Dagsarkiv: 29 april, 2010

Svensk Myndighetskontroll: Bloggare friad i förtalsmål


För första gången har frågan om ansvar för förtal i kommentarer på en förhandsmodererad men icke grundlagsskyddad blogg har tagits upp i svensk domstol.

Målet gäller kommentarer på SD Televisions chef Dragan Klaric blogg. Tingsrätten anser att kommentarerna på bloggen är att bedöma som förtal, men lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor omfattar inte förtalsbrott.

Helsingborgs tingsrätt anser alltså att en bloggare inte är ansvarig för förtal som någon annan skrivit på bloggen, även om den själv publicerar kommentarerna.

”Enligt tingsrättens uppfattning kan mot bakgrund av den grundlagsskyddade yttrandefriheten och Europakonventionens fri- och rättigheter brottskatalogen inte utvidgas till att omfatta skyldighet för tillhandahållaren av tjänsten att också hindra spridandet av uppgifter som kan utgöra brottslig gärning enligt andra straffrättsliga regler, t.ex. förtal. Med hänsyn härtill kan Dragan Klaric inte heller vara att anser som medgärningsman till den som skrivit inlägget. Tingsrätten kan inte heller finna stöd för att undlåtenheten att avlägsna kommentarerna under två månaders tid medför skadeståndsskyldighet för Dragan Klaric.”

Det här ser jag som en positiv dom på så sätt att enskilda bloggare slipper att sitta som censorer och försöka avgöra vad som är det ena eller det andra. De allra värsta avarterna brukar innehålla ett sådant språkbruk och ton så att det knappast går att undvika att ta bort dessa ändå.

Det är väl dock mycket möjligt att domen överklagas och det ska då bli intressant att se om hovrätten delar tingsrättens bedömning. Jag är inte alldeles säker på det.

Svensk Myndighetskontroll: Vad är det som är "förfärligt", Johan Pehrson?


http://blogg.svd.se/faktakollen?id=19105

Svenska Dagbladet har kontrollerat Folkpartiets rättspolitiske talesman Johan Persons påstående att ”alltfler unga människor kommer tidigt i kontakt med droger”. Påståendet gjordes i en debattartikel i samband med att propositionen om drogtester av barn presenterades i mars. SvD kommer fram till att påståendet inte stämmer.

Ingen blir väl direkt förvånad över detta. Att överdriva faror har ju varit den förhärskande strategin för att få igenom mycket av den integritetskränkande lagstiftning som tillkommit sedan attacken mot WTC den 11/9 2001.

Må vara hur det vill med just den saken, det som fascinerar är Pehrsons totala kluvenhet i argumentationen kring narkotikapolitiken.

Å ena sidan så är situationen värre än någonsin och kräver extraordinära insatser som just att kränka barn med drogtester hos polisen. Om någon å andra sidan pekar på att just det Pehrson säger samtidigt ger klara belägg för att svensk narkotikapolitik har misslyckats så är detta också naturligtvis fel eftersom den svenska restriktiva och repressiva politiken är mycket framgångsrik och alla försök att förändra denna, utom i mer repressiv riktning, är fel.

I en kommentar till sitt inlägg den 14/4 i år angående försäljning av icke narkotikaklassade droger via internet skriver han att de danska knarkklinikerna är ”förfärliga”. Han avser då de kliniker som öppnats för att under kontrollerade former distribuera heroin till de allra tyngsta missbrukarna. http://johanpehrson.blogspot.com/2010/04/knark-i-godisaffaren.html

Jag hittade för en tid sedan en artikel kring detta som jag kopierade. Idiotiskt nog så fick jag inte med vare sig var den var publicerad eller av vem så om du som skrivit följande utdrag ur artikeln känner igen den så hör av dig så ska jag ange källan!

Heroinförskrivning förekommer sedan tidigare i länder som Nederländerna, Schweiz, Tyskland och Storbritannien. Det är en verksamhet med utpräglat skadelindrande syften; ”harm reduction” alltså, den dominerande narkotikapolitiska strategin i Europa. Tanken är att möta de mest utsatta heroinisterna där de befinner sig, utan att ställa några omedelbara krav på drogfrihet.

Heroinprogrammen är en mycket begränsad verksamhet i de flesta länder där de förekommer. Programmen riktar sig till de allra tyngst belastade heroinisterna, de som misslyckats i all annan behandling och som lever i en kaotisk tillvaro med allvarliga hälsoproblem. Den gruppen beräknas bestå av högst tre eller fyra procent av det totala antalet heroinanvändare.

Vad sker med denna grupp i Sverige? Normalt sett erbjuds de inte någon hjälp alls. Drogfri behandling är inte att tala om för dessa människor – det har de prövat och misslyckats med många gånger. Vanlig underhållsbehandling har de också prövat, men det hårda svenska regelverket leder till att de blir utskrivna och avstängda. Det som sen återstår är ett destruktivt liv som aktiva narkomaner, med omfattande blandmissbruk, kriminalitet och hälsoproblem. De smittas av hepatit och andra blodburna infektioner. De får hjärtklaffsinflammationer och varfyllda bölder. Många dör.

Så ser det ”narkotikafria samhällets” politik ut i verkligheten.

Metoden med heroinförskrivning har blivit noggrant dokumenterad och utvärderad, och vi vet därför en hel del om dess effekter. Faktum är att förskrivningen visat sig vara en säker och effektiv insats för målgruppen. Den har skett i kombination med strukturerade psykosociala åtgärder. Det finns numera belägg för att metoden leder till tydligt förbättrad fysisk och psykisk hälsa för personer i behandling jämfört med likvärdiga grupper av personer som fått andra insatser, inklusive metadon. Heroinförskrivning har även visat sig ha positiva effekter när det gäller faktorer som blandmissbruk, kriminalitet och prostitution.

Vi vet också att verksamheten inte har fått de negativa följder som många kritiker varnat för. Heroinförskrivning är inte ”harm production” – patienterna har det bättre med behandlingen än utan. Läckage till den illegala marknaden har inte förekommit, eftersom inget heroin lämnas ut. Heroinförskrivning har inte lett till utökad legalförskrivning av andra droger (exempelvis kokain), och har inte heller lett till någon legalisering av droger.”

Den svenska politiken har också inneburit att vi har det högsta eller näst högsta dödstalet i västvärlden för denna grupp med över 400 döda enbart under förra året.

Idag, Johan Pehrson, gör samhället inte ett dugg för dessa.

Exakt vari, mot bakgrund av ovanstående, består det ”förfärliga” som du anser att den hjälp som denna grupp får i Danmark innebär?

Uppdaterar med en länk till originalartikeln och författaren av avsnittet ovan som jag inte hade någon källhänvisning till. Den är skriven av Björn Johnson som är statsvetare och forskare vid Malmö Högskola.  http://efterarbetet.etc.se/28584/heroinfoerskrivning-fungerar/

Svensk Myndighetskontroll: Effekter av hårdare tag


Eat this Johan Pehrson. Här har du fortsättningsberättelsen om vart allt ljudligt tal om hårdare tag och strängare straff till slut leder. Det är en artikel i Sourze skriven av Martin Ekdahl och han utlovar en fortsättning på denna som jag också kommer att skriva om. Här hittar ni artikeln i original:

http://www.sourze.se/__10708455.asp

Artikel av Martin Ekdahl publicerad 26 apr kl. 11.01:

Arbetslägren i Maricopa County #1

”Slaveriet i Förenta staterna är inte avskaffat. Det utförs av arbetsfångar. Låt mig ta er med till Maricopa County i Arizona och en man som kallar sig ”världens tuffaste sheriff”, Joe Arpaio.

Detta är en man som gjort sig känd för att fånga in så många ”rötägg” som möjligt. Det spelar mindre roll om de arresterade är skyldiga eller ej. Det viktiga för sheriffens deputies (konstaplar) är nämligen att fylla en kvot. Eller snarare, att ta så många som det bara går. Riktiga skurkar, prostituerade, uteliggare, knarkare, folk med obetalda skulder och papperslösa. Alla åker in på häktet. I Maricopa County är det ett allvarligt brott att inte ha sitt pass tillhanda tjugofyra timmar om dygnet.

Sheriff Arpaio blev berömd år 2000 då han skickade ut sina fångar längs vägarna för att plocka skräp, klädda i svartvit-randiga kläder och fotkedjor samt förnedrande texter på ryggen. Inledningsvis inhystes fångarna i fängelser, men sheriffen kom på att det var billigare att bygga ett tältläger, ”Tent City”, i öknen för de ständigt ökande skarorna. Där ute går fångarna klädda i inget mer än rosa kalsonger. Jo, det skulle vara kedjorna som de bär runt sina händer och fötter förstås. Det blir upp till 50 grader i skuggan och de utför en massa oavlönat jobb, ungefär som forna tiders slavar.

Vissa fångar hamnar dock inte i tältlägret. De placeras istället i ett högsäkerhetshäkte. Anläggningen är full med kameror överallt. Inte heller här handlar det om dömda fångar. Kom ihåg att detta är ett häkte. Ändå behandlas alla interner som vore de dömda mördare. Eller värre. Redan tidigt beslutade sheriffen att dra in de häktades rätt till grundläggande nöjen som att dricka kaffe, röka, titta på tv eller läsa tidningar.

Det enda ”kulturella” utbudet består av de biblar som fångarna får att läsa. Den mat de får är med flit tillagad för att vara så äcklig som möjligt och serveras bara två gånger om dagen. Det ska inte vara en semester att sitta på kåken.

Då ett tv-team från tyska RTL besökte häktet visade vakterna hur de övade på att slå ner ”oroligheter”. Vakterna var beväpnade med hagelgevär, elpistoler och vanliga pistoler. De visade för tv-teamet hur de stormade en cell och pepprade en docka full med kulor. ”Det blir oroligheter ibland” berättade en vakt. Han sade vidare att han såg fram mot det och tyckte att det var en kul variation i de dagliga rutinerna. Det är hårhandskarna på, bokstavligt talat, och vakterna tvekar inte att använda sina vapen.

Tv-teamet fick sen följa med in i ett uppehållsrum. De intagna låg med ansiktet mot golvet. De fick inte titta upp på vakterna. Då fick de slag med batonger. Efteråt visade en fånge att han var full med blåmärken från batongslag. Han satt inne på förundersökning för att inte ha betalt vårdnad för sitt barn i rättan tid. Flera fångar har dött under sin tid i Joe Arpaios förvar. Häktet är fullt av fotografier på sheriffen så att de intagna alltid vet att han vakar över dem.

Tv-teamet följde även med en av sheriffens deputies när denne åkte på runda för att hämta in nya fångar. Snart fick de syn på en man med en husvagn. Deputien stannade bilen och gick fram till mannen. ”Vad sysslar du med här då?” frågade han mannen. Mannen mumlade något svar om att han inte har gjort något. Då började deputien rota igenom hans saker. ”Dig har jag tagit förr” berättade han för mannen. Plötsligt hittade han en pipa bland mannens tillhörigheter. Detta räckte som bevis för att mannen höll på med olagligheter. Deputien satte på handfängsel och tryckte ner mannen mot motorhuven medan han förklarade att han skulle ta med honom till häktet.

Men bilens baksäte hade två platser och mannen med husvagnen hade en kompis. Således åkte även kompisen in i baksätet, utan bevis eller ens misstanke om brott. Då kompisen protesterade och sade att han inte hade begått några oegentligheter blev deputien förbannad. ”Du har inga rättigheter. Du ska inte ens titta på mig” sade han till mannen. Sitter man i hans bil får man räkna med glåpord och förnedring. Sedan gjorde deputien ett anrop på sin radio om att han hade hittat två ”douche bags” (ungefär ”skitstövlar”) som han skulle ta med till häktet. Så lite krävs i Maricopa County för att förlora sin frihet.

En person som på fel tidpunkt befinner sig på fel plats kan räkna med att tillbringa tid på säkerhetshäktet eller i tältstaden. Vem som helst kan när som helst åka dit. Brottsling eller ej, det är mindre viktigt. Deputien berättade för tv-teamet att han kan ta in en människa om han så misstänker denne för att ljuga, även om det handlar om personliga saker som vare sig rör honom eller lagen. ”Ingen ljuger för mig” sade han. ”Då åker dom in.” Och han tvekar inte att ta i med våld mot sina utvalda ”skitstövlar”. Gillar han dem inte så åker de in och bråkar de så får de stryk. Ingen går säker. Ingen rättssäkerhet finns att tala om. Så kan det gå till i ”the land of the free, home of the brave”.

Det händer ofta att deputierna genomför större räder mot eftersökta brottslingar eller immigranter. Är det en eftersökt person som det handlar om (till exempel för ”flykt från böter”) så händer det att deputien överlämnar den infångade till en ”bounty hunter” (prisjägare). På så sätt sparar man lite pappersexercis. Och pappersexercis är inget som den hårde sheriffen gillar. Trots att han påstår att brottsligheten har minskat under hans tid som sheriff visar oberoende rapporter på motsatsen. Och detta till skenande offentliga kostnader. Detta fnyser han åt. Själv presenterar han inga rapporter alls.

Sheriff Arpaio håller till i ett kontor på 19:e våningen i banken Wells Fargos skyskrapa i centrala Phoenix. Han går ständigt klädd i kostym och slips med en slipsnål föreställande en pistol i guld. Han skäms inte att säga att han ogillar media (som styrs av ”liberaler och kommunister”), föraktar Europa eller misstror det nya styret i USA.

Sheriffen har blivit återvald på fyraårsmandat sedan 1993, så det är tydligt att vissa medborgare gillar hans ”tuffa tag”. Men då skall man minnas att en stor andel av invånarna i Maricopa County saknar rösträtt därför att de (ironiskt nog) har suttit inne eller för att de är ”illegala invandrare”. Just de så kallade illegala invandrarna är en viktig punkt i sheriffens program och den vattendelare som fått en stor del av invånarna att börja ifrågasätta hans metoder.

Så länge det enbart handlade om att misshandla, smäda eller förnedra ”skitstövlarna” så tyckte många att han gjorde ett bra jobb. Detta trots att brottsligheten som sagt ökat i Maricopa County under hans tid. Men då han valde att fokusera på människor som bryter på andra språk och har annan hudfärg började vissa människor inse att han hade gått alldeles för långt. Men sheriffen hymlar inte med sin inställning till immigranterna. Det är bättre att mexikanerna sitter inne än att de tar de ”riktiga” amerikanernas jobb, menar han. Där kan de göra gratisjobb. Sen blir de utvisade till Mexiko.

Han bestämmer vilka som är ”illegala” genom en metod som faktiskt är illegal i USA – rasprofilering. Även barn drabbas av sheriffens metoder. Och det spelar inte ens någon roll om de är födda i USA och inte talar spanska. Saknar de uppehållstillstånd så är de enligt hans definition brottslingar.”

Svensk Myndighetskontroll: SD ungdom lider av någon form av hybris.


http://www.sourze.se/SD_enda_parti_med_samh%C3%A4llsb%C3%A4rande_politik_10708780.asp

Det är iofs naturligt för ungdomsförbund att vara kaxiga men när man, som nu SD ungdoms orförande, påstår sig ha den enda politik som är samhällsbärande, ja då är man inte bara ute och cyklar, man är det dessutom på tunn is.

Jag skrev nyss nedanstående kommentar till Erik Almqvists artikel vilken jag nu också postar här. Det finns egentligen mycket mer att säga om den hybris artikeln ger uttryck för men jag avvaktar och ser om jag får nåt svar på detta först.

Om jag nu förstått artikelförfattaren rätt så är det någon sorts pragmatism, modell SD, som är det samhällsbärande? Om denna pragmatism får jag som väljare inget annat besked än att det är den som kommer att avgöra varje enskild fråga. Konkret innebär det att vad SD bestämt en given dag angående vad som är det pragmatiskt riktiga att göra, är vad som kommer att gälla.

Tycker du verkligen att jag ska rösta på något som jag inte har en aning om vad det innebär annat än vad du och ditt parti tycker just för tillfället? Samhällsbärande lotteri låter det som.

Ge mig då ett pragmatiskt svar på t.ex frågan om aktiv eutanasi och om du menar att det finns ett rätt och fel i den frågan?

Hur ska SD hantera narkotikapolitiken? Det pragmatiska svaret blir att vi ska göra som i Portugal, d.v.s legalisera innehav för eget bruk av alla narkotikasorter. Pragmatiskt för att det besvarar din fråga om vad som fungerar bäst och då har den portugisiska legaliseringen år 2001 visat sig vara betydligt effektivare narkotikapolitiskt än den svindyra svenska modellen med restriktivitet och repressivitet.

Så ska jag ta ditt tal om pragmatism på allvar kan jag nu alltså skriva i min blogg att SD stöder en avkriminalisering av narkotikainnehav för eget bruk?

Problemet med ytterlighetspartier är deras otroliga förmåga att förenkla och göra allt till antingen vitt eller svart. Enkla lösningar på komplexa problem har aldrig fungerat i en demokrati.

Om jag vidare förstår dig rätt så är er modell för att bryta segregationen att erbjuda något som du kallar svenskhet och att ta tillbaka stödet till allt det du inte upplever som just svenskhet. Om du vill att någon ska köpa det så får du lov att definiera denna svenskhet. Vad är det egentligen? En återgång till svenskt 50-tal? 1850-tal? Eller vad?

Svenskhet som t.ex finnar beskriver den utgörs av att svenska män beskrivs som mesiga, obeslutsamma och klena. Innebär svenskhet att den för Sverige utmärkande Jantelagen nu ska göras till verklig lag? Svenskhet är att i genomsnitt föda mellan 1,7-1,8 barn per par. För att upprätthålla en befolkning brukar man räkna på att det krävs minst 2,2 barn. Med nuvarande reproduktionstakt så är det du kallar svenskarna på väg att utplåna sig själva so what´s the fuzz all about? Hur ser en pragmatisk lösning på det problemet ut?

Vad är ditt pragmatiska svar vad gäller fosterdiagnostik? Ska barn med handikapp tillåtas att födas? Jag menar, rent pragmatiskt, det blir ju dyrt. Så ge mig tydliga svar på dessa frågor så har du en början till ett politiskt program med ett sakinnehåll. Att skriva många och fina ord på ett papper är inte svårt men att konkret förklara vad man vill med dessa ord är värre. Ser därför fram mot ditt svar!

%d bloggare gillar detta: