Dagsarkiv: 15 februari, 2009

Svensk Myndighetskontroll: Vem läser vad?


Bland kommentarerna i min blogg så ställde JensO en fråga, eller kanske egentligen mer av en fundering, kring om allt det man skriver blir läst. Visst kan det vara bra terapi att sitta och skriva men för de allra flesta är det nog också så att man vill bli läst, ialla fall är det så för mig.

Det beror ju också på vad man bloggar om och visst händer det att jag kastar en avundsjuk blick på de bloggar som handlar om sex, mode och andra mer ”populära” ämnen än FRA och IPRED t.ex.

Å andra sidan så skulle jag själv vara en katastrof som modebloggare så det är bara att glömma och vill jag blogga om sex så står det mig ju fritt att starta en sexblogg också.

Visst är det någon som läser slutresultatet men en sak oroar mig lite och det är att ibland får jag en känsla av att vi mest läser varandras. Det gäller också att hitta vägar ut med sitt budskap.

Ett bra exempel på hur processen kan fungera då den fungerar bra är de sju S motionsskrivarna som haft någon sorts öppet samråd på nätet. Där vet jag att en del av vad andra utomstående har skrivit har omvandlats och utgör numera en liten, liten del av motionen.

Just att kunna få sådan input och omedelbar feedback är naturligtvis bra i ett skapande och kreativt klimat.

Vad man möjligen borde göra då man ändå har skrivit ett blogginlägg är att kopiera det och skicka ut även på andra ställen på nätet. Själv skriver jag sedan slutet av oktober även för Läsarnas Fria tidning och har fått ett tiotal artiklar publicerade.

Jag ska nog, nu när jag kommer att tänka på det, ta och sätta mig och verkligen ta mig en funderare på hur en postlista för min del skulle kunna se ut. Med postlista avser jag nu en lista med adresser som jag snabbt och enkelt kan använda till att skicka iväg blogginlägg som passar som t.ex debattartiklar, insändare etc.

Som ledstjärna kan man ta att syftet med denna lista är att:

*Nå en läsekrets utanför nätet

*Att bredda sig även på nätet. Det finns t.ex forum i många olika tidningar och då inte enbart dagspressen utan även andra

*Finna andra och nya vägar för att få ett större läsarunderlag.

*För min personliga del så måste jag lära mig att börja länka för det är jag dålig på.

Se där, tack vare att jag läste en kommentar så fick jag plötsligt en del nya tankar. Andra tips mottages tacksamt!

Annonser

Svensk Myndighetskontroll: Kompetens och ett brinnande engagemang ger guld!


Nu ska jag göra något ovanligt för den här bloggen, jag ska skriva om sport. I alla fall nästan.

Helena Jonsson tog guld idag i skidskytte-VM och det säger jag grattis till!!
Nu kan jag inte skriva mycket om Helena för jag vet knappt vem hon är så istället
skriver jag ett par rader om Wolfgang.

Wolfgang Pichler är tränaren från Tyskland som nu i många år verkat som tränare för de svenska skidskyttelandslagen. Först för damerna och sedan något/några år tillbaka även för herrarna. Hans första framgång i Sverige kom med Magdalena Forsberg och sedan har i praktiken framgångarna avlöst varandra och idag kom ytterligare en sensationell guldmedalj.

Självfallet har mannen en massa kompetens och kunskap i fysiologi, näringslära och alla de andra ämnena man måste kunna teorin kring. Det är det många andra som har också och ändå så är Pichler överlägsen. Man måste också beakta att urvalet i Sverige är rätt begränsat i antal då det kommer till potentiella skidskyttar.

Det spelar tydligen ingen roll för Pichler. Han tar vad han får och lyckas på något märkligt sätt förvandla tidigare tjugofemteplatser till återkommande pallplaceringar och guldmedaljer.

Helt avgörande för detta är hans stil och hans förmåga att leva sig in i åkarnas situation och hur de tänker och fungerar. En kombination av god människokännedom och psykologi är självklara förutsättningar. Om du ska få någon så motiverad att han/hon underkastar sig den tortyrliknande träning det handlar om så vill det till att du har argumenten.

Men, ännu viktigare är det som jag måste säga är ett signum för Pichler, hans engagemang, vilja och stora kärlek till sporten står som en fullständigt tydlig aura kring hela hans person och han blir genom detta ett bevis och en enmansmanifestation för engagemangets och viljans betydelse.

Det går att förändra, det går att skapa nytt och det går att vinna! Så länge man har den tron och övertygelsen så blir det i många fall något av en självuppfyllande profetia. För att använda en floskel, det finns inga problem, det finns enbart möjligheter.

Överfört till den värld där vi som skriver sånt här finns innebär ovanstående att det, trots att det känns tungt ibland, också går att åstadkomma politiska förändringar om bara tillräckligt mycket driv och jävlar anamma finns.

Kan detta överföras till många människor som med den känslan går in i ett arbete så kan vi tillsammans åstadkomma häpnadsväckande ting.

Som t.ex att få bort FRA-lagen………

Svensk Myndighetskontroll: En dag i en aktiv bloggares liv


Idag har jag nöjet att hälsa Niklas Starow välkommen som söndagens Gästbloggare. Niklas driver bloggen Scaber Nestor med ett stort engagemang. Här följer hans postning.

Jag har inte tid.

Igår var det alla hjärtans dag och den spenderades där jag sitter nu, framför dataskärmen med en kopp kaffe.

Det är inte så att jag inte vill kunna krypa upp i en soffa, käkandes marängsviss och kela med någon jag tycker om, det är bara inte en prioritet just nu.

Jag ska förklara lite hur mina dagar ser ut.

Vaknar vid lämplig tidpunkt, när man jobbar 3-skift så varierar det.

Brygger kaffe, läser nät-tidningarna, mina rss-feeds samt googlar på mina tre favoritämnen FRA, IPRED och EU efter nyheter som kommit under tiden jag sovit, kollar facebook samt mina mail.
Ifall det är ett ämne som fastnar så bloggar jag upp det.

Nu är jag allt som oftast nästan sen till jobbet spå jag får kasta mig iväg till tåget, väl på tåget skummar jag igenom gratistidningarna efter något nytt, men det händer sällan, trots att det är gratis är det fortfarande gårdagens nyheter.

Vid bytet mellan tåg och buss kollar jag framsidorna på papperstidningarna efter nyheter som jag missat på nätet.
Ofta skrivs inte fronten på nätet, de vill ju sälja prasslet också.

Väl på jobbet så har jag ca 20 minuter innan jag ska börja jobba, så då kollar jag snabbt igenom nätet ifall det är något som hänt på den timme som gått sedan jag lämnade hemmet.

Sedan är det 8 timmar vid en bullrig maskin som ibland avbryts med frågor från arbetskamraterna vad som är på gång och lite förberedelser inför fackets årsmöte, som om jag inte hade tillräckligt mycket för mig har jag blivit nominerad till en styrelseplats i den lokala fackföreningen.
Blir jag invald kommer jag naturligtvis att återgälda förtroendet med att verkligen arbeta för det.

Tydligen är några i styrelsen lite oroliga eftersom de anser mig vara lite radikal, undrar var de ha fått det ifrån?

Så, nu är arbetsdagen över och jag kastar mig ner på Lund och in på ett internetcafe eller seven-eleven för att göra samma rutin som jag gör efter jag vaknat, dvs dricka kaffe, googla, läsa nyheter och rss-feeds, fast med en liten skillnad.

Jag måste läsa in mig på vilka regler och lagar som gäller för facket, jag kan en del men ska jag sitta i en styrelse vill jag inte bli påkommen med byxorna nere om jag hävdar en sak och de visar att detta inte stämmer.
Kunskap är makt mina vänner.

Väl hemma är det dags att börja omsätta dagen till effektiv tid framför dataskärmen, jag hoppar mellan olika nyhetsmedier för att leta upp dom små spåren av fakta som behövs för att få en sammanhängande bild, ibland går det lätt men allt som oftast måste jag in på någon myndighetssida och det är väldigt sällan dessa har någon form av tanke bakom, så det blir lite av Arthur Dent och meddelandet om motorvägsbygget av det hela.

Men ibland är jag så tråkig att jag bara kastar upp en text jag haft i huvudet tillsammans med en twist eller en nyhet som åtminstone är besläktad med det jag skriver om 🙂 Länkhora är man ju lite.

Parallellt med detta så har jag nu media-bojkotten att tänka på, först genom att inte bryta mot den och sedan genom att försöka dra i trådar för att få saker publicerade och ibland skamlöst ta kontakt med vällästa bloggar för att få dem att skriva om bojkotten.

Sedan är det nätverket ”Svart Måndag” som ska ha sin beskärda del av min tid, tyvärr något jag har negligerat sista tiden, jag måste prioritera och så länge vi är utan hemsida så är det svårt att få saker gjorda *hint*.

Någonstans här lyckas jag få i mig en tallrik med vad som borde vara mer näringsriktigt käk, men vars innehåll börjar göra sig tillkänna genom en bilring i midjehöjd jag borde motionera bort innan den blir helt permanent.

Detta som sker efter jag kommit hem kan ta mellan 2-6 timmar beroende på hur mycket jag har att processa i form av informationsinhämtning och informationssökning, trots att vi lever i en tid med närmast oändligt mycket information så har information man verkligen vill ha en viss benägenhet till att inte vilja bli hittad…

Nu har jag förhoppningsvis 6 timmar på mig att sova innan allt börjar om igen.

Ja, jag har själv valt mycket av detta, men en hel del gör jag också för att jag vet att få andra har tiden till att göra det.

Jag blir 35 i år, lever som singel, har fast jobb och en skaplig lön, så jag har tid och möjlighet att göra det.

Turligt nog så brinner jag tillräckligt mycket för det jag vill göra för att kunna plocka upp de saker som inte är fullt lika roliga att göra.

Så, visst vore det trevligt att krypa upp i soffan, käkande marängsviss med någon jag tycker om på alla hjärtans dag.

Men jag har inte tid.

%d bloggare gillar detta: