Dagsarkiv: 15 oktober, 2008

Svensk Myndighetskontroll: Som man ropar får man svar


Som man ropar får man svar sägs det och det stämmer bra vad gäller förslagen från den utredning Beatrice Ask beställt straffskärpningar av.

Utredningen föreslår också sådana.

Därmed kan regeringen nu, med hänvisning till denna, tillfredsställa en opinion som i sak har fel. Detta till höga kostnader för samma opinion som då den är på det humöret klagar över skattetrycket….

Utredaren, riksåklagaren Anders Pereklev, ska ha en eloge för att han i utredningen även redovisar en del fakta som sällan kommer fram i debatten och det är dessa jag skall koncentrera mig på här.

Dessa är särskilt viktiga att redovisa eftersom den nuvarande regeringen, liksom den förra under Tomas Bodströms tid som ansvarig för dessa frågor, agerar enbart för att tillfredsställa den högljudda allmänna opinion som alltså har fel i sak då det handlar om påföljdsfrågor etc.

Opinionen säger:

Det daltas i Sverige. I andra länder är det minsann ordentliga straff!

Fakta:

Jämför man straffnivån i framför allt övriga nordiska länder, men också i Tyskland, Frankrike och Storbritannien, kan man konstatera att Sverige, om man tittar sammantaget och även beaktar reglerna för villkorlig frigivning, har en straffnivå som inte är lägre än i andra länder.

Opinionen säger:

Höjer man straffen så minskar brottsligheten och brottslingarna kanske lär sig nåt och slutar begå brott.

Fakta:

Det finns inte något som helst stöd för det i den forskningslitteratur som finns. Det är nog en allmän uppfattning inom kriminologin att själva straffnivån har en underordnad betydelse.

Det finns inte en kriminolog i hela världen som skulle skriva under på att längre straff skapar ”snällare” brottslingar. Erfarenhetsmässigt blir effekten på lång sikt den motsatta.

Längre straff skapar mer förhärdade brottslingar.

Opinionen säger:

Brottsligheten ökar och blir bara större så vi måste göra nåt!

Fakta:

Utredningens förslag har inte tillkommit därför att antalet våldsbrott skulle ha ökat.
Det finns inga belägg för det enligt riksåklagaren.

Läser man BRÅ:s statistik så visar den att antalet anmälda brott under åren 1990-2007 har ökat med ca. 6% vilket i realiteten, ställt mot befolkningsutvecklingen, innebär en minskning. Som jämförelse ökade antalet anmälda brott på ”den gamla goda tiden” väsentligen mer. 1950-1964 +88%, 1965-1980 +152% och 1980-1990 +30%.

Varför har då opinionen så uppenbart fel i sin uppfattning?

Utan anspråk på att vara en heltäckande förklaring så kan vi ändå konstatera att journalistik om brott säljer. Av det skälet menar jag att media överbetonar våldsbrottsligheten på ett sätt som innebär att ”Svenssons” uppfattning blir förvrängd och felaktig.

Jämför med talet om svängdörrar och massrymningar för några år sedan då debatten skenade fullständigt i förhållande till verkligheten så ser man vilket genomslag massmedia får.

Detta leder i sin tur till flera olyckliga slutsatser som skapar stora kostnader och ibland även enskilt lidande. Idag vet man t.ex inte för vilka man byggt/bygger alla dessa ”superfängelseplatser” som blev en effekt av ovan nämnda debatt.

Det leder även till en kriminalvårdspolitik som inte utformas på något vetenskapligt sätt i syfte att nå de grundläggande mål som kriminalvården har enligt kriminalvårdslagen.

Vi får istället en politik som grundas på repressivitet och nyckfullhet vartefter opinonen kräver det ena eller det andra. Detta leder i sin tur också till ökade kostnader och absolut inte till den återanpassning som man fortfarande påstår vara ett av målen för kriminalvården.

Professorn i juridik, Petter Asp, som varit en av deltagarna i utredningen skriver i ett eget tillägg att han beklagar att utredningens direktiv inte också gett utrymme för andra lösningar än straffskärpningar. Han menar att det helst borde ha skett en större översyn som inte enbart bygger på repressionsökning.

Slutsatsen blir att utredningen levererat vad regeringen önskat. Utifrån detta kommer nu nya lagar och lagändringar att föreslås vilka leder till ökade kostnader för samhället. Detta utan att kostnaderna på något sätt ens kommer i närheten av nyttan.

Fast det var nog inte det väsentliga för Beatrice Ask, det är ju inte hennes pengar…. Det väsentliga för en politiker är att kunna visa den allmänna opinionen att politikern är beslutsam och vidtar kraftfulla åtgärder oavsett att dessa åtgärder är dyra och verkningslösa.

Det gäller ju att bli omvald också……..

Svensk Myndighetskontroll: Ska Sverige köras över?


Eva-Britt Svenssons (v) tillägg nr 166 till Harbour-rapporten i EUs Telekompaket röstades igenom i Europaparlamentet 080924 med siffrorna 346 mot 312.

Parlamentet har därigenom röstat för att en paragraf 32a skall tillfogas till paketet.

Det är en viktig paragraf som skall se till att medborgarnas grundläggande rättigheter tillgodoses, även när Frankrike och skivbolag, som en del av jakten på fildelare, vill slänga ut folk från den mänskliga gemenskap som heter Internet.

Paragrafen sammanfattar Sveriges syn på nätet.

Formen i parlamentet var en ”First Reading” vilket innebär att de skickar vidare synpunkterna till Kommissionen som är en ren EU-institution och Rådet som består av alla de enskilda ländernas ministrar i ärendet.

Nu sitter inte ministrarna själva och förhandlar detaljer utan det gör tjänstemän från länderna. I detta ärende kallas arbetsgruppen som bereder frågan vidare för rådets räkning ”Working party on Telecommunications and Information Society”

Ett dokument har läckt ut från denna beredning som visar att i det omarbetade tjänstemannaunderlaget saknas paragraf 32a.

Sveriges bidrag till ett fritt nät är inte med trots att parlamentet med en majoritet har bifallit paragrafen!!

Detta innebär att Rådet ”korrigerar” parlamentets beslut på ett mycket grovt och för § 32a, avgörande sätt. Genom denna korrigering riskerar det att inte ens bli någon ”second reading” och då har Sveriges, av parlamentet beslutade, tillägg raderats ut permanent.

Det får självklart inte gå till på detta sätt och här måste Sverige nu agera snabbt och beslutsamt.

Media måste ställa regeringen mot väggen och riksdagsledamöter ställa frågor i Riksdagen.

Vilka instruktioner har de svenska förhandlare som just nu sitter i ovan nämnda grupp?

Vilka är det som förhandlar för Sveriges räkning? Hur tänker de agera för att få in den paragraf 32a som parlamentet beslutat om?

Media måste även ställa frågor till Rådet och Parlamentet och till parlamentariker som nu håller på att bedras på det medborgarrättstillägg som röstats igenom.

Det är dags för Sverige att strida för sina tillägg i EU!

(ovanstående redigerat av undertecknad och i huvudsak hämtat fr Oscar Swartz blogg Texplorer)