ett korrekt sätt. Alla fel således.

Det grövsta exemplet på hur människor kränktes och förnedrades drabbade två intagna på ungefär samma sätt vid två olika tillfällen. Inför besök och inför permissioner så kontrolleras den intagnes drogfrihet genom att urinprov tas. Det innebär att den intagne får klä av sig helt för att sedan, inför andra som tittar på, kissa i en plastmugg.

Dokumenterad drogfrihet är avgörande för om besök ska få genomföras och för om permissioner ska beviljas. Vägran att lämna urinprov eller ett positivt sådant medför bestraffning som kan innebära allt från en varning till att den intagne får verkställa ytterligare upp till 15 dagar i anstalt av verkställighetstiden.

Denna bestraffning kan upprepas flera gånger så att en intagen som dömts till låt oss säga två år av vilka normalt 2/3=16 månader ska verkställas i anstalt kan få avtjäna hela tiden två år i anstalt.

En konsekvens av detta är att för en intagen som sköter sig så blir dessa prov extremt viktiga för att han ska kunna få sina permissioner. Vid två tillfällen så inträffar följande för två olika intagna som uppvisat perfekt skötsamhet båda två.”

Fortsättning följer 101001.

Annonser

About Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Posted on 30 september, 2010, in Okategoriserade. Bookmark the permalink. 6 kommentarer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: