Dagsarkiv: 27 januari, 2009

Svensk Myndighetskontroll: Mer om polisens dödsskjutning


Den 17/1 skrev jag ett inlägg här i bloggen i vilket jag bl.a kommenterade polisens beväpning och ammunition. Sedan dess har en ny tragisk dödsskjutning av en psykiskt förvirrad man skett i Trelleborg.

I en lång kommentar den 18/1, publicerad som ett inlägg, till en läsare så fördjupar jag mig i problematiken och i detta inlägg nämns också dödsskjutningen av en psykiskt förvirrad ung man utanför Örebro.

Jag har idag läst ett brev skrivet av den unge mannens far som jag tycker är ett alldeles utmärkt inlägg i denna debatt så därför återger jag det nedan.

”2005 fick vi vår son Daniel dödad av en polis vid ett omhändertagande för vårdintyg efter att han varit sjuk under en vecka. Nu upprepas historien i Trelleborg.

Det verkar finnas många negativa gemensamma nämnare för hur polisen agerar i situationer som denna.

I båda fallen hade man god information i hur människan som skulle omhändertas mådde och att det var knivar inblandade. I Trelleborgsfallet var man tydligen 10 poliser för att ta hand om en ensam man och det låter som en ganska enkel uppgift för polisen som borde vara utbildad för det.

Polisens bästa vapen i en sån här situation är att prata och tiden, ändå går man in och provocerar mannen i huset som i sin situation naturligtvis känner sig trängd. Informationsansvarig vid polisen Ewa-Gun Westford säger ”Det handlade om sekunder och polisen kunde inget annat göra än att skjuta”.

Här har hon helt fel. Det fanns många alternativ för polisen att ta till. Man skulle för det första inte ha gått in i huset utan väntat utanför. Har man gjort det så har man haft gott om tid att planera och lägga upp en strategi för sitt agerande. Här sätter polisen sig själva i en situation som gör att dom tycker att dom måste skjuta . Är man 10 stycken poliser skall man kräva att ingen skall bli dödad för att man är sjuk. Man har batong, sköldar, pepparspray och tårgas och det är sorgligt att man skall behöva ta till vapen.

Som jag sa så är likheten med dödsskjutningen av vår Daniel slående. Hos oss var det fyra poliser varav två som drog pistol på 15 meters avstånd och provocerade Daniel istället för att avakta och lägga upp en strategi.

Det var en grind mellan Daniel och polisen och avståndet var cirka 8 meter. Polisen säger: ”Skjut han i benet om han kommer ner för trappen oavsett vad han gör.” Daniel går nerför trappen och skottet kommer helt oväntat och Daniel faller ner död på vår gårdsplan.

I vårat fall så får dessa fyra poliser åka tillsammans till Örebro och prata sig samman om händelsen och natuligtvis hävdar man att det var en nödvärnssituation . Jag är helt övertygade om att samma sak kommer att hända i Trelleborg. Inget av dom här fallen är någon nödvärnssituation utan det har polisen själva gjort det till.

Nu har för många oskyldiga sjuka människor fått sätta livet till för att polisen inte har rätt utbildning att ta hand om psykiskt sjuka och i många fall en bristande människosyn när det gäller dessa människor . Vid våra rättegångar så har en utbildare från Polishögskolan vittnat och han pratar hela tiden att det är rätt att använda pistoler , han ser inga som helst andra alternativ , och med dom här förutsättningarna för nyutbildade poliser så har vi inte sett den sista dödsskjutningen, tyvärr. Det måste väl finnas i utbildningen hur man övermannar en människa med kniv utan att någon blir dödad.

Det finns mycket för polisen att göra när det gäller utbildning, till exempel att hantera situationer med psykiskt sjuka människor. I dag är den obefintlig på Polishögskolan. Man måste snarast ta upp en diskussion i Regeringen och berörda myndigheter om användandet av elpistolen . Vi har haft 50 stycken pistoler hos den svenska polisen som aldrig kom i användning eftersom manr man inte kunde fatta ett beslut om det. Etniska rådet har sagt nej till elpistolen och en av ledarmötena sa för några år sen att det finns risker med den. Jag citerar ”Man kan ramla och slå sig.” Det är för mig upprörande att höra när man helt i onödan fått sin son ihjälskjuten.

Polisförbundet arbetar för ett införande av elpistolen som skulle underlätta arbetet för polisen vid många olika situationer och det skulle ha sparat många liv. I en sån här polisiär fråga borde naturligtvis polisen ha sista ordet, det gäller ju deras arbetsmiljö . Att sätta ett dödligt vapen i hand på de här unga taggade poliserna som kommer från Polishögskolan och ut i verkligheten är livsfarligt , dom allra flesta polisingripandena skulle gå att lösa med pistol och neråt i skalan.

Polisens uppgift är inte att skada eller döda någon.

Vi har en viktig aspekt när något sådant här händer och det är Rättsväsendet del i processen. Polisen hävdar i 100 procent av fallen Nödvärn.

Vi har sett hur deras agerande är när en polis står inför rätta, har man uniform på sig så är det lika med att man säger sanningen och det vet vi att så inte är fallet. Man tillåts till och med att ljuga utan att rättsväsendet reagerar . I ett sk . Rättssamhälle så får det inte förekomma någon Rättsröta för då får vi problem när vi skall utreda sådana här fall. Här måste polisen få in ett högt krav på sina medarbetare när det gäller moralen och är man i rättssalen så skall sanningen vara en ledstjärna . I vårt fall ville inte Högsta Domstolen ens pröva det.

Det hade varit viktigt att pröva Nödvärns situationen och polisen agerade gentemot Europadomstolen uttalat att kravet på proportionalitet måste ställas högt även i mycket farliga situationer. Dödandet skall i princip ha ”varit enda utvägen ”. I vårt fall så fanns det hur många möjligheter som helst att undvika att Daniel blev dödad och det är jag övertygad om att det har funnits i andra fall också .Rättsväsendet har till uppgift att få fram sanningen även när poliser är inblandade och det är viktigt för att få ner antalet dödskjutningar i Sverige.

I dag är Bengt Svensson Rikspolischef och är högst ansvarig för polisen i Sverige, när vår son Daniel blev skjuten ar Bengt Svensson Länspolismästare i Örebro län . När Bengt Svensson får reda på att det har avlossats skott i Lindesberg utan att veta vad som har hänt så säger han följande: ”Ingen skugga får falla över oss nu ” . Jag hoppas att du som Sveriges högsta polischef har en annan inställning till ditt arbete idag än att försvara dina poliser till varje pris .

Polisorganisationen måste få en moral och kanske lite sunt bondförnuft för att kunna fungera.”

Christer Murne

Jag lämnar brevet okommenterat då jag tycker att det talar för sig självt.

 

Svensk Myndighetskontroll: Återupprätta JO


Med anledning av JO:s kritik mot försäkringskassan tar jag tillfället i akt att utveckla lite funderingar kring JO och JO:s roll. Den roll som nu, då grundlagsutredningen lagt sitt förslag och inte i detta föreslagit någon författningsdomstol, kommer att bli ännu viktigare.

Återupprätta JO ämbetet

Alltsedan 1809 har Justitieombudsmannen varit verksam i arbetet med att tillse att medborgarnas rättigheter enligt såväl grundlag som andra lagar och förordningar följs av de olika myndigheter och tjänstemän som utövar den offentliga makten.

I händelse JO kommer fram till att ett åsidosättande av de rättigheter som genom lag tillförsäkras medborgarna har skett så har JO till sitt förfogande ett antal möjliga åtgärder mot den eller de som i olika hög grad brustit i sin ämbetsutövning.

JO:s kritik kan komma till uttryck genom såväl olika grader av skriftlig kritik som att JO beslutar att väcka åtal mot den eller de som i sin myndighetsutövning brutit mot lagen.

I Sverige, som saknar en författningsdomstol, är JO:s arbete särskilt viktigt för att medborgarna ska ha någon möjlighet att få framföra klagomål mot dem som bryter mot bl.a. våra grundlagar.

JO har i sin senaste (2007) ämbetsberättelse 691 sidor som är fyllda av kritik mot maktfullkomlighet och arrogans i de offentliga myndigheternas ämbetsutövning. 5646 ärenden redovisas och drygt 11% av dem utvisar en svidande kritik. Vi väntar nu på att 2008 års berättelse ska utkomma i tryck och vet att antalet anmälningar ökat till uppåt 6500.

Om själva antalet anmälningar kan sägas att de med till visshet gränsande sannolikhet endast utgör en bråkdel av de fall då rättigheter kränkts. Kunskapen om JO och möjligheten att anmäla är låg och likaså anmälningsbenägenheten.

Problemet är att makten inte bryr sig längre utan t.o.m offentligt avfärdar JO:s kritik med en axelryckning.

JO.s roll borde, särskilt i dessa dagar då fri- och rättigheter kontinuerligt med hänvisning bl.a. till yttre terrorhot, naggas i kanten av nya lagar och lagförslag, vara än viktigare och större.

Tyvärr har JO under senare år valt att smyga med sin kritik istället för att ryta fram den genom att använda de konskvensinstrument som står till JO:s förfogande fullt ut.

Under det gångna året utnyttjade JO möjligheten att väcka åtal endast vid ett tillfälle!

JO behövs tveklöst men det krävs också att JO ämbetet återupprättas och återges den status och respekt man en gång åtnjöt.

Ett förslag jag tycker man kan titta närmare på är att t.ex ge JO möjlighet att utdöma viten vid myndighetsutövning som sker lagstridigt. På så sätt skulle det dels finnas en tydlig och väl definierad och mätbar konsekvens och dels en ytterligare nivå mellan skriftlig kritik och att gå till åtal.

Just det faktum att det idag inte finns tydliga och kännbara konsekvenser av att behandla medborgarna fel utgör i sig en orsak till att detta ibland upprepas gång på gång av samma personer och myndighet.

I den allmänna rättspolitiska debatten talas ständigt om att tydliggöra konsekvenser av ett felaktigt beteende.

Enligt principen lika inför lagen ska detta gälla i lika hög grad för myndigheter!

JO har av tradition varit vaksam när det gäller vad man skulle kunna kalla klassisk myndighetsutövning, till exempel polisen. Så är det fortfarande. På senare år har JO däremot varit mycket välvilligt inställd till myndigheter som förutsätts vara ”goda”, dit hör exempelvis myndigheter som arbetar med sociala frågor. Den inställningen går ut över medborgare som har klagomål på området.

Enligt lag med instruktion för Riksdagens ombudsmän – numera fyra till antalet – ska JO ”särskilt tillse att domstolar och förvaltningsmyndigheter i sin verksamhet iakttager regeringsformens bud om saklighet och opartiskhet och att medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter ej träds för när i den offentliga verksamheten”.

Hur sköter nutida JO den uppgiften? Ja, i vart fall inte på det sätt som Alfred Bexelius (JO under åren 1956- 72) ansåg att den borde skötas. Lagman Brita Sundberg-Weitman har studerat 169 klagomål mot sociala myndigheter som under tiden maj 2002- februari 2005 behandlats av JO, och har jämfört dem med en bok av Alfred Bexelius om JO-ämbetet.

I många fall (där JO överhuvudtaget gör något för att utreda klagomålen) har myndigheten en annan version av vad som hänt. Bexelius ansåg på sin tid att sådana frågor måste utredas av JO, eventuellt genom förhör. Nutida JO bryr sig inte ens om att försöka utreda om klagomålen har fog för sig utan utgår i allt för många fall från att myndigheternas uppgifter är korrekta.

Bexelius ansåg vidare att JO inte får avfärda klagomål med motiveringen att beslut kan överklagas till domstol. Med en sådan praxis, menade Bexelius, kommer frågan om tjänstefel begåtts inte under bedömning.

Nutida JO har en annan inställning: ”Sådana tvångsåtgärder som här är i fråga prövas av domstol och den part som anser att det finns felaktigheter och brister i nämndens uppgifter kan påpeka detta för domstolen.”

När en klagande
säger sig ha blivit utsatt för kränkande behandling av myndigheten, avfärdar nutida JO klagomålet med följande floskel. ”Det ligger i sakens natur att en tjänsteman vid en myndighet skall uppträda oklanderligt mot allmänheten. Kränkande beteende kan naturligtvis inte accepteras. Jag förutsätter därvid att berörd myndighet väl känner till hur en tjänsteman skall uppträda i kontakterna med allmänheten.”

Just denna sista skrivning har i olika varianter blivit mycket vanligt förekommande i JO:s beslut och då särskilt inom kriminalvården där ett antal olika frågor och klagomål konsekvent återkommer.

Det handlar t.ex om brevöppning av post till de intagna där lagen tydligt säger att post från myndighet, advokat etc. inte får öppnas av kriminalvården annat än om den intagne är närvarande.

Trots detta genomförs ofta brevöppning i strid med lagen och ett antal sådana ärenden leder varje år till samma kritik av kriminalvården med samma formulering från JO där det brukar stå något i stil med:

”Kriminalvården, som medger att hanteringen varit felaktig, kan inte undgå kritik för det inträffade. Jag förutsätter att anstalten har vidtagit åtgärder för att förhindra en upprepning.”

Uppenbarligen så har JO förutsatt fel eftersom denna typ av klagomål ständigt återkommer med samma svar och samma kritik från JO men helt i avsaknad av andra konsekvenser.

Det nya synsättet tycks ha introducerats av JO Tor Sverne på 1980-talet. Då förekom i debatten särskilt två fall där barn blivit tvångsomhändertagna. JO Sverne fann inte fog för mödrarnas klagomål, men när de vänt sig till Europakommissionen för mänskliga rättigheter (numera sammanslagen med Europadomstolen) fann den svenska regeringen för gott att genom förlikning ersätta de klagande med betydande belopp.

Numera har det starkt utökade antalet klagomål som Europadomstolen tar emot (genom att så många fler stater godtar domstolens jurisdiktion) gjort att över 100 000 klagomål står i kö för prövning.

Därmed har det
blivit ännu viktigare att vi har justitieombudsmän som fungerar i enlighet med sina uppgifter. Det kan inte godtas att JO fortsätter att avfärda klagomål på det lättvindiga sätt som jag här har beskrivit.

Svensk Myndighetskontroll: Allvarlig kritik mot Försäkringskassan från JO


http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=877386

Det är naturligtvis bra att JO nu kommer med den här allvarliga kritiken mot Försäkringskassan. Att sedan ett statsråd närmast polemiserar med JO i den här frågan känns närmast som en liten skandal.

När socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson tillbakavisar kritiken gör hon det sedan med hänvisning till att mediebilden av förseningarna i somras på någor sätt skulle vara förvriden och missvisande.

Det är ett synnerligen dumt argument och att det kommer från det ansvariga statsrådet gör det mångdubbelt värre då jag tycker att ministern åtminstone borde ha större kunskap om JO:s arbetssätt än vad hon visar här. JO har inte kritiserat med utgångspunkt från tidningar. JO riktar allvarlig kritik mot kassan för att den i somras bröt mot förvaltningslagen vilket JO:s utredning visar.

Jag tror också att varenda människa som var i kontakt med kassan i somras kan intyga att varken mediabilden eller JO:s kritik på något sätt är överdriven eller obefogad.

Senare i artikeln kommer nästa groda ur ministerns politiska mun då hon i förmildrande ordalag försöker skylla på att det var semestrar.

Vet ministern någon mer lag än förvaltningslagen som tar semester och inte gäller på sommaren?

 Nu är det kanske tur att reportern inte frågat mer för ministerns skull…..

Till skillnad från ministern tycker jag att JO:s kritik är alltför vänlig och att JO kunde ha valt ett starkare och tydligare sätt att markera genom att använda JO:s rätt att väcka åtal mot ansvariga tjänstemän.

Svensk Myndighetskontroll: 220.000 x och 1.400.000 y och 575 z senare….


220.000        
   
1.400.000                                                         

575

Hade jag ingen aning om!

Den 18/2 har jag bloggat/varit bloggare i ett år och vilket år det varit.

Det började lite sakta, försiktigt och försynt med ett inlägg då och då. I maj månad läste jag ett inlägg antingen i någon tidning eller på en blogg som Oscar Swartz hade skrivit. Just det, det handlade om FRA. Efter det så var det mycket som förändrades. Här hittade jag något som jag kände var värt att göra en ansträngning för och jag började både läsa och skriva på ett helt annat sätt än förr.

Därefter har det bara rullat på och jag har haft och har ett enormt nöje av bloggandet. Dels då själva skrivandet men också av debatterna som varit och är och dels av den enorma kunskap som människor i den här världen visat sig ha på de mest skiftande områden.

De fördomar jag hade kring bloggandet och bloggvärlden, blåstes bort av en orkanvind bestående av faktisk och tillämpad kunskap, teoretiska kunskaper och logiska slutledningar och slutsatser av dessa. Imponerad var precis vad jag blev.              

Någon, och i den här tidiga timmen minns jag inte vem, har sagt att främlingar är vänner som du inte har mött ännu. Likt det mesta i den här världen och i den här tiden så gick det blixtfort att få dom raderna bekräftade. Jag har mött nya vänner här och jag har mött somliga av dom IRL.

Jag kommer att träffa fler och ytterligare andra kanske av olika skäl fortsätter att vara bollplank/inspiratörer/kritiker/vänner enbart på nätet, men att mitt liv berikats genom bloggandet, står bortom allt tvivel. Jag har mött både värme och klokskap, uppmuntran och entusiasm och för det tackar jag er allihop!! Tack även till alla er som 40000ggr tittat in och läst något av det som skrivits!

Kritik och motsatta uppfattningar har funnits och ska också finnas bland kommentarerna och jag måste säga att även denna, med ett lysande undantag(*S*), har varit saklig och konstruktiv och det är en sorts kritik som jag upplever enbart positiv och som behövs för att utvecklas i det man gör.

Siffrorna som står högst upp i inlägget och i rubriken är antalet skrivna ord och antalet skrivtecken samt antalet inlägg i den här bloggen, om jag kan tro på Open Office´s ord och tecken räknare, och det är jag som skrivit vartenda ett.                                             
                

Just därför så känner jag att jag på något sätt måste ruska om lite så att det sker någon sorts förändring även här. Har haft funderingar på och även lagt upp bloggar som jag ännu inte använt, på annat håll än här på Aftonbladet men känner att jag tvekar att flytta också. Om någon kan råda mig i den frågan är jag tacksam!!

En förändring som jag däremot kommer att pröva omgående är att med jämna mellanrum bjuda in en gästbloggare som får skriva om vad han eller hon vill här på min blogg. Tror det kan bli ett litet avbrott i rutinen som just nu inte känns alls dum.

Jag vet själv vem jag ska be skriva det först gästbloggsinlägget och det blir inte Sten Tolgfors….. Namnet jag tänkt mig sparar jag på lite just nu och presenterar vid ett senare tillfälle. För övrigt vill jag bara tillägga detta:

Riv upp! Gör om! Gör rätt!!  

%d bloggare gillar detta: