Svensk Myndighetskontroll: Brott & Straff del 3


Eftersom JO spelar en så central roll vad gäller det allmännas och de intagnas möjligheter att klaga utan att behöva gå till domstol är det av oerhört stor vikt att det hos dem som drabbas av kritik av JO även finns en grundmurad respekt för ämbetet och dess betydelse.

Finns den respekten idag?                                                             

Alltsedan 1809 har Justitieombudsmannen varit verksam i arbetet med att tillse att medborgarnas rättigheter enligt såväl grundlag som andra lagar och förordningar följs av de olika myndigheter och tjänstemän som utövar den offentliga makten.

I händelse JO kommer fram till att ett åsidosättande av de rättigheter som genom lag tillförsäkras medborgarna har skett så har JO till sitt förfogande ett antal möjliga åtgärder mot den eller de som i olika hög grad brustit i sin ämbetsutövning.

JO:s kritik kan komma till uttryck genom såväl olika grader av skriftlig kritik som att JO beslutar att väcka åtal mot den eller de som i sin myndighetsutövning brutit mot lagen.

I Sverige, som saknar en författningsdomstol, är JO:s arbete särskilt viktigt för att medborgarna ska ha någon möjlighet att få framföra klagomål mot dem som bryter mot bl.a. våra grundlagar.

I den ämbetsberättelse som JO presenterade förra året finns 691 sidor som är fyllda av kritik mot maktfullkomlighet och arrogans i de offentliga myndigheternas ämbetsutövning.

5646 ärenden redovisas och drygt 11% av dem utvisar en svidande kritik. Om själva antalet anmälningar kan sägas att de med till visshet gränsande sannolikhet endast utgör en bråkdel av de fall då rättigheter kränkts. Kunskapen om JO och möjligheten att anmäla är låg och likaså anmälningsbenägenheten.

Problemet är att makten inte bryr sig längre utan t.o.m offentligt avfärdar JO kritik med en axelryckning.

I två fall framkommer detta särskilt tydligt.

Det skulle ta alltför stor plats att här redovisa dessa i detalj men i korthet så uppvisar i det ena fallet en åklagare som prickats för en felaktig husrannsakan en otrolig maktfullkomlighet då han i en TV soffa, med vad som ser ut som en axelryckning, konstaterar att det blev en snutt i ämbetsberättelsen men värre än så var det inte.”

I det andra fallet har en poliskommisarie gjort sig skyldig till två grundlagsbrott i samband med en demonstration i Göteborg men även denne representant för det offentliga slår bort kritiken såsom varande nonsens.

Både åklagare och poliskommisarie hånflinar alltså mot JO, medborgarna och den rättsstat de är satta att skydda. Vilken påverkan detta har på det allmänna rättsmedvetandet kan man bara spekulera i men inte stärks det.

JO.s roll borde, särskilt i dessa dagar då fri- och rättigheter kontinuerligt med hänvisning bl.a. till yttre terrorhot, naggas i kanten av nya lagar och lagförslag, vara än viktigare och större.

Tyvärr har JO under senare år valt att smyga med sin kritik istället för att ryta fram den genom att använda de konskvensinstrument som står till JO:s förfogande fullt ut.

Under det gångna året utnyttjade JO möjligheten att väcka åtal endast vid ett tillfälle och den dubbelt grundlagsbrytande kommissarien ovan, klarade sig undan med enbart skriftlig kritik.

JO behövs tveklöst men det krävs också att JO ämbetet återupprättas och återges den status och respekt man en gång åtnjöt.

Ett förslag jag tycker man kan titta närmare på är att t.ex ge JO möjlighet att utdöma viten vid myndighetsutövning som sker lagstridigt. På så sätt skulle det dels finnas en tydlig och väl definierad och mätbar konsekvens och dels en ytterligare nivå mellan skriftlig kritik och att gå till åtal.

Just det faktum att det idag inte finns tydliga och kännbara konsekvenser av att behandla medborgarna fel utgör i sig en orsak till att detta ibland upprepas gång på gång av samma personer och myndighet.

I den allmänna rättspolitiska debatten talas ständigt om att tydliggöra konsekvenser av ett felaktigt beteende.

Detta gäller i lika hög grad för myndigheter!

En ny ämbetsberättelse är nu på gång från JO och kommer väl att presenteras i början av nästa år. Det som är känt är att antalet anmälningar ökat med uppåt 15% och nu når över 6000. Som jag skrev i mitt första inlägg i serien så utgör kriminalvårdsärenden 17% av dessa vilket inte är tanken från start.

Det är därför vi behöver en fångombudsman för den löpande hanteringen och vill man inte skapa en självständig sådan så kan JO kvarstå som överordnat kontrollorgan.                                                                 

I Storbritannien har man infört en motsvarighet och erfarenheterna därifrån är så här långt odelat positiva från alla parter.

Om Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Publicerat på 27 oktober, 2008, i Okategoriserade. Bokmärk permalänken. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: