Svensk Myndighetskontroll: Likhet inför lagen!?


Fortsättning från föreg inlägg.

Hela bakgrunden till denna jätteinsats får också den sägas vara tveksam. Som jag förstått det så har det handlat om en intern konflikt inom HA och i samband med denna så ska en av medlemmarna ha gjort någon sorts överenskommelse med polisen. Han ska ha bidragit till att en pistol återfanns nedgrävd någonstans i närheten och han har även anmält ett par av de andra medlemmarna för att det med tvång tatuerat in ordet ”out” vid hans HA tatuering. De ska också, enligt anmälaren, ha gjort sig skyldiga till någon form av brott då de hämtar pengar och utrustning som tillhör klubben i hans bostad.

Tänkbara brottsrubriceringar har vi nu fått i det lämnade åtalet, som omfattar sex män, och de grövsta är rån och anstiftan till misshandel. Dessa rubriceringar och dessa personer hade säkerligen ändå mötts i tingsrätten utan den jätteinsats som gjorts för att utreda ett sådant här brott.

Om vi ska räkna lite på kostnader för den här sortens massmediala polisingripandejippon

Över 300 poliser inklusive Nationella Insatsstyrkan, Rikskriminalen, Länskriminalen, Kronofogden, Ekobrotts myndigheten samt monsterbilen Sandcat deltog under razzian. Vidare tre helikoptrar varefter hela polisens tekniska avdelning finkammade området.

BandidosD_jpg_245627d.jpg

Insatsen resulterad i att 21 personer anhölls av vilka nu sex personer kvarstår.

Jätterazzian i Göteborg betecknas av polismyndigheten som den största insatsen någonsin mot mc-kriminella.

”Det här är en av de största framgångarna i kampen mot organiserad brottslighet och den troligen största insatsen någonsin mot mc-kriminella”.

Låt oss granska detta påstående. Polisen har enligt egna uppgifter bedrivit spanings- och utredningsarbete i ärendet under flera månader. När polisen tar betalt för utförda tjänster exempelvis i samband med fotbollsmatcher med mera debiteras 920 kr för varje påbörjad resurstimme. För varje polisman i tjänst motsvarar detta 7360 kr per arbetsdag. Multiplicera denna summa med lågt räknat 300 personer så slutar räkningen på 2,2 miljoner kronor.

Då är inte spanings- och utredningsarbete, helikopterkostnader, teknikernas arbete, kronofogdens eller Ekobrottsmyndighetens arbete inräknat…

Alla polisiära ingripanden skall grundas på den så kallade behovs o proportionalitetsprincipen. Den skada som drabbar den enskilde skall stå i proportion till behovet att utföra en viss åtgärd. I dessa fall är alltså resultatet av åtgärden avgörande för vilka resurser som får tilldelas. Av de åtgärder som polisen får använda skall det också enligt proportionalitetsprincipen användas det alternativ som ger minst skada för den enskilde.

Frågan som utefter behovs- och proportionalitesprincipen måste ställas är då: Var hela denna enormt kostnadskrävande insats verkligen nödvändig? Hade det inte räckt att efter spaning gripa alternativt hämta till förhör de sex nu åtalade personerna och då med ett minimum av poliser närvarande? För nog hade väl en åklagare kunnat räkna ut vilka personer som det kunde tänkas finnas tillräckliga bevis emot för att kunna få igenom ett åtal eller?

Polisen i Sverige har de senaste åren tillförts historiskt stora summor och extra personal till sin kamp mot så kallad organiserad brottslighet. Då samma poliskår inte förmår uppvisa resultat, som i brottsbekämpande verksamhet måste mätas i hur man lyckas förebygga brott och i antalet lagföringar, har mediaexponerade insatser istället fått ersätta dessa.

En oerhört personalkrävande aktion, med ytterst knappa resultat men med stor mediaexponering, betecknas då som den största framgången någonsin mot organiserad brottslighet!???

Låt oss slå fast att ett antal miljoner förbrukats för att häkta och åtala ett mindre antal personer. Personer som istället kunde hämtats till förhör med kanske tre patrullbilar som all nödvändig insatsstyrka. Ett sådan insats hade dock riskerat drunkna i mediabruset och då icke kunnat tjäna som ett översynligt exempel på polisens ”arbete” mot så kallad grov, organiserad brottslighet.

En annan fråga man måste ställa sig är följande. När polisen nu lägger så stora resurser på MC-klubbarna, vad är det då som istället blir liggande? Har det egentligen gjorts någon riktig utvärdering av förhållandet nedlagda pengar/resultat?

Den enda jag själv känner till är den som gjorts av BRÅ och den var inte särskilt uppmuntrande.

Jag kan helt enkelt inte låta bli att jämföra två av, för att visa vad jag menar lite förenklat, polisens avdelningar.

Låt oss kalla den ena för enhet A, för tillslag och störning av den organiserade brottsligheten och MC-klubbar. Som visat saknas här inte resurser och man gör verkligen sitt absolut yttersta vad gäller insatser. Tillslag, beslag och gripanden är vanligt förekommande men av det som inledningsvis var ett gigantiskt slag mot brottsligheten brukar i slutet innebära att de absolut flesta av de som delgivits misstanke om något, frias helt.

Jag påstår att resultatet i förhållande till resurserna är skrämmande dåligt.

Någonstans kanske det är fel på arbetshypotesen om X antal hundra poliser arbetar i Y antal år för att få fram bevis för att en klubb är organiserat brottslig genom sin delaktighet i Z brott? Efter en tid återstår egentligen bara två möjliga frågor.

1/ Är dessa MC killar så smarta att de, trots att de genom sina västar och annat tydligt talar om sin tillhörighet, kan klara sig undan den detaljgranskning som nu pågått under mycket lång tid? Eller,

2/ kan det helt enkelt vara fel i arbetshypotesen och skälet till att man inte finner bevisen man söker för organiserad kriminalitet, är att den helt enkelt inte existerar?

Om man då ställer ovan beskrivet intensiva arbete, för att ta människor till domstol och för att där döma och utdela straff, mot det arbete som Riksenheten för polismål lägger ner på att lagföra poliser som begår brott och olika fel i tjänsten så kan man ana en viss skillnad i ambitionsnivå. En närmast skrattretande stor skillnad om det inte vore för allvaret i det som sker och den effekt det så småningom kommer att få för människors förtroende för rättsväsendet

Här har vi å ena sidan en grupp där nitiskheten hos våldsmonopolet är så stor att minsta lilla överträdelse av vad det vara må och oaktat om det finns någon sorts omständigheter som kan ge en förklaring, så får vederbörande räkna med att vad det än är så tar det minst någon timme, resulterar förmodligen i en tur till polishuset där man oturligt nog har så mycket att göra just för tillfället att det blir till att vänta i en arrest någonstans så länge…….etc. etc. etc.

varning-for-sovande-poliser.jpg

 

Den andra gruppen kan i lugn och ro avvakta vad riksenheten kommer fram till och det innebär, som framgår av dessa siffror, i de allra flesta fall att den aktuelle polismannen kan fortsätta att sova gott om nätterna. Så här ser det ut siffermässigt på enheten:

2005 handlade Riksenheten exempelvis 3 877 anmälningar mot polisanställda varav förundersökning inleddes i 1 175 fall (30,3 %). I 67 fall lagfördes den polisanställda vilket motsvarade 1,7 % av de inkomna anmälningarna och 5,7 % av inledda förundersökningar.

Tre år senare, 2008, var antalet anmälningar 4 443 stycken och antalet inledda förundersökningar

1 013, motsvarande 22,8 %. I 59 fall lagfördes den polisanställda vilket motsvarar i 1,3 % av de inkomna anmälningarna och i 5,8 % av de inledda förundersökningarna.

Den som vill och orkar kommer, som jag gjort, att finna att inte ens grova brott som våldtäkt behöver leda till något gripande. Andra minns Osmo Vallo fallet och i än färskare minne finns Johan Liljekvist där chefsåklagare Björn Ericsson till och med grep in som rättsmedicinsk expert för att få ett rättsläkarintyg att stämma med vad de aktuella poliserna har uppgivit om händelsen.

Det, mina vänner, är vad som brukar kallas likhet inför lagen!


Annonser

About Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Posted on 22 juni, 2010, in Okategoriserade. Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: