Dags att på allvar ifrågasätta svensk narkotikapolitik!?


Typisk för den svenska debatten är folkhälsoministerns kommentar till det danska försöket med läkarutskrivet heroin: ”Det råder politisk enighet kring att detta inte minskar missbruket”.

Det är som om skygglappar och öronproppar sätts på och i automatiskt då något föreslås som kanske inte helt överensstämmer med den hittills förda, synnerligen restriktiva narkotikapolitiken. Ministern har ju här överhuvudtaget inte förstått någonting.

Det är heller inte tanken bakom det danska projektet utan det görs av helt andra skäl och på helt andra grunder och kan ses som ett utslag av genuin humanitet gentemot en utsatt grupp utslagna missbrukare.

Här har man insett att alldeles oavsett andra insatser så finns ett antal missbrukare som av olika skäl helt enkelt inte kommer att sluta missbruka.

Även här borde vi erkänna att det inte är drogerna som skapar efterfrågan utan en sådan finns och har alltid funnits oavsett hur stränga lagar eller höga priser som rått från en tid till en annan.
I vissa fall blir restriktiviteten också av ondo på så sätt att den, precis som alkoholrestriktionerna under förbudstiden i USA gjorde, skapar en utmärkt mylla för kriminalitet att växa i.

Märkligt. I de flesta fall då man konstaterat att något inte fungerar så brukar man överge det icke-fungerande för att istället pröva alternativ. Den principen tycks inte gå att använda på svensk narkotikapolitik som får betraktas som ett stort misslyckande. Ingenstans dör så många av sitt missbruk som bland de tunga missbrukarna i Sverige.

Den verkningsfulla medicinen Subutex t.ex förskrivs kringgärdad av ett så restriktivt regelverk att missbrukare hinner dö i väntan på behandling.
När behandling väl initieras så kombineras den med en kravprofil på missbrukaren som gör att många kastas ut och tillbaka i sitt missbruk helt utan hjälp.
Ett annat exempel är ett fall jag haft personlig insyn i och där visade det sig att en svensk som i 17 år bott och missbrukat heroin utomlands inte fick räkna de missbruksåren då det skulle avgöras om han var ”tillräckligt grav missbrukare” för att komma ifråga för ett subutexprogram.

Men det går också att göra som somliga gör. Man bara skriker nej rakt ut i luften utan att reflektera över att just det nejet kanske innebär döden för någon som hade kunnat räddas om vi bara vågat något annat än vad som görs idag.
Faktum är att vad som nu föreslås i lite större skala i Danmark prövades på 25 tunga missbrukare i Köpenhamn för ett antal år sedan med gott resultat. En annan faktor som ännu inte nämnts i den här debatten är den positiva effekt ett sånt här förslag har avseende minskad spridning av HIV och aids.
Avslutningsvis så innebär bara det faktum att de som kommer ifråga för ett sådant här program samtidigt kan avhålla sig från kriminalitet för att finansiera sitt missbruk en mycket stor vinst för samhället.

Om Michael Gajditza

Jag är en 54-årig man i Västerås som sedan 16-årsåldern varit engagerad i samhällsfrågor på olika sätt. Med åren har jag skaffat mig en varierad livserfarenhet med en bredd som jag vågar påstå att inte många har. Bloggen driver jag med en inriktning på frågor som rör rättssäkerhet, frihet, demokrati och integritet. Jag är även en av grundarna av Liberaldemokraterna, ledamot av det verkställande utskottet och f.n dess rättspolitiske talesman.

Publicerat på 27 februari, 2008, i Okategoriserade. Bokmärk permalänken. 1 kommentar.

  1. GuardianAngel

    Klockrent skrivet, är glad att jag funnit denna sida, och en individ som har samma tankegångar som mig *ler*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: