Svensk Myndighetskontroll: Att lagstifta bort rättssäkerhet-vart leder det?


http://www.dn.se/nyheter/sverige/ra-tar-upp-spionfall-1.1053130

Mycket talar nu för att vi, vid sidan av tidigare omskrivna rättsfall, nu ser ytterligare ett exempel på att något är allvarligt fel i det svenska rättsväsendet. Fallet Ströberg har hela tiden varit omgivet av en mängd frågetecken och om han nu beviljas resning så är det enligt vad jag kunnat läsa mig till inte en dag för tidigt.

Det är sannerligen märkligt att så många av dessa ärenden har kommit att omprövas efter att journalister lagt ned lite tid och möda på att granska fallen. Den fråga som måste ställas i sammanhanget är; varför hittar inte polisen med alla sina resurser samma material som journalisterna gör?

Beror det på inkompetens, ovilja eller något grundläggande systemfel i det sätt på vilket förundersökningar bedrivs? Exemplen under senare år är alltför många för att kunna ignoreras. Det räcker inte att, som regeringen nu är inne på, skapa möjligheter som gör det lättare att få resning.

Det krävs något mer grundläggande grepp för att se till att människor inte hamnar i en situation där de tvingas söka resning. Vi måste se till att vi får ett rättssystem som minimerar antalet felaktigt dömda. Det ställer krav på förändringar på många plan med start i utbildningen av såväl poliser, åklagare, domare som advokater.

Jag har i ett tidigare inlägg pekat på ett sätt att minska antalet felaktiga domar genom att inte tillåta den tilltalades bakgrund att få spela roll för avgörandet av skuldfrågan utan först vid straffmätningen. http://blogg.aftonbladet.se/21909/2010/02/svensk-myndighetskontroll-minska-antalet-felaktiga-domar

Ytterligare ett sätt vore att tillskapa ytterligare resurser för försvaret att göra egna utredningar. Som det ser ut idag har en advokat mycket begränsade möjligheter att agera för sin klients räkning. Från start är det åklagaren som har initiativet och som beslutar vad som skall undersökas och vilka som skall förhöras.

För att sammanfatta kan sägas att försvaret i detta skede bara kan reagera, inte agera. Åklagaren har också möjlighet att neka att utreda sådant som försvararen kan anse vara av värde. Detta innebär att då det är dags för rättegång i tingsrätten så har åklagaren stora fördelar.

Dessa balanserades tidigare något av de möjligheter försvaret hade att, vid ett överklagande till hovrätten, kalla nya vittnen, genomföra omförhör etc. med parter i målet men dessa möjligheter har nu genom den nya rättegångsordningen EMR även de kommit att starkt begränsas till ytterligare nackdel för den tilltalade. Härigenom har, enligt min uppfattning, också rättssäkerheten för den enskilde avsevärt försämrats.

Det måste skapas balans mellan parterna för att en ”fair trial” enligt de krav som ställs i Europakonventionen ska kunna upprätthållas. Detta är ett väl så angeläget krav som de krav som ställs på en oberoende myndighet för att granska tveksamma domar.

Jag ställer mig naturligtvis positiv även till något sådant men menar samtidigt att behovet av en sådan skulle minskas dramatiskt under förutsättning att åtgärder sätts in väsentligen mycket tidigare i rättsprocessen för att tillse att denna sker på ett rättssäkert sätt.

Vi får aldrig någonsin tappa bort grunden för det vi kallar rättssäkerhet nämligen att en tilltalad skall vara skyldig bortom rimligt tvivel och att ingen är att betrakta som skyldig innan det finns en lagakraftvunnen dom.

För att avgöra skuldfrågan krävs även att företagna utredningar är genomförda på ett kompetent och objektivt sätt. Att de bevis som förebringas rätten inte är manipulerade och att rätten har kunskap och förmåga att göra en korrekt bevisvärdering. Dessa elementära grunder har jag en känsla av har kommit på glid bl.a. genom olika typer av lagar som inte längre kräver någon särskild grundad misstanke för att staten ska ges rätt att agera mot den enskilde.

Denna glidning redan i själva lagstiftningen påverkar naturligtvis även hur man ser på själva skuldfrågan genom hela den rättsliga processen. Därför är lagar som t.ex IPRED och FRA-lagen till skada inte enbart i de sammanhang där de tillämpas utan för hela synen på rättsstaten och rättssäkerheten.

Hellre 10 skyldiga på fri fot än en oskyldig fängslad sas det förr. Idag finns mycket som tyder på att denna syn inte alls präglar vårt samhälle längre. De danska s.k ”lymmellagarna” är ett annat sådant exempel och fler finns.

In dubio pro reo, dv.s vid tveksamhet till den misstänktes fördel, har kommit att förändras så idag gäller i stort sett motsatsen i många av de lagar som stiftats under 2000-talet. Du är alltså skyldig intill dess att du lyckats bevisa motsatsen. Ett tänkande som vi tidigare enbart har förknippat med stater som har ett helt odemokratiskt styrelseskick.

Land skall med lag byggas. Vi måste stanna upp nu och ställa oss frågan vad det är för land vi håller på att bygga med den nya typ av lagar som vi på senare år kommit att acceptera allt mer.

Om Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Publicerat på 28 februari, 2010, i Okategoriserade. Bokmärk permalänken. 2 kommentarer.

  1. Bra inlägg!Tyvärr kan jag inte läsa länkarna på min lånedator jag har, men det övriga säger en hel del.Du ska höra hur snacket går när rätten har överläggning! Fler än en gång har jag varit skiljaktig och beroende på vilken lagman det är somm är med visar också graden av irritation över mitt ”trots”. Men det är för att jag inte varit säker och jag har också motiverat varför.Håller verkligen med om att försvararen inte har mycket att gå på. Inte åklagaren heller, i vissa fall. Den sistnämnde är ju beroende av vad polisen berättar och de kan ju sålla lite som de vill, kanske inte medvetet, men de kanske inte alltid ser vad som är viktigt och därför inte tar med det i rapporten till åklagaren.Detta urholkar verkligen rättssäkerheten. Vet inte vad man skulle göra åt det. Kanske bättre utbildade utredare hos polisen, strängare förhållningsorder att ta med ALLT. Plus att åklagaren inte ska se till sin egen glans att vinna ett mål och därför kanske inte ta upp viktiga mål. Det är de ju inte tvungna att göra om de inte anser sej ha tillräckligt på fötterna för att vinna målet. Försvararen måste också ha rätt att rota lite innan rättegången.Kao

    • Michael Gajditza

      Försvaret får tyvärr inte den resurstilldelning som skulle krävas för egna utredningar. Annars är bestämmelserna i RB fullt tillräckliga. Om de bara tillämpas………

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: