Dagsarkiv: 8 februari, 2009

Svensk Myndighetskontroll: Branschen bidrar själva till fildelandet


Fick just en kommentar som gjorde att jag nu skriver detta.

I Mildners artikel står det mycket riktigt om skivornas kopieringsskydd. Om man, p.g.av detta inte kan kopiera över från CD:n till mp3 så antar jag att många slår sig ner och tankar hem samma låtar som på CD:n just för att få dom i mp3 format.

På så vis är musikbranschen definitivt medskyldig till fildelandet!!

STÖD BOJKOTTEN!

Svensk Myndighetskontroll: Tillägg till tidigare skrivet om IPRED


http://www.aftonbladet.se/kultur/article4349155.ab

Plötsligt finns det massor av vettiga IPRED artiklar på nätet här är en till och den tillsammans med ett par andra fick mig att skriva så här.

Som jag ser det handlar det inte om att skapare inte ska få betalt utan det handlar om att finna nya former för hur det ska gå till.

Om vi tar gruppen kulturarbetare så är skillnaderna redan idag betydande. Jämför t.ex en målare eller skulptör med en musiker/kompositör eller filmmakare så har de två sistnämnda möjlighet att få betalt år ut och år in för vad de skapat.

Tycker vi då att deras skapande är så oerhört mycket värdefullare än de andra tvås? Jag kan bara svara för mig själv och det tycker jag inte.

Vad vi ser här är en logistikfråga närmast på sätt att musiker och filmare har distributions- kanaler/möjligheter för sina verk som de andra saknar. Följaktligen kan det påstås att det är inte verket som sådant vi uppskattar utan distributionsformen = möjligheten att distribuera.

Att den möjligheten finns för den ene men inte för den andre beror på just det som lagen tar sikte på, möjligheten att kopiera. Vad du ser eller hör är de facto inte vad musikern/filmaren skapat utan en kopia.

När det gäller målningar och skulpturer är priset på en kopia av originalen låååångt under värdet av originalet naturligt nog och prissätts därefter. Jag tycker att samma tänkande går att applicera på musikern/filmaren också och då blir hela den här problematiken väldigt annorlunda.

Den viktigaste frågan är dock hur vi värderar det ena mot det andra. Är det rimligt att priset för upphovsrätten ska bli så högt att det i förlängningen undandrar miljoner människor kunskaper och utbildning t.ex?

Ta som ett exempel det faktum att jag är i min fulla rätt att lära in ett komplicerat material av någon sort utantill för att sedan med hjälp av mitt minne vidarebefordra denna kunskap muntligen till vem som helst.

Vad fildelnings och torrenttekniken innebär är i grunden endast ett mångfaldigande av vad min hjärna klarar av samt att, återigen, distributionen är så oändligt mycket snabbare.

Vidare har vi fenomenet tidsgränser. Varför ska min upphovsrätt, om den nu ska hållas benhårt på, vara begränsad till ett antal år? Jag är väl lika mycket upphovsman om hundra år som jag är idag?

Vill vi å andra sidan ha evig upphovsrätt? Det tror jag de flesta svarar nej på och då kan vi konstatera att upphovsrätten trots allt inte är helig utan handlar om tid.

Distribution och tid, det är vad hela denna debatt handlar om och för dessa trivialiteter är vi nu beredda att offra integritet och rättssäkerhet. Vilka vi förresten? Jag är inte beredd att göra det.

Särskilt inte då jag likt Mildner säger att vill ni tjäna pengar på era verk, ja gå och gör det då. Modellerna finns. Utveckla dom istället för att tvinga folk fortsätta spela CD skivor.

Hur otroligt utvecklingsfientligt är inte det tänkandet?

Svensk Myndighetskontroll: Kärnfull norsk FRA kommentar


Jag fick en kommentar till ett av mina inlägg som jag måste lyfta fram. Inte bara för att det är en norsk kommentar utan framförallt för dess kärnfullhet och extrapolerade resonemang och slutsats. Läs och njut!                                            

”Friheten har aldri vært så truet som nå, det er nå vi må slåss. De gir oss falsk trygghet i bytte mot null frihet.

Ikke faen. Vi gir ikke fra oss en millimeter! komme de terroristene som komme vil, heller dø som en fri mann i et terrorangrep enn leve som en slave i et samfunn som teller anntall tørk dasspapir du forbruker pr år!”

Svensk Myndighetskontroll: Detta är vad IPRED-fildelningslagen egentligen handlar om! Obligatorisk l


Om du har funderat på vad det där med fildelning egentligen handlar om så ska du läsa nedanståend artikel som jag hämtat Sydsvenskan. Lysande bra skrivet och Anders Mildner lyckas på ett mycket förtjänstfullt sätt beskriva varför fildelningsfrågan handlar om så mycket mer och är så mycket större än att någon tankar hem några låtar och en film.

Läser man detta så ser man hur IPRED och fildelningen är en vägdelare för framtiden.

Den ena vägen leder mot ett öppet, fritt, skapande konstruktivt kunskapssamhälle.

Den andra mot stagnation, misstänksamhet, inskränkthet och fördumning.

SÄG DÄRFÖR NEJ TILL IPRED-lagen!

STÖD BOJKOTTEN!!

”Anders Mildner har bevakat fildelning och upphovsrätt för Sydsvenskan sedan år 2000. Här ger han sin egen bild av vad som hänt – och varför frågan är viktigare än någonsin.

– Jag önskar att jag hade ett svar till honom. 

Skivbolagsmannen skruvade på sig och sa:
– Men det har jag inte.

På bordet framför honom låg ett brev från en kille som gillade Kent. Det innehöll en enkel fråga. Ingen på skivbolaget kunde komma på ett svar. Det nya seklet hade precis tagit sina första steg och någonstans på vägen hade nöjesbranschen blivit galen. Enkla frågor fick plötsligt oerhört komplicerade svar.

I brevet frågade killen med Kent-skivan hur bolaget tyckte att han skulle göra för att lyssna på den. Han hade nämligen upptäckt att skivans kopieringsskydd gjorde det omöjligt att föra över låtarna till en mp3-spelare. Eftersom han inte hade en cd-spelare kunde han nu inte höra musiken alls.

För skivbolaget var detta ett olösligt problem. Resonemanget gick så här: eftersom digitala filer kunde kopieras – och därmed spridas vind för våg – var kopieringsskydd nödvändiga. Det egentliga svaret blev därför: du måste fortsätta att lyssna i en cd-spelare. Men kunde verkligen producenterna få bestämma vilken maskin konsumenterna skulle använda när de lyssnade?

När konsumenterna envisades med att välja filer framför cd-skivor, gjorde inte bolagen det naturliga (att snabbt som tusan börja sälja vad publiken efterfrågade) utan förklarade i stället krig mot sina kunder. De försökte på alla sätt hindra filer från att användas.

Där någonstans blev fildelningen en konsumentfråga. Tidiga tjänster som Napster och Mp3.com hade gjort nöjesbranschen livrädd. Den ekonomiska dippen fick bolagen att agera allt märkligare. 2005 avslöjades att Sony BMG smugit in ett spionprogram på sina cd-skivor, som inte bara kunde skada användarnas datorer – utan också sände information om datorn tillbaka till skivbolaget. När skandalen var ett faktum svarade bolaget med att skicka ut ett program som skulle ta bort spionprogrammet. Men det enda som hände var att man inte längre kunde upptäcka spionprogrammet.

Föraktet för publiken nådde möjligen en topp med detta. Fildelningen kunde i det läget ha stannat kvar i konsumentfrågefacket – om inte nöjesindustrin utnyttjat alla muskler för att påverka lagstiftarna i kriget mot kunderna.

Då hände två saker. Dels kom fildelningsfrågan att handla om övervakning och integritet, dels kunde piratjakten på ett för politikerna fiffigt vis kopplas samman med terroristhot och kamp mot organiserad brottslighet.

Dessa beståndsdelar har bildat grunden för den kraftsamling vi har sett de senaste åren, som bäst kan beskrivas som ett angrepp mot det fria internet och mot människors rätt att vara anonyma på nätet. Och då handlar det plötsligt om något mycket större – nämligen demokratins förutsättningar.

Skivbolagen struntar i vilket.
I dagsläget är de mest inriktade på att få tillstånd att ta reda på vem som döljer sig bakom vilka ip-adresser, för att därefter skicka utpressningsbrev med hot om stämningar om inte skyhöga schablonsummor betalas ut inom mycket kort tid. Galenskapen har inte direkt avtagit med åren.

Under de nio år som jag har diskuterat ämnet har jag aldrig mött någon i den svenska skivbolagsbranschen som tagit frågan på intellektuellt allvar. Det är problematiskt, inte minst eftersom den piratfråga de så gärna vill diskutera på ett sätt faktiskt redan är överspelad.

– Vi måste kunna tjäna pengar på våra verk! säger branschrepresentanterna.

Ja, men gå och gör det då. Affärsmodellerna finns redan, vilket tjänster som Spotify och Last FM har visat. Men i stället för att omfamna dem och försöka sälja det som efterfrågas (gratistjänster), gör nöjesindustrin allt för att motarbeta utvecklingen och lobbar för en integritetskränkande lagstiftning, som sista utväg i en värld där ingen vill köpa dess produkter i den form som de saluförs.

Den fria tillgången till information utmanar nu med stark kraft alla maktstrukturer. Vi brukar ju prata om den svenska folkskolans effekter på samhället. Vad kan man tänka sig händer i ett läge där all världens böcker, alla världens filmer, all världens musik, ja, all världens samlade digitala kunskap blir tillgänglig för alla människor på hela jorden?

Fildelningen är utan tvivel en av de viktigaste samhällspolitiska frågorna just nu, inte minst eftersom den rymmer så mycket, och för att utfallet pekar mot ett lika stort spektrum.

Vi skulle nämligen alla kunna vara vinnare i den här utvecklingen.

Det kan bli så att vi alla förlorar.”

Isobel Hadley-Kamptz fyller på med liknande tankar ur en annorlunda vinkel i Expressen.  http://www.expressen.se/ledare/isobelhadleykamptz/1.1458125/isobel-hadley-kamptz-upphovsratten-ar-inte-sjalvklar#comments

Svensk Myndighetskontroll: Söndagens gästbloggare är Jonas den Tappre af Westerås


Det har på något märkligt sätt hunnit bli söndag igen och söndagar betyder numera en gästbloggare. Turen har kommit till Jonas Nordgren och det är den Jonas som tog ut fyra veckors semester och tillbringade dessa framför riksdagshuset. Det var ett sätt att protestera mot FRA-lagen och andra integritetskränkande lagar.

Prestationen renderade Jonas namntillägget ”den Tappre af Westerås” vilket är en hederstitel han sannerligen förtjänat.

Välommen Jonas!                                         

SKRÄCKVISIONEN

1914 drog unga män ut i krig. Många var upprymda, förväntansfulla. De såg fram emot att i striden stärka sin personlighet i kraft och vilja, i vanor skick och allvar. Men kriget blev inte likt något man sett tidigare. Det blev inte modiga soldater som möttes öga mot öga på en vacker äng i en uppvisning av patriotism och handlingskraft. Tekniken hade ändrat förutsättningarna för kriget. Konflikten ödelade hela landskap och blev en uppvisning i meningslös förintelse och död bortom varje människas föreställningsförmåga.

”Så berättas det, just från slutskedet av det tredje slaget vid Ypres, att generallöjtnanten sir Launcelot Kigell – stabschef åt offensivens arkitekt, Haig – då för allra första gången fann det lämpligt att besöka stridslinjen. Hans stabsbil knegade sig långsamt fram genom gyttjan och förstörelsens tomhet, och ju närmare de kom den verkliga stridlinjen desto mer upprörd blev generallöjtnanten. Till slut började han gråta och utbrast: ‘Herre Gud, skickade vi verkligen män att slåss i det här!’. Mannen bredvid honom hade varit med om hela offensiven och svarade bara tonlöst: ‘ Det blir värre längre fram’.

-Brev från Nollpunkten, Peter Englund


Man borde ha kunnat ana katastrofen. Kulsprutan hade visat sin dödsbringade kraft i Afrika, där den gång hjälpt ett fåtal vita att besegra tallösa hopar med tappra men uselt beväpnade infödingar. Men självgoda européiska generaler såg den som en slags mekanisk leksak som knappast kunde vara verksam mot disciplinerade (ariska) trupper.

Idag har informationsteknologin ändrat förutsättningarna för övervakningssamhället. 1984:s skildring av kameror i varje hem och mikrofoner överallt, manuellt hanterade av statliga tjänstemän framstår som en lekstuga jämfört med en metodisk övervakning av kraftfulla datorer programmerade med avancerade algoritmer.

Många verkar tro att det inte finns någon större fara med att ge vår underrättelsetjänst närmast obegränsad tillgång till privat information. Precis som knappast någon misstänkte att kulturlandet Tyskland var kapabelt att begå de fruktansvärda brott som begicks under det andra världskriget vill inte många se att dagens västländer skulle kunna missbruka det infomationsövertag de är i full gång att skaffa sig gentemot sin egen befolkning.

Ändå borde vi ana hotet när vi ser på Abu Ghraib, Guantanamo och det starka grepp som Kinas statsmakt har om sina medborgare.

Nej, ärligt talat tror jag inte på skräckvisionen. Jag tror att det underbara hav av tankar och mänskliga kontakter som internet representerar obönhörligen kommer leda till ett kraftig ökat medborgligt inflytande på politiken – döden för den låtsatsdemokrati som parlamentarismen innebär.

Men djupt inne i mig finns ett tvivel, en misstanke om att jag lider av samma övertro på den västerländska kulturens förträfflighet som européer led av för hundra år sedan. För att försäkra oss om en positiv utveckling måste vi kämpa för att begränsa företags och statsmakters kontroll över internet och övriga kommunikationsmedel.

Jonas Nordgren

%d bloggare gillar detta: