Dagsarkiv: 7 februari, 2010

Svensk Myndighetskontroll: Moderat okunskap skapar mer lidande


http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/inga-politiska-signaler-overtraffar-signalsubstansens-grepp-om-narkomanen_4231673.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sprutbyte-stoppar-inte-missbruket_4223415.svd

Tjugo års debatt och somliga moderater har inte lyssnat och inte lärt sig någonting. De anför samma argument idag som för tjugo år sedan. Argument som speglar en sorts naiv politisk tro men som inte har något med verkligheten att göra.

Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram, om vi eventuellt undviker hepatit- eller hivsmitta men samtidigt orsakar någons död till följd av en överdos?”

Den frågan ställer sig uppenbarligen två ledande Stockholmsmoderater på fullaste allvar och använder den retoriska frågan som ett skäl att säga nej till sprutbytet. De menar alltså att en heroinist som står i avsaknad av en ren spruta då abstinensen sätter in, skulle avstå från att använda i stort sett vad som helst för att få i sig drogen. Förlåt, men det är bara korkat.

Om han eller hon tar en överdos har inte på något sätt att göra med vilket verktyg som används utan vad som hälls i verktyget och hur detta doseras.

Att säga nej till sprutbytet för att detta inte stoppar missbruket är som att säga att en alkoholist inte ska ha antabus för det botar inte sjukdomen. Det är som att säga nej till bromsmediciner mot HIV och AIDS för de stoppar ju inte heller vare sig sjukdomen eller spridningen.

Börja nu att skilja på narkotikapolitik och sjukvårdspolitik i syfte att begränsa smittspridning av blod- och infektionssjukdomar. Här kalla fakta vad gäller sprutbyten. Att de moderata företrädarna saknar förmåga att tillgodogöra sig dessa fakta minskar på intet sätt värdet av dessa fakta, det minskar enbart värdet av dessa politikers uttalanden!

 FAKTA:

Dagens forskning visar otvivelaktigt att sprutbyte minskar spridningen av hiv, vilket föranlett WHO och FN att rekommendera sprutbytesprogram där injektionsmissbruk finns och direkt kritisera Sveriges brister. Motargumentet att hepatit C-spridningen i Malmö fortsätter trots sprutbyte håller inte, eftersom hepatit C är mycket mer smittsamt än hiv och kräver åtgärder även mot parafernalia (droglösning, uppdragningskärl och filter). Malmös sprutbyte har framgångsrikt prioriterat hivprevention och inte haft något fall av hiv sedan år 2000.

Injektionsmissbrukarna står för 50 respektive 70 procent av alla nyupptäckta hepatit B- och C-fall samt runt 15 procent av hivsmittan i Sverige. Då cirka 80 procent av landets omkring 25 000 tunga narkotikamissbrukare passerar Kriminalvården under en treårsperiod erbjuds därför alla häktade i Stockholm och Göteborg vaccination mot hepatit B och hiv-prov samt en intervju om drog- och sexrelaterat riskbeteende via Svenska häktesprogrammet (SHP, före detta Socialmedicinska häktesprojektet). SHP ingår nu i Kriminalvårdens reguljära verksamhet och visar i likhet med Baslinjestudien, men med längre perspektiv (sedan 1987), att riskbeteenden är vanliga.

Data från Stockholms häkten som inte tidigare offentliggjorts visar att två tredjedelar av injektionsmissbrukarna delade sprutor förra året och bara 17 procent använde kondom vid senaste samlaget. Av 1 865 testade injektionsmissbrukare år 2002–2008 hade 118 (6,3 procent) hiv men en fjärdedel fortsatte dela sprutor och majoriteten använde gamla nålar. Hiv ökar bland heroinmissbrukarna, där 17,2 procent hade hiv år 2008 jämfört med 4,8 procent 1998. De mest sårbara börjar tidigt (70 procent av heroinisterna injicerade redan i tonåren) och två tredjedelar är hemlösa, vilket stödjer Bards förslag att ta bort dagens 20-årsgräns och bosättningskrav inom landstinget för tillgång till sprutbyte.

Rena sprutor kostar som en dos amfetamin på svarta marknaden och går inte att köpa lagligt. Ett organiserat sprutbyte är ett komplement till annat förebyggande arbete och handlar inte om att avkriminalisera narkotikabruk utan om att förhålla sig till verkligheten.

MER FAKTA:

Sprutbyte

I Malmö och Lund började man 1986/1987 dela ut injektionssprutor för att hålla tillbaka en fruktad hiv-epidemi bland Skånes sprutnarkomaner. Det var då oklart om verksamheten var rättsligt tillåten. 2006 blev den i lag tillåten sedan riksdagen antagit en proposition från den socialdemokratiska regeringen.
I Stockholms läns landsting har debatten varit hetsig under många år. De regerande borgerliga partierna har hittills förhållit sig avvaktande till kraven på sprutbytesprogram. Den rödgröna oppositionen är för.

Under 2008 rapporterades i hela landet 29 nya fall av hiv och 1 074 fall av hepatit C bland personer som smittats genom injektionsmissbruk. I Region Skåne har endast enstaka fall av hiv upptäckts under perioden 2000–2008, och någon inhemsk spridning av hiv förekommer inte i gruppen bland injektionsmissbrukare. I Stockholms läns landsting sprids däremot hiv bland injektionsmissbrukare sedan mitten av 1980-talet och under 2000-talet har i genomsnitt ett 20-tal nya hiv-fall om året rapporterats.

Antalet hepatit C-smittade är också lägre i Skåne än i Stockholm och trenden bland injektionsmissbrukare pekar nedåt, även om det är svårt att dra några entydiga slutsatser om antalet hepatit C-smittade.

Vad beror skillnaden på? Sedan 2006 har landstingen möjlighet att införa sprutbytesprogram som en smittskyddsåtgärd. Men Sverige har i dag endast två sprutbytesprogram och de har funnits sedan slutet av 80-talet – ett i Lund och ett i Malmö. På andra ställen i landet pågår debatten fortfarande om sprutbytets vara eller inte vara.

Sverige har sedan 2006 en lag som tillåter landstingen att starta sprutbytesprogram. Socialstyrelsens särskilda föreskrifter för sprututbytesverksamheten ställer hårda krav på att sprutbyte endast är tillåtet som en del av en bredare verksamhet som riktar sig till missbrukare. Det handlar bland annat om hälsorådgivning av läkare, motiverande samtal, information om hur man skyddar sig mot sexuellt överförbara infektioner, test och vaccinationer. Verksamheten ska ha en öppen dörr mot vård och behandling.

Behandlingsprogrammet har missbrukarna i fokus och syftet är att motivera dem att sluta missbruka och göra det innan de ådrar sig kroniska sjukdomar. För individen innebär detta en möjlighet till ett liv utan hiv- eller hepatitsmitta. För samhället innebär det samtidigt en stor besparing, eftersom varje missbrukare som förhindras att bli hiv- eller hepatitsmittad innebär en hälso- och samhällsekonomisk vinst.

Svenska och internationella erfarenheter pekar entydigt på att välskötta sprutbytesprogram har dokumenterat positiva effekter. Såväl WHO, FN:s hiv-program UNAIDS, Internationella röda korset och Världsbanken rekommenderar sprututbytesprogram som en effektiv metod för att minska smittspridningen av hiv och hepatit. Det är hög tid att en gång för alla slå hål på myterna och ta de vetenskapliga belägg som finns på området på allvar. Sprutbyte motverkar smittspridning, ökar inte antalet narkomaner och påtvingar inte ett land en drogliberal politik. Det är något som nästan alla länder inom EU har insett och därför infört sprutbyte för missbrukare. Undantagen är Sverige – frånsett programmen i Malmö och Lund – och Grekland.

Finland, som har en restriktiv drogpolitik, har infört en lagstadgad och hälsopolitisk skyldighet för kommunerna att inrätta så kallade lågtröskelmottagningar med sprutbyte för drogmissbrukare. Mottagningarna är lättillgängliga, ger en basal hälsoservice samt möjlighet till provtagning, vaccination mot hepatit och sprutbyte under kontrollerade former. Servicen är gratis, icke-dömande och brukarna kan vara anonyma. Den enskilde brukaren kan komma utan att boka tid och får besöka mottagningarna även om han eller hon är påverkad.

Mottagningarna ses som en ren hälsopolitisk åtgärd för att minska smittspridning och har ingenting med narkotikapolitik att göra. Detta har nyligen bekräftats i en doktorsavhandling som slår fast att sprutbytet på intet sätt har bidragit till en mer liberal narkotikapolitik.

Erfarenheterna från Finland är övervägande positiva. Ökningen av nysmittade med hiv kunde brytas tack vare införandet av lågtröskelverksamheten. Även nya fall av hepatit B och C har minskat i antal. Utöver detta har man via dessa mottagningar även nått unga personer och andra grupper med dolt missbruk. Drygt hälften av dem som besökte en lågtröskelmottagning under 2007 var yngre än 30 år.

Lågtröskelmottagningarna gör därmed att man når intravenösa missbrukare tidigare än i Sverige. Genom sina mottagningar når Finland över 60 procent av alla missbrukare. Dessutom har Finland inte på något sätt ändrat sin restriktiva narkotikapolitik, vilket är positivt och visar på förutsättningarna för att även Sverige i större omfattning kan införa sprutbyte utan att för den skull ge avkall på den nuvarande restriktiva narkotikapolitiken.

Sverige skrev 2004 under Dublindeklarationen där vi tillsammans med ett antal andra europeiska och centralasiatiska länder lovade att intensifiera arbetet mot hiv/aids/hepatit. En av rekommendationerna är att sprutbyten ska nå åtminstone 60 procent av alla intravenösa missbrukare. I dag når Sverige högst 5 procent via programmen i Malmö och Lund.

Sverige bör följa det finska exemp­let och stärka hälsoarbetet till de mest utsatta och förhindra att missbrukare i onödan smittas av hepatit eller hiv. Vi vill stärka det förebyggande arbetet riktat till de mest utsatta i detta sammanhang, och i det arbetet ingår sprutbytet som en viktig del. Vi vill att de sprutbyten som startas ska utvärderas på vetenskaplig grund för att vi ska kunna följa utvecklingen och göra förändringar vid behov.

Sedan 20 år pågår en hetsig debatt om sprutbyte i Sverige. Under dessa år har alltför många missbrukare smittats av hepatit eller hiv, kroniska sjukdomar som kraftigt har försämrat deras livskvalitet efter det att de har slutat missbruka.

Sprutbyte är inte en narkotikapolitisk åtgärd utan en hälsopolitisk insats för en grupp utsatta människor. Det finns många vägar till folkhälsa och olika insatser behövs för att främja hälsa särskilt hos dem som är mest utsatta. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa och även drogmissbrukare har rätt till hälsovård.

Lars-Erik Holm
generaldirektör Socialstyrelsen

Johan Carlson
generaldirektör Smittskyddsinstitutet

Sarah Wamala
generaldirektör Statens folkhälsoinstitut

Som synes är det sista avsnittet skrivet av tre av de personer i landet som har den största kunskapen på området. Att så totalt bortse från deras synpunkter som dessutom är baserade på vetenskapliga fakta är monumentalt dumt.

Det är dessutom förenat med ett fortsatt lidande för de som drabbas av de svåra sjukdomar som ett sprutbytesprogram skulle bidra till att minska. Politisk dumhet som skapar mänskligt lidande. Det är kontentan av vad de moderata företrädarna åstadkommer.

Svensk Myndighetskontroll: Antipiratbyråns lakejuppdrag


 Jag såg att Antipiratbyrån börjat blogga http://blog.antipiratbyran.se/ och tyckte därför att det här kunde vara ett bra tillfälle att ge en liten historisk tillbakablick på frågan om immateriell lagstiftning och vilka mekanismer och bevekelsegrunder som drivit denna till den punkt där vi är idag. Inlägget ger även en rätt tydlig bild av vems intressen det i första hand är som Antipiratbyrån försvarar.

Johan Söderbergs text och analys är i allt väsentligt oförändrad. Jag har gjort en del tillägg och dragit en del slutsatser som bakats in i texten.

Apropos APB så talade jag i torsdags äntligen med Kriminalkommisarien Eva Jakobsson i Malmö angående det misstänkta dataintrånget av APB i april förra året och det förhör som hölls ska nu redovisas för Överåklagare Björn Eriksson som fattar beslut om den vidare handläggningen.

På fråga om hur jag trodde att APB berett sig tillträde till den privata och lösenordsskyddade server det är fråga om så rekommenderade jag helt enkelt förhör med de ansvariga hos APB. Det är enbart dessa personer som med full säkerhet vet hur det har gått till.

I själva målet om informationsföreläggande som senare skall avgöras av HD har ju så här långt i vart fall Svea Hovrätt kommit till slutsatsen att då servern var skyddad kan inte heller materialet i den ha varit avsedd för den vidare krets som APB hävdat. Poängen här är att det härmed är klart att skyddet fanns och om APB inte fått tillstånd från serverns ägare så har man olovligen berett sig tillträde till denna.

Så vidare till det historiska perspektivet eller vad jag ska kalla det:

Lag och teknologi samverkar för att skydda den immateriella egendomsformen.

Risken för ett storskaligt och finmaskigt övervakningspanoptikon är påtaglig.

För stunden är övervakningssystemen inriktade på att skydda transaktioner och samla data över individers köpvanor. De snävt ekonomiska uppgifterna kan tyckas banala och är därför lätta att undervärdera.

Men en infrastruktur, som kan slå om från kommersiell till auktoritär användning lika snabbt som Saddams växtgödselfabriker påstods kunna växla till att producera C-stridsmedel, är under uppbyggnad. Eftersom immateriell egendom (i digital form) kan laddas ner från vilken nod som helst i ett globalt nätverk, måste skyddet för egendomsformen utsträckas globalt.

Bakom det svenska lagförslaget ligger ett EG-rättsligt direktiv, 2001/29/EG, som i sin tur går tillbaka på ett fördrag i WIPO, World Intellectual Property Organisation, som står under FN:s regi. Tillsammans med TRIPs, Trade Related Intellectual Property Rights, som tillkom i samband med att WTO bildades 1995, utgör dessa två organisationer den globala översynsmyndigheten för skyddet av immateriell egendom.

Vad som är under uppbyggnad är en globalt omspännande konstitution, finmaskig nog för att nå bortom varje nationalgräns.

Behovet av att utsträcka det immateriella egendomsskyddet över nationsgränserna fanns långt innan Internet kom med i bilden. Kärnan till dagens uppgörelser om upphovsrätt är Bernekonventionen som slöts 1886 mellan en handfull europeiska stater. Också då förekom påtryckningar mellan nationer för att ansluta fler länder. Under merparten av artonhundratalet försökte t.ex England förmå USA att stoppa piratkopieringen av billiga engelska böcker.

Profiler som Charles Dickens reste över Atlanten och pläderade för ett slut på amerikanarnas hejdlösa piratverksamhet. Men den amerikanska kongressen motsatte sig att betala royalties till engelska bokförlag, bland annat med motiveringarna att det skulle hindra uppbyggnaden av läsande och litteratur i landet, samt att nationella resurser skulle föras ut till utländska monopol. Inte förrän 1989 undertecknade USA Bernekonventionen.

Orsaken till Förenta Staternas sekellånga motstånd mot Bernekonventionen är komplex, men bottnar i den omständigheten att under större delen av den amerikanska historien har Förenta Staterna varit nettoimportör av copyright, medan Europa har varit nettoexportör.

Nu är förhållandet det omvända. Det kan förmodas att en allt större del av resursöverföringen från periferi till centrum i framtiden kommer att betalas ut i olika former av royalties i stället för genom ränteavbetalningar och direktinvesteringar.

Michael Perelman, som har djupstuderat frågan, likställer i 2003 års januarinummer av Monthly Review den finansiella och strategiska betydelsen av intellektuella egendomsrätter med oljan för USA:s ekonomiska ställning:

Intellektuella egendomsrättigheter har blivit en finansiell motvikt till avindustrialiseringen, eftersom den avkastning som de genererar hjälper till att balansera den enorma importen av materiella varor.

Eller enklare uttryckt: först efter 1989 såg USA egna vinster i att verka för en striktare reglering och påtryckningarna startade. De påtryckningar som givit oss nuvarande regelverk och vilka nu genom ACTA kommer att ytterligare befästa den upphovsrätt som nu blivit ekonomiskt mycket viktig för USA.

Vi, nyttiga idioter i EU och Sverige, bl.a. förtjänstfullt representerade av Antipiratbyrån, lägger oss omedelbart platt och viftar likt en valiumbehandlad Labrador på svansen åt husse där borta i det vita huset.

Det kan här vara på sin plats att påminna om ursprunget till ordet patent.

Tidigare hette det letters patent, vilket var kaparbrev signerade av Europas monarker, för att till gynnade parter upplåta rätten att erövra främmande länder och stifta importmonopol i dessa kolonier.

Att vidmakthålla intellektuell egendom globalt är en beståndsdel av imperiets konstitution och därför också föremål för dess »polisiära« åtaganden världen över. Redan finns några exempel på global våldsutövning i detta syfte.

Kina avrättade en man som sålt falsk Maotoi, ett varumärke på likör, i en kampanj mot piratkopiering 1992. Det starka ställningstagandet mot piratverksamhet förmådde företag som Walt Disney att återinvestera i Kina.

Den republikanska senatorn Pete Wilson har förordat militär intervention mot asiatiska länder som inte tar krafttag mot piratkopieringen. Detta kan redan ha skett i begränsad omfattning.

1998 bombades en fabrik i Sudan, under förevändningen att den tillverkade kemiska vapen med kopplingar till terrorism. I själva verket producerade fabriken i al-Shifaa billiga kopior av patenterad medicin. Det finns åtskilliga exempel på länder som har utsatts för hot och lockelser av USA (med EU som bisittare) för att förmå dem att underordna sig immateriella egendomsmonopol.

Kraven har rört sig om alltifrån att tillverkningen av billig medicin skall upphöra (Brasilien, Indien) till att Windows skall användas i stället för GNU/Linux som teknologisk plattform i skolor och offentlig administration (Peru, Kina).

Låter det troligt att fabriker bombas och länder hotas med sanktioner och utsätts för förtäckt våld för att den enskilde författarens nödtorft måste värnas? Alltid när upphovsrätten debatteras ställs den lilla konstnären i förgrunden.

Resonemanget går ut på att dels måste kulturarbetaren ersättas för sin ansträngning, dels behövs ekonomiska incitament för att ny kultur skall genereras. Att det är andra intressen som organiserat sig och driver på utvecklingen än författarna blir uppenbart av Sonny Bono Copyright Term Extension Act, som antogs i USA 1998.

Lagen utökade den exkluderande äganderätten över konstnärliga verk med tjugo år, från femtio till sjuttio år efter författarens död.

Det är svårt att tro på att författare sporras av en sådan förstärkning av upphovsrätten……

I stället hindras de från att fritt låna idéer från klassiska verk.

Däremot räddade Sonny Bono Copyright Term Extension Act Disney från att förlora ensamrätten till Musse Pigg, som annars hade tillfallit det allmänna kulturarvet under första decenniet på 2000-talet.

Tvärtemot retoriken, där den immateriella egendomsrätten värnar om den enskilda konstnären/artisten/författaren, konstrueras lagen i verkligheten mot denne arbetares intressen.

Lagstiftningen är primärt avsedd för upphovsrättigheter efter det att de har avyttrats till företaget.

Relationen mellan kunskapsarbetaren och företagaren regleras däremot av kontraktet, det vill säga av maktförhållandet mellan de båda parterna. Den explosiva tillväxten av immateriella egendomsrättigheter svarar mot en ny ackumulation, där kapitalet i grunden är sårbart gentemot (kunskaps)arbetaren.

Kunskap, information och färdigheter ansamlas från utkanterna och periferin av samhället, för att centraliseras, kodifieras och monopoliseras av kunskapseliten; allmän tillgång till denna sociala kunskap kontrolleras och begränsas.

Denna process kallar Robin och Webster för socialtaylorism. Utvecklingen är i kontinuitet med industrialismen och utmärker sig bara i att nu också kreativa och intellektuella arbetsuppgifter kan fragmenteras och göras till rutin. David Noble har varnat för att denna process håller på att omvandla det högre utbildningsväsendet till en»digital diplommanufaktur«.

Det är för att bevaka denna inlåsning av upphovsmannens kunskap, och hålla den från andra arbetare/användare och från henne själv, som lagstiftning tillkallas. Information är samtidigt en vara och det huvudsakliga produktionsmedlet för att framställa ny information. Ges kunskapsarbetare fri tillgång till information har de i någon utsträckning fri tillgång till sina egna produktionsmedel.

Skyddet av intellektuell egendom drivs på av den omständigheten att det i ökad utsträckning är mentala skapelser av tänkande människor som genererar värde.

Denna kunskap och kreativitet är mycket svår att stänga in bakom ett företags murar. Åtgärden från amerikanska företag har varit att begära lagstiftning och statligt skydd av sina produkter.

Likheterna med t.ex miljöområdet är uppenbara. USA gör vad som är bra för USA. Anser man inte att ett Kyotoavtal är värt att skrivas under så gör man det inte. Vill man inte gå i takt med resten av världen så vet USA att det kommer USA undan med för det finns tillräckligt många som okritiskt tar till sig de amerikanska argumenten i olika frågor enbart baserat på det faktum att USA har en sådan maktställning.

Vad vi ser är helt enkelt den starkes rätt och när Antipiratbyrån med benäget bistånd av svensk regering, riksdag och polis jagar enskilda svenska medborgare så gör man det med en amerikansk jaktlicens utfärdad i styrelserum hos multinationella jättar som lagstiftningsvägen enbart är ute efter att styra våra konsumtionsmönster på ett sådant sätt att maximal profit genereras för dessa bolags aktieägare.

Det gör Antipiratbyråns verksamhet till en ren lakejuppgift som jag har mycket, mycket svårt att förstå att någon kan känna någon som helst stolthet över. Själv skulle jag skämmas!

%d bloggare gillar detta: